"Lykke vägde bara 1300 gram"
"Lykke vägde bara 1300 gram"

"Lykke vägde bara 1300 gram"

Hon trodde lite naivt att man blev gravid, väntade i nio månader och sen födde man. Men så blev det knappast för Årets mama, programledaren Linda Isacsson, 36. Hennes fina Lykke vägde bara 1 300 gram när hon föddes. ”När beskedet om havandeskapsförgiftningen kom kände jag en rädsla jag aldrig tidigare upplevt.”

LINDA ISACSSON

Ålder: 36.
Familj: Förlovad med Jacob Lindorff, 35, marknadschef, och dottern Lykke Wilhelmina Kirsten, nu 8 månader.
Bor: Lägenhet i Vasastan i Stockholm.
Gör: Programledare, just nu i ”Bonde söker fru” och snart i ”Robinson”, båda på TV4.

Hon är utsedd till Årets mama 2008 och en av Sveriges mest folkkära och populära programledare som gjort sig känd hemma i tv-sofforna som kvinnan som varken räds våghalsiga äventyr i skidbacken eller livsfarliga adrenalinkickar bland skorpioner och vithajar. I höst har vi sett Linda Isacsson, 36, som Sveriges skönaste ”matchmaker” i TV4-succén ”Bonde söker fru” och för sex månader sedan nedkom hon med ett lyckopiller som slog alla tidigare adrenalinkickar och äventyr i form av en oändligt älskad liten dotter: Lykke Wilhelmina Kirsten. Men den första mamma-sträckan blev allt annat än enkel.
– Innan trodde jag nog lite naivt att man blev gravid, sen väntade man i typ nio månader och sen födde man barnet och så var det inget mer med det, säger Linda.
Att några komplikationer skulle kunna inträffa fanns inte riktigt i hennes sinnevärld då.
Graviditeten var inte planerad men mycket välkommen. Linda och mannen i hennes liv, Jacob Lindorff, 35, som hon träffade för fyra år sedan hade visserligen tänkt gifta sig först men när gravidstickan visade positivt en magisk dag under en semesterresa i Italien fanns det inga tveksamheter.
– Vi blev så klart väldigt glada. Jag hade inte haft några stora drömmar om barn tidigare, men när man väl träffar personen som man vill dela sitt liv med så känns det väldigt naturligt.

Linda mådde bra förutom några klassiska veckor av lätt illamående och i handväskan förvarade hon ett försvarligt förråd knäckebrödmackor för att ha till hands när det slog till. Hennes craving var husmanskost och det slank ner en hel del kalvsylta med rödbetor, men det stora problemet var hur hon skulle få ”sitt kött”.
– Jag älskar ju blodiga biffar så jag ringde till en läkare och sa att jag måste få veta exakt vad som gäller, för jag kommer att få problem om jag inte får äta mina blodiga biffar, råbiffar och carpaccio. Läkaren sa att om jag hade kött i frysen i minst tre dygn så var det inga problem. Så på restaurang åt jag genomstekt och hemma som jag ville.
I övrigt levde Linda gravidlivet ungefär som hon tidigare gjort, med skidåkning i alperna och jobbresor världen över.
– När jag var i sjunde månaden så skulle vi börja spela in ”Spårlöst” och jag skulle åka till Japan, Island och en sväng till Afrika. Men det var inte dumdristigt utan genomtänkt, jag hade en gravidförsäkring och undvek de tuffaste områdena. Jag fick åka business class så att jag kunde sträcka ut benen och på det stora hela fungerade det väldigt bra även om jag kände av att jag var lite tröttare än vanligt.
Men när hon kom hem från Japan efter en ganska tuff men lyckad inspelning och ett färdigt program kände hon att något hade hänt.
– Jag märkte att jag hade gått ner i vikt, jag kände mig lite smalare och det var väldigt konstigt med tanke på hur mycket jag åt. Jag är dessutom väldigt stresstålig, så det var inte det, även om resan hade varit lite jobbig emellanåt. Det var något som inte kändes riktigt bra.

Linda och sambon Jacob gick och kollade och läkaren kunde konstatera att Linda hade begynnande havandeskapsförgiftning.
– Dagen efter skulle jag åka till Island på jobb var det tänkt och jag fattade inte riktigt allvaret. Jag hade ju hört talas om havandeskapsförgiftning men jag visste inte riktigt vad det innebar. Jag sa ”jaha men jag ska till Island i morgon” och då tittade läkaren på mig med stora ögon och sa ”du är sjukskriven. Punkt.”.

Snart gick det upp för Linda hur allvarlig situationen var.
– När jag väl förstod vad det handlade om så kände jag en rädsla jag aldrig tidigare upplevt. Så fruktansvärt otäckt. Och man kan väl egentligen säga att det var här som jag insåg hur pass viktigt det här barnet var för mig. Hur oerhört starkt jag kände för den lilla krabaten som fanns i magen och jag tror att eftersom jag hade tagit allt så för givet och allt hade varit så pass bra innan så var det lite av en chock. Det tog nog ändå några dagar innan jag verkligen fattade att det här är allvar. Det här är på riktigt. Och läkarna förklarade konsekvenserna.

Havandeskapsförgiftning drabbar ungefär tre till fem procent av alla gravida kvinnor i Skandinavien. Man vet inte riktigt varför eller vad som utlöser den men sjukdomen kan leda till för tidigt födda barn och är en av de vanligaste orsakerna till dödsfall under graviditeten.
– Jag började så klart med att anklaga mig själv för att jag hade varit aktiv och jobbat. Att jag hade rest och inte varit sådär ”gravidtypisk” och bara legat hemma och cocoonat istället. Det krävdes fyra olika läkare för att övertyga mig om att havandeskapsförgiftningen inte hade att göra med mitt sätt att leva. De menade att du kan ligga hemma på soffan och käka kanelbullar hela graviditeten och ändå drabbas. Och på något sätt så kändes det lite som en lättnad även om det fortfarande var jobbigt.

Linda var i vecka 28 och plötsligt så fanns det inga garantier för någonting längre.
– Vi fick gå runt på neonatalavdelningen där de visade hur det skulle kunna se ut sen. De visade kuvöser och hur det skulle vara om vi behövde respirator och andningshjälp och alla instrument som fanns för för tidigt födda. De sa att vi inte skulle oroa oss, för man menade att vecka 28 ändå är långt gånget, och att de var vana att hantera betydligt yngre barn. Men för mig så var det ju världen som rasade samman. Jag såg framför mig hur min lilla flicka skulle komma ut i världen och behöva ligga i kuvös och respirator. Att hon inte skulle må bra. Det är ingen överdrift att säga att det var det jobbigaste jag har gått igenom. Att inte veta. Att bara vänta och se.

Linda och Jacob fick å ena sidan höra att det oftast brukar gå bra, även när så små bebisar kommer ut som bara väger 500 gram. Å andra sidan blev de informerade om vilka konsekvenser som skulle kunna inträffa. Om bebisen skulle få svårt att andas, om inte lungorna var tillräckligt utvecklade, att det kunde bli problem med ögonen. Även om en del av de som drabbas av havandeskapsförgiftning går hela tiden ut så var det inte troligt i Lindas fall eftersom tillståndet hade påverkat moderkakan vilket gjorde att den inte levererade näringen på det sätt den skulle och funktionen hade försämrats. Läget var helt enkelt mycket allvarligt.
– Vi gjorde ultraljud varannan dag och mätte barnets hjärtljud varje dag. Jag fick svara på frågor om hon hade sparkat och hur hon hade sparkat och hur natten hade varit. Och om hon inte hade sparkat skulle jag reagera på det direkt och jag fick cortisonspruta för att barnets lungor skulle utvecklas snabbare. Det är klart att det var jobbigt och otäckt.

Det enda sättet att dämpa havandeskaps­förgiftningens framfart var att ta det så lugnt som möjligt. Linda blev sjukskriven med sängarrest och tillbringade dagarna med att plöja dvd-boxar och försöka att inte oroa sig.
– Jag tror på tankens kraft och på att man ska tänka positivt. Så under den här perioden försökte jag i mångt och mycket att bara tänka positiva tankar. Och att veta inom mig att det här kommer att gå bra och att hon inte lider inne i magen, att hon kommer att säga till om hon vill komma ut. Men det är klart att det brast emellanåt, jag hade ju dagar när jag låg och grät i timmar. Men då kändes det så tydligt att hon började sparka mer, att hon blev stressad i magen när jag var ledsen, så jag kände att jag kan inte vara ledsen för hennes skull, jag måste veta att det här går bra.

Vissa nätter, när värdena såg sämre ut, fick Jacob och Linda sova över på Danderyds sjukhus så att de kunde bevaka utvecklingen och ingripa snabbt om det skulle behövas.
– Personalen på Danderyd var fantastisk och läkarna var alltid väldigt positiva och försökte förklara för oss att det skulle gå bra. Men ingen kunde ju ändå garantera att det inte skulle bli komplikationer.

Man hinner tänka väldigt mycket tankar och framför allt det här att man är så oerhört rädd för att ens barn inte ska må bra. Får hon tillräckligt med mat? Den tanken var väldigt, väldigt obehaglig och oerhört jobbig. Och ovissheten, att gå och vänta och undra när det är dags.
 

Trots att det var en mycket svår tid minns Linda den ändå som väldigt ljus.
– Det fanns så mycket positiv energi runt omkring mig i form av vänner, min familj och Jacob, att jag ändå kände en styrka, vilket var skönt. De flesta dagarna visste jag att jag hade en underbar liten flicka som var på väg till mig. Hon kommer lite tidigt, tänkte jag, hon vill ut snabbt, hon är nyfiken på världen. När jag inte orkade hålla kvar de positiva tankarna då grät jag och då kom det mörka, men då fanns Jacob där hela tiden och hjälpte mig tillbaka igen.

Fem veckor och lika många ”Nip tuck”-säsonger senare upptäckte man vid en kvällskontroll att fostervattenmängden hade minskat. Linda var nästan inne i vecka 34 och man ansåg att barnet skulle växa bättre utanför livmodern. Hon förlöstes med ett akut kejsarsnitt.
– Jag trodde ändå inte att det skulle ske då. Men så slog det mig att det var samma dag som min syster födde en flicka ett år tidigare och då tänkte jag att det är väl då typiskt att jag och syrran ska få barn samma dag, haha.

Och så blev det. Ut kom 1 300 gram Lykke, den 28 mars 2008.
– Det är klart att jag var rädd och undrade ”kommer hon att vara glad och frisk eller kommer hon att komma ut och behöva all hjälp som finns?”, men så kom hon ut med öppna ögon och gallskrek. Hon såg ut som Skalle-Per i ”Ronja Rövardotter” ungefär och jag tyckte ändå att hon var världens vackraste!

Lykke var trots att hon var så liten både stark och frisk, men däremot blev Linda snabbt mycket sämre, trots att det brukar vara tvärtom när kvinnor med havandeskapsförgiftning blir förlösta. Lindas värden var dåliga och eskalerade snabbt, och det fanns risk bland annat för hjärtinfarkt. Hon kördes direkt från förlossningen till intensiven.
– Det var ju helt fruktansvärt att jag skulle ligga där när jag precis hade fått ett barn. Jacob och lillan fick åka upp till vår avdelning och jag fick åka till intensiven. Jag var rätt dålig men jag oroade mig inte så mycket eftersom jag hade läkare omkring mig hela tiden och efter ett dygn var jag så pass stabil att jag fick jag komma tillbaka till Lykke och Jacob. Det känns som om Jacob och Lykke har ett väldigt speciellt band, kanske på grund av att de fick den där första tiden tillsammans.

Linda fick fortsätta att äta medicin och även om värdena inte var riktigt bra förrän efter flera veckor så kunde hon vara tillsammans med sin dotter och ligga på samma avdelning. Lykke slapp både kuvös och andningshjälp. De första tre dygnen låg hon på värmedyna men efter det höll hon värmen själv. Däremot var hon som alla för tidigt födda i stort behov av närhet och fick så mycket tid som möjligt ligga hud mot hud på Jacobs eller Lindas bröst. Lykke hade även en liten sond där hon fick extra bröstmjölk eftersom hon var för liten för att orka amma långa stunder.
– Sondmatningen gjorde man för hand, allt var så mjukt och så fint på nåt sätt och jag blev oerhört överraskad över att det kunde kännas så behagligt att vara på neonatalavdelningen. Det är klart att det var delvis för att vi slapp kuvös och sånt men också för att avdelningen var så speciell. Den är unik i världen med sin samvård där mamma och barn kan vårdas på samma plats. Vi hade en stor dubbelsäng, eget badrum, gardiner och fint målade väggar och parkettgolv. Det var ett sjukhus utan att kännas som ett sjukhus utan mer som ett hem.
– På samma avdelning fanns det både läkare för mig och för Lykke och barnskötare och barnmorskor. Det var en sån otrolig trygghet och personalen var helt fantastisk.
Tillsammans tillbringade Jacob, Linda och Lykke tre veckor på neonatalavdelningen. Linda beskriver det som en jobbig men lycklig tid.
– Det var lite konstigt ibland att inte känna sig helt frisk när man har fått en liten dotter som man bara vill ge all energi och kraft. Men Jacob var ju med mig, han var uppe varje natt och hjälpte mig med amningen. Jag minns inte det här som någon hemsk tid, det var jobbigt så klart och vi sov nästan ingenting, men vi var ändå tacksamma och lyckliga över att allt hade gått bra. Lyckliga över att vi fått en underbar liten flicka.

Lykke ökade duktigt i vikt och väl hemma i lägenheten i Vasastan fick Linda och Jacob fortsätta med sondmatning på egen hand under några veckor.
– Det är oerhört enkelt men vi var tvungna att ge henne mat varannan timme och ibland väcka henne för att få i henne tillräckligt med mat. Det var rätt påfrestande med tanke på att det tog en timme innan man var klar, sen ska man försöka sova och så upp igen.
Många hade kanske stupat för mindre men Linda tycker att deras förhållande fördjupades.
– Det är klart att en sådan här sak gör att vår kärlek blivit starkare. Förutom det faktum att vi fått barn ihop så har vi ju också gått igenom något som varit väldigt jobbigt.
– Att få uppleva alla de där starka känslorna tillsammans, att finnas där för varandra och sedan vara med om den oerhörda lättnaden och glädjen som infann sig när hon kom ut frisk och stark. Den gemensamma lyckan vi kände då är obeskrivlig.

Efter fem veckor tog man bort Lykkes sond och efter det började Linda och Jacob att leva som vilken familj som helst. Redan första helgen hade de picknick i parken och sedan dess har de hunnit både paddla kajak och göra en ”Bonde söker fru”-turné och resa med Lykke.
– Vi accepterade att hon är född liten men hon har hela tiden varit så glad och stark. Och har en otrolig aptit. Hon är sex månader nu och går snart in på normalkurvan trots att hon hade så mycket att ta igen. Min mamma är chockad över hur mycket hon äter, haha!

Hur har den här tiden förändrat dig?
– Framför allt så har jag ju en ny person i mitt liv som jag känner en sån oerhörd kärlek till. Det är så overkligt att man kan känna så för sin bebis, jag är verkligen kär i min lilla dotter! Jag har sannerligen förstått storheten med barn, det är ju tveklöst det största och det bästa som har hänt mig i mitt liv.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!