Linda Bengtzing: "Vera är vårt kärleksbarn"
Linda Bengtzing: "Vera är vårt kärleksbarn"

Linda Bengtzing: "Vera är vårt kärleksbarn"

Linda Bengtzing om gravidchocken, Magnus Hedman och den stora mammalyckan.

LINDA BENGTZING

Ålder: 36.

Familj: Pojkvännen Peter Ståhlgren, musiker, och dottern Vera, som fyller 1 den 10 juni.

Gör: Artist.

Bor: I villa söder om Stockholm.

Aktuell: Med singeln ”Victorious” (tillsammans med Velvet) och ett samarbete med holländska Kim-Lian.

Bakgrund: Jobbat på Wallmans, lett ”Ordjakten” och ”Floor filler”. Var med i ”Sikta mot stjärnorna” år 2000 som Lene i Aqua. Riktigt känd blev hon i Melodifestivalen 2005, där Linda sjöng ”Alla flickor”, en stor hit. Samtidigt deltog hon i ”Fame factory”. Året efter ställde hon upp i Melodifestivalen med ”Jag ljuger så bra” där hon bytte kläder så många gånger att hon glömde texten. Samma år debuterade hon som musikalartist i ”Rent” mot Linus Wahlgren. Tillsammans med kompisen Marko (Markoolio) släppte hon 2007 ”Värsta schlagern” och året efter fick hon en stor hit med ”Hur svårt kan det va?”. Hon har även varit med i ”Körslaget”, turnerat med ”Diggiloo” och släppt tre album. Bert Karlsson och Lotta Engberg är hennes mentorer.

Att Linda Bengtzing – som slog igenom med en skräll i Melodi­festivalen 2005 och envist hängt kvar i hetluften – går på ständigt högvarv vet alla som sett henne på scen. Eller hört henne jonglera tusen stavelser i minuten som programledare i ”Ordjakten”. Men nu snackar vi inte vanliga högvarv, utan Bengtzing-varv. Vilket kan betyda att dränera en husgrund, spela in en skiva, föda barn och ta en fika med Gry Forssell. Ungefär samtidigt.

Linda sätter dottern Vera, 11 månader, tillrätta i knäet – ”här min lilla goding, ta skallran, såja, jättebra” – och spänner sina dramatiskt långfransade ögon i mig.

– Jag har faktiskt aldrig drömt om barn. Under en lång period levde jag ett galet, roligt liv som singel, och hade vad man kan kalla äventyrsförhållanden. Jag kände mig väldigt singel. Men det hände att jag satte mig i soffan och kände mig ofantligt ensam. ”Ska jag aldrig få barn, ska jag aldrig träffa någon att dela allt det här med”, tänkte jag och grät en skvätt. Sen var det bara upp och på’t igen…

Men nu sitter du här ändå, med man och bebis och villa.

– Ja, och det bara hände! Jag hade slutat med minipiller redan innan jag träffade Peter för två år sen, jag hade tagit dem länge och ville se att kroppen funkade som den skulle. Och det gjorde den.

– Peter och jag åkte på semester till Gran Canaria och mensen, som hade börjat komma totalt regelbundet, kom inte. ”Du är gravid”, sa Peter. ”Nej”, sa jag. Efter några dagar köpte jag ett spanskt graviditetstest, jag måste ju få veta. Och sen bara… Jaha, vad fan gör vi nu? Vi åkte hem och satt i den här soffan, i varsitt hörn, och stirrade på varandra i flera veckor.

Blev ni inte glada alls?

– Inte först. Inte ledsna heller, men vi var chockade. Det var ju inte planerat. I den här branschen passar det aldrig att få barn, det är aldrig rätt tillfälle. Så det var tur att hon bara kom! Men det tog tid att vänja sig vid tanken.

– Vi säger till varandra varje dag att Vera är vårt kärleksbarn. Och när jag ser Peters kärlek till henne, och när jag är med henne nu, då kan jag inte fatta att vi nånsin tvekade.

För några år sedan såg livet annorlunda ut. Linda jobbade stenhårt – ”jag var som en liten iller, jag hann knappt sova” – och dejtade bara sporadiskt. Hennes romans med fotbollskillen Magnus Hedman sommaren 2006 slog ner som en bomb i skvallerspalterna.

– Jag ser det som att jag har haft tur i kärlek, för jag blev inte riktigt sårad förrän i vuxen ålder. Mitt hjärta har bara krossats en gång, och det var då. Tidigare var jag bara en glad singel med mottot ”go with the flow”.

Vad var det som hände den där sommaren?

– Det var ingen stor grej, men det blev så otroligt uppmärksammat. Magnus och jag träffades några månader och det slutade med att jag kände mig lurad, sviken och förd ba­kom ljuset.

– Jag blev jävligt sårad. Både av det som skrevs, av andras kommentarer och av Magnus själv. Sen gick han tillbaka till Magdalena Graaf, det var en enda röra. Det som hände är inget jag är stolt över.

Är du och Magdalena vänner nu?

– Vi har inga problem i dag, vi har en bra relation. Maggan är en skön tjej med en skön inställning, vi är rätt lika. Vi var nog rätt överens ett tag om att karlar är skit! Men visst var det tufft. Och det där med att stryka ett streck över sånt som hänt tror jag inte på, man måste acceptera det.

Och det gjorde du?

– Ja, med tiden. Jag blev inte bitter, men jag tänkte ”aldrig mer”.

Men när gitarristen Peter Ståhlgren ett par år senare började spela i Lindas band blev hon blixtkär igen.

– Jag blev galet förälskad. Det var så stora känslor! Men det hände inget då, det tog ett halvår innan vi blev ett par. Jag har aldrig varit med om något liknande, det var magiskt, säger Linda och får tårar i ögonen.

– Vi är tillsammans jämt, sedan Vera kom har vi varit hemma nästan hela tiden eller så har vi rest tillsammans. Men vi är fortfarande nykära. Jag har hoppat och kraschat förr. Men den här gången hoppade jag – och landade mjukt.

I vintras flyttade paret in i sitt drömhus söder om Stockholm. En villa på 280 kvadrat med högt i tak, flera terrasser, fantastisk utsikt och två musikstudior på övervåningen, plus en separat lägenhet med eget kök och badrum, ”den ska vi nog hyra ut sen”.

Wow, vilket ställe. Tjänar du mycket pengar, Linda?

– Jag gjorde det tidigare i alla fall! Nu vet jag inte, men jag skulle behöva göra det. Jag har gjort bostadskarriär i Stockholm och köpte något eget så fort jag hade råd, fixade upp det, sålde och köpte något annat. Så jag har aldrig haft några stora lån, inte förrän nu.

– Jag bodde i Tallkrogen när vi fick Vera men mitt hus var så fullt av gamla minnen. Och så hittade vi det här. Men vi hade bara råd med huset, inte att fylla det. Det är därför det är så tomt här.

Huset först, sen får vi se om vi har råd med möbler?

– Ja, precis. Jag är rätt spontan av mig.

Det visar sig vara en egenskap som styrt Lindas val i livet. Den har lett henne från barndomen i värmländska Gullspång via en rad talangjakter till ekonomiprogrammet i Mariestad – där hon började sjunga i ett band.

Berätta lite om din uppväxt!

– Mina föräldrar driver eget sedan många år, Gullspångs buss & Bengtzings begravningsbyrå. Jag och min lillebror Martin hjälpte alltid till, annars hade det inte funkat. När jag var tolv köpte jag en egen häst för pengar som jag hade vunnit i en talangjakt. Jag och en kompis hade en duo som uppträdde så fort vi fick chansen. Mina föräldrar skjutsade mig överallt, det är jag tacksam för än i dag.

Efter gymnasiet flyttade Linda till Stockholm och började jobba som barnflicka på Östermalm, samtidigt som hon fortsatte sjunga med bandet i Mariestad. Flera år senare visade det sig att Fame-Jessica Andersson hade tillhört fansen:

– Hon satt i publiken på Wallmans i Malmö och sen kom hon fram och sa att hon var ett fan! Jag trodde hon drev med mig. Sen dess är vi vänner. Vi är ett gäng tjejer som älskar våra jobb och inte tar nån skit. Vi är folkliga typer utan någon cool mask.

Vilka ingår i det här gänget?

– Förutom Jessika är det Gry Forssell, Nanne Grönvall och Lotta Engberg. Speciellt Lotta har hjälpt mig mycket när det gäller media. Hon varnade mig tidigt för hur det skulle bli, hon hade ju sett det förr medan jag var… Lite naiv, kanske.

När vändes uppmärksamheten till något negativt?

– Först, när jag var nykomling i Melodi­festivalen med ”Alla flickor”, kom jag som en frisk fläkt och alla älskade mig. ”Akta dig för pressen”, sa Lotta. ”Men jag har alltid blivit så väl behandlad”, sa jag. ”Vänta bara, det kommer sen”, sa hon, och det gjorde det ju.

– Året efter var tonen i tidningarna en helt annan. Nu var de ute efter mig. Oj, vad mycket kritik jag fick.

För vad, till exempel?

– Vad fick jag INTE kritik för? Jag har fått skit för allt. Att jag har varit för kaxig, haft för fula kläder, fel frisyr, varit för inställsam och lismande, för käck och glad, haft för töntig dialekt… Men hallå, det här med dialekten. Vilket påhopp, det är så lågt.

Och det blev rabalder när du klippte av dig håret.

– Är man tjej och sjunger i Sverige MÅSTE man ha långt hår, helst ljust. Skivbolaget hörde att jag tänkte klippa mig och ringde så mycket att jag var tvungen att stänga av mobilen. De ringde till och med min frisör, de var panikslagna för att jag inte skulle ha långt hår i Melodifestivalen.

Men det låter ju befängt.

– Det är skivbolag i ett nötskal. Och så tycker de att jag pratar för mycket. De skickade mig och Sibel på mediaträning för att lära oss hur man svarar smart på obekväma frågor. Hur man ljuger, helt enkelt. Men varför skulle jag inte säga vad jag tycker? Som när jag gjorde ”Rampfeber” och sjöng duett med Glenn Hysén. Och sa något om hans rumpa och så blev hans fru sur. Men jag måste få skämta ibland, jag kan inte låta bli.

Lindas första artistjobb var som sångerska i ett partyband, ett jobb hon lämnade för att bli värd på Sunwing – först på Mallorca, sen Gran Canaria.

– Jag tog hand om barn på dagarna, uppträdde på kvällarna och drack sangria på nätterna. Men sangrian fick jag sluta med, för man orkar ju inte ta hand om en massa barn dagen efter, märkte jag snabbt...

– Det var på Sunwing jag kände att jag skulle kunna bli artist på riktigt, inte bara ha det som hobby.

Hennes planer ändrades igen när hon träffade programledaren Rickard Sjöberg, då resereporter på TV4. Paret flyttade raskt ihop i Stockholm. Lite väl raskt, skulle det visa sig.

– Jag var arbetslös och var en riktig ”pain in the ass” så jag fattar verkligen att det inte höll. Om du läser det här, Rickard – förlåt att jag var en sån bitch, säger Linda och fnissar.

Sedan följde en period av arbetsnarkomani. Krogen Wallmans blev ett andra hem för Linda i åtta år. Samtidigt ledde hon i omgångar ”Floor filler” i TV3, ”Ordjakten” i TV4 samt deltog i både ”Fame factory” och Melodifestivalen. Och turnerade.

– Det var intensiva år. Folk började känna igen mig på stan, det var min körtjej Jenny som påpekade det. Själv märkte jag inget, det gör jag fortfarande inte.

Och så hade du ett rejält gräl med Bert Karlsson i samma veva.

– Mm, jag lämnade mitt bokningsbolag precis när han hade köpt in sig i det.

Blev han sur?

– Sur? Han blev så satans arg! Om jag hade spelat in samtalet hade han hamnat i finkan. Igen! Men nästa gång vi sågs sa han bara ”vad snygg du är i håret, Linda” och så var vi sams.

– Bert är som en extrapappa för mig. Jag vet att han vill mig väl och det är ömsesidigt. Han kan till och med ringa och skälla på mitt nuvarande skivbolag om han tycker de är för slappa. Och då brukar det bli fart.

Linda hade redan tackat ja till nästa sommars ”Diggiloo”-turné när det visade sig att hon var gravid den där morgonen på Gran Canaria. Hon lekte med tanken på att faktiskt genomföra turnén ändå – tills hon insåg att hon skulle föda barn samma dag det var premiär.

– Då insåg till och med jag att det helt enkelt inte gick. 

Hur var din graviditet?

– Jag kände mig lätt bakfull i tre månader. Sen vände det och jag började bli väldigt nyfiken på vem det var därinne i magen. Jag och Martin Stenmarck, som redan hade två barn, uppträdde på Berns när jag var i sjunde månaden. Jag röjde på scen, hoppade upp och ner. Då såg jag i hans ögon att han nästan fick ­panik...

Du verkar inte ha varit den oroliga blivande mamma-typen.

– Nej, jag red i Globen Horse Show när jag var i tredje månaden. För Gry (Forssell) var gravid i samma månad och ställde in sin medverkan, och jag fick dåligt samvete om fler skulle hoppa av.

– Men jag var rädd och det kände hästen. Det höll på att gå riktigt illa. Peter satt i publiken, vettskrämd. Nu fattar jag inte att jag ­vågade. Vad tänkte jag på? Och i fjärde månaden blev jag avkastad. Då satte min ridlärare stopp, ”det här går inte längre Linda, du får sluta nu”.

Men allvarligt, kände du inte själv att du skulle ta det lite lugnt?

– Graviditeten krockade med min äventyrslust. Men vi var och åkte skidor i Bad Gastein och jag stod högst uppe i svarta backen och grinade. För jag kände att nej, jag kan inte göra det här. Det är för farligt. Jag får ta blå backen. Det kanske finns en anledning att jag inte kunde hitta några skidkläder för gravida.

När Linda hade fyra veckor kvar till beräknad förlossning satte hon och Peter igång att dränera tomten i Tallkrogen. Men med hantverkare överallt började Linda längta efter lugn och ro, en så pass ovanlig känsla för henne att hon tog den på allvar och körde de 30 milen till sitt älskade torp i Gullspång.

– Jag sov i 12 timmar och när jag vaknade gick vattnet. Jag var ensam ute i skogen och ringde mamma. Jag frågade, ”när vattnet går, hur mycket kommer det då?”. Men hon fattade direkt, ”Linda, har vattnet gått?” och så kom hon. Jag stod kvar mitt på golvet, naken med telefonen i handen, vattnet bara rann, säger Linda.

– Sen stoppade jag en badhandduk i byxorna och in i bilen. Peter mötte oss i Hallsta­hammar och jag slängde handduken och bytte till en binda, jag stod vid vägen och brydde mig inte att alla såg.

– Jag hade garantiplats på BB Stockholm men det var ju en månad tidigt, så vi ringde Södersjukhuset. Men jag blev så illa bemött. ”Vi har så fullt här, suck, jaså första barnet, nej vi har faktiskt ingen plats”, sådär höll sköterskan på.

Vilken dålig attityd.

– Ja, jag fick ångest och ville absolut inte föda där, vi ringde Danderyd istället och till slut fick vi komma till BB Stockholm ändå, de sa ”välkomna hit”, då blev jag glad igen.

– ”Ta en macka”, sa barnmorskan när vi kom in. Men en minut senare kom KNAKET från magen. Sen satte värkarna igång. ”Sov dig igenom de första”, sa barnmorskan. Men hur i helvete skulle jag kunna det?

– Lustgasen var värdelös. Sen fick jag epi­dural. Allt rullade bara på. Jag sa inte ett ord på hela tiden, jag var väldigt fokuserad. Jag såg hela tiden Babben Larsson framför mig. Hon hade sagt att jag skulle strunta i att öva på andningen, ”du fixar det här ändå”.

– Och det tog jag fasta på, det är viktigt att tänka positivt och inte på alla skräckhistorier som alla berättar om sina mardrömsförlossningar. Varför gör kvinnor så?

Som terapi, kanske.

– Men man blir ju livrädd. Och det är ändå olika för alla. Min förlossning gick fort, Vera föddes efter sex timmar. Sen visade det sig att Gry hade fött sin Nikki dygnet innan på samma ställe. Vi tog en fika ihop sen.

Linda, Peter och lilla Vera flyttade ner till Gullspång över sommaren.

– Det var så mysigt och avkopplande de där första veckorna, att bara kunna fokusera på att äta, sova och gulla med Vera. Vi har i princip varit tillsammans varenda dag alla tre, utom den vecka jag åkte till Burkina Faso med hjälporganisationen Plan och gjorde en pr-sväng till Holland. Det var hemskt.

På vilket sätt då?

– Vera var bara fem månader. Jag var inte redo. Det var fruktansvärt att vara borta från henne så länge, jag grät hela tiden och allt jag såg på resan bara… (Linda lägger handen över hjärtat) Det gick rakt in, jag blev helt knäckt.

– En annan stressgrej i början var amningen. Mjölken räckte inte till och Vera bara

skrek på kvällarna. Men det enda råd jag fick hela tiden var ”amma mer, amma mer”. Till slut gav vi henne ersättning ändå och då blev hon mycket gladare.

När började du jobba igen?

– Jag spelade in en video i Holland när Vera var åtta veckor, då följde hon med. Just nu är Peter pappaledig.

Vad tror du att du gör om några år?

– Jag har aldrig planerat min karriär, bara hoppat på sånt som verkat kul. Min enda önskan är att få fortsätta sjunga. Jag har alltid varit hemskt tacksam för de artistjobb jag fått, jag blir så himla glad om någon vill ha mig. Jag kan inte ta mig själv på allvar som artist.

Men det är ju ditt jobb sedan 15 år.

– Ja, men jag har ingen utbildning. Jag har inte ens kämpat mig fram, det har alltid gått lätt. Jag får dåligt samvete inför andra som är mycket mer begåvade och har utbildat sig, och så kommer jag och snor huvudrollen i ”Rent” (där Linda spelade Mimi, reds anm.) mitt framför ögonen på dem.

– I en sång- eller danstävling skulle jag aldrig vinna nånting. Det jag har, det är utstrålningen. För mig handlar det om att ge publiken en härlig upplevelse, en toppenkväll. Men såklart jag har fått lite bitska kommentarer någon gång…

Från andra artister?

– Ja, ibland blir folk förvånade att jag kan sjunga överhuvudtaget. ”Shit, vad bra du sjunger”, liksom. Och om jag gör något ihop med artister som jag inte jobbat med förr får jag alltid sjunga de enklaste partierna. Som om jag bara vore en kul tjej. Det är lite trist, efter alla år i branschen.

– Sen har jag den där utstrålningen som gör att jag syns på scen. Jag har till och med missat jobb i ett band på grund av det, för att jag skulle ta för stor plats. Men det är inte med flit. Jag kan bara inte dämpa mig!

Du utstrålar verkligen massor av energi och livsglädje.

– Alltså, jag är en otroligt vanlig tjej. Gillar att vara hemma och pyssla, älskar att laga mat, har jeans och tröja varenda dag, städar hela huset själv – det tar åtta timmar om vi hjälps åt alla tre, helt galet!

– Och jag har ingen drömkropp. Jag är en vanlig tjej, bara.

Fast de flesta tjejer gör inte en duett med Markoolio som slår försäljningsrekord (”Värsta schlagern”, 2007).

– (fniss) Nej, okej... Det var jättekul att jobba med Marko, han gör sin grej fullt ut, han är sjukt noggrann. Han skulle aldrig sälja sig. Det skulle inte jag heller.

Sälja sig hur då, menar du?

– Alla kan inte låta och se ut som ”Idol”-vinnare. Varken Marko eller jag skulle gå vidare där, men vi har båda en jättestark kärlek till musiken och vill vara oss själva.

– Om man tvingas låta och se ut exakt som alla andra är det ju ingen mening med att vara artist, då lägger jag hellre av.

Är det något du oroar dig över?

– Jag frilansar ju och ibland kommer det över mig, vad händer när scenljuset slocknar och ingen vill höra mig längre? Det oroar mig. Inte för bekräftelsens skull utan för peng­arnas. Jag är som en liten hamster, jag vill samla på hög. Det här är en osäker bransch, man vet aldrig när nästa jobb dyker upp.

Så du är redo att trappa upp tempot igen?

– Ja, jag är jobbsugen! Men jag är glad att jag inte har ammat i kulisserna, jag har varit ledig med Vera. Hon får hänga med mig sen när jag jobbar. Hon är världens gladaste, hon både vaknar och somnar med ett leende.

Undrar var hon får det ifrån.

– Ja, det kan man undra... haha.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 5 nr av mama - få lyxigt kit från Estelle & Thild. Läs mer