Magdalena Graaf - jag är som en kackerlacka
Magdalena Graaf - jag är som en kackerlacka

Magdalena Graaf - jag är som en kackerlacka

Två deciliter blod låg och tryckte mot hjärnan – och hemma väntade tre barn. Men Magdalena Graaf, 33, har rest sig förr. "Just nu är jag inne i en gråtdepression, men jag är som en kackerlacka, överlever allt."

 MAGDALENA GRAAF

Ålder: 33.
Familj: Isaac, 14, Lancelot, 8, och Tristan, 4. Och hundarna Chefoch Lotta (varav den största bor hos Bingo Rimérs pappa just nu), hästen Goliath och hamstern Rolf (”Lance byter namn på honom hela tiden, haha”).
Bor: I ett rött litet hus i Sigtuna. 
Gör: Före detta modell, författare till boken ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig” som sålt i 130 000 exemplar och översatts till tyska och danska (Lind&Co). Har
startat ett barnhem i Indien, som hon mottagit Time Magazines internationella pris för. 
Aktuell: Jobbar som vinstutdelare i tv-programmet ”Postkodlotteriet” och var aktuell i ”Let’s dance” – tills det tog stopp för Magdalenas del när hon fick en hjärnblödning. Just nu är hon sjukskriven. 

Vissa människor har hög smärttröskel. Det innebär helt enkelt att man tål smärta lite bättre än andra. Trebarnsmamman  Magdalena Graaf  , 33, är en av dem. Ni kanske  har läst boken om hur hon levde misshandlad och dödshotad som nybliven 19-årig mamma till  Isaac , fick skyddad identitet för att inte bli ihjälsagen av sonens pappa  Jorma , flängde runt mellan kvinnojourer – det var alltså ett helt liv som utspelade sig innan hon blev känd som en av de två sexiga systrarna Graaf. Den gången lyckades hon resa sig. Och nu kommer hon att behöva göra det en gång till.

– När de såg mina röntgenplåtar på neurokirurgen sa de att de inte kunde förstå hur jag hade kunnat gå eller ens stå, berättar hon. 

För Magdalena, en av de mest strålande stjärnorna i vårens ”Let’s dance”, fick avbryta tävlingen då det uppdagades att hon hade en pågående hjärnblödning. Två deciliter blod låg och tryckte på, det var bara att öppna huvudet och tömma. Därefter var det förstås slut på dansandet för hennes del. 

 mama  skulle egentligen ha kommit hem till henne redan för fyra dagar sen, men den dagen grät Magdalena. Hela familjen hade influensa, hennes lille  Tristan , 4, hade fått varbild ning i tandköttet och fått dra ut mjölktänderna  och hennes hund, den franska bulldogen Lotta (”hon har Downs syndrom, faktiskt”), hade blivit biten av en annan hund så att det spru tade blod i hela bilen och över hela Magdalena.  Så hon satt hos veterinären den dagen. Och bara skakade.

Så först denna tisdag, ganska exakt fem veckor efter hjärnblödningen, öppnar hon  dörren till sitt vackra hem, harmoniskt inrett med  orientaliska inslag och  symboler (och inte mindre än tre tv-apparater). Det är enkelt, litet,  i ett område med likadana hus på en återvändsgata. Hon har varit gift i två om gångar  med proffsmålvakten  Magnus Hedman  ,   35, men  för drygt ett år sen, julen  2007, gick de  skilda vägar (”man kan inte sitta  två på en piedestal” har hon sagt om ojämställdheten i förhållandet) och det var då, efter andra skilsmässan, som hon köpte det här huset. Det är  inte alls som 12-rummaren hon och maken hade  i Kungsängen, för att inte tala om husen de bodde i de tio år hon levde som fotbollsfru i Skott-land och England. Men väldigt hemtrevligt.

– Jag har haft det ordentligt tufft det senaste  året. Du vet, varit ensamstående med tre barn, försökt försörja mig, kört på. Det är tufft, nu när jag är sjukskriven har jag ju bara 80 procent av lönen också, säger Magdalena. 

– Just nu är jag inne i en existensdepression, jag vet ingenting längre, fem veckor har gått sen hjärnblödningen, jag är inte riktigt mig själv. Men som tur är har jag en handfull mycket fina vänner. 

Hon visar ärret, en fem centimeter rejält djup skåra på vänstra sidan av huvudet.

Berätta, vad hände egentligen?
– Vi hårdtränade ju för ”Let’s dance”. Jag hade haft rätt kraftig huvudvärk i 1,5–2 veckor, men jag tog Alvedon. Sen skulle jag och min danspartner Daniel da Silva göra ett inslag här ute i Sigtuna där jag skulle lära honom att rida och när jag travade… det kändes som att huvudet exploderade.

Magdas tanke i den stunden var att åka in till akuten för att få lite Citodon, men läkarna beslutade sig för att scanna huvudet.

– Jag hörde när jag åkte genom den där röntgentunneln att läkaren sa: ”Vi har hittat nåt här.” Då började tårarna bara att spruta! De gjorde en kontraströntgen och sen var det raka vägen till neurokirurgen på Karolinska. 

När de borrade upp sprutade en blodstråle på 30 centimeter rakt ut, ”det tyckte killarna var spännande att höra sen, blod som sprutar, du vet”. Sen tömde de huvudet och sköljde det med en dräneringsslang i 24 timmar. Efter tre dagar fick Magdalena åka hem. Till sin vardag i skilsmässoland. Och i tonårsland (vi återkommer till det senare). 

– Det enda jag tänkte på först var att jag inte skulle missa träningsdagar, men sen insåg jag ju att det var kört, och där-efter bara GRÄT jag. Jag fick så fina mejl av alla, barn skickade teckningar på oss när vi dansade (hon visar i en låda). Och alla vänner var här stöttade. Min fina höggravida syster Hanna och jag hade en hel helg när vi bara låg och kollade gamla 80-talsklassiker som ”Dirty dancing”. Men ändå. 

Hur tog dina barn det?
– Barnen blev förstås jätteledsna. Min 14-åring reagerade med att bli tyst. Vi hade haft så mycket bråk, jag hade till och med skojat några veckor tidigare och sagt ”fortsätter vi att bråka så här kommer jag att få hjärnblödning!” – och så fick jag det. Det var nog rätt tungt för honom. Han har ju varit med om en del innan också…

– Lance , min åttaåring, blev väldigt orolig. ”Gråt inte mamma, då kan du få en till hjärnblödning.” Och Tristan, min fyraåring, han sa bara: ”Jag tycker inte om dig, mamma.” Det var hans sätt att reagera, klart jag blev ledsen, men så känner väl en fyraåring när något förändras. Men alla barnen har varit väldigt mammiga och oroliga. Och omtänksamma. 

Magdalena känner fortfarande av blödningen. H on tappar lätt tråden, är gråtmild och oerhört trött, ”jag märker till exempel att jag har svårt att göra läxorna med barnen”. Hon är ordinerad vila och att ta det lugnt. 

– Första veckan var alla här och hjälpte mig, Magnus tog hand om barnen, men sen… då förväntas man vara inne i vardagsrutinerna.  

Och det är någonstans här det blixtrar till i de skärpta gröna ögonen. 

För tre veckor efter att hon kom hem från sjukhuset kom nästa chock. Och då syftar vi inte på löpsedlarna där det stod att Magda var ute efter Magnus miljoner – något som inte heller direkt minskade hennes stress – utan det faktum att barnens pappa låter sin nya flickvän sångerskan Denise Lopez , 37, flytta in hos honom i huset. 

– Kan du fatta, samma dag som hon träffar mina barn första gången, samma dag flyttar hon in. Direkt börjar hon lämna och hämta Lance och Tristan på dagis och i skolan. 

Magdalena hejdar sig. Nu fick hon en klump i magen, säger hon, hon vill egentligen inte alls prata om det här. Vi börjar om. 

Hur funkar er skilsmässa just nu?
– Det är bra den ena dagen, infekterat den andra. En helt vanlig skilsmässa. Det har varit lite fram och tillbaka, i somras bodde han till exempel här med oss. Generellt är jag överlycklig över att han träffat någon, det är så 
livet ska vara. Men när jag precis hållit på att dö… då kanske det inte är så bra för barnen att det flyttar in en extramamma just då. 

– Men jag tror ändå på äktenskapet. Jag ångrar inte en sekund att vi försökte igen, jag tycker att man ska försöka in i det sista, särskilt när man har barn. Jag har tre pojkar, de behöver en fadersgestalt. Jag får skrika fyra gånger för att de ska lyda, en man har mer pondus.

– Jag tycker att man ska göra allt.  

Hur har ni löst det med barnen?
– De bor halva tiden. Isaac också, Magnus är ju hans pappafigur sen han var blöjbarn. 

Hur funkar det?
– Jag tror att det är viktigt att ha ungefär samma rutiner. Man har ingen lust att bli den ”elaka mamman” som tjatar om regler. Så unge fär samma regler är väl smart. Sen är det lite lyxigare hos Magnus med Lamborghinin och Playstation 3 och så, men då köpte jag Guitar Hero och så var man poppis igen! Haha. Du vet, barn är så lätta att göra glada! 

 

Och med bodelningen? 
Nu blixtrar de gröna ögonen igen. 
– Det enda jag vill ha är ett pensionssparande för de tio år jag inte bodde i Sverige. När vi var gifta sålde vi en lägenhet på Rörstrands-gatan, de pengarna gick direkt in på Magnus konto, jag såg aldrig röken av dem. Nu när vi sålde stora huset här i Sigtuna och skulle köpa varsitt fick jag inga lån, eftersom jag inte haft fast jobb. Då gick Magnus i borgen för mitt hus.  

– Det enda jag vill är att jag ska få ut pengarna för lägenheten, så att jag kan lägga in dem i det här huset. Till slut fick jag gå till tingsrätten och det var då tidningarna fick nys om det, det är ju offentliga handlingar. 

Hon suckar. 

– Jag vill ha ett avslut. Först då kan man gå vidare och bygga någonting nytt. Ut med det gamla! Jag har inte begärt en krona i underhåll, ingenting sånt. Det här är bara pengar som jag anser är mina.

Varför tror du att Magnus beter sig så här?
– Men du vet, det är ALLTID så här i relationer. Man är nykär, fattar en rad snabba beslut och sen vid en skilsmässa står kvinnorna där. Det värsta är när vi blir slagna uppifrån, när det sägs att vi vill ha och ha och ha. Det är som att det här med att ta hand om barnen inte har något värde. Jag har bott tio år utomlands och inte kunnat jobba!

Hur mår du just nu? 
– Jag känner mig rätt liten, rädd och ensam. Mina barn försöker trösta mig. Tristan sa häromdagen: ”Mamma, vet du att man kan dö av en krossat hjärta?” Och Lance säger: ”Sitt nu inte här och gråt i din ensamhet.” De är så söta.

Angela , en väninna och före detta granne från Skottland, står och lagar ljuvlig lunch till oss allihop i köket och när Magdalena piper iväg för att hämta Lance och Tristan i skolan och på dagis berättar hon att Magda är ”urdålig på att be om hjälp, hon är så urstark, säger inte till”. Jo, en stund tidigare beskrev Magda sig själv som en kackerlacka, ”jag överlever allt, jag gick från mitt första äktenskap i ett par badtofflor”. Angela berättar:

– När jag hörde hur det var med henne i 
fredags kastade jag mig på planet direkt. Nu kommer de till oss om två veckor, våra barn känner ju varandra, de stannar nog ett tag. Jag saknar henne massor, så det är bara kul. 

Strax trillar två fina killar in. Magdalena har varnat och sagt att Tristan är lite stökig nu efter allt som hänt – ”när han skriker, då skär det i ärret, det liksom dunkar” – men han känns som… en vanlig busig fyraårig kille mest. Lance är klok, lugn och artig. Mycket kring honom rör sig just nu runt Johan Palm (från ”Idol”), särskilt beträffande looken. 

– Lancelot är jättelik mig, vi är så nära, 
säger Magdalena. 

– Han älskar att röra på sig, precis som jag, skulle lätt flytta till Indien i morgon om någon föreslog det. 

Och så spelar Lance fotboll, förstås. Två gånger i veckan. Och så rider han, på Magdalenas vackra dressyrhäst Goliath, som hon nu kanske ska ge bort, ”om jag ramlar av kan jag dö, sa läkaren”.  

Isaac kommer också hem efter en stund, han spelar också fotboll, i AIK:s a-lag, de 
tränar tre gånger i veckan ute på Skytteholm. Det är tufft mellan honom och mamma just nu, de gröna ögonen skärps en aning igen, förra veckan tog Magda honom på bar gärning med starköl i väskan. 

– Han avskyr mig just nu ! utbrister hon senare när han inte hör.

Har din gudstro hjälpt dig i allt som hänt?
– Den har ju alltid funnits där. Jag har ju haft sån tur, som lever. Jag tänker att det haft med Gud att göra. 

Tänker ni bo kvar här ute? 
– Jag och Magnus fattade ett gemensamt beslut om att flytta hit ut, det var mycket för Isaacs skull, han blev tonåring när vi kom hem från Skottland och vi ville ge honom en lugnare miljö. Så jag blir kvar här. Det kanske inte är så att vi trivs här bäst själva, men för barnens skull blir vi kvar. De behöver inte flytta mer. Sen kanske man kan bo de barnfria veckorna i stan…

Hur funkar det när barnen åker till honom?
– Jag längtar ju efter stan! De barnlediga veckorna kan jag få JÄTTEÅNGEST. När barnen åker känner jag mig själlös, deprimerad och ensam. Jag försöker göra något. Slänga in hunden i bilen, åka härifrån, in till stan. Men nu ska vi åka några singlar upp till Åre...  

– Samtidigt är alla grannarna här så nära och kära. Det är min dröm: Att få leva två veckor av mitt liv som mina lugna sköna grannar! Och vet du (pekar), förra året hade alla grannkillarna bestämt sig för att bygga en altan åt mig, så när jag kom hem från semestern var den klar. De är så gulliga! 

Vad saknar du mest med den lyxiga tiden som fotbollsfru?
– Mina vänner, som Angela, det familjära. Vi var de enda normala på den där gatan, alla andra var så snobbiga, perfekta gräsmattor, du vet. Vi hade så fruktansvärt roligt ihop. Mina barn på den där gatan i Skottland – det var den bästa tiden i mitt liv. 

Är du sugen på en ny kärlek?
– Just nu är jag inne i en gråtdepression… Är det förresten sant att om man rycker ut ett grått hårstrå så kommer det två nya!? Jag hörde det. Jag har gråa hårstrån överallt! 

– Men om jag ska träffa någon ny då måste han vara stabil, ha båda fötterna på jorden – alltså rör det sig om en äldre man, mycket äldre – som inte har något bekräftelsebehov. En äldre gubbe alltså, haha. 

– Fast Isaac förbjuder mig att träffa någon ny. DU FÅR INTE, MAMMA, säger han. Om du har barn ska du vara själv. Men pappor får göra som de vill tycker han, haha. Medan Lance bara: ”Kan inte du bli kär i en italienare, så att vi kan flytta till Italien!”

Det är många som skiljer sig just nu, din vän Linda Skugge till exempel.
– Ja, stackars… Men vi ska gå ut och ragga ihop! Och sen ska jag anmäla mig till… å, vad heter det… match.com! Fast jag undrar om jag kan ha en bild där, eller hur gör man...? Men det finns kanske en del singlar nu, när alla har sina tioårsskilsmässor?  

Som Daniel Da Silva, din danspartner.
– Alltså, det känns för mig som att media har stulit en vän! De där romansryktena… Jag kan inte bjuda hit honom, folk skulle 
genast tro något smutsigt och dumt. Hans fru är underbar, jag tycker det är oerhört tråkigt, men jag förstår henne. Daniel sa nån gång att ”Let’s dance” är som att vara på tågluff i flera månader. Det är inte kul att läsa i tidningen att vi haft en romans, hur osant det än är. 

Känner du dig jagad av media?
– Näe, de är ganska snälla, jag börjar lära mig hur det fungerar. Bortsett då från low-
lives och kräk på skvallertidningarna...

Hur tänker du kring jobb och så, framtiden?
– Å, jag vet inte. Jag är mest glad att jag 
lever. Men jag och Laila Bagge har en hemlig affärsidé på gång, den går under arbetsnamnet Sisters in crime och det handlar om självständiga tjejer  – mer än så kan jag inte säga.  

– Och sen älskar jag ju att skriva. Kanske blir det fler böcker. Men min största uppgift blir att hålla mig frisk. 

Magdalena visar sin nya fina arbetshörna, där det hänger guldskivor från singlarna hon gjort med systern Hanna, en bild på dem och Bono när de var i London och tog emot pris för deras barncenter i Indien – och de nyuppsatta röntgenbilderna från Karolinska. 

Hur kopplar du av?
– Jag får inte en chans! Jag har en tonåring. Men jag brukar hänga i stallet. Själva ridningen är överskattad, jag gillar mer att mocka och så – skitgörat, haha. Som yoga för själen. 

Och nu i sommar, vad gör ni då?
– Jag tänker ta husbilen och luffa runt med barnen. Och flyga ner till Europa med pojkarna, hyra bil och köra runt i Frankrike och Italien, bo på bed and breakfasts…

Kan du tänka dig att skaffa fler barn?
– Om jag hittar en tvillingsjäl, kanske. Ja, jag skulle kunna tänka mig att få fler barn, för kärlekens skull. 

Men en dröm ligger närmare till hands. 
– Jag vill ta revansch i ”Let’s dance” nästa år. Jag tror att jag är välkommen tillbaka. 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 5 nr av mama - få lyxigt kit från Estelle & Thild. Läs mer