Vanna Rosenberg: "Jag fattade inte hur sjuk jag var"

Nu kan du buda på 4 biljetter till smygpremiären av ”Kvarteret Skatan” – med Vanna Rosenberg, Johan Glans, Rachel Molin med flera – som Vanna skänker till förmån för vårt samarbete med Alla Kvinnors hus.

Läs mer om sammarbetet med Alla Kvinnors hus.

Till budgivningen på Tradera!

Vanna Rosenberg

Ålder: 36.
Familj: Maken Ulf Synnerholm, filmproducent, och dottern Dafne, sju månader.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.
Gör: Mammaledig skådespelerska.
Bakgrund: Dotter till journalisten Göran Rosenberg och dramapedagogen Annika Isaksson. Gått Teaterhögskolan i Stockholm, jobbat på Uppsala stadsteater. Numera fast anställd på Stockholms stadsteater där hon synts ibland annat ”Figaros bröllop”. Varit med i tv-serier som ”Rapport till himlen”, ”Percy tårar”, ”Allt och lite till” och ”Kvarteret Skatan”. Filmer i urval: ”En på miljonen”, ”Adam & Eva”, ”Monsters Inc.” (som röst) och ”Tjocktjuven”.
Aktuell: Med ”Figaros bröllop” på Parkteatern i sommar samt ”Kvarteret Skatan” på Rival med premiär i höst. Hon medverkar också på Lisa Ekdahls nya platta.

Åh, hon verkar så himla trevlig, säger grannen när jag berättar att jag träffat Vanna Rosenberg. Är hon så där mysig som man tror?

Och ja, det är hon. Inte en sur min trots att jag är aningen försenad till vårt möte, bara ett soligt leende (med väldigt vackra vita tänder, man blir faktiskt lite avis).
– Ingen fara, vi står här och njuter av solen, jag och Dafne. Vilken fin dag, va?

Vanna, 36, blev mamma före jul. Och med tanke på hur hon strålar när hon pratar om sin dotter, lirkar henne i och ur Babybjörnen – ”världens bästa grej” – byter på henne (i närmaste grässlänt) och lägger henne till bröstet, är det en roll som passar henne perfekt.
– Längtan efter barn har funnits hos mig i många år. Av olika anledningar har det inte passat, det har varit fel situation, fel läge i livet.
– Nu har jag blivit invigd i ett hemligt sällskap av föräldrar, ett lyckosällskap. Det är otroligt. Man hajar inte det innan.

Som dotter till journalisten och debattören Göran Rosenberg har Vanna varit mer eller mindre känd hela livet. Själv slog hon igenom som Sonja i Ulf Malmros tv-drama ”Rapport till himlen” som 21-åring. Sedan dess har hon medverkat i otaliga tv-serier och filmer, som skruvade komediserien ”Kvarteret Skatan”.
På Stockholms stadsteater, där Vanna är anställd, har hon varit med i publiksuccéer som och ”Arsenik och gamla spetsar” och ”Figaros bröllop”. Mellan varven dubbar hon barnfilm, spelar in skivor och gästar tv-program som ”Så ska det låta” och ”Doobidoo”.

Du är en kvinna med många talanger.
– Tack så mycket. Men äh, talang… Det kan man träna upp. Begåvningen måste nog innehålla det också, talang för att jobba på. Det är inte alltid de man tycker är mest begåvade som tar sig fram, det gäller att man ligger i också, att man inte blir lat och bara litar till sin begåvning, säger Vanna och ser lite generad ut.

Att lyssna till hennes vänliga, välmodulerade stämma gör att man nästan missar att det under de bruna lockarna döljer sig ett skarpt intellekt. Och just denna vardagliga ödmjukhet visar sig vara något av Vannas credo i livet. 

– Jag försöker vara snäll. Och jag söker folks goda sidor, kämpar med att döma mindre.
 

Är du lika generös mot dig själv?
Lagom, tror jag. Men jag är inte en sån person som säger ”jag är bra som jag är” utan jag kämpar hela tiden för att bli bättre, för att bli tillräckligt bra. Det är en drivkraft.

Annars är det förstås den uppseendeväckande söta Dafne som är drivkraften i Vannas och maken Ulf Synnerholms liv.
– Jag hade nått en punkt i mitt liv där jag tänkte att okej, jag är 34 år, jag har varit stark och modig så länge, nu räcker det. Det började kännas tomt, säger Vanna.
– ”Där är han”, tänkte jag första gången jag såg Ulf. Det var omedelbart rätt. Vi var erfarna nog, och kloka nog, att känna igen det när det hände. Det är en stor händelse att få möta någon som man älskar helt och fullt. Vi gifte oss efter knappt ett år, i augusti 2007.
– Väldigt snart kom vi att tala om barn, och jag frågade Ulf om han ville ha barn med mig, ”jag längtar så mycket, kan vi inte försöka?” och han blev kanske lite paff. Men glatt paff!
– Vi kände så här båda två, att vi älskar varann, vi längtar efter barn, vi väntar inte med nånting!

Det måste ha gått fort att bli gravid.
– Vi försökte i två månader utan att det hände något. Då började vi tro att det var något fel på oss. ”Men snälla du, folk försöker i åratal”, sa kloka vänner när jag beklagade mig, men vi var ju så ivriga.
– Mina vänner gav mig listor på en massa saker som skulle underlätta. Det var bidrottninggelé, folsyra förstås, benen uppåt sträck… (Vanna fnissar.) Och så satt jag där före en föreställning på teatern en kväll och var så otroligt trött, helt slut, och då sa en kollega, ”du kanske är gravid”, och det var jag ju.

Tog du reda på det där och då?
– Ja! Jag var så lycklig och så illamående, kopplade på autopiloten, spelade pjäsen... Sen gick jag hem och gjorde tre tester till. Och så ett på mödravården så att det verkligen skulle vara säkert. ”Det är nånting här”, sa de, lite kryptiskt. Inte förrän då gick det in. 

Hur var din graviditet?
– De första tre månaderna var det åksjuka för hela slanten. Jag spelade teater sex kvällar i veckan och mådde rätt kymigt mest hela tiden. Sedan gick det över, och då blev jag istället känsloöversvallande och må bra-trallande. Och fick väldigt svullna fötter.
– Jag var medvetet lat vad gällde pluggandet kring graviditet och förlossning. Jag ville inte trissa upp mig själv i onödan.

Vanna, som älskar att promenera, fortsatte ända till åttonde månaden att gå fram och tillbaka till jobbet. Men i nionde månaden, tre veckor före beräknat datum, gjorde hon en rutinkoll som visade att hon inte mådde så bra som hon trott.
– Barnmorskan tog mina värden. Sen sa hon bara ”oj då, jag ringer Södersjukhuset”. Jag blev inlagd direkt. Mitt blodtryck var jättehögt, jag hade fått en sen havandeskapsförgiftning.

Hade du inte känt av det?
– Nej, jag hade fullt sjå med att leta efter tecken på att det var dags, däri ryms det ju rätt mycket. Så jag var visserligen trött och hade ont både här och där. Men jag lugnade mig med att det hörde till.
– Det var nästan det värsta. Jag hade verkligen inte märkt något och så visade det sig att det var rätt allvarligt. Det var mer skrämmande än själva tillståndet för mig.
– Men egentligen var det nog värst för Ulf, han såg ju hur dålig jag var. Jag var som ett nattdjur – trött och ljusskygg, trög. 

Vad hände sen, fick du ligga kvar länge?
– Det enda sättet att bli av med en havandeskapsförgiftning är att få ut barnet. Vi kom in på onsdagen, de satte igång mig på torsdagen. ”Ni åker inte härifrån utan ert lilla barn”, sa läkaren till mig. Det var så coolt, direkt så vändes alltihop till något positivt, vi skulle ju snart få träffa henne. 

Visste ni att det var en flicka?

– Ja, vi hade kollat. Vissa blev nästan lite sura. ”Det spelar väl ingen roll vad det är för kön”, kunde folk säga. Men det är ju inte därför man kollar. Det är av nyfikenhet, för att närma sig något som på alla vis är så ofattbart och mirakulöst.

Hur gick det sen, med förlossningen?
– Sent på torsdagsnatten blev det akut kejsarsnitt, kroppen var för trött. Vi som hade profylaxat och fixat, jag hade knappt fattat att det fanns akut kejsarsnitt. Då var jag ganska skör i min matthet. Men min man var en hjälte och personalen helt underbar.
– Jag var vaken hela tiden. Jag kände att de drog och bökade med magen. Sen skrek Dafne och Ulf tog henne, och jag somnade till.

Den färska lilla familjen stannade på sjukhuset i en vecka medan Vannas värden stabiliserades, ”där låg vi i vårt pyttelilla rum och log ikapp, med snöstorm utanför”. Att hon skulle amma Dafne var självklart för Vanna. Men Dafne var liksom sin mor lite medtagen efter förlossningen och följde inte viktkurvan.
– Jag hade inte ens tänkt tanken att det skulle vara något krångel med att amma, jag kände mer att hur svårt kan det vara? När Dafne inte ökade i vikt provade vi först med en kopp så att hon skulle få i sig mer. Men det gillade hon inte, så då testade vi flaska istället. Och när hon väl började dricka ur flaskan ville hon inte ha bröstet längre. 

Fortsatte du att pumpa ur mjölk eller gav ni henne ersättning?
– Jag var envis och pumpade och pumpade. Redan från början hade jag hur mycket mjölk som helst, det var bara så frustrerande att hon hellre ville dricka ur flaskan, säger Vanna, som dock är noga med att påpeka att amningshysteri inte ligger för henne:
– Det handlar inte om prestige. Men jag hade hemlagad, härlig mat i massor och den ville jag ge henne. Det var en lättnad när vi fick det att funka, en triumf efter allt slit.

Att bli mamma brukar väcka tankar kring den egna uppväxten. Har du tänkt mycket på hur det var när du var liten?
– Ja, på vissa delar. Mina föräldrar skildes när jag var ett. Innan det bodde vi i Farsta, men då flyttade vi in till stan. Jag växte upp på Östermalm där mamma bodde och i Birkastan, hos pappa.
– Det var en intressant och rätt spännande barndom på många sätt. Särskilt i efterhand, kanske inte när man var mitt i det.

På vilket sätt då?
– Vi var en familj utan ekonomiska resurser på Östermalm, som är så fullt av resurser. Mina klasskompisar åkte på skidresor, jag extraknäckte på Konsum. Mitt första jobb var när jag stod och paketerade tulpaner ett påsklov i Katrineholm. 

Hur har din uppväxt påverkat dig, tror du?
– Jag är ganska självständig. Van vid de mest skilda förhållanden. Som skilsmässobarn ägnar man mycket tid åt att vara tillags och den kameleont-verksamheten har jag varit behjälpt av, både professionellt och privat. 

Din pappa är en av Sveriges mest kända debattörer. Hur ser er relation ut?
– Jag beundrar honom enormt. Han har ett slags kall och jag imponeras av den tid han lägger ner på att tänka, för att få andra att göra det. Hans typ av bildning är sällsynt i dag. Kaffet blir blaskigare och blaskigare, kan man säga.
– Min pappa är en sann kosmopolit, han har vänner i hela världen och verkar hemma varsomhelst. Det får ens eget perspektiv att vidgas. Jag är så stolt över honom! Och jag blir stolt när han går på teatern och uppskattar en uppsättning jag är med i.

Träffades ni mycket under din uppväxt?
– Jag har alltid önskat att få se mer av min pappa, så är det absolut... Både hans och mitt jobb kräver mycket, men när vi väl träffas är det kalas. Man önskar ibland att han skulle ge sig själv lite vila, lite extra semester, men det är inte helt lätt kan jag säga, det där kallet.

Har du några syskon?
– Min mammas nya man hade en dotter som var lika gammal som jag, vi var som systrar på riktigt och växte upp tillsammans. Vi gick till och med i samma klass. Men hon gick bort i cancer strax innan hon fyllde elva. 

Vilket slag, mot dig och hela familjen.
– Ja.

Vanna har också två yngre halvsystrar, Elin och Agnes. Dessutom har hon nära kontakt med sin farmor och hennes man, som överlevde Förintelsen. 

– Pappa och mina kusiner pratar hebreiska. Det finns ett mycket smärtsamt judiskt arv i min familj, från mina farföräldrar via min pappa till mig. Jag är inte judinna men vi har alltid firat det judiska nyåret och påsken med farmor, säger Vanna.

– Hela min familj har nära till skrattet och gemenskapen. Men också nära till sorgen, till katastrofen. 

När Vanna slog igenom som ”Sonja med glassbaren” – hon som alltid var så glad och älskade att äta (och låste in sin pojkvän i kylskåpet) – vann hon folkets kärlek. Samtidigt blev hon en symbol för mulliga tjejer i allmänhet. Något hon snabbt tröttnade på.

Du sa en gång att du hade lyckats som skådespelare ”trots dina attribut”. Var du missnöjd med ditt utseende som yngre?
– Nej, inte från början. Jag har alltid tyckt om mat, både att laga och äta. Jag är helt enkelt väldigt matglad, och livet är lite diaboliskt på det viset. Den som älskar mat allra mest är ju ofta den som trillar upp i vikt.
– Men när så mycket fokus hamnade på min vikt, när jag blev en representant för en viss storlek, då var det inte roligt längre. 

Sen gick du ner ganska mycket. Fem storlekar, enligt en gammal intervju.
– Ja, fem var kanske en överdrift men jag trivdes i alla fall inte med min vikt längre. Det var rätt att gå ner då. Det var i den vevan jag började promenera precis överallt. Folk blir jämt förvånade att jag går vart jag än ska. Men man hinner långt på en timme.

Hur mycket går du nu, som mammaledig?
– Tre, fyra timmar om dagen, ofta längre. Vi går ut på förmiddagen och kommer tillbaka vid fyra. Det är viktigt för mig att vi är ute mycket, att Dafne får känna olika dofter, uppleva olika väder…
– Sen är det bra för mig också, förstås. Jag vill inte hamna i soffläge, det där trötta fjärrkontrollerade läget. 

Vanna har även börjat springa, helst tidigt på morgonen.
– Jag har rundor på tre, fem och åtta kilometer och en på en mil, det är Kungsholmen runt. Att springa ger en sån fantastisk energikick! I dag är det hälsan som är prio nummer ett för mig, inte vikten, säger hon.

Gick du upp mycket när du väntade barn?
– Ja, och det var jag helt okej med. Men andra kommenterar ju gärna ens vikt när man väntar barn. Man får ”gåsa sig”, bara låta det rinna av.
– Jag kände mig vacker, trots att jag fick ben som timmerstockar. Den enda gången jag blev lite nedstämd var när barnmorskan sa till mig att ”du får nog passa dig lite” när jag vägde mig. Det var jobbigt.
– Men tack vare Dafnes ankomst har det här med vikt blivit mindre laddat. Mitt fokus har skiftat på ett sunt sätt. Dessutom hände det något innan jag blev gravid som fick mig att tänka till lite.

Vad var det, berätta?
– Jag hade känt mig så otroligt trött och svullen en längre tid, det hjälpte inte hur mycket jag än sov. Så jag gick till doktorn, och det visade sig att jag har en sköldkörtelrubbning. Jag äter medicin nu och det får jag göra resten av livet.

Mår du bättre nu?
– Ja, det gör jag, men grejen är att jag hade inte hört talas om det här innan. Och sen visar det sig att det är rätt vanligt och påverkar ens ämnesomsättning jättemycket.
– Så jag vill verkligen uppmana alla som är utmattade utan anledning, har svårt att gå ner i vikt och fryser eller svettas mycket att gå till doktorn. Det är ett enkelt test. 

Utomhusivraren Vanna säger att hon älskar att vara på landet och trivs i naturen, men erkänner i nästa andetag att hon sällan rör sig utanför tullarna.

Är det bara innerstan som gäller för dig?
– Ja. Jag har bott mitt i smeten sen jag var ett. Jag har aldrig riktigt sett att jag skulle kunna bo i ett hus, förrän nu kanske.

Men du hänger säkert på Rosendals trädgård varenda helg.
– Nästan aldrig! Det är ju med all rätt så populärt att gräsmattorna dignar av trötta citymänniskor. Men till Hagaparken går jag ibland, en favorit är Bergianska trädgården.

Vad vill du ge Dafne, utom långpromenader?

– Det är mycket, det... Jag vill att hon ska veta att hon är fullkomlig. Att hon duger som hon är, säger Vanna först men avbryter sig:

– Nej, det där blev inte bra alls känner jag. Varken vist eller underhållande. Nu fick jag prestationsångest.

Vanna ser uppriktigt bekymrad ut och rör frustrerat i kaffet (tredje koppen och tredje fiket på lika många timmar).

– Dafne, du är alltid älskad, oändligt, säger hon till slut och pussar sin sovande dotter på pannan där hon ligger, hopkurad med huvudet mot mammas axel, tryggast i världen.