Tanken på att försvinna innan Elvira hinner flytta hemifrån plågar Tommy Körberg.
Tanken på att försvinna innan Elvira hinner flytta hemifrån plågar Tommy Körberg.

Tommy Körberg: "Mitt liv är ett varnande exempel"

Folkkära artisten Tommy Körberg, 64, har tre barn från tre decennier – med tre olika mammor. Med dottern, Elvira, 3, tar han igen den förlorade tid som han gav till karriären i stället för till de äldre sönerna. ”Om hon vill ha glass köper jag glass, jag kan bara inte säga nej.”

För tre år sedan fick Tommy Körberg och hans Anne-Charlotte en liten dotter som hette Elvira. Då hade han redan två barn – Anton som föddes på sjuttiotalet och Erlend som är 90-talist. Han är alltså inte bara en av våra mest mångfacetterade artister – som gjort allt från schlager och musikaler till att spela med Hasseåtage – utan har dessutom erfarenhet av att se barn växa upp under helt olika tidsperioder. Och under helt olika stadier i det egna livet. När Elvira föddes hade Tommy Körberg redan hunnit fylla sextio år.Vad är tuffast med att vara en äldre pappa?– Jag har lärt mig att leva med att folk ­undrar om jag är ute och går med mitt söta barnbarn när vi tar en promenad på stan. Men det finns förstås tuffa sidor. Dödsångest är ett för starkt ord, men understundom blir jag en smula melankolisk. Egentligen är det löjligt. Vi människor har inget kontrakt med livet, och kan i princip dö när som helst av vad som helst, men jag är förstås förinställd på att jag inte kommer att följa med lika länge som jag vill. För helst vill jag ju att hon ska hinna växa upp, bli myndig och lämna hemmet innan jag försvinner. Tanken att det inte ska bli så plågar mig en smula då och då.Du har tre barn från tre olika generationer. Är det stor skillnad?– De är alla olika individer, och skillnaden ligger nog där snarare än i vilka generationer de tillhör. Rent personligt tycker jag att det finns en skillnad, för just den här perioden i utvecklingen har jag missat med mina söner. Antons mamma och jag separerade när han var i den här åldern, och Kirsti, Erlends mamma, bodde i Oslo. Kirsti och jag var tillsammans och gifta, men levde till stora delar på olika håll och träffades därför aningen sporadiskt.Vad är det du märker att du har missat?– Det händer så mycket att jag inte hänger med. Helt plötsligt har hon en ny uppsättning egenskaper utan att jag har förstått riktigt hur det gick till. Just nu är hon treårstrotsig och väldigt lynnig, men tack och lov har jag en klok fru som kan barnpsykologi och har studerat montessori. Hon kan lära mig att slå dövörat till ibland.

Blir man en bättre förälder med åren?– Det tror jag inte. Däremot mer tålmodig. Men jag har ju ett jävla humör, vilket i sin tur verkar ha förts över till henne. Jag får passa på mig själv. När något går mig emot säger jag gärna ett ”fan”, men så hör jag henne stå framför spegeln och öva sig på ett långt faaaaan­, och då försöker jag påminna mig om att tänka mig för. Men man kan inte alltid hålla igen, och jag vet inte ens om det är bra att hålla igen. Förställda föräldrar är ett större problem än föräldrar som råkar säga svordomar då och då.Är hon lik dig?– Hon har min överläpp, och styrka i rösten. Det låter rejält när hon säger ifrån.

Är du en orolig förälder?– Jag är jätteorolig, och blir alldeles till mig när hon exempelvis ställer sig upp på ett fönsterhylla. I det här hemmet är jag definitivit mest räddhågsen. ”Hon tål mer än du tror”, säger min fru – men jag tror inte att hon tål att falla ut från fönstret flera våningar upp. Jag tänker ofta på Eric Claptons lille son som föll ut genom fönstret i hans New York-lägenhet och föll många, många våningar ned. Det är ett av de värsta mardrömsscenarierna jag kan föreställa mig.

Oroar du dig över knäppgökar på stan?– Jag har en käpp med ett svärd i. Det hittade jag på en loppmarknad i England, men även en vanlig träkäpp är oerhört effektiv om det skulle behövas.

Hur har du betett dig under förlossningarna?– Hysteriskt i allmänhet. Lustgasen har jag haft mer nytta av än någon annan. Men när Elvira föddes blev jag vansinnigt trött och somnade med henne på bröstet. Det var en ljuvlig insomning, med ”Feeling good” i My Brightest Diamonds utmärkta version spelad på radion. 

Du har två killar och en tjej – är det någon skillnad, tycker du?

 

– Det handlar bara om personligheter. Ungarna ska få vara som de är, men man ska inte komplicera saker och ting för mycket för dem. Genustjatet tycker jag är avskyvärt eftersom jag tror att man förvirrar dem för tidigt. Dessutom en smula ovetenskapligt. En människa är en människa, men vissa egenskaper har kvinnor och vissa egenskaper har män. Ta vara på dem, men släta inte ut dem.

Intervjun fortsätter på nästa sida!

#brHur mycket förändras ett förhållande av att man får barn?– Väldigt mycket. Tvåsamhetens egocentricitet flyttas helt över till den lilla varelsen, men tidvis känner jag förstås en saknad efter intimiteten.

Så hur håller man liv i relationen?– Man ska tala om för sin parter att han eller hon ser bra ut, doftar gott och ge små kyssar i nacken när de minst anar det. Mänsklig uppmuntran, alltså. Inga konstigheter.

Du har separerat från två av dina barns mammor. Hur sköter man sådant snyggt?– Det gäller att vara närvarande trots uppbrottet. Det är viktigt att visa att man finns där, men man behöver inte heller förställa sig för barnet och låtsas som att allt är toppen. Enligt min erfarenhet är det bättre att visa att man är ledsen än att försöka upprätthålla en fasad inför sina barn som de ändå skådar ­igenom. Att låtsas som annat är det värsta. Jag talar av erfarenhet och har två välskapta söner vars mödrar jag inte längre lever ihop med. 

Men hur håller man fred med sina före ­detta?– Det är inte helt lätt, men i dag tycker jag att vårt förhållande är gott. Och man får inte låta den egna stoltheten stå i vägen för barnens välbefinnande. Det är bara att hacka i sig att livet ser ut som det gör, och se till att barnen har det så bra som möjligt.

Ändå har du berättat att relationen med din äldste son var dålig under ganska lång tid.– Anton var arg, med rätta, men det var för att jag förställde mig. Jag var inte mig själv med honom. Kan du inte vara det så gå i ­terapi – det är dyrt, men bra. Förnekelse är mycket billigare, men det är också den enda fördelen.

Du har varit öppen med att ha valt karriären framför honom.– Den jag var då gjorde det valet, och vi får bägge leva med det. Men han har blivit väldigt bra, och det tackar jag hans mamma för.

I din självbiografi och ditt sommarprogram berättar du om en far och son-resa genom Europa som Anton och du gjorde tillsammans. Varför behövdes den?– Vi behövde vara ensamma tillsammans, där inga kände igen mig. Att det sedan blev en vansinnigt underhållande resa var bara en bonus. Men det kan ni läsa om i boken. Jag tror att alla barn med kända föräldrar tycker att det är problematiskt, men de förlikar sig med det till slut. 

Vad fick resan för effekt?– Vi blev polare. Far och son-läget togs bort, och för oss var det väldigt positivt. Ibland säger folk att man inte ska bli kompis med sina barn, men i ett visst skede är det bara bra. Man får lära sig att umgås med dem utan att gå in och bete sig som en far eller förälder, och acceptera att de är sina egna människor. Och överbeskyddande föräldrar är bland det värsta jag vet. Men jag är inte den ende personen som vid något tillfälle valt karriären framför ett barn. Det är inget jag rekommenderar, men då kan det för bägges skull vara bra att resa iväg tillsammans och umgås på tu man hand. Man behöver förresten inte ha en dålig relation för att det ska vara att rekommendera.Du har sagt något om att ”iskalla nerver och brist på onödigt intresse” är din devis när det gäller barnuppfostran. Vad menar du?– Det är från Sandemose. I praktiken betyder det förstås bara att man inte ska lägga sig i deras liv om de inte ber om hjälp. Och det har absolut inget med cynism och känslokyla att göra. Men barnen måste få lite frihet och bli självständiga individer.

Lättare sagt än gjort...– Man får skaffa eget umgänge på annat håll, om det nu är vad som krävs. Där gjorde faktiskt min egen morsa rätt. Hon höll koll på mig och mina två systrar, men höll sig på ett visst avstånd så att vi fick leva våra liv i fred.Har du varit pappaledig?– Nej, i mitt yrke skulle det inte gå. Föräldrapenningen skulle dels bli ett skämt, sedan försvåras situationen än mer av att min fru numera jobbar för mig. Så det skulle bli lite märkligt om jag försvann under flera ­månader. – Jag skulle heller inte stå ut med att inte sjunga. Jag är totalt värdelös om jag inte får hålla på att leta låtar. Jag skulle sitta uppe hela nätterna och hänge mig helt maniskt åt mina intressen och sedan vara en trött och grumpy old fart på dagarna.

Din egen barndom var inte direkt överlycklig. Bortlämnad till fosterhem, misskött, sedan uppvuxen med ensamstående mor under ganska utsatta förhållanden. Hur har det påverkat dig?– Inte mer än att jag tillät mig en alldeles överdriven självömkan i en viss period av livet, och den skäms jag något otroligt över i dag. Då skyllde jag mitt då okontrollerade drickande på att jag aldrig haft en far. Trams! Jag drack av eget val, även om det förstås kan ha förstärkts av en viss genetisk kod. Men det hade inget med min uppväxt att göra.

När Anton var liten hamnade du i fängelse för kokaininnehav, och när Erlend var yngre fick du fotboja efter en rattfylla – hur hanterar man sånt som förälder?– Stand tall som Cummings sjöng. Man får läsa in barnens reaktioner och förklara så rakt och tydligt som det bara går: ”Så här var det – daddy fucked up, alright?” Man får vara ärlig och rak, även om det gör ont. Men människor vore inte människor om det inte vore för sina brister. Det är därför vi har gud och djävel och yin och yang, och det är i motsatsernas epicentrum som saker och ting blir intressanta och där den bästa dramatiken föds. Vilket betyder?– Jag tror inte att det är bra att växa upp med en föreställning om att föräldrarna är perfekta. Sedan behöver man ju inte dömas till fotboja för att visa dem att så inte är fallet. Förstås.

Så man behöver inte alltid vara en förebild?– Mitt liv är snarare till som varnande exempel för andra. Men förhoppningsvis gäller det inte alltid. Det vore nog värre att själv vara militärisk, då börjar barnen hysa agg och protestera. Det vore hemskt, för när man har tonårsbarn är man ändå inte vatten värd. Men jag har ingen aning om vad ungarna tycker om mig som far, och det är en fråga som jag heller aldrig skulle ställa till dem. DÅ vore jag hemsk på riktigt.

Hur är det att ha med en treåring på turnéer?– Inte så bra när man är förkyld och går på kortison som just nu, för då är jag sjuk och nervös och stirrig, men annars är det mysigt. Häromnatten satt hon längst fram på scenen och ropade: ”Pappa spela nu! Spela!” Sedan började hon prata mitt i ett känsligt nummer, där jag skulle prata om skilsmässa, och då fick Ann-Charlotte bära bort henne.Som artist måste väl alla förskoleförkylningar vara en mardröm utan dess like?– Jag torskar hela tiden, alla virus, och det går inte att göra ett skit åt den saken. Annars finns det ju saker som läkare kan skriva ut. Ibland säger de att ett gott skratt är den bästa medicinen, men när du fått en venerisk sjukdom – då tror jag att penicillin är bättre. Samma sak gäller allt som har med min hals och sång att göra.

Har något av dina barn ärvt dina musikaliska talanger?

 

– Alla tre. Anton spelar i Roxie 77 som varit förband till Kiss och är programledare på Classic Rock, så han har ett gediget intresse. Erlend spelar piano och gitarr och häromdagen hörde jag Elvira sjunga Mozart. Hjärtat slog flera slag. En treåring som sjunger Mozart, det var som en dröm.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 5 nr av mama - få lyxigt kit från Estelle & Thild. Läs mer