Veronica är familjehemsmamma: "När ett barn flyttar vidare blir det tomt"

Veronicas familj som den ser ut just nu: Mannen Jesper mellan två placerade tonåringar och biologiska döttrarna Wilma och Clara.

Veronicas familj som den ser ut just nu: Mannen Jesper mellan två placerade tonåringar och biologiska döttrarna Wilma och Clara.

Veronica Bergström har två biologiska barn men i sitt hjärta är hon mamma till fler. Tillsammans med mannen Jesper har hon öppnat sitt hem för ungdomar i nöd.

Den som frågar Veronica Bergström, 32, hur många barn hon har kan få olika svar. Två. Fyra. Åtta. Eller var det upp emot 20? Hon sitter och räknar på fingrarna, och har svårt att bestämma sig. Alla barnen har en plats i hennes hjärta, men det är inte säkert att alla skulle kalla henne mamma.

I sex år har Veronica och hennes man Jesper tagit emot andras barn i sitt hem. Barn som av många – ofta traumatiska – anledningar inte kan bo hemma hos sina biologiska föräldrar. En del har stannat några månader, andra har blivit kvar i flera år. Alla har hon älskat.

– Jag jobbar med hjärtat, när man väl upptäckt hur det är att göra skillnad i ett barns liv så vill man inte göra annat. Jag kommer aldrig att kunna sluta med det här, säger Veronica.

När Veronica och Jesper blev godkända som familjehem fick de lämna in önskemål om vilken åldersgrupp de helst ville ta emot. De valde tonåringar.

– Vår äldsta dotter var ett år då, och vi ville att hon skulle få vara liten utan att konkurrera med någon annan. Dessutom kändes det inte som om det var så länge sedan vi själva var tonåringar, vi var ju bara 26 år då.

Nästan direkt blev de kontaktfamilj till en 14-årig pojke som bodde hos dem på helgerna. Det var ett bra sätt att börja på, tror Veronica, att känna på uppdraget utan att ha det fulla ansvaret. Men hon och Jesper kände ganska snabbt att det var helt rätt för dem. Snart flyttade pojken in på heltid och blev kvar i fyra år innan han flyttade hemifrån. Och under tiden har flera placerade ungdomar kommit och gått. När familjen fått lite mer erfarenhet tog de också emot några jourplaceringar, där barn flyttat in till dem med bara några timmars varsel och stannat tills ett mer permanent

familjehem hittats. Svår problematik är inget som skrämmer Veronica.

– Jag har alltid varit intresserad av hur människor fungerar. Om det är något jag inte förstår blir jag nyfiken och vill ta reda på mer. Jag läser på mycket när ett nytt barn ska komma och ser det som en utmaning att hitta det som hjälper just det barnet.

Det är ju som med ens egna barn, säger hon, de är också olika personligheter och har olika behov. Men de placerade barnen har lite större glapp i sin bakgrund. Hon säger att fyra saker är grundläggande för att barn ska må bra: Villkorslös kärlek, trygghet, bekräftelse/uppmärksamhet och rutiner. Barnen som placeras kommer från familjer där de inte fått allt det. En del saknar en bit, andra kan sakna alla.

– Det kan märkas på hur de gör – en vill ha jättemycket uppmärksamhet, en roffar åt sig allt på matbordet när han ska äta eftersom han aldrig varit säker på att få något. Då blir vår uppgift att visa hur det är att leva tryggt

i en helt vanlig fungerande familj.

Det innebär inte att de måste visa upp ett perfekt hem med ständigt leende och tålmodiga föräldrar. Man tjafsar ju och blir trött och irriterad i fungerande familjer också, påpekar Veronica – och Jesper skrattar och säger att diskmaskinen är en ständig källa till tjafs.

En ny placering börjar alltid med ett telefonsamtal från socialkontoret där Veronica och Jesper får veta lite om barnet och situationen. De får träffa barnet, och förbereda hemma innan det kommer till dem.

– Varje barn behöver ett eget rum. De har fått lämna allt de känner till när de kommer till oss, föräldrar, syskon, hemmet, och de måste få en plats som bara är deras att landa på. Så vi renoverar mycket, skrattar Veronica, flyttar väggar och målar om och så.

Första månaden kräver lite mer av Jesper och Veronica, tålamod och tid att lyssna. Fokus ligger på att lära känna varandra. Och att ta emot barnets berättelse.

– Det kan vara hemska upplevelser de har med sig, och jag lyssnar och bekräftar det de säger. Men oavsett vad deras föräldrar gjort mot dem, skulle jag aldrig tala illa om dem. Barnen längtar alltid efter mamma och pappa och målet är att de ska flytta hem igen när det är möjligt.

Men hur är det att älska ett barn och ta hand om det fullt ut – när du kan förlora det när som helst?

– Jag tänker inte så mycket på det när barnen är här, då älskar jag dem och behandlar dem som mina barn, för mig finns det inget annat alternativ. Men jag känner till villkoren, och när ett barn lämnar oss blir det tomt, så är det ju. Det är en sorg i hjärtat. Värst är det när vi har haft mindre barn hos oss som har flyttat vidare.

Men många av tonåringarna som bott hos Veronica och Jesper har faktiskt ”flyttat hemifrån”, för att de har blivit 18. De fortsätter att komma och hälsa på och räknas fortfarande till familjen. Ibland har de rena ungdomsgården hemma.

Under familjehemstiden har de egna barnen blivit sju och fyra. För dem finns inget annat sätt att leva. De räknar alla placerade barn som sina storasyskon, och fortsätter att ha kontakt med dem även när de flyttat vidare. Veronica berättar att de ofta får frågan: hur hinner du med dina egna barn? Men hon tycker inte att tjejerna har fått lida. De har en stor förståelse för att många barn inte har samma förutsättningar som dem, och de har utvecklat en enorm empati.

– Det är klart att de kanske har sett lite mer än vad andra barn i deras ålder har. Många ungdomar har problem med missbruk och det har hänt att vi hittat både droger och vapen hemma. Det händer också att polisen knackar på dörren av olika anledningar. Men jag tror inte på att man ska skydda barn från livet, det är bättre att rusta dem att klara livet.

Barn förstår så mycket mer än man tror, bara man berättar och pratar med dem på deras nivå, menar Veronica. Hon är övertygad om att hennes biologiska barn får mycket av det här sättet att leva. Annars skulle hon aldrig hålla på.

Jesper tillägger att de har mycket tid med sina bio-barn, mer nu sedan de engagerat sig ännu mer. För det här att ta hand om utsatta barn har konkurrerat ut allt annat. Båda två har sagt upp sig från sina jobb. Utöver de två barn som är familjehemsplacerade hos dem just nu, delar de på en tjänst på kommunen där de är kontaktpersoner till sex ungdomar.

– Det är ungdomar med lite svårare problematik, ofta droger och kriminalitet, som är för friska för behandlingshem, men behöver mycket extra stöd. En del träffar vi på inbokade möten, andra ringer när som helst dygnet runt. Jag är som en blandning av mamma, kompis och syster till de tjejerna jag tar hand om, säger Veronica.

Det som började som en vilja att hjälpa barn, har utvecklats till en livsstil de aldrig vill välja bort. Inte så länge det finns barn som mår dåligt i sina hem.

Att vara familjehem är inget man gör för att bli rik. Ersättningen består av en omkostnadsdel som inte alltid räcker, för ibland kommer barnen bara

i kläderna de har på kroppen och behöver allt nytt. Till det tillkommer en arvodesdel för varje barn, ungefär tillräckligt stor för att en förälder ska kunna gå ner till halvtid.

Glädjen ligger på ett annat plan, det känns meningsfullt och Veronica och Jesper kan gå och lägga sig varje kväll med en känsla av att de gör skillnad för barnen.

Vad säger du till dem som undrar varför du tar hand om fler barn ”än du behöver”?

– Jag har lust, tid och ork. Och jag har plats i mitt hem. Har man de förutsättningarna tycker jag att det är en mänsklig skyldighet att hjälpa andra människor som är i nöd. Jag känner själv att jag har så mycket att ge barnen, det vore slöseri att ägna tiden åt något annat.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande!