Pernilla Wahlgren: "Fan, livet är jobbigt ibland"

Nu har du chans att bli ägare till ett par urläckra stövlar från Nolita som Pernilla skänker till förmån för vårt samarbete med Alla Kvinnors hus.

Läs mer om Alla Kvinnors hus.

Läs mer om auktionen

PERNILLA WAHLGREN

Ålder: 41.
Familj: Barnen Oliver, 19, Bianca, 14, Benjamin, 11, och Theo, 2.
Bor: I ett stort härligt hus i Stockholm.
Gör: Är i sommar aktuell med farsen ”Bruden som visste för lite” på Fjäderholmarna tillsammans med bland andra Peter Magnusson och Martin Björk och i höst spelar hon i ”The Producers” på Lorensbergsteatern i Göteborg.

mama nr 7, 2009.

I trädgården utanför Pernilla Wahlgrens villa råder för dagen ett skönt kaos med en gammal pizzakartong här och en slängd träsko där. Pernilla har just kommit hem efter fyra dagars turnerande med Christer Sjögren och försöker röja upp lite efter de stora barnen som haft FF, samtidigt som hon kollar av kylskåpsstatus (ekande tomt) och soppåsstatus (många och fulla).
– Det är jätteskönt att Oliver som är så stor nu kan hjälpa mig med Bianca och Benjamin när jag är bortrest några dagar. Fast det här med städningen och hålla ordning blir det kanske inte så mycket med, haha.

Det är ett ganska omfattande familje-AB som den numera ensamstående fyrabarnsmamman och artisten Pernilla Wahlgren driver. Med barn på två till 19 år, ett stort hus och ett försörjningsansvar för tre av de fyra barnen som helt och hållet vilar på henne. 

När vi träffas har hon just kommit hem från turnén (fyra på morgonen), gått upp med barnen och gjort frukost klockan sju och sedan dess hunnit med både jobbmöten och bloggen. Vi vanliga dödliga hade väl vid det här laget kollapsat, men inte Pernilla – som trots ett riktigt helvetesår i bagaget och ett mördande jobbtempo ser ut som hälsan själv.
– Även om jag inte har så mycket egentid så tror jag att jag är ganska bra på att hitta tid för återhämtning ändå, jag kan koppla av även om Theo är med mig på turnén. 

Det så kallade varannan-vecka-livet med 

Theo

 efter att Pernilla och sambon 

Joachim Lennerholm

 gick skilda vägar är nytt för Pernilla. Hon har tidigare valt att inte kommentera separationen för att skydda sig från skvallerpressen, men i tv-serien ”Berg flyttar in” i TV4 blottade hon sig på ett sätt hon inte tidigare gjort om de svåra känslorna inför att tvingas vara ifrån Theo i perioder.

– Att separera är så jobbigt i sig, att sen då sitta och prata ut om det i pressen blir ännu jobbigare. Så jag valde att inte prata om det alls. Hade du intervjuat mig för ett år sedan hade jag bara börjat grina, säger hon.

Som för många som separerar har det varit en lång process, från att Pernilla och Jocke till en början bodde isär men fortfarande var tillsammans, till att de helt och hållet delade på sig som vänner.
– Vi hörs varenda dag och umgås jättemycket tillsammans med Theo och det är inga nya inblandade.

Jag tror att vi har ett behov av att fortsätta att träffas, inte minst för Theos skull. Men jag har valt att inte skriva om det på bloggen, för så fort jag gör det börjar tidningarna spekulera i om vi är tillsammans eller inte.
– Det har jag lärt mig under åren med Emilio och jag har ingen lust att bli en följe­tong igen i veckopressen, eller att folk gör sig lustiga över om man är tillsammans eller inte, eller sitter och gottar sig hos frissan.
– Det är det som är jobbigast med att vara offentlig, att allt man gör stöts och blöts. Jag kan i dag inte sitta och säga vilken vändning mitt liv kommer att ta eller hur det ser ut i morgon, men jag är i alla fall ingen tokdejtande singelmamma, så mycket kan jag säga.
Skulle du ens hinna vara det?
– Ja, om jag ville. Om jag verkligen kände så, att jag ville gå vidare och träffa någon ny, då skulle jag ju göra det. 

Men känner du att du emotionellt har gått vidare, eller att man aldrig vet vad som händer med dig och Jocke?
– Nej, så är det nog mera, att man inte vet vad som händer.

Hur är det med Emilio, bor han i Sverige?
– Han bor utomlands och det är på gott och ont, vi pratar inte med varandra och har ingen direkt kontakt men vi är inte heller osams. Det är lugnt för vi tjafsar inte, å andra sidan skulle det ju vara skönt att ha en pappa som bodde i samma land, så att man kunde få avlastning ­ibland.
– Som nu när jag turnerar hade det ju varit fantastiskt om ungarna hade haft sina pappaveckor då såklart. Det hade ju sparat en hel massa pusslande för min del, och det här ständigt dåliga samvetet.

Det är ju även så att du ska räcka till känslomässigt för alla barnen som ensamstående.
– Ja, och där kan jag ju känna den otroliga skillnaden med Theo som vi nästan slåss om att ha. Som när jag tar med Theo på turné, då blir Jocke sådär att ”nä men då får ju inte jag träffa honom”.
– Så med Theo så delar vi verkligen och hjälps åt, även om vi inte har några bestämda dagar ännu. Jobbar den ena så ställer den andra upp eftersom vi båda har jobb med
oregelbundna tider.

Men det är en ovan situation för dig, eftersom du varit van att ha alla dina barn jämt.
– Ja, det är på gott och ont och det var därför som jag började grina i ”Berg flyttar in”. Det var inte för att jag är knäckt och ensam, men tack vare att Jocke verkligen vill och tar ansvar så tvingas jag vara ifrån Theo mycket mer än jag varit med de andra barnen, och det är fruktansvärt. Särskilt eftersom han är så liten.

Hur känns det att det blev som det blev?
– Sist jag var med i mama så var jag höggravid och jättelycklig och bara såg framför mig att det här skulle bli så bra, äntligen. Så det är klart att det känns som ett jävla jättemisslyckande. Jag ska inte sticka under stol med att det inte var något som jag överhuvudtaget velat eller önskat, men nu blev det så här.
– Och även om man sitter här och tänker att fan, mitt liv är piss och helvete och varför blev det så här? Ja, det är bara att kavla upp ärmarna och ta tag i det. Man måste ju. Hade jag inte haft barn så hade jag kunnat ligga i fosterställning hela dagarna och bara grina, men det funkar ju inte så.

Varför funkade det inte med Jocke?
– Ibland kan kärleken vara stark, men att det är så mycket annat som inte funkar. Folk vet att jag har separerat med en liten unge, det är klart att det har varit jobbigt och att jag inte tycker att det är skitkul.
– Men hur och varför och vem som tog  beslutet behåller jag för mig själv. 

Hur har du hanterat att vara ledsen inför barnen?
– Ibland har jag haft dagar när jag har sagt att jag är jättejätteledsen och förklarat att ”jag är ingen glad mamma i dag”. Man får tala om för dem att de inte behöver vara oroliga. Ibland är man ju ledsen utan att det har hänt något särskilt också, då får man berätta det och att det inte beror på dem.
– Jag tror att det är viktigt att inte grina för mycket framför barnen samtidigt som man inte ska smyga med att vara ledsen, det är bättre att vara ärlig och säga att ”jag mår inte så himla bra just nu”. 

Hur tog du dig igenom separationen?
– Jag hade inte klarat mig utan mina vänner. Dels att bo själv i det här jättehuset och klara allting praktiskt, men också allt annat. Mina vänner har alltid funnits där och ställt upp och fixat och tagit tag i mig när jag är ledsen och inte orkar mer.
– Samtidigt har det varit ett fantastiskt år, att få bli mamma igen! Jag är otroligt lyckligt lottad som får vakna upp med Theo och de andra barnen varje dag. Jag har fått världens mest underbara son som gör mig hel och lycklig. Att vara med Theo är som balsam för själen.

Har jobbet varit viktigt den här tiden?
– Jobbet har ju alltid varit en otrolig räddning för mig i mitt liv när det har varit turbulent. Ekonomiskt är det också skönt med mitt jobb, jag har alltid försörjt mig själv. Och jag kan känna att tack gode gud för det.

Du har aldrig känt en ekonomisk press?
– Jo, det är klart att det kostar att driva en stor familj själv. Ibland tror jag att folk har en skev bild av mig när jag får kommentarer på bloggen som att ”du som har så mycket pengar kan väl vara hemma med dina barn istället för att turnera”. Jag älskar mitt yrke men jag måste jobba för att ha en inkomst. 

Har du gått i terapi efter separationen?
– Ja. Inte i parterapi för det har vi skött så bra själva, jag och Jocke, utan jag har gått själv. Ibland kan man behöva älta med någon utanför, inte bara med sina vänner.
– Vissa gånger hos terapeuten kan det kännas helt meningslöst och ibland är det jättebra, men jag tror på att gå kontinuerligt.

Vilken slags terapi är det?
– Det är mycket avslappningshypnos som jag mår väldigt bra av, ibland planterar terapeuten saker i hypnos som att ”i kväll ska du må jättebra” och så gör jag det. Det är mycket djupavslappning, jag ser det nästan som att få en pedikyr eller en ansiktsbehandling. Såna saker är bra att göra när man separerar.
– Jag går också på sköna behandlingar av olika slag och ljusterapi. Det är bra för väl­befinnandet men också så att man inte saggar ihop när man separerar, haha, man kanske ser yngre ut på kuppen! Det är skönt att få egen tid också.

Hur funkar det med Theo när du turnerar?
– Jag är lite skadad där, kanske av att de andra barnen alltid har varit med, för jag tar gärna med Theo hellre än att åka iväg själv.
– Folk är så gulliga när han är med, när han kommer in på teatern springer han fram till scenchefen och får sitta i hans famn. Sen springer han vidare till trummisen.

Är han ännu en blivande artist i familjen Wahlgren?
– Haha, jag och Jocke brukar skämta om det och Jocke har sagt ”han ska i alla fall INTE bli artist” men just nu är Theo besatt av Benjamins Sune-föreställning som han kollar på dvd och gör alla rörelser till. 

Hur har ni delat upp det tidsmässigt, är det varannan vecka?
– Jag har honom mest än så länge, och jag sade från början att jag inte ville att han skulle vara ifrån mig mer än max tre dagar i taget tills han blev äldre. Nu är det lite längre, när jag var i New York på kombinerad jobb­semester så var jag ifrån honom i åtta dagar, det längsta jag har varit ifrån honom.
– Då märkte jag när jag kom hem att han sträckte sig mot Jocke och bara ”pappa” och det var som en kniv i hjärtat. Jag kände bara ”nej, nej, jag har förstört allt” och jag började grina, men så tog det en sekund så var han mammig igen. 

Är Theo mer mammig annars?
– I och med att han var så liten när vi separerade så är han ju så van vid att vara hos den ena eller den andra. Han är precis lika pappig som mammig, kanske lite mammigare för han ropar mamma ibland på nätterna men annars är det ingen skillnad.
– Men det var rätt skönt när vi åkte till New York att kunna känna med gott samvete att det är ändå Jockes vecka, och ta en liten egen semester bara med de stora barnen.

Ni umgås regelbundet du och Jocke, var det svårt att behålla vänskapen?

– Det har väl gått upp och ner, det har inte alltid varit så men just nu så funkar det väldigt bra. Vi åker ofta och badar tillsammans med Theo eller gör grejer ihop.

Har separationen förändrat dig?
– Jag kan inte säga att den har gjort mig starkare eller så. Men det jag kan säga är att jag hade hoppats att mitt första bebisår med Theo hade fått handla mer om bara honom och den här familjeidyll-lyckan än vad det kom att handla om, absolut hade jag velat det.

Kunna njuta mer av att ha en bebis?
– Ja, precis, samtidigt så har jag ju njutit av honom otroligt mycket. Men det som är prob­lemet när du separerar med barn är att du kan inte bara skita i den andra, utan man måste ses och höras hela tiden vilket gör separationsprocessen mycket jobbigare.
– Det är inte bara att säga hej då, man får kanske hitta tillbaka till varandra. Eller så märker man att man inte kan vara utan varand­ra för att man faktiskt har skapat ett barn tillsammans, och det är en otroligt stark gemenskap.
– Sen är det klart att jag känner mig mycket starkare i den här separationen än i den med Emilio. Då var jag så orolig för hur det skulle gå att separera med barn och allting. Nu vet jag att det funkar.
Att du klarar dig själv.
– Ja, jag vet att livet inte är slut eller att det är så att jag aldrig kommer att dejta igen eller träffa någon ny kille. Däremot så kan i alla fall inte jag kasta mig in i ett nytt förhållande med en gång.
Känns det jobbigt att försöka träffa någon ny när du har fyra barn mellan två och nitton?
– När jag separerade från Emilio, då tänkte jag tanken att ”gud, vem vill ha mig med tre barn och vem ska jag träffa”.
– Nu kan jag känna att jag inte vill träffa någon som jag ska bli tillsammans med och flytta ihop och bilda ny familj. Man kan faktiskt bara träffa någon och dejta och flirta.
– Jag målar inte upp något scenario att vi ska bli en ny familj, utan mer att man kan
tillåta sig själv att leva vuxenliv. Det har jag inte gjort så mycket. Jag har väl inte dejtat så mycket överhuvudtaget i mitt liv.

Finns det tid att göra det nu?
– Ja, de andra barnen är så stora så att jag har ett eget liv, liksom. 

Som ensamstående, turnerande fyrabarnsmamma är det mycket logistik i ditt liv, du måste ha en extrem simultankapacitet?
– Nej, egentligen är jag en bohemisk människa i mitt tänkande. Jag har alla saker i ­huvudet eller mobiltelefonen. Jag skulle egentligen behöva ha listor hemma så att jag vet ­exakt vad jag ska göra. För det är ju mycket.
– Jag börjar faktiskt känna att jag verkligen behöver en paus. Jag planerar lite för att sticka iväg och bo i 

Thailand ett halvår eller ett par månader och ta en riktig timeout. Du känner att du behöver det?
– Det här året har varit så otroligt påfrestande på så många sätt. Jag har jättemycket jobb inbokade ända till jul och allt bara går i ett hela tiden och det är tusen saker som ska ordnas. Och ibland kan jag känna att när ska jag få landa ordentligt och hämta mig? Och njuta av lugnet?
– Jag har frågat ungarna om de skulle kunna tänka sig att gå i svensk skola i Thailand och de var jättepositiva. 

Du är lite som ett skenande tåg?
– Ja, och man läser ju ständigt om folk som går in i väggen och jag hade själv en kompis som gjorde det. Man tänker ju att ”shit, det kan hända mig”.

Är dina batterier är på väg att ta slut?
– Ja, som nu när det är så mycket stress och inte en enda dag ledigt så kan jag känna att jag verkligen behöver komma bort.  
– Jag har till och med tröttnat på att shoppa, det ska mycket till för att jag ska göra det men det har jag verkligen gjort. Jag vill bort från shopping och från allting.

Ett tydligt tecken på att du behöver ledigt.
– Ja, haha. Jag vill inte gå på stan, jag vill inte gå i affärer, jag vill göra något annat. Jag tror att jag behöver förnyelse på något sätt.

Vad är du mer sugen på?
– Att jobba och skapa grejer, men kunna välja mer själv. Och jag har pratat lite med en kompis om att öppna en butik med kafé. Det kanske låter patetiskt att jag ska bli som min mamma, haha, men jag kan verkligen känna att det skulle vara rätt skönt att kanske inte behöva stå på scenen längre.

Du är ju mamas bloggdrottning med Sveri­ges största artistblogg, varför det?
– Jag tror folk tycker det är skönt med någon som inte är arg utan sprider lite energi och glädje. Och att jag skriver om hur livet är och att vad fan, det är jobbigt ibland men man kavlar upp ärmarna och går vidare, säger Pernilla.
– Att kunna gå vidare och skratta är jätteviktigt för mig. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit med mina kompisar och grinat och så har vi sagt något kul mitt i allt det sorgliga, och kunnat skratta istället.
– Många på bloggen säger att de får energi av mig, att de fått en annan inställning till
livet. Sånt blir man ju skitstolt över.

Får du själv någon glädje av bloggandet?

– Ja, absolut, det är lustigt men jag blir nästan mer stolt om nån kommer fram och säger ”åh jag älskar din blogg” än om nån säger ”jag köpte din nya skiva, gud vad bra den var”, säger Pernilla (som har 24 000 besökare om dagen).

– Kanske beror det på att bloggen är min egen med mina egna ord, musiken är någon annans som jag sjunger in. Det är häftigt att det jag skriver har skapat ett beroende hos folk som har en rutin där de går upp varje morgon, sätter på kaffet och sen läser min blogg.