mama debatt med Cissi Wallin: ”Man måste inte offra allt för sina barn”

Min mage går inte längre att missta för laktosintolerant eller hederlig gammal IBS-jäsning. Jag är på smällen och numer är det mer kaggen som är ute och går med mig än tvärtom. Och hoppla vilket allmängods man transformerats till. Plötsligt är ens kropp som en publik installation, en slags statligt subventionerad inrättning som ska kommenteras och klämmas på. De allra flesta menar ju så klart inget illa. Men det är lika kletigt och svettigt för det.

Det som slår mig mest är att det verkligen tycks läggas ett statiskt karbonpapper på varenda ”dräktig människohona”. Precis som att varenda unge i stort sett förväntas vara och fungera exakt likadant. Följa precis samma kurva, samma utvecklingsmoment.

När vi var med Helmer på 3-årskontroll på BVC nyligen så vägrade han svara på beställning. Herregud han känner ju inte BVC-”tanten” och är en liten människa med mycket integritet (det har han inte fått från mig). En sådan som helt enkelt inte presterar på order. Precis som att en gravid kvinna som hör och häpna inte bara vill prata om foglossning, kommande vaknätter och barnvagnsmärken inte måste vara empatistörd.

"Att vara gravid, att vara mamma, är kanske ett kall. En del kallar det meningen med livet. Jag kallar det hellre en del av meningen med livet. "

Jag är bara ganska… Ointresserad. Såklart jag vill snacka gravid- och barngrejer ibland! Men då tar jag upp det själv, helst. Om jag lyckats dumpa all over the place-treåringen hos sin pappa eller mormor i några timmar så är inte mitt främsta mål att till 97 procent bara prata om blöjbarn med vuxna jag möter. Inte heller att bli korsförhörd om min första förlossning.

Läs också: mamas 10 skönaste tips för din bästa #momcation*

Att vara gravid, att vara mamma, är kanske ett kall. Rentav en livsstil för många. En del kallar det meningen med livet. Jag kallar det hellre en del av meningen med livet. Jag tillhör ju klicken som lätt blir uttråkad och rastlös. Att hänga på heltid med småbarn understimulerar mig otroligt. Det triggar min adhd:s sämsta sidor. Så för att vara en så bra morsa som möjligt, så att jag pallar att ta fram all den gränslösa kärlek jag känner för mina ungar, så måste jag också få vara annat än bara morsa.

En del kallar det egoism, säger rentav att man inte borde skaffa barn ”om man inte är beredd att offra allt”. Jag tänker mer att den förälder som ”offrar allt” kanske ändå inte är den bästa. Varenda så kallad ”proffsförälder” jag mött har nämligen varit mestadels obehagligt martyrisk och gravt dömande mot alla andra.

"Det är också en ynnest att få vara Cissi med gravidmagen som vägrar finna sig i att reduceras till ett vandrande kärl för barnaskapande"

När jag var liten växte jag upp med två föräldrar som drev egna företag. De ägnade ungefär lika mycket tid åt så kallat självförverkligande som åt oss barn. Vi var en del hos farmor och farfar. Vi reste ganska mycket. Vi satt inte fastkedjade vid just mamma och pappa dygnet runt. Det var en bra uppväxt. Jag saknade aldrig kärlek eller bekräftelse. Vår familj var inte mer dysfunktionell än andra. Snarare fann jag trygghet i en mamma som inte bara gick in stenhårt för att vara världsbäst och fläckfri på att vara förälder. Hon bakade aldrig bullar, hon pratade inte mest om sitt moderskap med sina kompisar. Hon levde mer än så, fyllde sitt liv med mer än så. Visade väl mig som dotter att ens värde och hela existens inte enbart ligger i att vara någons mamma, och det in i absurd perfektion.

LÄS OCKSÅ: Margaux Dietz: ”Arnold har gjort mig ännu starkare

Missförstå mig rätt! Det är fantastiskt att få ynnesten att vara någons mamma. Men det är också en ynnest att få vara Cissi med gravidmagen som vägrar finna sig i att reduceras till ett vandrande kärl för barnaskapande. Jag vill och kan fortfarande prata politik, kultur, historia, trams, relationer, mat, resor, drömmar, längtan och vilken serie på Netflix som är absolut mest överskattad just nu.

"Gissa vem av mig och Jerka som oftast kallas gnällig, otacksam och till och med olämplig som förälder?"

Tänk om män bar och födde barn (nu syftar jag alltså på cis-män, inte transmän som faktiskt också kan bära och föda barn). Tänk på hur de hade blivit bemötta. För det första så hade de ju garanterat inte blivit blixtsnabbt reducerade till vandrande fosterbärarkärl. Deras komplexa personligheter hade ändå fått ta sin självklara plats. De hade garanterat kunnat lägga upp en post på Instagram som berättade om en barnfri helg på hotell, utan att riskera att få syrliga pikar à la ”varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?!”.

En farsa kallas ju till och med ”superpappa” bara han tar knappt halva vabberiet och kan packa en barnryggsäck utan att glömma hälften. Han slipper vara en vandrande föräldraskapsfrågelåda och han kommer undan med att klaga. Herrejesus vad han kommer undan med att klaga, på ett sätt som en mamma aldrig gör.

Ta till exempel bloggande och Instagrammande skådisen Erik ”Jerka” Johansson, han från ”Bonusfamiljen” ni vet. Han och jag lägger upp lika mycket sarkasm och gnäll kring småbarnslivets mindre smickrande sidor. Gissa vem av oss som absolut oftast kallas gnällig, otacksam och till och med ”olämplig” som förälder? Du vet så klart svaret.

Krönikan är tidigare publicerad i mama nr 4 2018. Den 15 maj finns nr 5 i butik. Skynda köpa!