Superbloggaren Engla lever dubbelliv
Superbloggaren Engla lever dubbelliv

Superbloggaren Engla lever dubbelliv

Å ena sidan superpopulär, glamourös modebloggare. Å andra sidan verkstadsanställd småbarnsmamma med mörka moln i bakgrunden. Möt succé-bloggerskan Engla Pettersson, 27!

ENGLA PETTERSSON

Ålder: 27.
Familj: Maken Robin och dottern Jolie, 2,5. Katterna Gucci och Armani.
Bor: I villa i Gimo.
Gör: Bloggar, öppnar snart egen webbutik (tjänstledig från jobbet som cnc-operatör på Sandvik).
 

mama nr3, 2010

Snön är halvmeterdjup, bilen har frost på insidan och röken bolmar ur alla skorstenar längs vägen från Gimo busstation till den stora, vita villan en kilometer därifrån. Där bor Engla Pettersson, 27, mamman som driver en av Sveriges största modebloggar med upp till 100 000 läsare i veckan.

Att kalla Engla för ett fenomen är ingen överdrift. I bloggvärlden är hon en veteran med unik profil – både älskad och hårt kritiserad. I det här lilla brukssamhället, fem mil norr om Uppsala, har hon bott i nästan hela sitt liv. Hur går det ihop med hennes stora modeintresse? Och hur gör hon för att hålla alla dessa läsare på kroken när konkurrensen är så mördande vass? 

Att komma hem till Engla är som att stiga rakt in i en flickdröm. Här är allting vitt, vitt, vitt. Utom ett par rosa ljuslyktor och de rejäla köks- och matsalsborden, som är mörkbruna.
– Robin valde dem, det gick så snabbt. Vi hade letat länge efter snygga bord och så hittade han de här. Men jag tänker ofta att de borde ha varit vita istället. Jag är inte helt nöjd, det är jag inte, säger Engla fundersamt.

Är det du som styr inredningen annars?

– Ja. Jag gillar att ha det fint omkring mig, jag vet hur jag vill att det ska se ut. Det ska vara luftigt, inget plotter. Enkelt, stilrent. Jag går jämt och plockar här så att det inte ligger en massa prylar överallt och skräpar.

Det är verkligen fint och städat här, särskilt med tanke på att du har en 2-åring.
– Tycker du? Själv blev jag just irriterad över den där högen med filmer i fönstret (Engla pekar tvärsöver det enorma vardagsrummet), vi ska sätta upp en bokhylla snart. Fönsterbrädorna ska vara tomma! Haha, nu låter jag helt besatt…

Engla, maken Robin och dottern Jolie, 2,5, flyttade hit när Jolie var två månader. Nu renoveras det för fullt – ”det är en enda röra däruppe” – så vi håller oss på bottenplanets 200 harmoniskt genomtänkta kvadrat.

Englas omåttligt populära blogg handlar om allt från hennes walk-in-closet och vilken handväska som är snyggast, till tavelramar och tankar om livet. Och vardagen med Jolie, förstås.
– Nu har jag många mammor som läser också, tidigare var det mest modetjejer. Men det är fortfarande väldigt blandade åldrar.

När började du blogga?

– Det var 2005, väldigt längesen i bloggvärlden. Då skrev jag om hur jag mådde. I takt med att jag fick fler läsare tonade jag ner det privata och började skriva mer om mode för att skydda mig själv, inte lämna ut mig så mycket.

Vad är det som gör bloggen så stor, tror du?

– Det är nog blandningen av mode och
familjeliv. De flesta andra skriver ju om antingen eller. Och sen är jag en helt vanlig tjej som bor på landet och skriver från hjärtat. Jag tycker trender är kul, men kör på min stil och är egentligen ingen modetjej.

Hon är ung och söt, gift med sin ungdomskärlek och mamma till en riktig liten raring (som under intervjun cyklar fram och tillbaka mellan vardagsrummet och barnrummet – ja, så stort är detta hus! – och plingar överlyckligt). Men vägen hit har varit allt annat än spikrak.

 


– Folk tror att jag har glidit fram på en räkmacka. En del verkar tro att jag aldrig jobbar: Varför är Jolie på dagis, du är ju bara hemma? Men de vet ingenting, säger Engla, som trots sin glatt livsbejakande blogg bär på ett tydligt stråk av vemod. 

 

Du är ingen glad lärka, som man lätt inbillar sig att en modebloggare är.
– Nej, det är jag inte. Jag oroar mig för allting, har svårt att njuta av nuet. Jag blir stressad och uppjagad av småsaker, ältar saker… Oron för framtiden är stor hos mig. Den är som en dålig kompis. Den mal i bröstet på mig.

Varifrån kommer all denna oro?
– Jag vet inte. Den har alltid funnits där.

Du framstår ändå som driven och positiv.
– Det är jag också. Jag är en glad tjej med mycket känslor som ibland känner oro, men jag är nog en typisk storasyster. Försöker ta hand om alla, ordna upp relationer, medla åt andra. Både bland vänner och inom släkten. Ibland blir det för mycket. 

Så här skrev Engla i bloggen strax efter nyår:
”Har lovat mig själv att gå in i 2010 med glad själ, varmt hjärta och lätt i sinnet. Det går sådär. Det är så mycket från 2009 som jag bär med mig och som jag inte bara kan stänga av. Min puls är hög och mitt hjärta går i 210 hela tiden. Jag kan inte stanna... Alla tankar som maler, alla oro för nära och kära, all sorg, svek från vänner... Det har blivit för mycket och till slut så reagerar jag stort även på små saker. Blir så ledsen, stött, känner mig utanför, tar åt mig. Vill inte känna så.”

Vad var det som hade hänt?
– Oj, det var mycket. Min morfar gick bort. Och jag kämpade med en relation till en vän där jag bara gav och gav utan att få något tillbaka. Till slut kände jag: Varför är det bara jag som ska försöka? Jag vågar inte säga ifrån när det blir så, jag är för mesig.

Sedan påpekar hon snabbt att 2009 förstås också hade massor av härliga stunder. Först och främst med Jolie, som Engla och Robin hade drömt om så länge när hon föddes i augusti 2007.

Hade du svårt att bli gravid?
– Ja, väldigt. Min kropp funkade inte som den skulle, jag var inte alls säker på att jag kunde bli gravid. När vi hade försökt i flera år sökte vi hjälp. Jag skulle just börja ta en medicin för att korta ner min alldeles för långa menscykel när jag kände mig illamående… Och det visade sig att jag var gravid, äntligen.
Något som inträffade samma vecka (!) som Engla fick ett hett efterlängtat fast jobb.
– Jag var provanställd och tänkte att nu är det kört. Men jag fick jobbet ändå, och jag ville verkligen ha ett fast jobb innan jag fick barn. Sen hann jag bara jobba i sju månader innan jag fick gå hem med havandeskapspenning. 

Hur mådde du under graviditeten?
– Superbra. Men jag var orolig förstås och vi var på många ultraljud. I vecka 11 fick jag en blödning när jag var på jobbet. Det var inget farligt men det är såklart man blir uppskrämd. Sen gick jag upp 22 kilo också...

Engla växte upp med sin mamma och två syskon – Nathalie, 23, och Mikael, 22. När hon var tolv och gick i sexan i Gävle blev hon sjuk i anorexi.
– Jag var rädd inför att börja på högstadiet, att byta skola. Samtidigt tog jag stort ansvar hemma, det var mycket som spelade in. Det var en tung tid i mitt liv, jag var livrädd. Jag visste inte riktigt vem jag var.

Fick du någon hjälp med det?

– Inte i början. Jag försökte börja sjuan, gick några veckor eller kanske en månad. Men jag var inte redo, jag blev jättesjuk. Jag levde på tre, fyra äpplen om dagen.
– Till slut fick jag gå till Bup (barn- och ungdomspsykiatrin). De ville lägga in mig på sjukhus men jag vägrade, jag ville bo kvar hemma. Då fick jag gå på dagterapi istället hela den hösten.

Hur funkade det, blev du bättre?

– Nej. De hade ingen riktig koll på anorexi, de körde ganska strängt med fasta mattider och ”du ska äta vad som bjuds, punkt slut”. Det gjorde mig snarare sämre. Jag var kinkig med maten
redan innan. Och om man har en ätstörning… Att bli tvingad att äta, det bara går inte.

När vände det?

– Mamma och jag reste bort tillsammans före julen det året, bara vi två. Då kände jag för första gången på länge att jag ville börja kämpa, komma tillbaka till skolan igen.
– När vi kom hem bestämde vi, hela familjen tillsammans med mormor och morfar, att jag skulle bo hos dem i Hargshamn ett tag och börja i högstadiet där. Det var en liten, lugn skola. Där började jag må bättre, jag bodde kvar hos dem i fyra år.

Är du helt frisk nu, eller är sjukdomen något du lärt dig leva med?

– Jag är frisk, men mår jag dåligt syns det direkt, då rasar jag i vikt. Nu har jag hittat en vikt som jag trivs med och försöker hålla den.

Du är ju en del av modebranschen, som ofta anklagas för att sprida orimliga kroppsideal.

– Men jag står för ett sunt ideal, absolut inget supersmalt, och önskar ingen att känna som jag gjorde när jag var sjuk. Så fort jag går upp eller ner ett kilo får jag kommentarer om det på bloggen, men det försöker jag bara hålla ifrån mig. En skrev till exempel att jag retuscherade mina bilder, för hon hade sett mig på stan och tyckte jag var tjockare i verkligheten.

Hur tar du sånt?

– Jag har blivit hårdhudad med åren. I början blev jag ett vrak när någon skrev något elakt. Nu struntar jag i att läsa vissa kommentarer. 

Englas förlossning började fyra dagar före beräknat datum med att vattnet gick.
– Det bara forsade. Vi åkte in och jag hade regelbundna värkar, men var bara öppen fyra centimeter. I vanliga fall är jag inte så smärtkänslig, jag tål det mesta. Men vilka värkar! Jag fick så fruktansvärt ont, jag kunde varken stå eller gå. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och lustgasen mådde jag bara illa av.

Ville du inte ta epidural?
– Jag hade skrivit ett förlossningsbrev där det stod att jag ville ha en ”naturlig förlossning” – Engla skrattar rått vid minnet – men till slut gick det ju inte längre. När jag väl fick bedövningen kände jag på en gång att krafterna kom tillbaka: Kämpa! 

Strax efter fyra på eftermiddagen förändrades läget dramatiskt från en sekund till nästa. Engla och Robin var ensamma i rummet, Robin satt och läste tidningen. Plötsligt hörde Engla att monitorn som bevakade bebisens hjärtrytm lät annorlunda, fel.
– Jag sa till Robin att ”hjärtljuden låter inte som de ska”, men han hann knappt titta upp från tidningen förrän alla kom rusande in i rummet och rullade ut mig. Jag kände bara att nu dör vårt barn, det får inte vara sant. Alla bara sprang, det var panik.
– Sen minns jag inte mer förrän jag vaknade och grät. Jag trodde att hon var död. Hon var ju inte hos mig.

Men Jolie hade klarat sig. Hon föddes med vad som kallas urakut snitt (som görs när det är fara för bebisens liv) och fick vara hos pappa sina tre första timmar medan Engla kvicknade till på uppvaket. Fortfarande utom sig av rädsla att något gått snett, trots personalens försäkran att Jolie mådde bra.
– Det gick tre timmar innan jag fick hålla henne, jag hade så stark ångest där jag låg, skild från familjen.
Men sen, åh vilka glädjetårar! 

Den uppskakade lilla familjen stannade på sjukhuset i tre dagar innan det var dags att åka hem till den nya vardagen.

 


– Jag ammade Jolie i 2–3 månader, det var mysigt men mjölken sinade. Vi kunde ha amningsmaraton från fem till elva på kvällen. Det var nog för att hon inte blev riktigt mätt som hon ville äta hela kvällarna, jag var helt slut.

 


– Sen började vi med ersättning och då sov hon genast mycket bättre. Amningen gjorde att jag rasade i vikt. När Jolie var ett år var jag hemskt smal, det tog tid att komma upp i en normal trivselvikt igen efter det. 

 

 

 

Första tiden hemma med en bebis är speciell på många sätt.
– Ja, och vi ville verkligen att hon bara skulle ha det bästa av allt. Det blev många frågor: Är det här verkligen rätt sorts flaska? Får hon i sig tillräckligt nu? Har hon ont i magen? Är det här gott nog? Det var väldigt förvirrande. Man vet ingenting och plötsligt finns det tusen nya saker att oroa sig för varenda dag.
– Och så det här med maten. Jag gillar inte att laga mat, men nu har jag tvingat mig själv att skärpa mig för Jolies skull. Nu är hon ju större och äter samma mat som vi. Men oj vad svårt det är att hitta på något nytt till middag. Varje dag! Det är inte min starka sida.

Sedan ett halvår är Engla tjänstledig från sitt jobb som cnc-operatör för att ge bloggen en chans på heltid. Men det tog några år innan hon hittade rätt i yrkeslivet.
– Att ta studenten var ett sånt antiklimax! Jag började läsa till sjuksköterska men hoppade av och tog ett jobb i en mataffär. Inget drömjobb, men jag och Robin hade flyttat ihop och längtade efter att köpa hus.

Ni var snabba i starten, hur träffades ni?
– På en fest på gymnasiet och vi flyttade ihop efter studenten. Vi gifte oss när Jolie låg
i magen, jag var i sjunde månaden.
– Jag sa upp mig efter tre år i mataffären. Sen var det bara att börja söka jobb igen, jag kunde knappt sova på nätterna av oro. Tänk om jag inte skulle få något jobb, aldrig mer ha några pengar, vara arbetslös för evigt? Det var tufft för ett kontrollfreak som jag.

Till slut hamnade Engla på verkstadskoncernen Sandvik. Här jobbade redan Robin. Här hade hennes älskade morföräldrar jobbat. Och här trivdes hon, något otippat, alldeles utmärkt.

Vad är det du gillar med jobbet på verkstadsgolvet?

– Det är både tryggt och roligt, och så blir man lite skitig. På jobbet har jag arbetskläder, där är det raka rör som gäller. Sen klapprar jag hem på mina höga klackar, haha.

Vårens projekt för Engla är hennes blivande, grandiosa walk-in-closet på 20 kvadrat. Här ska allt rymmas: designerväskor (favoriten är en vintage från Chanel), ungefär 50 par skor (de flesta av dem svarta) och plagg i alla prisklasser.
– Det ska bli ett skönt inspirationsrum med arbetsplats, sminkbord, stor spegel och skön sittplats. Och doftljus, jag samlar på dem.

Har det påverkat din klädstil att bli mamma?
– I slutet av graviditeten var jag så himla vätskesvullen och hade flipflops varje dag. När jag fick tillbaka figuren efter förlossningen blev jag överlycklig och rusade ut för att köpa nya kläder, men helt plötsligt litade jag inte på min smak längre, utan ville visa att jag hängde med i trenderna.
– Jag tappade helt bort mig själv stilmässigt och tog på mig vad som helst, herregud, hur tänkte jag? Jag som driver en modeblogg, liksom. Det blev så fel, säger Engla och ryser till.
– Det allra roligaste är folk som helt kör sin egen grej och har sin egen stil, det har jag alltid tyckt. Ändå missade jag att göra det själv. När jag tittar på gamla bilder blir jag bara… NEJ, VAD FULT! 

Vad har du på dig en vanlig dag?
– Min vanliga stil, även om jag bara är hemma. Kanske att jag tänker lite mer praktiskt nuförtiden, ”funkar det här i lekparken?”. Men jag är fortfarande svag för höga klackar.

Din blogg ger en del annonspengar, kan du försörja dig på den?

– Nja, det är såklart att jag kanske skulle kunna det nu… Men det kommer hela tiden nya, heta bloggar. Vad gör jag när det är över? Tryggheten är viktig för mig. För mig har det varit först utbildning, sen jobb, sen barn. Planerar du allting sådär noggrant, frågar folk. Och ja, det gör jag. Även om jag förstås vet att det kan bli bra ändå, om man gör något spontant. Men det är sån jag är.

Fler barn, ingår det i planerna?

 


– Ja, vi hoppas ju det, gärna två till om det går. Vi bygger för framtiden i vårt hus, vi vill bo kvar och kunna växa som familj. 

 


Du har haft svårt att ta bloggandet på allvar. Känner du nu att du har lyckats?

 


– Ja, det gör jag. Jag är stolt! Förr tänkte jag: När jag har klarat det här, då ska jag belöna mig själv, då ska jag bli lycklig. Nu försöker jag njuta här och nu, belöna mig själv i dag istället för att vänta. Det går inte alltid. Men ibland.
 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 5 nr av mama - få lyxigt kit från Estelle & Thild. Läs mer