Malin Wollin: "Mitt barn som dog var inget missfall"

Den 26 maj, 2011. Malin Wollin, 33, gör sig redo för att föda sitt fjärde barn. Hon får dropp för att sätta igång förlossningen, byter om till sjukhusrocken som är öppen fram, väntar in värkarna. Hon har gjort det här förr – när hon fick Astrid, i dag 9, Saga, 7, och Arvid, 3. Med den skillnaden att den här bebisen har dött i magen, 19 veckor gammal.

– Jag hade känt att något var fel. Jag hade blött jättemycket och kom in för ett extra ultraljud i vecka 17, vi lyssnade på hjärtljuden med en doppel och de var så starka, de hördes över hela rummet. Jag hörde hjärtat slå och försökte bestämma mig: allt är bra, det blir en bebis, sluta oroa dig nu.

– Strax efter det startade jag gravidbloggen på mama.nu. Jag fick så mycket värme från läsarna, det var fantastiskt. Folk blev så glada när jag berättade. Dagen efter gjorde vi ett ultraljud till. Då hade det där lilla hjärtat slutat slå. Och det första jag tänkte var, ”nu är jag en sådan kvinna som har haft en död bebis i magen”. Jag ville inte vara den kvinnan.

Det var i februari för ett år sedan som Malin insåg att hon var gravid. Hon blev glad, men samtidigt orolig på ett sätt hon inte varit med något av de andra barnen. Sambon Joachims kontrakt med Kalmar FF hade sagts upp och Malin mådde dåligt, ”värre än jag någonsin gjort – jag försökte intala mig att det var ett gott tecken”.

– Det var något som inte kändes bra. Jag tvekade att berätta om det, jag sa det inte ens till min lillasyster Elin och vågade inte berätta för mamma. Hon hjälper oss så mycket, hon oroar sig för mig. Jag kände mig så ensam. Både Joachim och jag var överrumplade.

I mars åkte paret till Köpenhamn över helgen för att fira sitt tioårsjubileum.

– Jag bara satt där på hotellrummet och mådde så fruktansvärt illa. Då ringde telefonen och det var Mjällby som erbjöd Joachim ett kontrakt, fast det är 36 mil tur och retur till träningarna. ”Malin, du kommer att få ett helvete om jag tar det”, sa Joachim. Men jag sa ”kör på, ta det, jag klarar mig”. Om jag hade vetat då hur det skulle bli…

Flitiga krönikören, åsiktsmaskinen och bloggaren Malin – i vanliga fall alldeles ovanligt välformulerad och ganska kaxig – befann sig ett par månader senare mitt i en mardröm.

Hemma väntade de tre barnen. På sjukhusets förlossningsavdelning, annars så fylld av ivrig förväntan, glädjetårar och nyförlösta mammors intensiva lyckorus, väntade den stora sorgen. Och rädslan inför hur hon skulle klara sig igenom dagen utan att gå sönder och dö.

– Den skräcken jag kände innan förlossningen, den går inte att beskriva. Jag tänkte att vad som än händer nu så måste jag föda fram ett dött barn – jag vill inte, jag vill inte. För all framtid kommer det här att ha hänt mig. Jag är van att kunna lirka mig ur saker. Men det fanns ingen utväg, jag var tvungen att göra det.

Hur tog du dig igenom förlossningen?
– Jag har alltid undrat hur andra orkar, men man får ju inte välja. Jag fick värkar och de ger en massor av smärtstillande av den sorgliga anledningen att barnet inte kan ta skada. Det värsta har redan hänt. Sedan låg jag där och tittade på min bebis och tänkte, ”det här är inget missfall”. Före vecka 22 är bebisen ingen person, enligt sjukvården. Men för mig, och för alla kvinnor som har varit med om det här, är det ett barn man förlorat. Med fingrar, tår, ögon, allt. Det var ett barn som dog.

Sju månader senare sitter Malin mittemot mig på Grand Hôtels linneduksveranda och äter frukost. Hon är glad och entusiastisk, full av planer – en bok, uppdraget som mamas nya krönikör, familjeliv med extra allt – men har ett drag av sorg som blir tydligt när hon berättar om sin kamp för att få till den där stora syskonskaran hon drömmer om. Visst, hon har tre barn redan och fullt upp, men strax under den på småbarnsfamiljers sätt typiskt kaosartade ytan hemma i ”svennekedjehuset” i Kalmar, finns en smärta som hon har fått lära sig att leva med.

– Folk tycker att jag har haft det så lätt, tre barn innan jag fyllt 30, varit ihop med Joachim så länge, ett roligt jobb. Men jag har varit gravid åtta gånger. Jag har fött fyra barn, bara tre lever. Varannan gång får jag missfall. Sedan bebisen dog i maj… Jag har fått två missfall efter det.

På så kort tid!
– Redan ett par veckor efter att jag födde bebisen blev jag gravid igen. Jag började blöda och blöda. Det var mitt i sommaren, vi var i Blekinge på semester. Jag trodde först att det hade med förlossningen att göra, något som kom efter. Men innerst inne visste jag nog.

Du har lätt att bli gravid?
– Ja, verkligen. Ibland vet jag knappt hur det gått till, det är som om kroppen bara: kom igen, vi försöker en gång till. Att behålla dem, däremot... Det finns ingen medicinsk anledning, jag har blivit utredd och de hittar inget.

För många är tre barn en stor familj.
– Ja, och jag är överlycklig att ha tre barn, men jag har varit så mycket ensam i livet. Allting annat, sjukdomar, besvikelser, allt kan man hantera om man bara inte är ensam. Ensamhet är det jävligaste som finns. Därför är det så viktigt med många barn. Jag vill att vi ska vara många som hör ihop.

Varför har du varit så ensam?
– Man kan vara det fast man är med andra. Jag har aldrig känt att jag har passat in. Jag har alltid varit lite konstig, lite fel. Det här med tjejgäng – jag har aldrig haft något sådant och aldrig fattat vad ett tjejgäng gör. Jag har aldrig haft något kompissjälvförtroende.

Det som före bebisens förlossning låtit som en drömsommar vid havet blev inte som Malin tänkt sig. I stället för att vila, få en chans att börja läka ut såren, gick hon in i ett tillstånd som hon hade svårt att ta sig ur. Ständiga panikkänslor hindrade henne från att sova, tills hon var så utmattad att hon ”trippade på gränsen till att bli sinnessjuk på riktigt”, som hon själv beskriver det.

– Sommaren blev ett stort svart hål. Jag blev livrädd att barnen skulle dö, allt var bara död. Jag var vaken hela nätterna och trodde att barnen skulle kvävas eller drunkna i havet, försvinna bort från mig. Jag måste hela tiden gå upp och känna om de andades och det räckte inte att se dem, jag måste lägga handen mot halsen för att se om de VERKLIGEN andades... Jag vågade inte somna. Jag är fortfarande paniskt rädd för att barnen ska dö.

Har du fått hjälp att hantera paniken?
– Jag går hos en kurator. Det går sakta framåt. Jag är inte ur det än, men det är bättre.

I augusti blev Malin gravid på nytt.
– Jag gjorde ett vaginalt ultraljud i vecka sex och då hade hjärtat slutat slå. Två dagar senare satt jag där inne igen hos barnmorskan och var helt apatisk, ”ge mig mina piller bara så jag får gå hem”.

Malin tänker efter en stund. Sedan säger hon med eftertryck:
– 2011 var ett helvetesår.

Malin tog sitt första jobb som 14-åring, att sitta i luckan vid soptippen i Kalmar och ta betalt, och året efter flyttade hon från föräldrarnas bondgård i Skaftnäs.

– Pappa och jag kom inte överens, vi bråkade inte men frös liksom ut varandra, det var hemskt. Då valde jag en gymnasieutbildning som låg i Växjö, musik- och teaterlinjen, bara för att få flytta hemifrån. Men sen, när jag väl satt där i en etta helt ensam… Det var inte kul alls. Alla andra som gick utbildningen var så rebelliska och skulle satsa på konsten. Jag var bara en tjej från landet som inte kände någon.

Därnäst flyttade Malin till Stockholm för att jobba på en förskola och som resesäljare, men det blev inte heller som hon tänkt sig.

– Det var de mest meningslösa åren i mitt liv. Jobben i sig var inte meningslösa, men jag bara lät tiden gå, festade inte, hade inte roligt, levde inte livet. Jag levde så i två och ett halvt år!

Vad fick dig att växla upp tempot?
– Jag träffade Joachim! Efter tre veckor började jag tjata om barn. Jag är otroligt impulsstyrd, har inget tålamod alls. Jag ville ha barn, varför skulle vi vänta?

Det låter lite vågat när man just har träffats och är 22 år.

– Ja, men han förstod att jag var ett kap… Jag tjatade tills han gav upp. Vi fick Astrid när jag var 23, sedan blev jag gravid igen när hon bara var nio månader, men det blev ett missfall. Då kände jag att ”nu måste jag bli gravid igen”. Sedan fick vi Saga, det är två år mellan dem. Båda de barnen fick jag tjata mig till.

Och Arvid, var han också din idé?
– Ja, men då behövde jag inte tjata lika mycket. Joachim hade väl insett då att jag ändå vet bäst! Det var jag som såg till att vi blev ihop, fick barn, allting. Det blir ju så bra om jag får bestämma.

– Men innan Arvid kom fick jag ett missfall. Det har varit så hela tiden för mig.

Du sa tidigare att du är kritisk mot sjukvårdens sätt att prata om missfall.
– Jag tycker att det här begreppet ”spontan abort” är det värsta som finns. Spontant låter som något härligt och festligt, som om man gör det för att man vill. Vad som helst vore bättre. Ordet missfall är inte heller bra, jag vill knappt använda det. Vi pratar om små människor här.

Parallellt med att hon fick Astrid och Saga utbildade sig Malin till journalist, ”det hade aldrig gått utan mammas hjälp”. Sedan började hon som timvikarie på tidningen Barometern.

– Jag var reporter och fick skriva en krönika var fjärde lördag, men kände snabbt att jag bara ville göra det. Sedan fick jag jobb som krönikör på Aftonbladet, och 2006 startade jag bloggen Fotbollsfrun anonymt, den var tänkt som satir även om många inte fattade det. Jag och Joachim är inte ens gifta och svenska fotbollsspelare tjänar inte sådana pengar att man kan leva det där glamourlivet.

Men lite fotbollsfru är du väl ändå?
– Vi är de svennigaste personer som finns. Det är noll glamour.

Hur funkar det att försöka leva jämställt när Joachim är borta så mycket?
– Jämställdhet är inte bara vem som tvättar. Han har varit borta en hel del och det har varit tufft, men nu är det han som är projekt­ledare och vet om barnen har gympa, allt sådant. Visst, jag städar och handlar eftersom jag är hemma, men Joachims dagar är helt inrutade från morgon till kväll. Han jobbar först på sitt vanliga kontor som miljökonsult, sedan kan han köra 18 mil för att träna i Mjällby och så hem igen. Han har spelat fotboll delvis på min och barnens bekostnad, men det är jag som har all friheten och flexibiliteten.

Så den notoriska otroheten inom fotbollsvärlden är inget du oroar dig för?
– Joachim har aldrig haft tid att vara otrogen. Möjligen med någon i laget, haha. Men varför skulle han vara otrogen mot mig?

Du skriver ibland att du hoppas han ska fria, varför friar du inte själv?
– Jag är väl ingen loser! Nämen, jag vet inte ens om jag vill gå runt och vara någons fru.

Vad tycker Joachim om din öppenhet? Du skriver till exempel om när ni grälar.
– Vi har inget att dölja, grälar gör väl alla. Jag anpassar det jag skriver efter familjen och barnens åldrar, jag skämmer inte ut dem. Det är mest mig själv jag bjuder på.

Näthat då, känner du av det?
– Självklart skriver folk elaka saker ibland, men man får inte vara så lättkränkt. När jag förlorade bebisen skrev jag det helt kort på gravidbloggen, och folk lät mig vara ifred. Jag fick inga elaka kommentarer på ett halvår. Det gav mig hopp om mänskligheten.

– Nu börjar det komma en del påhopp igen. Men ju fler läsare, desto mer skit får man, det är bara logiskt. Man får mer kärlek också.

Du har, lite överraskande, försvarat Holly­wood­mammornas vikthets.
– De flesta av dem är ovanligt smala redan från start, sedan går de ner snabbt, det är inte så konstigt. Efter alla mina graviditeter har jag tappat mina extrakilon inom fyra veckor. När jag ammade Saga åt jag oavbrutet men rasade i vikt tack vare amningen. När Arvid var några veckor köpte jag ett par supersmala jeans som jag inte ens kommer i nu.

– Därför gör det mig lite sorgsen nu, att jag har den här... (Malin tar tag i en obeskrivligt minimal tillstymmelse till valk kring midjan). För den symboliserar att jag inte fick amma den här bebisen.

Hur känns det nu när helvetesåret ligger bakom dig?
– Jag känner så här: Vad är det värsta som kan hända? Det har redan hänt.

Har du mött åsikten att du som ändå har tre barn – tänk på alla som inte ens har ett?
– Ja. Men det här dödsfallet är helt isolerat från mina andra barn. Sorgen är så stor för det barn man förlorar, oavsett om man har fler. Jag har tre barn, det är inte synd om mig. Men sorgen över min bebis kan ingen ta ifrån mig. Däremot är trösten när man kommer hem från sjukhuset väldigt stor, av att de andra barnen finns. Om jag inte haft barnen… Jag fattar inte hur folk orkar. Det går inte en dag utan att jag tänker, ”Herregud, vilken tur jag har haft”.

MALIN WOLLIN OM…

EGENTID: ”Jag hatar uttrycket. Jag vet inte vad det betyder. Är det INTE egentid så fort barnen är hemma? Såklart man ska få vara själv ibland, men varför måste vi kalla det egentid? Det blir bara ytterligare ett stressmoment att planera in, ännu en sak som ska schemaläggas.”

ÄTSTÖRNINGAR: ”Som yngre svalt jag mig själv. Det var flygvärdinnedieten, grapefrukt, ägg, keso. Men jag kommer aldrig mer att banta. Om man är Heidi Klum eller Gisele Bündchen är det viktigt att alltid vara smal. För oss andra spelar det ingen roll om man väger fem kilo mer eller mindre. Inte för ens livsgärning på jorden.”

FÄRDIGA MATKASSAR: ”Det är ingen hejd på allt man kan köpa nu – matkassar, städhjälp, läxläsning. Men ska vi föräldrar köpa oss fria från allt? Medelsvensson leker överklass. Folk säger att de köper tid med barnen – haha! Det är ju jobba folk gör i stället för att städa och handla mat.”

SITT YRKE: ”Jag sitter i soffan med en laptop mellan 8.30 och 15.00. Jag lyssnar på P1, läser debattartiklar och insändarsidor, skriver krönikor och håller igång bloggarna. Jobbet blir aldrig klart, jag varvar det med att diska, plocka undan grejer, tvätta.”

SIG SJÄLV: ”Jag är intensiv, man kan inte hinna före mig. Samtidigt är jag lättjefull, jag skulle kunna ligga på en soffa och titta på ’Top model’ och ’Project runway’ hela dagen. Jag har dåligt samvete för att jag skriker åt barnen. Och jag ömmar för människor som har det svårt.”

Av: Åsa Brolin

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 3 2012.