Träna med Martina Haag
Träna med Martina Haag Foto: hans ericksson

Träna strip med Martina Haag

Sexyback! vrålar högtalaren och alla går på inbillade klackar fram emot spegeln. Jojo, lite udda träning i kungliga salar passar perfekt för en ”rödflammig, nattammande tant”. Följ med fyrabarnsmamman Martina Haag på passet du inte trodde fanns!

Underklädesbutiken är väldigt liten, känns nästan mer som en lyxig hiss än en affär, men på väggarna hänger otroligt fina små sidengrejer i vackra färger. En Ebba von Sydow-aktig tjej reser sig upp från den lilla sammetspuffen och frågar om hon kan hjälpa till.
– Ja tack, jag letar efter något extra fint som jag kan önska mig av min man i 44-årspresent.

(Förra födelsedagen fick jag ett par gröna trädgårdsstolar av plast som jag hittills av princip vägrat sätta mig i, så jag tänkte hjälpa Erik lite på traven den här gången genom att ge honom en färdig lista på allt som jag blir glad över istället. Annars lär jag få ett fult litet grönt plastbord till trädgårdsstolarna eller något annat lika födelsedagsstämningsförstörande.)        
– Jag precis vad som passar dig, säger tjejen, en balconette!
– Jaha en balconette, hur ser en sån ut då? frågar jag, men hon fortsätter: Det blir jättebra för dig, med lite stöd, nu när du är gravid. 

Gravid? Jag är ju inte alls gravid. Jag födde barn för över åtta månader sen. Aha. Jag ser tydligen fortfarande väldigt gravid ut. Och då inte bara lite allmänt småtjock, utan så pass stormagad att en tjej som hjälper människor att komma i och ur olika dyra lyxbehåar och som ser massa varianter av kroppar hela dagarna, ändå säger vänligt:
– Du behöver lite stöd av en balconette, nu när du är gravid.

Jag vill absolut inte börja grina i den lilla butiken. Jag vill inte heller behöva säga: – Nej tyvärr, jag är inte alls gravid, bara tjock, och att hon då ska känna sig dum och måste säga en massa ursäkter som: – Förlåt, jag kunde svära på att det var en bebis i den magen, och jag ska vara tvungen att svara: – Nej nej det gör inget alls. För det gör det visst det! Jag vill inte se det minsta gravid ut. Jag har fött fyra barn! Jag är helt färdig med graviditetskroppen. 

Nu vill jag se ut som Paris Hilton! Eller, ja åtminstone se lite mer ut som jag gjorde innan jag blev mamma. Eller i alla fall inte få: – Du ska väl föda närsomhelst? uppkört i ansiktet, när jag till och med har slutat äta bullar och alla andra goda grejer. Jag kan ju inte sluta helt med mat. Man får ju inte banta när man ammar. Det här går inte längre. Jag måste ha hjälp. Proffshjälp. 

Kollar in alla olika gym på nätet. Hittar det där Balance Gym som han som är förlovad med 

Victoria 

äger. 

Daniel Westling

. Nu lär man väl inte direkt få just honom som personlig tränare, men jag känner mig ändå lite kunglig när jag fyller i en intresseanmälan på deras hemsida. Och ännu kungligare kände jag mig när det bara efter ett par minuter plingade till i mailboxen och jag fick ett brev, från själ­vaste Daniel!

martina, Tack för ditt intresse i Balance. Balance är Stockholms nya träningscenter som inte liknar något du sett tidigare. Bara en minut från Stureplan med utsikt över Kungsgatan erbjuder vi dig en träningsupplevelse på en nivå som du möjligen hittar i New York eller Los Angeles.Detta är något du märker på vår utrustning, våra klasser och lokal. Anläggningen som är fördelad på tre ljusa våningsplan är utformade av den internationellt erkända arkitektbyrån Claesson Koivisto Rune.
 En Balance säljare kommer att kontakta dig personligen inom kort för att följa upp ditt intresse i Balance.   Med vänliga hälsningar Balance Daniel Westling   

Men precis när jag började fundera på vad jag skulle ha på mig på Den Kungliga Julbalen som jag säkert skulle bli bjuden till på slottet nu när jag är Du och Bror (eller hur de nu säger i adelsgänget) med Mr D. Westling så såg jag att han hade också skrivit, precis som jag, när jag skriver slarvigt på nätet, martina med litet m. Och då hajade jag att det är bara något slags färdigskrivet brev som suger upp förnamnet när man fyller i intresseanmälan och sen skickas tillbaks automatiskt så man ska känna sig lite sedd. Funderade ganska länge på att fylla i en anmälan till, fast med ett annat förnamn, det vore lite roligt att ha ett brev från Daniel W där det står: Varmt välkommen till mitt gym, kära SvampBobFyrkant, men jag vågade inte.

Medan jag väntar på att Balancegymsäljaren personligen ska kontakta just mig, så tvingar jag mig med på Eriks träningspass på Sats. Jag krånglar mig in i någon underlig maskin bredvid honom och han sätter genast igång att klaga på hur jag håller handlederna.
– Du kan inte ha dom böjda sådär Martina. Du måste ha dom raka.

Jag försöker hålla handlederna lite rakare. Det är jättesvårt, det blir genast mycket tyngre. Erik går och hämtar mer vikter till sin skivstång. Jag tröttnar på min maskin och sätter mig i en annan, någon slags situpsmaskin. Precis vad jag behöver, nu jäklar! byebye gamla gravidmage. Jag gör en situp, en till, det går ju fint det här, känner mig genast lite smalare ända tills Erik sätter igång med:
– Du kan inte rycka sådär, då jobbar du med nacken istället för med magen.
– Koncentrera dig du på dina tyngder istället, säger jag. Hittade du inga fler vikter?

Jag gör tre, fyra, fem situps till, då det plötsligt hörs ett VRÅÅÅL över hela gymet. Det är Erik som lyfter upp sin skivstång. Han brölar som en överkörd gnu:
– AAARGH!

– Måste du skrika sådär? 

– Vaddå? Jag lyfter ju.

– Men du kan väl låta bli att ropa, folk stirrar ju, säger jag och jobbar vidare med mina magmuskler.

– Gör dom ju inte. Nu rycker du med nacken igen.

– Men det blir ju så KOLLA-VAD-JAG-ÄR-STARK-KOLLA-HITDÅ!!! när du låter sådär.

– Du gör mer skada än nytta när du inte gör rätt, Martina.

– Jag är ändå är klar nu. Vi kan ses i bilen när du vrålat färdigt.

Det är faktiskt väldigt trist med såna där svennebanan-gym. Det passar ändå inte mig. Jag passar bättre i lite mer salongstjusiga-gym.

Sitter på konsultation i loungen utformad av den internationellt erkända arkitektbyrån Claesson Koivisto Rune och försöker inte visa att jag smygkollar efter Victoria hela tiden. Svarar på frågor om mina matvanor och mitt mål med träningen.
– Mitt mål? Jag vill se ut som Halle Berry när hon kommer upp ur vattnet i den där James Bond-filmen, säger jag och får genast en släng av ångest för jag ljög lite om matvanorna.
Konsulten antecknar noggrant: Halle Berry.

Någon med glasögon kommer gående mot oss. Kan det vara självaste Daniel? Jag stirrar utan att det märks, nej, det var bara en vanlig gubbe som skulle träna. 

Vill jag kombinera min personliga träning med att gå på några klasser?
Ja, kanske det, vad finns det?
Jag bläddrar lite bland pappren och hör ett vackert klingande skratt. Jag tittar upp, det kan ju vara självaste Madeleine som har roligt, men det är en flicka bakom receptionsdisken som pratar i telefon. 

Kollar i papprena igen. Spinning – aldrig i livet. Boxning – aj, nej, Yoga –  alldeles för långsamt, Cardio jam med atletiska danssteg – skulle inte tro det. Nej det finns nog inget här för mig. De gånger jag har lyckats komma iväg på någon slags klass hamnar jag alltid bakom en 18-åring i ljuslila stringträningsdräkt som jag smyghatar medan jag skuttar åt fel håll hela tiden på min stepupbräda. Men så plötsligt är det något som fångar min blick. Strip-aerobics. 

Strip? Men är inte det att man eeh, tar av sig kläderna? Jag säger lite halvnonchalant:
– Det här Strip, vad är det för nåt?
– Det är stripdans. Man dansar över en stol eller med en stång och titta här på tisdagar, då har du umbrellastrip. Med paraply. (Strip? Det här är ju inte klokt. I hjärtat av de tjusigaste kretsarna frodas slampig dans? Vad ska Silvia säga?) 

Jag känner att jag genast måste börja på strip. Men absolut inte tillsammans med de där 18-åriga gymnastiktjejerna. Jag måste starta en egen grupp. Med folk som jag. Som ser halvgravida ut och som dansar jättefult. Får jag ihop tio personer kan de öppna en egen klass åt oss. 

Men först ska jag träna en timme med min personlige tränare. PT. Man säger så i kungliga gymkretsar: Min PT säger att jag… Precis på samma sätt som folk som just har börjat gå i terapi pratar om sin terapeut. Min PT tycker att jag… Jag för­söker säga till Erik att min PT inte tycker att jag ska böja så mycket på ryggen så jag kan tyvärr inte packa ur vare sig tvätt- eller diskmaskinen hemma. Funkar sådär.

Vi står mittemot varandra. Min PT säger att jag ska ha handlederna rakare. Ta sats och sen upp med skivstången ovanför huvudet. Tio stycken efter varandra, det är helt omöjligt, redan efter två är jag döende.
– En till, säger PT. 

Jag gör en till, jag orkar nästan inte, jag måste ta i från tårna, men jag tänker fan inte skrika som Erik. Jag är mer lite tjusigt sval här bland mina kunga­­-vänner.
– Det var nummer Tre, säger PT, då har du sju kvar. En till. 

– Nej, säger jag, det är faktiskt helt omöjligt. 

– Jorå, det går, säger PT jag ser på dig att du har det i dig Martina, du orkar, kom igen nu. 

Jag tänker på vad PT kostar i timmen, och tar sats, en till, jag ska orka, en till, nu jävlar, jag tar sats, jag pressar skivstången uppåt, mina armar skakar, skivstången passerar hakan, näsan och nu, bara en liten bit till, kom igen Martina tänker jag, kom igen nu, är du en låtsasgravid pensionärstant eller inte? 

Jag pressar ut de allra sista krafterna, plötsligt hör jag ett ljud, nej det är inte ett ljud, det är ett avgrundsbröl, det är ett förlossningsvrål, det är… jag? Jag vrålar så att de andra på gymet slutar jobba med sina egna maskiner och kommer tittar på mig i stället. Jag vrålar så Daniel Westling genast måste avsluta telefonsamtalet med Victoria för att komma ner och titta vad det är som står på. Jag vrålar så att folk som har legat i koma i flera år vaknar upp och frågar efter vatten. Jag vrålar så fåglar faller stendöda ner från himlen. Men jag har tillslut skivstången på raka armar ovanför huvudet.
– Bra, säger min PT, nästa vecka ska vi också prova med att ha några tyngder på stången. 

Efteråt så stretchar jag i ett rum med svarta träningsmattor, jag gör noga alla övningarna jag har fått. Precis när jag gör Kissande hunden (man har ansiktet i mattan, arslet i vädret och lyfter på ena benet som en hund), öppnas dörren. Precis bakom min svettiga rumpa kikar Daniel Westling fram. På riktigt. Riktiga blivande nya kungen. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag är i en så otroligt okunglig position, hade det varit på Karl den tolftes tid hade jag väl minst blivit skjuten. Han släpper in sina gäster i rummet och visar lokalen. Jag står kvar i hunden, men gömmer ansiktet mot golvet tills de har gått ut igen.

Så fort jag kommer hem provar jag mina vanliga jeans. Det skulle jag inte ha gjort.
Längst fram står en liten cool tjej med långt trassligt hår, stora ringar i öronen och en silverfärgad BlixtGordon­aktig behå över en slimmad dansdräkt. Bakom henne står fyra smygfeta tanter i noppriga, lite för små joggingkläder. Det är jag, Ellinor, Anna och Anna K. Framför oss har vi varsin orange strip-stol.
– Var inte rädda för att ta på era kroppar, säger vår unga 20-kilosfröken och fladdrar tufft med sina silverhandskar över sin dansdräkt. 

Jag vågar verkligen inte göra någonting annat än att ta ett steg i
taget från höger till vänster. Bakom stolen. Jag tänker inte titta i spegeln, då kommer jag att dö av skam. 

Jag har inte en enda dansgen i hela kroppen. Fröken höjer musiken och beordrar oss att gå sexigt runt stolen i takt.
– En-två-tre-fyra! Rör på armarna också! Lite hur ni vill! ropar hon och drar tufft med handskarna över brösten, lyfter håret upp över huvudet och gör sen ett sexigt CarmenElectrabakåtkast med håret och viftar lockande med armarna. Jag har mina armar rakt ner och hatar alla de andra i min grupp för de redan nu kan vicka på rumpan samtidigt som de går med höga knän. Anna har gått på yoga så hon är mjuk som en katt och skrattar ihop med fröken. Jag är en levande garderob som försöker fladdra sexigt med händerna över norra Europas bredaste arsle.
– En två tre fyr! Och luta ut från stolen, lite lojt och kasta med håret! 

Ellinors stol välter när hon prövar sig på ett CarmenElectrakast. Då känner jag mig nöjd ett tag, men sen ska vi göra en Christina, det är en rörelse som Christina Aguilera tydligen brukar göra, gå ner på huk och sen isär med benen, upp igen med rumpan först och kasta bakåt med håret så det svallar ner på ryggen. 

Jag kastar med mina korta hårtestar så gott det går och fröken drar ner belysningen och ökar volymen. Sexyback! vrålar det från högtalaren och vi går på inbillade klackar i gemensam tropp fram emot spegeln. Anna K vänder huvudet åt fel håll, men annars är vi helt synkade. Ner bredbent på stolen, bak med huvudet och upp med ena benet, så länge jag inte kollar i spegeln känner jag mig faktiskt lite som Dita von Teese.
– Sista varvet nu, innan stretchen, ta ut svängarna lite mer tjejer, ropar fröken och sätter på Madonna på högsta volym. 

Jag räknar febrilt inne i huvudet å-en-å-två-å-tre-å-fyr och dansar inte fel på flera minuter. Jag börjar kunna det nu, litegrann i alla fall. Under bråkdelen av en sekund tänker jag att, jo, någon gång kanske man skulle kunna överraska Erik en fredagskväll med en liten stoldans, men sen möter jag min blick i spegeln. 75 kilo rödmosig natt­ammande tant vickar på garderobsarslet och fladdrar med händerna lite nervöst över den graviditetsliknande magen. Nej. Inte nu. Men kanske om ett år. Iförd en balconette. Eller två. 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!