Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

mama debatt med Cissi Wallin: ”Fertilitetslotteriet är inte rättvist”

Vissa blir preggo på löpande band. Andra blir det aldrig. mamas debattör Cissi Wallin får kämpa för att skaffa ett syskon till Helmer – och blir ödmjuk på kuppen.

Foto: Emily Dahl

Vi försöker få ett barn till. När du läser den här texten är jag kanske, förhoppningsvis, på smällen igen. Men är det något jag har lärt mig under de senaste månaderna är det att vara otroligt ödmjuk inför det här med fortplantning. När mitt första kiddo blev till visste jag inte ens att jag blivit befruktad.

Den här gången bestämde vi oss för att försöka aktivt, och då var det plötsligt inte lika lätt. Tre månader i rad av ångest när mensen kommer. Att för första gången i livet sitta och grina på toa över att ett gravtest visat negativt. Jakten på plusset. Gud vad nonchalant jag har varit inför det tidigare. Jag har rentav varit den där typen som hasplat ur mig sådant som att "man kanske bara ska försöka slappna av och inte försöööka så mycket?".

"Vissa blir preggo på löpande band. Andra blir det aldrig."

Så klart jag inte fattade hur det faktiskt känns att "misslyckas" med det "mest naturliga i världen". Och så klart jag inte hade empati för, eller insyn nog i, hur besatt man faktiskt blir när det inte tar sig. När sex börjar handla om ren befruktning, när man ställer alarm för att ligga vid rätt tidpunkter.

Än så länge har det bara gått några månader av försök, och vi är lång väg från att ta hjälp via IVF. Men dessa månader har ändå fått mig att tänka på hur vi egentligen pratar om att vilja göra barn men inte få till det. De jag känner som gått igenom lång ofrivillig barnlöshet vittnar alla om samma trötta grodor från sin omgivning:"Har ni testat att bara åka bort en helg och ta hand om varann?" Öh, skulle det vara lättare att bli på smällen bara för att man befinner sig på en dyr spahelg i Skåne, eller vadå? "Tänk inte så mycket på det så händer det bara!" följt av egensnickrade sanningar baserade på högst personliga erfarenheter.

Kanske handlar det om att man inte riktigt vet vad man ska säga. Och då säger man lätt fel saker. Kärnan här är kanske att inte säga så mycket alls? För det finns ingen rättvisa i det här fallet. Vissa blir preggo på löpande band. Andra blir det aldrig. Och bara för att man blivit det en gång är det alltså ingen garanti för att det ska gå lika lätt igen.

"Min längtan är att ha en liten klan"

Att ha ett barn och inte kunna producera ett till kallas ofta "sekundär barnlöshet". Sakkunniga experter tror att det är ungefär lika vanligt som primär barnlöshet. Skillnaden är att de/hen som redan har ett barn ofta blir bemött betydligt sämre av såväl vården som av samhället överlag. Bara för att man "lyckats" producera ett eller flera barn innan så tycks alltså folks inneboende grodor fullkomligt hoppa ur deras munnar. "Ni får väl försöka tänka på hur ni lyckades sist och återskapa den känslan", fick en kompis höra häromsistens. Öh, tända ljus och ta ett bad tillsammans innan ligget, eller vad menar du?

Även inom vården verkar det råda en ganska taskig attityd när man söker hjälp för just sekundär barnlöshet. Många vittnar om att det bara tas för givet att det beror på att man är "för gammal", fast man inte ens fyllt 35. Andra vittnar om att ha behövt tjata sig till en ordentlig utredning. Som att de/hen med ett barn mest av allt borde nöja sig.

Min längtan är att ha en liten "klan". Jag var själv i stort sett ensambarn eftersom min (halv)bror dels är sju år äldre, dels inte bodde hos oss på heltid. Jag saknade syskon, avundades verkligen dem som hade de banden. Avundas det fortfarande. Det finns otaliga studier som visar hur bra det är för kids att växa upp med syskon i någorlunda närliggande ålder. Hur man tvingas vänta på sin tur och hur man lär av varandra i och med syskonskapet.

"Förhoppningsvis tar det sig på naturlig väg inom kort, eller så har någon liten rackare redan flyttat in"

Så nej, jag tänker inte "nöja mig" med ett barn. Han gör mig såklart lycklig varenda dag. Men det är inte samma sak som att bara acceptera att eventuellt inte kunna ge honom ett syskon, eller att inte ha rätt till hjälp för att reda ut varför.

Förhoppningsvis tar det sig på naturlig väg inom kort, eller så har någon liten rackare redan flyttat in. Men jag försöker samtidigt hantera insikten om att vi kanske kommer att behöva traggla med IVF. Samtidigt som vi garanterat kommer behöva parera diverse människors oombedda råd om varför just vår barnlöshet är som den är.

Är det något jag lärt mig under de senaste månaderna så är det att backa och lyssna. Fertilitetslotteriet är inte rättvist. Men ens kommentarer kan vara mer eller mindre rättvisa.

Krönikan publiceras i mama nr 2 2018, som finns i butik den 13 februari.

Foto: Christian Gustavsson