Varför var det ingen som sa att man bara har barn i cirka tio år? Sedan är det slut – eller? ”Jag vill ha mina preteen-tjejer NU!”, skriver Linda Skugge, men på dotterns dörr står det ”kom ej in”.

Linda Skugge

Ålder: 39.

Bor:
Sollentuna.

Gör: Författare/kultur­producent samt driver eventbyrån Skugge&co.

Familj: Johan, Siri, 12, Molly, 9, Mika, 6.

Jag minns att jag var så desperat över att min förstfödda – året om – brukade vakna kl 05.45. Jag kommer aldrig glömma hur hon innan hon ens var ett år varje morgon innan alla andra i hela världen vaknade satte på sig skorna, tog två nappar i munnen och keps på huvudet, sedan stod hon och bankade på ytterdörren med en spade. Hon skulle uuuuuut!

Sedan var jag sjuk – i feber och snor från dagis – varannan vecka. Det var så overkligt allting så jag satte till sist upp en lapp ovanför mitt arbetsbord och skrev upp de dagar då jag hade 38 grader.

Från barn två minns jag ingenting, det är bara ett tomt svart hål. När unge tre kom var jag så rutinerad att allt bara pågick. Jag brukade vara på Coop forum klockan åtta på morgonen för då var de stora i skola och ­dagis och yngsta hade sin morgonlur. Dessutom var jag en hejare på trippelnattning. Det är så man nattar tre barn under sex år på samma gång, plus att man själv lägger sig för natten. Klockan sju. Och då är mat, disk, tvätt, plock, badning och all skol/dagis-packning till morgondagen redan klar.

Sedan kommer plötsligt en dag… då man inte längre får vara med. Det är ju som att baka och knåda, hälla i en massa gott socker och det göttigaste man kan tänka sig och så ska det jäsa och gräddas och så får man inte vara med och äta upp det bästa av kakan.

Har det gått fort eller långsamt? Vad jag än har för svar på den frågan så måste det också läggas till att ”jag hann inte med!”

Mina äldsta går i trean och sexan. På den yngres dörr står det ”kom ej in” och den äldsta har jag knappt sett på ett år. Hon kommer knappt ut för att äta.

Man som kämpat så i år med bebbarna och småbarnen och efter tio år så försvinner de och man får inte vara med – man blir utkastad just när det roliga börjar!

En mamma med äldre barn sa att de försvinner för att komma tillbaka när de är 22 år. Men vänta nu. 22! Ska jag vänta så länge!? Det är INTE okej! Man har alltså bara barn i cirka tio år, varför var det ingen som sa det?
Om tio–femton år är jag över 50!
Jag är fortfarande ung, nu! I dag! Jag vill ha mina preteen-tjejer NU.

Förr i tiden var de som en del av mig, som en extra kroppsdel som jag hade intill mig i stort sett dygnet runt. De gillade det jag gillade, de satte på sig de kläder jag köpte till dem, de gillade de böcker jag valde ut, de
gillade det jag föreslog och tyckte var bra. De var glada bara över att se mig. Man såg glansen i deras ögon, mammaglansen, ”jag gillar dig mamma”-glansen. Nu är det mest: är du dum i huvudet eller? Och: gå!

De är plötsligt helt egna individer, som helt nya personer som flyttat in hos oss. Ibland känns de helt främmande. De väljer alltid de rakt motsatta sakerna jämfört med vad jag gillar och tycker är bra. De utvecklar en stil som är så långt ifrån mig som det bara går. De är besatta av att distansera sig från mig.

Och jag som bara vill gosa lite, ha dem nära. Som förr!

Jag kommer ha svårt att acceptera att de kommer att börja anförtro sig och berätta sina innersta tankar för andra än mig. Jag är ju deras mamma! Deras närmaste, jag som haft dem i min mage! Ska jag inte få dela deras liv nu?

Jag kommer bli grymt sårad och förorättad när de nekar mig på facebook. När de låser sina bloggar. När de knappt kommer yppa ett ord om vad de tänker på.

Jag som är så bra och snäll och vill dem så väl och har UPPFOSTRAT dem.

Jag som är så tillåtande och positiv inför nya påhittiga upptåg, så länge de inte vill röka braj vid 13 och supa skallen i bitar i en busskur i förorten, är jag FÖR det mesta, så varför ska jag inte få vara med och dela?
Jag vill ju peppa dem, uppmuntra dem, dela glädje och sorg, finnas med, kunna ge dem råd och tips och framför allt trösta dem.

Men jag får inte trespass, det är ”kom ej in”, stängd dörr dygnet runt, det är noll, ­inget, stängt! Gå!

Jag är inte välkommen längre.
Jag är inte förberedd, det gick för snabbt. Och jag missade allt!
Jag hann inte med!

Jag såg en tonårskille skjutsa en ung tjej på moppe i extremt hög hastighet mitt i Stockholms city. Jag läste om killen som körde ifrån polisen på motorcykel i 200 km/h. Bakom honom satt hans tonåriga flickvän.
INGEN får köra min tonårsdotter på motorcykel i 200 km/h. Ingen får ful-skjutsa min dotter på moppe. Hon är min och bara min!
”Tänker du så, så kommer du att förlora henne för alltid”, sa en klok (och förskräckt) 17-årig kille som jag känner.

Men hon ÄR ju min! Hur ska jag släppa det tankemönstret? Att de är mina. Hur ska jag kunna programmera om?

Här har man levt med sin avkomma som ädelstenar närmast huden i snart 12 år. Skött, badat, nattat, tvättat, lekt med, tröstat, kramat vid hemska magsjukor, nattvakat med, lagt fram kläder till, bråkat med, lagat kläder åt, packat deras grejer, kollat så att de haft kompisar och känt sig trygga i skolan, läst för, pratat med, förklarat världen för, upplevt natt som dag och hela universum med. Sen ska man plötsligt en dag klara av att ställa om så att de ska äga sitt eget liv.

Hur gör man? Kan jag få vara med? Jag tror att jag har ett och annat råd och tips och skoj som är bra att ha med på pubbe-vägen.
Snälla?