Rullstolsburna Marit från Vinnarskallar: ”Första tiden som mamma var tuff”

När Marit Sundin var 3 år amputerades hennes ben efter en trafikolycka. För mama berättar ”Vinnarskallar”-deltagaren om hur det är att vara gravid och bli mamma som rullstolsburen.

En februaridag 1977 gick den då 3,5 år gamla Marit Sundin från sitt hus och ned till stora riksvägen i Hedemora. Utan att se sig för klev hon ut i gatan.

– Min ett år yngre kompis stod kvar och jag såg inte att det kom en lastbil. Jag hamnade under däcken och blev överkörd, berättar hon.

Marits båda ben totalförstördes i olyckan och amputerades direkt. Vänster ben amputerades vid knät och höger ungefär vid halva lårbenet. Efter det följde några månader på sjukhus.

– Det är konstigt för jag ser bara den där tiden på sjukhuset som något minnesvärt och positivt. Jag minns bara glassen och när det var festligt. Kroppen vet om att den har haft ont och varit med om jobbiga saker, men det är inget jag tänker tillbaka på eller som har etsat sig fast.

Marit har tagit fram en sits till segway, en så kallad Addseat, vilken har blivit ett komplement till rullstolen: ”Den skapade en helt ny värld för mig som småbarnsmamma.”

Det var först när Marit själv blev mamma som hon började reflektera över vad hennes föräldrar måste ha gått igenom.

– Jag hade inte förstått eller tänkt på hur det var för mamma och pappa och mina syskon. Mina minnen under mina tonår har varit att ”jaja, jag låg på sjukhus och hade lite ont men det var väl liksom inget”.

Just den här positiva inställningen till livet känns väldigt talande för Marit. Redan som barn gjorde hon allt snabbt och med optimistisk inställning. Hon försökte ha proteser första åren, men de slet för mycket på kroppen.

– Jag lekte som vilket annat barn som helst, men hoppade på rumpan som en apa. Jag sprang på marken, hoppade hopprep och spelade fotboll helt obehindrad utan proteser. Jag fick min första rullstol först i trean för det fanns inte så många smidiga barnstolar på den tiden.

”Jag var absolut inte säker på att jag ville ha barn”

Marits alpina karriär tog fart hemma i Hedemora redan när hon var i 11-årsåldern. Innan hon fyllt 19 hade hon hunnit ta guld i Paralympics (eller handikapp-OS, som det hette då) och fem VM-guld innan en skidolycka gjorde att hon var tvungen att sluta tävla.

För att ändå ha nära till skidåkningen på fritiden flyttade hon så småningom till Åre, träffade maken Martin och födde år 2007 dottern Elma.

– Jag var absolut inte säker på att jag ville ha barn, jag längtade inte efter det, men vi ställde det i paritet till att vi skulle leva själva. Hur kul skulle det vara? säger hon.

Marit pratade med andra rullstolsburna kvinnor om hur de gjort under sina graviditeter och kom fram till att hon skulle klara av det.

– Vi var lyckligt lottade och hade inga problem att bli med barn, men det var såklart läskigt. Kanske inte när jag var gravid men när barnet hade kommit och var så beroende av mig.

”Första tiden som mamma var tuff och jag behövde tagga ned mina förväntningar”

Nu skulle Marit inte bara ta hand om sig själv, utan även ett nyfött barn.

– Första tiden som mamma var tuff och jag behövde tagga ned mina förväntningar. Vi hade levt ett jätteaktivt liv i Åre och dittills hade det funkat genom att Martin ibland bar mig på ryggen. Nu skulle vi ha med en till människa och en vagn. Det är nog tufft för alla att bli mammor, men det är nog lite svårare när du själv lever med en begränsning.

Marit bar dottern på ena armen eller hade henne i en bärsele. Före graviditeten hade dock ryggproblemen från skidolyckan blommat ut till ett diskbråck, vilket innebar att hon helst inte skulle bära.

– Jag löste det genom att jag låg ned och ammade för att slippa sitta. Sedan köpte vi minsta babyskyddet som vi spände fast nedtill på rullstolen. Barnvagn är bökigt att skjuta på när man har rullstol så den använde jag mest där det var plant.

”Jag hade jättemycket foglossning för att jag hade så skör ländrygg och diskbråck”

De första månaderna av föräldraledigheten tog sig Marit sällan ut. Hon kände sig begränsad vilket hon inte var van vid.

– Det var ganska frustrerande. Till mitt andra barn var det lite lättare för då var jag mer förberedd. Då fick jag dessutom hjälp från kommunen. En person kom hem till oss på morgonen så att jag kunde skjutsa Elma till förskolan och rehabträna utan att behöva ha med bebisen. Det gav enormt mycket och jag blev återställd mycket snabbare.

Hur upplevde du att vara gravid?

– Det var ganska jobbigt att vara gravid och att inte vara lika smidig som vanligt. Vi bodde i ett tvåvåningshus med trappa som jag brukade hoppade uppför och jag gick på golvet inomhus. Men ett tag in i graviditeten började jag använda rullstol istället. Jag är ju van att böja mig framåt och nå ned till golvet, men nu blev det mer att jag lyfte från sidan och hasade över till en stol istället för att lyfta mig.

– Jag hade jättemycket foglossning, mycket för att jag hade så skör ländrygg och diskbråck. Det hängde även med till andra graviditeten och jag har kvar känslan lite fortfarande. Jag stärker ju inte upp naturligt eftersom jag inte går.

Foto: Tv4, privat

Bilden t v: Marit är aktuell i ”Vinnarskallar” där åtta idrottare ur svensk parasports elit deltar. Bilden t h: Så fort familjen får chansen drar de till Åre och åker skidor. Marit åker på en så kallad sit ski som hon fick hjälp att utveckla i början av sin skidkarriär.

Hur var dina förlossningar?

– Jag hade tid för planerat kejsarsnitt. Det bedömdes att det skulle vara bra eftersom jag var så orolig för att få komplikationer i underlivet. Eftersom jag inte har samma muskulatur och går, kan det vara svårare att komma tillbaka på det sättet. Men sedan satte förlossningen igång av sig själv en vecka tidigare. Det var häftigt att få den upplevelsen och känna värkarna. När jag kom in sa de att det hade öppnat sig så bra att jag kunde prova att föda vaginalt om jag ville, men jag vågade inte det. Kejsarsnittet blev bra, det hann inte bli urakut. Min andra dotter, Tyra, föddes med planerat snitt.

”Mina magmuskler har bara nästan gått ihop men annars gick läkningen bra”

Marit tror att återhämtningen efter förlossningarna har varit lite mer utmanande för henne än för kvinnor som kan gå.

– Jag hade bra uppföljning på barnet men att komma tillbaka fysiskt själv var väl inte mer än lite knipövningar och så. Jag har kommit tillbaka bra, även om jag är ännu mer beroende av mina magmuskler än en gående person. Mina magmuskler har bara nästan gått ihop men annars gick läkningen bra. Det var jobbigt någon vecka efter kejsarsnittet, sedan var jag fullt återställd.

Idag är döttrarna Elma och Tyra 12 respektive 9 år och mitt i intervjun ringer den yngsta med en fråga som, av tonen att döma, verkar mycket angelägen.

– Hon har just fått sin första mobil, ler Marit, innan hon svarar och med mjuk röst får dottern att lugna ner sig innan hon avslutar samtalet.

”Att gå med barnen på en trottoar nära bilarna kändes jobbigt”

Vilken är din största utmaning som mamma?

– Det är ingenting egentligen, även om jag ibland har önskat att jag skulle kunna göra samma saker som barnen. Det är små bagateller i det stora hela och inget som drabbar dem egentligen, för de vet ju ingenting annat.

– När vi är på stranden önskar jag att jag var rörligare, men att springa ut och bada och leka i sanden, det ids jag inte. Jag badar och åker sedan på Martins rygg upp så att jag slipper bli helt sandig. Där känner jag mig mest begränsad.

Och dina största rädslor?

– Jag har inte behövt vara så orolig, för barnen har respekterat gränserna och jag kan lita på att de inte skulle utmana mig. Jag har inte varit så pjåskig utan krävt ganska mycket av mina barn. Sedan blev såklart perspektivet när Elma var 3,5 (som Marit var vid trafikolyckan, reds anm) att, okej, så här liten var jag.

Marit erkänner att hon blev lite överbeskyddande just i trafiken, även om det var lättare att barnen växte upp i en liten by som Åre trafikmässigt.

– Men det satt i mig. Att gå på en trottoar nära bilarna kändes jobbigt. Och där präntade jag i dem att de måste se sig för.

– Så skör som man är när man är ny mamma… Det finns ju inte på världskartan att man skulle kunna hantera något sådant som hände mig. Jag har ju inte förstått hur det var för mina föräldrar, jag lever ju och mår jättebra. Visst, livet har väl varit lite bökigare för mig, men inga problem.

Du kanske också vill läsa nyblivna mamman Nellies krönika: ”Sluta kommentera min vikt och kropp!”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande