Veronica bloggar om livet som bipolär mamma: "Jag är inte dum i huvudet"

Veronica kände sig först kränkt av att bli kallad psykiskt sjuk. Nu bloggar hon om livet som bipolär mamma. "När jag är manisk orkar jag hur mycket som helst."

Veronica har pendlat upp och ner i humöret sedan tonåren, men det var som nyskild, 24-årig tvåbarnsmamma som depressionen sög tag i henne. Den blev så djup att hon las in och fick elchocker. Depressionen hävdes, men då började Veronica klättra på väggarna. ”Hon är manisk”, sa läkaren, och snart hade hon fått sin diagnos: bipolär sjukdom.

Hur kändes det när du fick din diagnos?– Jag blev arg, jag tyckte att det var kränkande att någon kallade mig för manodepressiv. ”Jag är ju inte dum i huvudet”, tänkte jag. Det tog ett tag för mig att inse att det var mina egna fördomar om psykisk sjukdom som spökade. Och då tänkte jag att det måste finnas fler som tänkte så. Så jag började blogga om livet som bipolär mamma.

Vad är bipolär sjukdom?– Det är som att det växlar mellan regn och sol hela tiden. Jag kan vara låg i ett par veckor och vilja stanna under täcket, fast det gör jag aldrig. Sedan plötsligt en morgon är livet helt fantastiskt och energin bara sprutar. Jag sover nästan inget och det har hänt att jag möblerat om mitt i natten och målat om hela huset. Vad skiljer dig från en ”vanlig” mamma?– Utåt syns det nog mest att jag inte orkar med lika mycket ljud och rörelse som andra. När jag är manisk orkar jag hur mycket som helst. Men det är tungt och tufft att vara mamma när man inte mår bra. Att vakna fullständigt energilös på morgonen är fruktansvärt. Men när jag mår dåligt erkänner jag aldrig det. Jag kontrollerar mig själv under dagarna, och somnar på soffan när jag nattat barnen. I vilka mammasituationer försvårar sjuk­domen för dig?– Jag klarar inte att ha pojkarnas kompisar hemma så ofta, det blir för mycket ljud. Jag blir lätt stressad, det räcker med att båda barnen pratar med mig samtidigt för att det ska bli för mycket. Men jag har lärt mig att se det och bryta innan stressen går ut över pojkarna. – Jag och barnen har ett kodord. När någon säger ”bomber och granater” vet de andra att det är för mycket, och då har man rätt att gå i väg. Till min sambo säger jag: Håll den tanken – jag är snart tillbaka! Och så går jag därifrån och sätter mig i lugn och ro någonstans. 

Har du några knep som underlättar?– Jag är kalenderberoende. Jag har alltid fyra kalendrar i  gång, och allt som ska göras ska stå i alla. Det är ett sätt att få kontroll på tillvaron. Tappar jag kontrollen blir det helt blankt i huvudet, jag blir jättearg och kan inte tänka alls. – Jag ser till att vara hemma mycket och ha tid med barnen. Och jag går alltid upp 1,5 timme före resten av familjen så att jag hinner börja min egen dag i lugn och ro innan de andra vaknar, annars blir hela dagen helt fel.Vad säger du till barnen?– De var två och fyra när jag blev riktigt dålig, och Adam, min äldste, trodde att jag blev sjuk för att han nös på mig. Så jag fick förklara varför jag var så ledsen, och behövde ta tabletter för att inte gråta hela tiden. Nu är det mer som att sjukdomen är en grundstatus på deras mamma – det är ingen stor grej.Hur öppen är du mot omgivningen?– Jag säger inte ”Hej, jag heter Veronica och jag är bipolär” när jag träffar någon, men jag döljer det inte om vi börjar prata. Många säger: ”Det hade jag aldrig kunnat tänka om dig” – men sedan kommer det nyfikna frågor och det tycker jag är helt okej, det behöver inte vara något hysch-hysch om det här.– Jobbet jag har nu fick jag faktiskt för att jag är bipolär. Min chef hade hittat min blogg och tänkt att vi bipolära är kreativa och nytänkande. Så ska det ju vara!

Får du någon behandling?

 

– Jag har gått i kognitiv beteendeterapi (kbt), och jag har medicin som jag kan ta om det är riktigt illa. Men mest försöker jag klara mig ändå, och jag lär mig mer och mer hur jag fungerar. Förr sprang jag i full fart tills jag trillade ner för stupet – nu kan jag förvarna både mig själv och andra innan.

 

Hur mycket av dig är din diagnos?

 

– För mig är den frågan som att fundera på var universum börjar och slutar. Det svindlar. Diagnosen är en stor del av mig, men jag vill inte bli min diagnos. Det finns bipolära som bara kan umgås med andra bipolära, eftersom det känns som att det bara är de som förstår. Men jag ser min diagnos mer som en svans. Den sitter ihop med mig och hänger alltid med – men det är jag som kommer först.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!