Skådespelaren Alexander Karim: ”Min fru Malin är min själsfrände”
Nye Vanheden, Hollywoodskådis – och nybliven trebarnspappa! mama har träffat Alexander Karim, 38, för att prata pappaliv, förlossningar och rasism. (Artikeln är från 2015.)
Brottas med Nicholas Cage? Check. Gestalta en kultfigur? Check. Vara med i en amerikansk storserie? Check. Få ett tredje barn. Check.
Alexander Karim
Ålder: 38.
Familj: Frun Malin Karim, 37, journalist, och barnen Alba, 7, Elias, 5, och Louie, 2 månader (på bilderna endast tre veckor gammal!).
Bor: På Kungsholmen, Stockholm.
Gör: Skådespelare.
Aktuell: Som Vanheden i "Jönssonligan – den perfekta stöten", "Dying of the light" (på bio i USA) samt i tv-serierna "Tyrant" och nya avsnitt av "Arne Dahl" och "Johan Falk" senare i år.
Den här checklistan skulle kunna bli hur maffig och lång som helst om vi fortsatte bocka av saker som skådisen Alexander Karim, som många känner igen från SVT:s succéserie ”Äkta människor” och ”Johan Falk”-filmerna, varit med om den senaste tiden. Men det mest spektakulära i hans liv just nu är inte att spela mot Nicholas Cage eller att synas i nya ”Jönssonligan”-filmen, utan i stället att han blivit pappa till lilla Louie, snart två månader.
Pappa för tredje gången – grattis! Hur var förlossningen?
– Den var fantastiskt bra. Jag hade precis varit på avslutningsfesten för ”Johan Falk” och tänkte ”det är lugnt, det är ju tio dagar kvar” och kom hem klockan fyra på morgonen. Vid sju tyckte Malin att det började hända saker, vid tolv åkte vi in och tre timmar senare var Louie ute. BB Sophia var så bra, jag skulle kunna skaffa ett barn till bara för att få komma dit igen. Allt var magiskt!
Hur var era tidigare förlossningar?
– De har gått väldigt bra. Alltså, jag gillar ju att skämta och spexa. På Albas förlossning använde jag upp all…
Neeeej, säg inte lustgasen!
– Jo, men det är ju jätteroligt! Vi satt där och fnissade tillsammans och vid ett tillfälle råkade jag tömma behållaren. Andra förlossningen, med Elias, gick också bra, men så vansinnigt snabbt! Det började på morgonen när vattnet gick. Malin bara: ”Alex, det är på gång nu”. Så vi körde till sjukhuset och hon kunde inte ens gå utan fick krypa till entrén. En stund senare kom han ut. Vi hann inte ens med lustgas, epidural eller någonting. Sedan dess är Elias smeknamn ”Popp”.
Så alla förlossningar har varit bra?
– Ja, men vi var med om en hemsk upplevelse innan vi fick Louie. Vi blev gravida, tog kub-testet och siffrorna var dåliga så vi gjorde fostervattenprov. Allt såg bra ut till en början. Sedan gjorde vi ett ultraljud i vecka 17 och barnmorskan blev helt knäpptyst och sa ”Oj då” och kallade snabbt in en läkare. Det visade sig att ingen hjärna hade utvecklats, det fanns ingenting, fostret hade vattenskalle. Vi fick valen att vänta och föda ut det, eller göra akut abort. Vi valde att avsluta det på en gång. Efter sorgbearbetningen blev vi roligt nog gravida igen. Och mer nervösa så klart.
Nu är ni en familj på fem, hur länge har du och din fru Malin varit tillsammans?
– Vi har känt varandra sedan vi var 14 år, och varit tillsammans i åtta år. Hon är min själsfrände. Jag kan inte se mig mätt på henne. Vi kan prata oavbrutet i timmar och har samma humor och skrattar mycket tillsammans.
Vad fint. Är pappalivet lika rosenskimrande?
– Allra, allra bäst är det i juli. Barnens vintergarderob är nedpackad. Inga halsdukar, värmebyxor och mössor. Ingen stress för att hitta borttappade vänstervantar. Ingen kräksjuka. Bara ledighet, sol, lek. Glass till lunch.
– Jag älskar när de ställer frågor och storögt ser upp på mig helt övertygade om att jag vet precis allt. Och än så länge vet jag ju allt eftersom frågorna är relativt enkla. Men snart spricker illusionen. Då kommer jag bara vara en trög gubbe med chipssmulor på bröstet.
Hur fungerar det egentligen att vara skådespelare och ha småbarn – man är ju inte direkt på topp efter sömnterror?
– Jag är ju ganska van, men jag har hamnat i någon sorts märklig grej då jag vaknar klockan fem på morgonen och går och tränar vid sex. Då är jag klar med mitt när barnen vaknar. På helgerna går jag upp samma tid, mejlar, kollar på ”Paradise hotel”…
”Paradise hotel”? Alla vågar inte erkänna att de kollar på det.
– Jag älskar ”Paradise hotel” och är stolt att jag kollar. Jag tror att om man ska titta på varför teatervärlden är så segregerad så är det för att ju finare kulturmänniskorna är desto mindre benägna att titta på ”folkets tv”. De är typ stolta över att kunna säga ”jag äger ingen tv”.
Från dokusåpa till Hollywood. ”Dying of the light” har haft premiär i USA. Hur var det att spela mot Nicholas Cage?
– Han var extremt artig och snäll. Men han bodde inte på samma hotell som oss andra, vilket är helt förståeligt. Han hade inte fått vara i fred en sekund.
I en scen slåss du mot honom – var du rädd att skada honom på riktigt?
– Jag har ju tränat mycket taekwondo och kickboxning, men en sak som skulle kunnat skada honom rejält var mina naglar som jag skulle spara ut för min roll. Jag var rädd att jag skulle riva upp hans 150-miljoner-dollar-ansikte med dem, för vi brottas rejält i en scen. Men jag fick dem att klippa av naglarna till slut.
Det är så tråkigt att vi ska behöva prata om det här, men när det blev känt att du skulle spela Vanheden så fick du hatmejl av rasistiska personer som tyckte det var fel att en mörk person fått den rollen. Hur har du bemött hatarna?
– Jag har tagit dem med en klackspark. I början tänkte jag debattera mot dem, men sedan svarade jag med snälla ord och då vände de! En del ville till och med adda mig på Facebook och bli vän.
Är du rädd för att dina tre barn ska mötas av rasism?
– Ja, absolut. Man vill ju skydda sina barn mot det otäcka, men samtidigt är det enda jag kan göra att förbereda dem. De kommer att möta rasism, min dotter kommer att mötas av skeva kvinnoideal. Jag är livrädd för den dagen då de möter rasismen på riktigt.
Du växte upp i Helsingborg med tre syskon och en ensamstående mamma, hur var det?
– Vi var fattiga, men vi bodde väldigt rikt. Mamma fick jobb i Köpenhamn, körde förbi de fina gatorna i Helsingborg och tänkte ”där ska vi bo!” och så löste hon det. Ensamstående morsa med fyra barn som knappt kunde språket. Våra kompisar var rika, men inte vi. Jag kommer aldrig att glömma när en, då 11-årig, klasskompis utbrast: ”alltså, jag är så sjukt sugen på råbiff” och jag bara: ”varför ska du äta rå biff, den här pannbiffen är ju stekt fint”. Jag fattade ingenting.
Din pappa valde att flytta tillbaka till Uganda, fortsatte ni att hålla kontakten?
– Jag var bara ett år då, så i min värld har mina föräldrar aldrig varit ett par. Men vi hade en sporadisk kontakt, han kom till Sverige och hälsade på ibland. Sedan fick han en ny familj, och då blir det en annan grej. Han gick bort nu i maj.
Hur tog du bortgången?
– Jag kände ”nu är jag faderlös på riktigt”. Man gråter floder, går igenom sorgearbetet, men man gråter mer över det som inte blev än att man saknar personen i sig.
Alexander Karims filmer och serier i urval
• Tyrant
• Jönssonligan – den perfekta stöten
• Äkta människor
• Arne Dahl
• Andra Avenyn
• Johan Falk
• Dying of the light
• Advokaten (tillagt 2018)
Av: Annika Leone
Foto: Hannah Hedin
Missa inga papa-intervjuer: besök mama.nu varje dag!
