Tobbe Blom: "Jag vill vara den perfekta pappan"

Tobbe Blom måste ha trollat bort all olycka i sitt liv. Förutom att vigsellokalen brann upp när han skulle gifta sig går allt på räls - han är fortfarande fjortiskär i sin Karolina och har fått Towe, 1, världens gladaste sovbebis. "Jag är väldigt lycklig", säger trollkarlen.

Det är snöstorm, precis som när Towe Blom föddes dagen innan julafton för nu över ett år sedan, men den lilla flickan och hennes föräldrar är som oberörda av kaos när de stiger ner för den branta trappan till fotostudion. Pappa Tobbe trollkarlen så fin i dyrskjorta och fluga och söta mamma Karolina lugnet själv. Hon från Umeå, Tobias uppvuxen i Stockholmsförorten Bagarmossen, de träffades för åtta år sedan när Tobbe var i Karoli­nas hemstad på uppdrag för Barncancer­fonden. Först i höstas blev det dags att gifta sig. Då brann vigsellokalen upp.

– Vi skulle dit på sista mötet, så ringer de och säger, ”Du, ni behöver inte komma, för det har brunnit”, berättar Tobbe.



– Det är inte det samtalet man vill ha tio dagar innan… Då är det 93 gäster, alla ska sova över, folk reser och grejer. Men de löste allting fantastiskt bra. På ett dygn fixade de nytt ställe. Vi fick den finaste kyrkan med bästa prästen. Det var menat att bli så.



Hur var det att gifta sig?


– Det är det roligaste jag varit med om. Det var en sådan boost i kärlek. Vi hade temat kärlek, skratt och glädje och det genomsyrade hela dagen, från början till slut. Vigseln var helt fantastisk. Towe gick före oss genom hela altargången med sin gåvagn. Så ingen fotade oss, de fotade bara henne (skratt).



Ni väntade rätt länge med barn?

– Mm, och det var nog bra. Man känner varandra väl. Det kostar på lite grann. Nu har vi visserligen världens snällaste barn, som sover så mycket så att man knappt vågar säga det till andra föräldrar, det är sju till sju varje natt.



Har ni kört någon metod?

– Nä. Hon har bara… sovit. Vi var väldigt konsekventa. Sju, då är det sova som gäller. Sedan dag tre har hon sovit i egen säng.



Det fungerar väl för att du och Karolina är så trygga och samspelta med varandra.

– Ja, lite gener är det väl att hon sover bra, men vi är trygga och då blir hon det också.



Du är så insiktsfull om att vara pappa.


– Haha, du sa det, inte jag! Men jag har funderat förbannat mycket över papparollen och analyserat mig själv hur jag trodde att jag skulle bli – och hur jag har blivit. Och konstaterat att, ja, det är väl ungefär samma bild – men inte riktigt. Jag tyckte det var tufft i början.



Varför?

– Som artist och i mitt yrke har man ett ganska stort ego. Så är det. Alla hade pratat så mycket om att: ”När man får barn, då lägger man det på hyllan. Man går upp i det helt och kärlek, kärlek, kärlek, kärlek, det finns inget annat som spelar någon roll.” Jag hade sett fram så mycket mot att, ”Gud, vad härligt att skita i mig själv!”. Gå upp i någon annan. Kliva genom eld för den här lilla personen. Men så har det inte alls varit. Jag bara, ”Tja, jag är gladast i världen att hon är här, men så mycket mer kände jag inte”.



Du kände ändå mest för dig själv?

– Ja, jag ville fortfarande åka iväg och göra mina jobb, jag värnade mycket om det. Men så började jag prata med killkompisar och frågade, ”Men hörrni, hur är det här egentligen?”. Då visade det sig att alla känner likadant.



Moget att ta tjuren vid hornen i stället för att fly problemen.

– Det var kul, för det märktes när jag pratade med mina vänner att de tyckte det var skönt att få erkänna, ”Jag kände inte heller någonting i början” och ”Jag tyckte inte det var särskilt roligt första året”. Det är sådana där prylar man inte säger, men när man börjar prata om det, då kryper det fram. Vi måste lära oss att älska våra barn på ett annat sätt. Kvinnan har väl lite mer koppling, kan jag tänka mig. Nu är jag där att jag de facto älskar Towe och går genom eld, vad som helst. Och jag tror att det kommer bli ännu starkare.



Varför stämmer det så bra mellan dig och Karolina?

– Vi är, tror jag, på riktigt gjorda för varandra. Hon har haft en fantastisk förståelse och supportat mig i allting jag har tagit mig för. Vi är fortfarande fjortiskära i varandra ibland. Vi är väldigt måna om varandra. Vi kompletterar varandra något så in i helvete bra. Det hon inte orkar, det orkar jag. När jag hatar att dammsuga, då tycker hon om det. Ända in nere i detalj kompletterar vi varandra på ett slående sätt. Gång på gång på gång.



Har ni aldrig haft någon kris?

– Det är väl klart att man haft tider i livet när det har känts upp och ner. Men inga stora kriser. Vi har tagit oss igenom livet med ett leende. Jag har en förbannat positiv livssyn. Nästan idiotpositiv ibland men har tänkt, ”Snart kommer den stora smällen. Det kan inte gå så här bra. Med yrket, med kärleken, nu med Towe, allting bara kling, kling, kling”. Och jag bara kliver runt och är väldigt lycklig.



Lyckoläget matchas ofta av livsinställningen.

– Ja, och jag har förstått nu: det går! Det behöver inte komma en smäll. Och när den kommer, så kommer det vara bra mycket lättare att ta den med ett leende. Det låter som en klyscha, men det är sant.



Hur var graviditeten?

– Det var behagligt. Karolina var snäll och go och glad, hela vägen. Men det var så dåligt med graviditetssymptom, Towe kunde sparka i en dag och sedan var hon knäpptyst i tre dagar.



Blev ni inte oroliga!

– Jo. Skitoroliga. Så vi åkte in flera gånger och lyssnade, men det var aldrig någon fara. Moderkakan låg framför, så man kände inte så mycket. Plus att hon sov jättemycket, vilket hon har fortsatt med utanför magen också!



Gick förlossningen bra?

– Ja, och det som slog mig: det var så odramatiskt. Jag hade förväntat mig att en förlossning skulle vara läkare som springer in och ut, men det var ganska lugnt. De var inne och kollade till, allting gick enligt planerna.

"Jag har fått stå på ett fullsatt Globen flera gånger. Jag har inga mer drömmar."

Ingen hemkomstchock?

– Nej, vi var förberedda. Till saken hör, vi har haft en hund i sju år. Det är inte som att ha barn, men det är banne mig förberedande. Det är ett ansvar och vi har alltid haft hunddagis så man har det där, hämta, lämna. Vi har fått värma upp lite grann med hunden. Den här omvårdnadsprylen. Så chocken blev inte total. Det var ganska naturligt. Som att det aldrig hade varit på något annat sätt.

Första barnvagnspromenaden…

– Det var mitt i vintern. Vi gick knappt ut. Jag tror det hade gått elva dagar första gången vi var utanför med henne. Det kändes jävligt äventyrligt och jag kom ihåg att man slogs av: ”Ska det ta så här lång tid att komma iväg varje gång, då kommer jag inte klara av det här.” Men sedan så fick man ihop rutinerna.

Du gillar att styra upp med rutiner?

– Ja, jag får saker och ting att funka bäst då. Sedan är jag fantastisk på att bryta rutiner och skita i allt också, det ska gudarna veta. Men jag försöker att strukturera upp saker och ting ganska bra.

Var kommer det ifrån?

– Prestationsångest, skulle jag säga att det mesta grundar sig i. För i mitt yrke måste jag prestera på topp varje gång. Vare sig det är programlederi eller shower på scenen. Det går inte att ha en dålig dag. Och det drivs jag av.

På vilken nivå tycker du att du är i trolleriet?

– Det där har jag tänkt på lite grann: man ska ju sätta upp mål i sitt liv, och nu har jag fyllt 35 år och har uppfyllt alla mina mål. Jag har inga mer! Jag har fått stå på ett fullsatt Globen, flera gånger. Jag har gjort gigantiska direktsändningar inför miljontals människor. Jag är klar. Jag har inga mer drömmar. Eller jo, kanske några, men de är hemliga...

Vilken är din styrka som trollkarl?

– Oj. Jag är inte överdrivet skicklig. Men jag hittar underhållande, roliga presentationer till tricken. Sedan har jag lång erfarenhet av att bygga shower från grunden.

Du är mer entertainer än trollkarl?

– Väldigt mycket mer. Klart jag är trollkarl, jag kan lura vem som helst, men det finns fortfarande 15–16-åriga killar ute i världen som smiskar mig på fingrarna när det gäller själva trolleriet. Det har aldrig riktigt attraherat mig. Min passion ligger i att stå på scen. Att underhålla. Jag tycker om trolleri väldigt, väldigt mycket. Men det var bara en dålig ursäkt för att stå på scen. Jag skulle byta ut alla mina magiska krafter mot att kunna sjunga (skratt).

Kommer du uppfostra Towe till lika stenhård arbetare som du själv?

– Ja, fan, det kommer jag göra. Jag är från en högst ordinär medelklassfamilj. Jag har aldrig fått några dataspel. Jag har aldrig fått någonting gratis när jag var liten, utan jag har alltid fått jobba för det. Jag började även jobba jättetidigt, när jag var 15 på McDonalds, så jag har jobbat sedan dess.

Vem är Towe mest lik?

– Jag har fått höra nu av min mamma och pappa att jag bara skrattade. Det var det enda jag gjorde när jag var en liten bebis. Det gör Towe också. Det där har vi pratat om många kvällar hemma: ”Är inte hon lite gladare än alla andra bebisar vi träffar?”, ”Jo, det är hon.”, ”Är vi objektiva nu?”, ”Mm… sådär.” Men hon är en glad skit, alltså. Karolina är också en glad skit, men jag slår nog de flesta i det, tror jag.

Samtidigt är du seriös yrkesman.

– Ja, väldigt, det sätter jag högt värde i, att vara professionell i allt jag gör. Det sa Karo­lina när hon gav mig en kärleksförklaring på bröllopet, att jag kan vara busig och barnslig och prutta och vara den här crazy banana­killen på scenen, samtidigt som jag är ansvars­full och väldigt by the book.

Perfekta pappan!

– Förhoppningsvis. Ha koll på räkningarna, men ändå kunna släppa loss och skratta med barnen. Det är så jag uppväxt. Min kära pappa är sådan. Om jag bara blir hälften så bra som han, då får Towe en fantastisk pappa.

Du var pappas pojke?

– Jag vet inte. Kanske lite mer mammas pojke. Jag kom ihåg att jag alltid skulle sova på hennes hand, stackarn. Men pappa har alltid varit den där man haft respekt för. Han har aldrig skällt ut mig, han har bara tittat på mig och då har man vetat. Men varm och härlig. Och närvarande.

Du uppträder för svårt sjuka barn, är det skillnad att göra det när du själv blivit pappa?

– Ja, mycket värre. Jag har träffat dödligt sjuka barn och gjort min grej, jag har sett att det har gett ett leende och jag har gått därifrån ändå med en skön känsla i kroppen. Men inte längre. Nu blir det en HELT annan pryl när man har egna barn, tankarna går annorlunda, ”Det kan vara Towe”. Det tar hårdare.

Vad är svårast med att vara pappa?

– Att vara borta. Jag känner mig som en förrädare ibland. Även om jag inte tror det finns många nyblivna pappor som har spenderat så mycket tid med sitt barn under ett år som jag har gjort. Ändå får jag skuldkänslor om jag är borta en hel dag. Det känns som att jag är tjuv, som att jag smiter ifrån någonting.

Vad kul att du och din polare Markoolio fick varsin dotter nästan samtidigt.

– Ja, vi är glada för det, för nu ska vi få in Towe och Moa (Markoolios dotter, red:s anm.) på stallet, de ska ha hästar och inte träffa några killar! Vi kommer bygga ett eget stall. Där ska de rida och aldrig träffa killar!

Haha, vad bra!

– Så ska de helst inte ha någon egen vilja, innan de fyller 18.

Ska du lära Towe trolla?

– Ja, det ska jag nog göra, men jag tror att hon kommer tycka det är skitroligt att pappa är trollkarl i sex år…

… speciellt när hon har barnkalas.

– Ja, och jag kommer att gigga på alla dem, men när hon fyller sju år kommer hon säga: ”Pappa, snälla, du behöver väl inte trolla i år?” och så är det avklarat med det. Hon kommer nog att vara duktigt trött på det.

Hon drar till stallet.

– Ja, precis!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!