Marie Robertson: "Mårten började sortera sladdar när jag fick värkar"

V

i har sett henne spela brutal hubot i tv-serien ”Äkta människor”, förälskad pilot i filmen ”Cockpit” och barnklubbsmaskot i tv-serien ”Playa del sol”, men det var som redardottern Nina Remmer i ”Rederiet”, hon blev bekant med hela Sverige.

Marie Robertson blev för många känd i "Rederiet", och det händer fortfarande att folk hör av sig angående serien. Foto: Karl Nordlund Foto: Karl Nordlund

Nu testar Marie Robertson, 39, en helt ny roll – som mamma till lilla Anna, 10 månader.

– Det är så skönt att det finns en ny huvudperson i mitt liv, att få skifta fokus. Och det är så mycket roligare, och jobbigare, än jag någonsin kunnat föreställa mig att ha barn, säger Marie.

Var det en jobbig graviditet?– Nej, inte alls. Man hör hela tiden: ”Det är ingen fara att du mår illa, det är helt normalt”. Men om man inte mår illa? Är det något fel då? Jag blev nästan orolig. Jag spelade teater in i sjunde månaden, i en slags korsett.

Din sambo, Mårten Klingberg, 48, är manusförfattare, regissör – och skådis precis som du. Hur fungerar det att jobba med den man lever med?– Väldigt bra, vi har så tydliga roller. Ju bättre man känner varandra, desto enklare blir det. Vi förstår varandra och då blir det mindre känsligt att ge kritik. 

Det kan vara bra i en förlossningssituation också!– Fast när jag började få ont och satt och googlade ”förvärkar” stängde Mårten in sig i sitt arbetsrum och började sortera gamla Nokiasladdar. Så jag var liksom ensam med smärtan. Vad handlade det om, undrar man?

Hur kände du själv inför förlossningen?– När man är i min ålder har man hunnit höra ett antal förlossningshistorier, från kompisar och släktingar, och med utgångspunkt i dem var jag säker på att jag skulle få föda under narkos, med snitt. 

Du var rädd?– Ja, men sedan gick jag i Aurorasamtal, för kvinnor som är rädda för att föda. Då gjorde jag en helomvändning och ville helst föda helt utan smärtlindring. Och så gick jag en VÄLDIGT omfattande profylaxkurs på totalt tolv timmar, då en barnmorska kom hem till oss vid flera tillfällen och gav instruktioner och övningar.

Hur fungerade det sedan då, i skarpt läge?– På bf-dagen (beräknat förlossningsdatum, reds anm) kom jag hem och kände att det var något som inte var som vanligt. Man vet liksom inte hur ont det ska göra, så jag ringde till BB och de sa det klassiska: ”Ta två Alvedon och en dusch”. Jag hade en bild av att jag helst skulle vilja föda i vatten och passade på att bada hemma. 

Medan Mårten sorterade sladdarna?– Precis. Sedan, när jag tyckte att det bara gjorde för ont, fick jag för mig att jag måste försöka sova. Men det fungerade ju inte, så vi tog en taxi till Danderyds BB vid halv ett på natten. Och stackars den taxichaffisen, han trodde nog att jag skulle föda i bilen! Dessutom hade vi massor av bagage. Jag hade en, väl packad BB-väska med mig, och Mårten hade typ sju olika kollin. Det var helt bisarrt.

Vad hade han med sig?– Träningskläder, till exempel. Jag bara: ”När exakt under förlossningen tänker du att det är läge för en löprunda?”. 

Men ni hann in i tid, trots massiv packning?– Ja, och när vi väl var framme och jag fick det där bandet runt handleden och kände att nu är jag inne, och jag kommer att komma härifrån med ett barn – det var en väldigt cool känsla.

Blev det någon löprunda då?– Nej, vi lämnade knappt rummet.

Anna är ett fint gammalt namn. Klassiskt.– Jag hade nog alltid tänkt mig en liten Anna, eller Björn, om det blev en pojke. Men det blev ändå en otroligt lång namnprocess, med smutsiga förhandlingar. Mårten föreslog namn som han visste att jag absolut inte kunde tänka mig, bara för att kunna trumfa igenom ett annat sedan. 

Som…?– Typ Carolin, Ann-Charlotte och Anette… alltså Carro, Ancha och Nettan, tjejer han var kär i när han gick i sjuan. Men till slut var vi ändå väldigt överens om Anna.

Denna text är en sammanfattning av en längre intervju från mama nummer 10 2016. Originaltext av Nina Hampusson.