Hanna Hedlund blir inte svartsjuk när Martin Stenmarck överösas av kvinnlig beuandran.
Hanna Hedlund blir inte svartsjuk när Martin Stenmarck överösas av kvinnlig beuandran. Foto: hans ericksson

Hanna Hedlund: "Svartsjuk? Då skulle jag bli knäpp"

Mitt i pappaledigheten vann Hanna Hedlunds sambo Martin Stenmarck Melodifestivalen och själv hamnade hon i en kris. Men nackdelar kan vändas till fördelar – i Hanna Hedlunds fall en krisrotad skiva och show. ”Nu kan vi varandra ännu bättre.”

Han kommer inte hem i kväll om jag känner honom rätt/men kottarna och jag vi ska nog klara oss ändå på något sätt/ja han har mycket nu/vad var det han sa, spännande tid, firman går bra/men lillan tog sina första steg i dag/jag vill berätta men jag får göra det en annan dag/för han kommer inte hem i kväll…”

Sångerskan och artisten Hanna Hedlund står och blippar på sin mobiltelefon utanför sceningången till Oscarsteatern på Vasa­gatan i Stockholm. Vi ska prata om hennes mammaliv, nya skivan – en skiva som fick övervägande bra kritik i media, men inte minst respons från en massa mammor, ”de mejlade att jag hade berört dem, att de kände precis som jag, och jag som tyckte att jag hade gjort en så osentimental skiva”.

Jo, men låten ”Han kommer inte hem” är ganska hjärtskärande. Har du haft det så?  – Vi kan säga så här, att den här plattan hade inte blivit som den är om inte mitt liv hade sett ut som det gör. Och visst är det en personlig skiva. Martin (Stenmarck, Hannas sambo och pappa till Ida och Love) började faktiskt gråta när han hörde den här texten första gången. Men, själva processen gick till så att jag kontaktade en person vars musik och texter jag gillar jättemycket, Oscar Danielson (författare och musiker som gett ut egna skivor), och så gav jag honom flera A4-sidor med mina dagboks­anteckningar, och han har jobbat några varv med texterna. Han är också pappa och känner igen mycket av det jag skrev om.

Men Martin var borta en hel del under bebis­perioden? – Ja, det var han. Samtidigt kan jag tänka att den förälder som är borta mycket är ju den som är en loser egentligen. Det tar tid att landa i att bli förälder, och jag tror att många fokuserar på att de ska leva som förut, innan de hade barn, blir rädda för att missa den ena eller den andra chansen. Fast ett barn lär sig bara gå en gång i livet, det kommer aldrig tillbaka.

Hur är det nu då, har ni landat bättre som föräldrar, tycker du? – Ja, det tycker jag. Jag hade inte kunnat skriva om det här om jag hade befunnit mig mitt i det. Jag och Martin brukar alltid säga att vi varit tillsammans i tio år men inte setts mer än sex av de åren, eftersom vi varit ute och rest så mycket. Samtidigt har vi låtit varandra förverkliga våra idéer, och det mår man ju bra av. Fast vi är två konstnärssjälar och vi tyckte att rutiner lät klaustrofobiskt. – Vi fick för oss att vi kunde dra med oss barnen i vårt tempo. Nu känner jag – vad det är skönt med rutiner! Fast det har varit en process att få till samarbetet. Om Martin kommer hem och säger ”jag ska till Kina och spela”, så vet jag att det betyder att jag inte ska få sova på en vecka. Det som är  roligt för den ena blir jobbigt för den andra, och då blir det slitningar.

Var barnen planerade? – Alltså jag hade börjat fundera lite, över jobbet, att det inte gav samma kickar som förr. Sedan åkte jag på ett yogaläger i två veckor i småländska skogarna. Det var häftigt, bland annat hade vi tyst retreat då vi inte pratade på fyra dagar. Men en tjej orkade inte, hon ville åka hem eftersom hon var gravid i fjärde månaden. När jag hörde det bröt jag ihop och började gråta, och kände ”jag vill också vara gravid”. Det blev så starkt. Men det var inte aktuellt, jag hade ett ettårskontrakt med en teater och i rollen passade det inte alls att vara gravid.  – Våren innan jag skulle börja var vi i Brasilien, jag och Martin, och började prata lite lätt om att skaffa barn. Och så blev hon till där, Ida. Så jag fick ringa och berätta för teatern. De sa att jag fick köra tills det inte gick längre, och då skulle de skaffa inhoppare. Jag var i fjärde månaden när jag började.

Hur var det att stå på scen gravid? – Det gick bra, fast i mig blev det en konflikt att vara på ett jobb där jag inte fick vara gravid. När jag var i sjunde månaden så syntes det för mycket, fast jag mådde bra. Jag kände mig lite utstött från flocken, och fick en känsla av att jag var oduglig som gravid, som om jag aldrig mer skulle få jobb. Fast samtidigt var jag jätteglad för barnet, var duktig och gick både på profylaxkurs och tränade gravidyoga.

Hur blev första förlossningen? – Jag och Martin skulle sitta hemma och ha myskväll och kolla på Oscarsgalan. Så började det bara, vid sex–sjutiden på kvällen. Vi hade kontakt med bb och när jag hade sex–sju minuter mellan värkarna ville jag åka in, men de sa bara: ”Nej, du är förstföderska, vänta tills det är tre–fyra minuter emellan”. Fast jag sa till Martin: ”Jag skiter i det, nu åker vi in.”  – Det var vid midnatt, och när jag kom in var jag öppen åtta centimeter. Vi hann inte vara inne länge – kvart i två var Ida ute! Att föda fort är lite som att bli överkörd av en buss. Det var en riktig kaosförlossning, eftersom hon hade navelsträngen virad runt halsen. Innan kroppen var helt ute, sa de: ”Vi måste klippa navelsträngen nu.” Jag tittade på Martin, för att se om han var orolig. Hade han verkat orolig hade jag blivit jätterädd. Men tack och lov höll han i sig, såg mig in i ögonen och sa: ”Det här kommer att gå bra.” När jag fick upp henne på bröstet, den stunden går inte att beskriva med ord. Det är som att första blicken du får från ditt barn, är blicken in i oändligheten. Vad man än säger för att beskriva det så låter det fjuttigt.

Hur var första bebistiden? – Jag var väldigt nojig i början. En släkting till mig förlorade sitt barn i tidig spädbarnsdöd, så jag vågade inte sova. Till sist sa personalen på bb åt mig att jag måste sova. Ida ­skrek mycket, hon fick inte nog med mat. Det tog ett dygn innan en sköterska kom och gav henne ersättning. Då blev hon helt lugn. Och stördes inte i amningen heller, tvärtom kunde vi i lugn och ro få ordning på den. Med Love kunde jag komplettera med bröstmjölksersättning redan från början, utan att det störde amningen.

Hur länge ammade du? – Ida helammade jag i sex månader, precis som det stod i boken, och jag slutade när hon var tio månader.  – Jag är inte typen som springer upp på scenen direkt efter förlossningen, och det har varit skönt. Fast med Love åkte jag och gjorde en julshow när han var en månad, fast det var bara en kväll i veckan. Det var viktigt för mig att känna att jag inte helt hade hoppat av tåget.

Men du hade lite av en kris när du var mammaledig med Ida, eller hur? – I början hade jag ju de där tankarna, ”gud, jag är arbetslös, jag kommer aldrig mer få ett jobb”. Martin jobbade mycket. Men till sist bestämde jag mig för att njuta av min ledighet, sluta betrakta mig som arbetslös och istället se mig som mammaledig. Så jag tog det lite mer som det kom, tillät mig att vila i det fantastiska med att få barn. Det varade i tio månader, till december 2004. Sen skulle jag börja arbeta med en musikal på Chinateatern, så Martin skulle ta över och vara pappaledig. Han hann vara det i en månad. Sedan dök det upp en viss schlagerlåt hos oss – ”Las Vegas”.

Vad tyckte du om det? – Alltså, Martin var först skeptisk men jag sa: ”Klart du ska köra, kör!” Vi har alltid varit sådana, peppat varandra. Men jag minns finalkvällen, när jag stod i logen och skulle sminkas om, och jag såg på tv:n att de sista poängen, de högsta, stod mellan Martin och en till… så hörde jag: ”Och vinnaren är Martin Stenmarck!” och jag bara: ”VA!? Han skulle ju vara pappaledig! Det här går inte!” Och på det fick jag rusa ner och sjunga mina Ted Gärdestad-låtar, glad och käck, sedan var det bara att åka till Globen och festa.

Det måste ha förändrat en del! – Ja, Martin var ju halvkänd innan, men helt plötsligt var han överallt, jag bara ”jaha!?”. Alltså inte så att jag blev avundsjuk – och nu när jag säger det, låter det som att det var precis det jag blev – men jag skulle ­aldrig vilja ha det där tempot eller den uppmärksamheten. Samtidigt funderade jag ju på hur det skulle lösa sig – skulle Ida ha barnvakt fem kvällar i veckan, när jag stod på scen, eller skulle jag jobba mindre, eller hur skulle vi göra? Det kändes som att vi hoppat på ett tåg som inte gick att stoppa.  – Och jag blev så arg på tidningarna, som påstod att Martin inte jobbade så mycket – han jobbade jättemycket! Jag minns särskilt en krönikör som skrev att Martin var massor hemma med sin familj. Jag blev så arg att jag ville åka och slänga bajs på den krönikören, riktigt löst barnbajs. Visst unnade jag Martin framgången, men för mig blev det så stressigt, först vara med Ida hela dagen, sedan springa till teatern på kvällen. Jag mådde inte bra, och fick bältros under den här perioden. Så var det som att någon ovanifrån kom och styrde upp det hela, eftersom min musikal gick i konkurs och jag blev arbetslös.

Foto: hans ericksson

Och det var då krisen kom? – Ja, jag hamnade som i en dålig spiral. Jag orkade inte ringa till arbetsgivare och säga ”hej, får jag jobba” – jag var så jävla trött också, och Martin var borta så otroligt mycket, samtidigt som Ida fortfarande bara var en liten plutt. Jag tappade liksom suget på allting, och var inte särskilt kul att leva med. Men jag kände väl att vi hade bestämt att ha barn tillsammans, och så blev det bara jag som blev med barn på något sätt. Det var så extremt allting, precis när han skulle vara pappaledig, så vinner han Melodifestivalen! Och jag hade varit ledig i tio månader och var precis på g att börja jobba igen. Jävligt jobbigt blev det. – Och min kris pågick ända tills Ida var 1,5 år och skulle börja på dagis. Då började jag få timmar för mig själv, och när jag kände att hon hade det bra där kunde jag gå hem och sova och försöka ringa samtal. Det var också då jag insåg att jag höll på att bli deprimerad av all sömnbrist. Jag var så skör – allt var inte nattsvart kanske, men inget var kul heller. Det är ganska vanligt att småbarnsföräldrar blir deprimerade av sömnbrist, fast de inte ser det själva. – Särskilt förstagångsföräldrar märker nog inte vad som händer, det gjorde inte jag i alla fall. Jag förstod inte varför jag blev så ledsen, fast det bara var för att jag inte hade sovit.

Blev det kris mellan dig och Martin också? – Ja. Alltså Martin tyckte inte själv att det var toppen att vara borta så mycket från familjen. Vi har alltid kunnat prata bra med varandra, men ändå blev det missförstånd.

Hur löste det sig mellan er då? – När Ida var 1 år och 8 månader, var vi alla tre på en resa till Portugal. Då hade jag börjat få igång livskraften igen, fått sova – förresten, det var jag ännu argare på honom för, att han inte fattade att jag var knäckt för att jag var så trött! Men den resan var bra för oss, vi ställde allt på sin spets: Ska vi fortsätta kämpa tillsammans eller inte? Och då tyckte han att han kämpade järnet genom att vara borta och jobba, han blev ju också trött av det, och när han kom hem fick han inte tillåtelse att vara trött utan måste hålla igång... Ja, vi sa i alla fall att nu får vi vara mer rädda om varandra framöver.

Och det har ni varit? – Ja. Nu kan vi varandra också, känner varandra. Den ena kan säga till den andra: ”Du, nu verkar du jävligt trött” – man kanske inte märker själv att det håller på att gå överstyr.

Du gick hos en personlig coach också? – Ja, en kompis till mig som gick en coaching-utbildning frågade mig om jag visste någon som behövde coachas. Då började jag själv, och det var i och med det som allt vände i mig. Jag trodde att mina negativa tankar skyddade mig från att bli besviken, men om du tänker att allt ska gå dåligt, ja då utstrålar du ju det. Det är bättre att gå in för att ha kul, och vara sitt eget sköna jag.

Och så blev du gravid igen. – Ja, och jag fortsatte med coachingen under graviditeten. Och så jobbade jag hela tiden medan jag var gravid. Min karaktär skulle faktiskt vara gravid. När jag ringde teatern och berättade hur det låg till, sa de bara; ”Perfekt!” Och när Love hade fötts, bestämde jag mig för att jag skulle förverkliga min stora dröm – att göra min första skiva.

Ingen krock mellan dina jobb och Martins den andra gången, alltså? – Men det var ju så komiskt! Veckan innan Love föddes, slog hans hitlåt ”Jag kommer inte hem ikväll” igenom. Jag bara: ”Neeej, inte nu igen”. Men skillnaden var att andra gången visste jag vad jag gett mig in på. Jag kunde jobba i lagom takt, kände mig tryggare i mig själv på ett annat sätt. Och vi hade våra rutiner. Plus att vi insett att vi måste ta pauser, och resa bort tillsammans, hela familjen. Och Martin är i en annan position nu, han kan tacka nej till saker. Det var rätt intressant, i våras var vi i Thailand på semester och vi läste bägge Maria Svelands bok ”Bitterfittan”, det var verkligen en jättebra bok för att förstå vilket dilemma man kan hamna i när man får barn. Jag säger alltid till kompisar som ska få sitt första barn – läs den här innan!

Hur gick andra förlossningen? – Jag var ett riktigt ”pain in the ass”, hade skrivit ett brev till barnmorskorna. Men det var faktiskt en drömförlossning. Jag åkte in direkt, efter första värken, och sa till dem att jag skulle ha epiduralen i tid. Och gud vad underbart det var, jag hängde med i allting. Kände precis vad som hände istället för att bara vara i ett kaos.

Hur är det att ha två barn då? – Jag tycker att när det andra barnet kommer, är det som att du får dåligt samvete åt alla håll och kanter. Det känns som att man aldrig räcker till åt bägge barnen.

Har Martin varit pappaledig mer med Love? – Ja, vi delade ungefär 50–50. Men jag upptäckte att det ligger lite hos mig också, att jag måste våga lämna över ansvaret, låta honom lösa saker på sitt sätt. Och inte ställa upp, inte svara när han frågar vad som behöver handlas och så vidare. Det är egentligen den stora grejen, tycker jag, att kvinnan ofta är den som ska ha koll och delegera. Båda två vill ju vara med barnen, men ingen vill vara ensam om att ha koll på alla smågrejer.

Precis före jul körde Martin ”Ladies night” med Peter Stormare och Henrik Hjelt. Hur känns det när det står en massa brudar och skriker efter ens man? Blir du svartsjuk? – Om jag vore svartsjuk, skulle jag bli knäpp i huvudet. Under graviditeten har jag varit mer känslig för svartsjuka, men aldrig annars. Det är liksom inte den Martin jag är kär i som du ser i tidningen. Jag ser ”Ladies night” mer på ett professionellt sätt – om inte tjejerna skulle skrika när han uppträder där så hade han inte gjort sitt jobb ordentligt. Men vi litar på varandra, jag känner mig ganska säker på Martin och jag tror inte att vi hade varit ihop i tio år om jag hade varit hemskt svartsjuk.

Är det viktigt med trohet för dig? – Absolut. Det handlar om tillit, det är svårt att lita på någon som ljuger för en.

Är jämställdhet viktigt då? – Jag har fler kompisar som separerar än som håller ihop. Och det gäller inte bara hetero­par, men i många familjer blir det som att en ansvarar för försörjning och en är hemma. Det skapar en obalans, där den ena är bitter för att den är hemma, och den andra är bitter för att den jobbar och sliter och aldrig får kredd för det. Jag kände det själv, att jag blev ingen rolig person att umgås med när jag var hemma för mycket. Jag tappade självförtroendet väldigt fort, blev rädd och nojig, plötsligt vågade jag inte köra bil.

Vill du ha fler barn? – Jag vet inte. Det är svårt att säga – just nu är det inte aktuellt.  – Jag tror inte att barn behöver mindre tid med sina föräldrar för att de blir större. Nu har Ida börjat fråga om döden, om var hon fanns innan hon var i min mage – jag vill vara där, kunna svara henne och ha närhet. Samtidigt, det där förlossningsögonblicket, det är ju oslagbart. Och tre är ett skönt antal, ojämnt, det går inte att gadda ihop sig på samma sätt som när man är två. Någon gång kommer jag nog vilja ha en tredje.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!