Laila Bagge Wahlgren: "Kit samlar vår familj"

Laila Bagge skulle aldrig gifta sig igen. Så träffade hon Niclas. Ett år senare var hon fru Wahlgren, efter ytterligare ett år kom Kit. Men ny kärlek och bebis bromsar inte affärskvinnan Laila Bagge Wahlgren. ”Jobbet är en hobby för mig”, säger Årets businessmama.

Ämnen i artikel:

Många ”Idol”-tittare har svårt att sitta still framför tv:n, på grund av alla känslostormar. Men några har ännu svårare – exempelvis mama-reportrar som ska intervjua Laila Bagge Wahlgren med en deadline som bara är några få dagar bort, om hur hon får ihop sina sju företag med sin nyfödda bebis, och upptäcker att där sitter hon – i direktsändning – med bebis uppenbarligen kvar på fel sida utdrivningsskedet!

Vi kan säga så här: Den deadlinen svischade förbi och kom aldrig mer igen. mama fick snällt vänta in lille Kit, som behagade födas först på onsdagen efter. Ja, faktiskt har Kit Tim Liam Wahlgren hunnit bli två veckor gammal när mamas reporter knackar på dörren till den stora vita villan på Lidingö.

Först är det väldigt tyst där på andra sidan den svarta dörren. Men så småningom öppnar en förvånad Laila med ostyrigt hår.– mama-intervju? Just ja! Det hade jag glömt… Men kom in, kom in.

Hon ursäktar sig för att det är stökigt, och för en gångs skull ÄR det faktiskt stökigt, med klädhögar och odiskade tallrikar lite här och där. Vilket mest känns trevligt och väldigt typiskt en barnfamilj med färskt nytillskott. Fokus ligger inte direkt på perfekt vikning av skjortärmar när det finns ”ett litet troll som skriker varje dag” – beskrivningen står storebror Liam, 8, för.

Laila sätter på kaffe och plockar undan teckningar, koppar, glas och datorer från köksbordet av svart krokodilskinn. Plötsligt hör hon ett ljud på övervåningen och försvinner uppför trappan. Snart kommer hon ner med ett litet bylte, där en mörk kalufs sticker ut och världens gulligaste näsa snörvlar till.– Han äter så mycket, har inte ens gått ner i vikt sedan bb, säger Laila.

Hon drar ner dragkedjan i sin röda träningsoverall för att servera Kit bröstmjölk.

Du har ju vunnit priset Årets businessmama, grattis!– Tack!

Den som söker på dina bolagsengagemang hittar sju bolag registrerade på dig.– Sju!? Få se… Meriola, IC, Rock by Sweden, Made in Sweden by Meriola… Ja, det är klart, några av de här är ju uppdelade på flera bolag, säger Laila.Men hur får du ihop det med småbarnstillvaron?– Vi delar ju på föräldraledigheten, jag och Niclas, och jag arbetar olika tider och olika dagar. Just nu har jag ”Idol” på fredagar, medan jag i onsdags var i studion med min artist Sara Larsson, och i tisdags fotade vi smyckena till Rock by Sweden – men det gjorde vi här hemma. Vi var sju personer här, modeller, fotografer och assistenter. 

Hur gör du med nattsömnen då?– Vi delar! Niclas har Kit fram till tre, sedan tar jag över. Kit kan växla mellan nappflaskan och bröstet. På så vis får bägge sova, förklarar Laila.

Du missade en av ”Idol”-sändningarna, sedan var du tillbaka i rutan. Vad säger du till dem som tycker att du borde ta det lugnt med din bebis?– Jag kan inte förstå kritiken mot mammor som arbetar med små barn. Det är lätt för dem som inte har eget företag att säga att man ska stanna hemma på heltid – men vad skulle hända med mina företag om jag var borta ett helt år? Inget av dem skulle finnas kvar då! Samtidigt är jag ju lyckligt lottad, jag kan välja min egen tid, jobba hemifrån eller låta Kit följa med.Det enda jag inte kan ta med mig Kit till är ”Idol”-studion, men där är jag ju bara i 1,5 timme. Då sitter han i logen med sin pappa. Han har en fantastisk pappa!

– Vi kvinnor dömer varandra så hårt när det kommer till att arbeta eller inte med barn. Men man måste också kunna lita på att varje person har bra omdöme och ser till barns bästa. Jag har ju sett resultatet med Liam, han alltid hängt med när jag jobbat. Så socialt utvecklad som han är, tror jag inte barn blir om de inte umgås mycket med vuxna – även om han såklart gått på dagis och leker med andra barn också. Liam är en underbar kille, lugn och harmonisk. Jag tror att Kit kommer bli likadan.

Vad är det som driver dig?– Jag har alltid älskat att jobba med saker som jag älskar att göra. Alla mina jobb har börjat som en hobby. När jag och Lili Assefa (Lailas vän och presskontakt, reds anm.) startade smyckesföretaget Rock by Sweden var det för att jag tyckte det var så kul med smycken, och jag fick en massa frågor kring smyckena jag bar. Likadant var det med musiken, den började också som en hobby. När det är så blir det plötsligt inte som ett jobb. Sedan tycker jag inte om alla delar och jag behöver inte heller vara överallt – rätt man på rätt plats! Det gäller att fokusera på det man är bra på och låta andra ta hand om det de är bra på. Jag kan delegera.

Kan det inte bli mycket ibland?– Självklart kan det köra ihop sig. Det kan till exempel vara så att smyckesleveranser inte kommer i tid, en artist behöver hjälp i studion samtidigt som de ringer från skolan och säger att Liam är sjuk, precis när jag måste iväg för att sända i ”Idol”-studion. Det har hänt att det kört ihop sig så här, och då blir det jobbigt. Det gäller att ta det lugnt, lösa ett problem i taget. Fokusera på det värsta problemet först och ta de andra i turordning. Inte bli hysterisk. Men uppsidan är att jag kan styra mina tider, stänga ner verkstan och bara vara med barnen. 

Kan du inte få dåligt samvete över att jobba så mycket?– Så tror jag alla föräldrar känner ibland. Därför brukar jag se till att ha tillfällen då jag säger ”nu är det bara du och jag Liam, vi går på bio”. Det gäller att vara lyhörd.

Laila räcker Kit till Niclas och han pussar sin yngste son på kinden. Paret träffades 2009. Året därpå var de gifta. Ytterligare ett år senare kom, som bekant, lille Kit.Berätta – hur visste du att Niclas var the one?– Jag hade ju sagt att jag aldrig skulle gifta mig igen, jag kände att det hade jag redan gjort (med Anders Bagge) och det betydde inte mer än en kråka på ett papper. Men så träffade jag Niclas i kafeterian medan vi spelade in ”Let’s dance” – och det sa bara pang. Vi blev kära och efter det gick allting väldigt fort. Det tog två eller tre månader, sedan friade Niclas och det kändes bara helt rätt. 

– När jag tänker på det kan jag inte se ett liv utan Niclas, det känns som att det alltid kommer att vara vi. Det är så konstigt för det är så självklart. Vi kompletterar varandra, han är jättebra på att laga mat och jag är superdålig, men vi har samma sarkastiska humor och han är otroligt lätt att prata med. Vår kommunikation är alltid rak, ingen är rädd för konfrontationer. Varken han eller jag är typen som går och surar, men vi kan också be om ursäkt när vi misstolkat saker. Sedan har Niclas lite mer temperament. Det säger boom, sedan är allt bra. Jag är mer tålmodig, liksom ”nu lugnar vi oss”. Jag tror verkligen på att prata om saker – inte sopa under mattan, till sist växer sådant till en tickande bomb.

Hur kom det sig att ni bestämde er för att skaffa en bebis ihop?– Från början hade vi ingen tanke på det. Niclas har Tim, jag har Liam, vi tänkte att vi var nöjda med det och att vi skulle leva livet. Men så växte känslan fram: Borde vi inte skaffa ett gemensamt barn, som knyter ihop hela familjen? Förut kändes det mer som att Niclas och Tim var en familj, och jag och Liam var en. Nu går det inte att ta miste – vi är en familj. Därför fick han sitt namn, han heter Kit Tim Liam och är kittet som knyter oss samman. 

Gulligt.– Ja, sedan kan jag känna att även om vi är gifta, så är det fortfarande bara ett papper. Men att skaffa barn tycker jag är större än att gifta sig. Nu blir han aldrig av med mig, Niclas, säger Laila och skrattar högt.

Namnet ja – i din blogg på mama.nu skriver människor kommentarer om hur fel det var att välja Kit, hur känns det?– Det är lite roligt att folk tror att man tänker be dem om lov innan man döper sitt barn. Och fantastiskt att en sådan sak kan beröra så många människor. Samtidigt: Vi är nöjda med vårt namn. När vi såg honom var det ingen fråga om saken – såklart han ska heta Kit! Liam är ju halvamerikan och Kit är ett vanligt namn i USA, så det passar bra.Hur hanterar du de elaka påhoppen i bloggen?– Vad gäller elaka kommentarer lärde jag mig på ett tidigt stadium att bara låta det rinna av, som vatten på en gås. När man är offentlig tror folk att de kan säga vad som helst – det är så lätt att gå in anonymt och bete sig illa. Det vore en helt annan sak om de sa saker face to face, men jag tror väldigt få skulle våga göra det. Jag låter kommentarerna stå kvar, för att visa att de inte rör mig i ryggen.Men berätta nu om graviditeten med Kit! Var det svårt att bli gravid?– Nej, det var mer ”vi slutar med preventivmedel, händer det så händer det”.

Det gjorde det! Hade ni börjat med ivf annars, tror du?– Nej, det hade jag inte velat.Hur var graviditeten den här gången, jämfört med när du var gravid med Liam?– Det känns annorlunda nu. Inte för att jag mådde dåligt eller så, och jag hade inga speciella cravings. Men med Liam kunde jag ha mina vanliga jeans hela graviditeten. Det gick inte den här gången, inte ens i början. Jag fick ha tajts, men det gjorde inget, det finns så många snygga tajts nu. Sedan svullnade fingrarna och fötterna upp de sista veckorna – så jag kunde inte ha högklackat. Annars tycker jag att det känns bra att vara gravid, det är som att man fattar direkt vad man orkar och inte.

Sedan gick du över tiden?– Nja, det var egentligen bara två dagar. Men det var tur att han inte föddes på fredagen när jag sände ”Idol”. Jag trodde att förlossningen skulle ta längre tid, med Liam tog förvärkarna flera timmar – men den här gången var förlossningen över på 1,5 timme från start! Om jag hade suttit i ”Idol”-studion hade jag nog inte tagit värkarna på allvar, men det tog bara 30 minuter från första lilla värken tills det var tre minuter mellan värkarna.

Var var ni när värkarna började?– Vi var hemma. Första värken kom tio i sex på kvällen. Tjugo minuter senare satt vi mitt i rusningstrafiken. Där satt vi med två minuter mellan värkarna i en bilkö. Jag är glad att Niclas kunde behålla lugnet och köra så taktiskt samtidigt som han klockade mina värkar. Kit var ute en timme efter att vi kom in till BB Stockholm. Det var verkligen lite av en chock att det gick så fort.Gjorde det ont?– Klart det gjorde ont, fruktansvärt ont. Men jag fokuserade mycket på belöningen man får efteråt, då blir det värt det och känns inte så farligt. Så länge jag får lustgas är allt bra, får jag inte det förvandlas jag till ett monster, säger Laila och skrattar.– Det i kombination med ett bra stöd från min man gjorde att jag kunde övervinna smärtan och gå in i något slags lugn. Jag tycker att det viktigaste är att försöka vara avslappnad och lyssna på kroppen. Inte bli hysterisk av smärtan, utan stanna upp och andas. Det funkar på förlossningen, och det funkar om du slår i tån i tröskeln.

När han kom ut då, var allt okej?– Allt var jättebra. Vi fick ögonkontakt med en gång, jag tror det gick fort även för honom, han såg upp mot oss med stora förvånade ögon.

Funkade amningen redan från början?– Ja, det har funkat bra. Vi kom hem från bb på torsdagen, och fredagen hade vi fredagsmys och låg och tittade på ”Idol” från tv-soffan. Egentligen är det helt fantastiskt hur kroppen fungerar. Redan då kände jag mig som vanligt igen. Nästäppan jag hade som gravid var helt borta!När Kit föddes, var det ju två storebröder som fick en lillebror – Niclas son Tim, 22, och din Liam, 8. Liam bor varannan helg med sin pappa, och du jobbar ihop med ditt ex Anders Bagge – hur får ni ihop storfamiljen?– Vi är bägge vana att leva i storfamiljer. I min familj är vi fem syskon, och Niclas har tre syskon. För oss är det mer ”så här SKA det ju vara”, ju fler man är i en familj desto roligare. Och i dag ser familjer annorlunda ut, jämfört med när vi växte upp. På den tiden var det ovanligt med skilda föräldrar, så är det inte längre.– Egentligen är det sjukt att det inte finns ett ord för vad Tims mamma är till Kit. Så Niclas uppfann ett nytt ord: ”brormor”! Visst är det bra? säger Laila entusiastiskt.

– Mia (Tims mamma) blev jätteglad, inflikar Niclas.

– Ja vi är lyckligt lottade med relationerna till våra ex, säger Laila.

Anders Bagge råkade kalla dig sin fru i ”Idol” – tog era respektive illa upp?– Haha. Nej, varken hans fru eller Niclas blev sura. Med Anders är det som att jag känt honom i hela mitt liv. Vi gifte oss så unga, det gick över till syster- och brorskap redan när vi var gifta… han är som en lillebror, trots att han är äldre än jag.

”Idol” kommer inte att fortsätta i vår?– Det kommer inte gå nästa år, nej. Men jag tycker att det är bra att nya format får chansen. Sedan kanske ”Idol” kommer tillbaka någon gång i framtiden, vem vet.

Håkan Hellström är väldigt kritisk till ”Idol”, han menar att ni sänker unga människor genom att ge dem hård kritik.– Är det inte lustigt att Håkan Hellström alltid råkar reta sig på ”Idol” precis i samma veva som han ska lansera en ny skiva? Fast jag älskar Håkan Hellströms musik. Däremot tycker jag att han motsäger sig själv när han kritiserar oss.Han säger att ni uppmuntrar de unga att bli mer utåtriktade, när de borde bli mer inåtriktade.– Såklart ska man vara introvert när man skapar musik – men handlar det om att uppträda på en scen måste man vara utåtriktad. Det är Håkan själv väldigt bra på! Han står inte gömd i ett hörn direkt, utan får verkligen igång folk när han uppträder. Jag tror att han missförstått just den biten. Vi uppmuntrar ju deltagarna att vara sig själva.

Hade Håkan Hellström kunnat vinna ”Idol” om han var med?– Om han hade gjort sin grej hade han absolut kunnat vinna, även om han sångmässigt inte är så stark. Han är ju en fantastiskt bra artist, allt handlar inte bara om rösten.

Förstår de unga som är med kritiken de får?– Många av dem förstår, men många förstår inte. De som inte förstår fokuserar mest på det negativa och glömmer att de fick ros veckan innan. Det gäller att lära sig att inte ta kritiken personligt. Vi är ju på deras sida, vi har plockat ut de här elva personerna bland 12 000 sökande. Vi måste kunna säga vad vi tycker, i en öppen kommunikation. De behöver också lite skinn på näsan, för verkligheten är mycket hårdare än vi.– Det är viktigt att ta till sig konstruktiv kritik, och det lär jag Liam också. Jag säger alltid – när du har ett halvt glas läsk framför dig, är det halvfullt eller halvtomt?

– Åååååå, stönar Liam som hört detta tusen gånger.

– Jo men så är det – allt hänger på hur du väljer att se på saker, som positiva eller negativa! Det gäller jobbet, men det gäller också livet överhuvudtaget.När du var tio år blev din mamma sjuk och läkarna sa att hon antagligen inte skulle leva så länge till. Sedan levde hon ändå länge, och dog för två år sedan. Hur var det att få det där beskedet?– Läkarna visste inte mycket om sjukdomen då, den drabbade mest äldre. Min mamma var 35 när hon fick sjukdomen. De sa att hon kunde leva i två veckor eller två år. Jag var äldst, min syster Linda var fyra år, mina bröder – tvillingarna Jonas och Johan var ett år och Joakim nyfödd. Det var ganska hårt att höra det där. Jag älskade min mamma över allt annat, hon har varit en fantastisk mamma. Det enda felet hon gjorde – alla föräldrar gör något fel – var att hon var alltför öppen med sin sjukdom inför så små barn. 

– Det gjorde att jag blev livrädd, jag gick omkring och vaktade henne och kände ett enormt ansvar för mina syskon, att jag måste bli deras mamma om vår mamma dog. Det är inte bra för en tioåring att ta det ansvaret. Jag minns att jag var rädd väldigt länge. Först när jag var 15 år kände jag att ”nu är det okej, nu är jag stor nog att klara av att ta hand om alla”. Även om mamma var gift så var hon i stort sett ensamstående fem dagar i veckan. Många gånger blev jag hemkallad från skolan för att hjälpa henne. Jag missade en hel del lektioner eftersom jag var tvungen att åka hem och passa mina syskon, min mamma orkade inte när hon var sjuk. 

– Visst var det jobbigt ibland, men samtidigt är jag så tacksam för allt hon gett mig och jag. Jag är den jag är i dag tack vare henne. Hon har gett mig en trygg bas.

Din mamma hann träffa Niclas?– Ja, det var kul. Hon tyckte om honom. Hon sa att hon kände sig lugn när jag hade träffat Niclas. Det enda som är tråkigt är att hon inte fick träffa Kit. Men det känns som att hon är med oss hela tiden i alla fall. Hon var en rolig mamma. En dag efter att hon gått bort plingade det till i mobilen. Det var ett sms från mamma! Det visade sig att hon hade bett sin bästa vän skicka det till oss.

Oj! – Ja, först fick jag ont i magen.Vad stod det?– Det stod: Ring det här numret, alltså till hennes gamla telefon. Där hade hon talat in ett röstmeddelande till oss. Där berättade hon hur mycket hon älskar oss barn, att hon alltid kommer att finnas med oss. Och att om tiden gick och vi inte kom ihåg hennes röst, kunde vi bara ringa och lyssna: ”var det så här hon lät, hon låter ju riktigt barnslig”, sa hon och fnissade. Och så sa hon att om ni saknar mina råd ska ni veta att ni har svaret inom er.

Otroligt fint.– Ja, det var ett väldigt fint meddelande. Jag sparade det. Och nu har jag själv spelat in en film till Liam och Kit. Man vet aldrig, det kan gå så väldigt fort. Det känns skönt att ha det där.

Jag förstår det.– Allt det där har gjort mig till den starka person jag är i dag. Och det har format oss som familj – jag har enormt starka band till mina syskon. Mamma sa alltid att blod är tjockare än vatten, vi fick lova henne att alltid älska varandra och ta hand om varandras barn – och det har vi gjort också. Liam har extraföräldrar i Linda och mina bröder. 

– Vi har verkligen den här italienska maffia­familjen. Så när det blåser i media och många har åsikter om oss eller skriver sådant som inte är sant – då vet jag: Det där betyder ingenting. För mitt skyddsnät är så starkt. Det som betyder något är när de man älskar säger ”jag är besviken på dig”. Då skulle det bli riktigt jobbigt. 

Ta mig till

 Laila Bagge Wahlgrens blogg

!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande!