Konstnären Gloria Haghpasand: "Mina barn får inte säga dumma mamma"
Efter ett liv på turné med maken Axel ”Axwell” Hedfors och deras två söner är Gloria Haghpasand, 34, glad att ha landat i Stockholm – och satsar nu på att hjälpa utsatta ungdomar med hjälp av sin konst.
I Gloria Haghpasands, 34, konstnärsateljé i Danderyd utanför Stockholm står tavlorna uppradade längs väggarna och våriga solstrålar lyser in genom fönstren. I ett hörn står en serie målningar: actionhjältar som Batman och Superman som tycks tagit sig an roller vi annars inte förknippar dem med. På en av tavlorna omfamnar de båda varandra, nakna, och deras starka kroppar visar en mjukare sida av ömhet, kärlek och ärlighet.
– Batman som homosexuell – det är en hjälte som bara är sig själv. Bara för att man lever ett visst liv måste man inte vara på ett visst sätt. Batman var min brors stora idol och därför har jag dedikerat serien till honom, säger Gloria, och det syns att hon fortfarande är djupt berörd av det som hände för snart fyra år sedan.
Hjälper ungdomar genom sin konst
Gloria hade precis fått sitt andra barn, Elton, nu 3,5, när hennes bror, barnens morbror, blev brutalt mördad.
– Trots att vi inte var en del av det livet han levde har jag stor respekt för de val han gjorde. Han älskade min äldste son Leon, 8, så extremt mycket. Jag hade inget utrymme för känslorna efter hans död, och då blev mitt målande avgörande. Jag ville göra något bra av det och hjälpa andra ungdomar att inte gå samma öde till mötes som han gjorde.
Gloria är gift med Axel ”Axwell” Hedfors, 39, dj, producent, skivbolagsägare, och mest känd för att han var en av medlemmarna i legendariska Swedish House Mafia. Efter ett kringflackande liv med bas i USA flyttade de hem till Sverige och Stockholm, och sedan dess har Gloria ägnat sin tid åt att måla. I ett projekt tillsammans med organisationen Non-Violence Project, har hon auktionerat ut en tavla till förmån för att förebygga våldet bland ungdomar i samhället genom utbildning
– Vi fick in 70 000 kronor, och pengarna går till en utsatt förortsskola. Man måste få ungdomar att känna att de betyder något, så att de vågar investera i sig själva. Det är extremt sorgligt att samhället inte gör mer, säger Gloria.
"Leon hatade förskolan i USA"
Budskapet om att motgångar är en del av livets resa och att knepet är att lära sig använda dem rätt vill Gloria föra över på sina söner.
– Jag vill göra dem medvetna om att alla kan göra fel någon gång i livet. Allt blir inte som man har planerat eller som man vill. Det är min uppgift att lära dem hur man håller sig motiverad och inte ger upp när det känns orättvist eller när de jobbar i motvind.
Hur kom det sig att ni flyttade hem till Stockholm?
– Vi valde att vara på en punkt, med ett stabilt liv. Leon skulle börja skolan och vi åkte fram och tillbaka mellan Stockholm, LA och Ibiza. Så när vi fick Elton bestämde vi oss för att flytta hem. Leon mår mycket bättre här, i USA och på Ibiza är husen stora och inhägnade och han har inte en massa vänner han kan ringa. Barnen är ensamma där, han hatade förskolan. Det var en rysk, privat förskola, den dyraste som fanns – men det kändes som en ungdomsanstalt för barn.
Hur mår du och Axel i Sverige?
– Jag mår bättre, för att jag har fått en annan inställning. Jag velar inte mellan vad jag vill och vad jag borde vara. Så här är det. Suck it up. Det är bra. Man är själv huvudingrediensen i hur livet ska se ut. Och Axel älskar att vara här.
[adSpace placement="manual"]
Gloria och Axel träffades för 14 år sedan, innan hans karriär hade tagit fart.
– Jag bodde i en liten barack i Hammarby sjöstad, jobbade som frisör och han var min kund. Håret blev bara kortare och kortare, skrattar Gloria.
Axwell har inte förändrats
Hon minns hur hon frågade vad han jobbade med.
– Han brukade göra musik på datorn, sa han. Aha, tänkte jag, en riktig datanörd. Just då höll han på att bygga en egen studio, och jag tyckte synd om honom. Där jag kommer ifrån är man realistisk, man jobbar för att betala hyran. Folk förverkligar inte sig själva i min släkt, det finns inte.
– Jag betalade på alla dejter. ”Hur ska han ha råd?”, tänkte jag. Jag minns hans första spelning, då han köpte var sin Ipod till oss. Då fick han 800 dollar för en spelning. I dag kan man lägga på några nollor på det, men han har inte förändrats.
– Axel skulle aldrig freaka ut med att köpa 20 bilar eller dyra klockor på volley. Ibland måste jag säga till honom att ”Du förtjänar det här”. Jag är mer impulsiv, säger Gloria.
"Vi måste äta middag ihop, även om det blir kaos"
Vad är den största skillnaden mellan mammalivet i USA och Sverige?
– I LA var jag en av få mammor som hängde i parken med mina kids, resten var nannies. Mina barn gick på öppen förskola och fick stimulans och möjligheten att leka med barn utan att behöva vara ifrån mig.
Hur ser vardagen i familjen ut nu?
– Jag har inte växt upp mamma, pappa, barn, äter middag tillsammans – och man vill ha det man inte själv haft. Vi måste äta ihop, även om det blir kaos. Jag ger inte upp med mitt fredagsmys!
I Glorias uppväxt fanns inget fredagsmys. Som nioåring kom hon till Dalarna med sin ensamstående mamma och sin bror, på flykt från Teheran i krigets Iran. Deras första svenska hem var en flyktingförläggning.
– Jag kände mig som en utomjording. Det var mycket rasism och jag umgicks bara med de andra barnen på flyktingförläggningen. Min bror blev min fasta punkt och det enda stabila som alltid fanns med mig.
"Att rita blev min terapi"
Redan när hon var barn blev färgerna ett sätt för henne att uttrycka sina känslor och bearbeta det som hon varit med om.
– Jag hade inga leksaker, det som fanns var papper och kritor. Att rita blev min terapi.
– Med Axels framgångar öppnade sig en ny värld: Tänk att vi kan köpa det här, göra det här! Men när man väl är där upptäcker man hur olyckliga och ensamma människor är. Jag har aldrig sett en lycklig eller genuin människa i LA. Människan har en tendens att förstöra sig själv i stället för att bara vara nöjd. Det är jättesorgligt.
– Mamma, älskar du pappa?
Frågan kommer från åttaåriga Leon som spelar spel på Ipaden. Han och lillebror Elton har haft lite av ett kalas under dagens fotografering för mama, och i köket står en buffé av donuts, godis och popcorn uppdukade.
– Ja, men det är klart jag gör, skrattar Gloria.
"När jag växte upp var hierarkin viktig och man respekterade de äldre"
– I dag har de haft lite fest, men annars ställer jag hårda krav på mina barn. När jag växte upp var hierarkin viktig och man respekterade de äldre. Mina barn får inte säga ”dumma mamma” till exempel. Jag tror inte på att köpa mig ur saker, och har aldrig kommit hem med prylar av dåligt samvete för att jag varit borta. Men samtidigt kan jag inte sätta dem i Djursholm med allt vad vi har och säga: ”Ni får inte”.
[adSpace placement="auto"]
– Och ibland kan man inte låta bli att leva genom barnen. Jag minns när min bror fanns och han köpte en stor röd bil till Leon, du vet en sådan man kan sitta i och köra. Han ville själv ha en sådan när han var liten, säger Gloria, och beskriver hur hon kämpar med att barnen ska få en normal uppväxt.
– Det är lätt att ge dem lite mer av allt, men då gör jag dem en extrem otjänst. Jag har städerska två dagar i veckan, men de ser även mig städa och laga mat. Leon måste bädda sin säng och sätta in disk i diskmaskinen, han ska inte tro att det sker av sig självt.
"Jag har svårt att begripa den svenska kulturen"
Vad vill du att pojkarna tar med sig från sin barndom?
– Jag vill att de ska föra vidare det starka familjebandet, att man finns där för varandra i vått och torrt. Jag har svårt att begripa den svenska kulturen som bygger på att alla ska ta hand om sig själva och att barnen ska flytta ut så fort de är 18 år eller har råd. Eller att sätta sina gamla föräldrar på ett hem, att bara träffa dem på högtider, i stället för att ta hand om dem med kärlek. Det känns så hemskt.
Axel har kommit till ateljén för att hämta barnen. Elton smyger in i rummet där Gloria intervjuas och viskar i hennes öra: ”Du är bäst”. Det är uppenbart att familjen är oerhört sammansvetsad. Och trots att lyxen i deras liv är påtaglig, finns allvaret alltid runt hörnet.
– Man ska inte glömma var man kommer ifrån. När jag var liten tyckte vi att det var kul när larmet för flygbomberna gick i Teheran och vi fick gå och gömma oss under soffan – det var kurragömma för oss. Man vänjer sig, människan är anpassningsbar.
– Jag har jobbat för att bygga upp något bättre. Jag kunde ha blivit bitter, men det är inte så att man bara vaknar och är den man är. Man väljer själv om man vill vända motgångar till något positivt. Nu kan jag hjälpa dem som lever med motgångarna varje dag genom min konst.
Gloria om sina förlossningar:
– Båda mina pojkar är födda i Sverige, men med Elton var det lite oklart var han skulle födas: På Ibiza, i Sverige eller i LA, eftersom graviditeten inte var helt problemfri. Tanken var att föda i LA, och där hade jag en väldigt bra barnmorska. Men de sista två månaderna var vi på Ibiza och jag fick inte flyga på ett tag, så jag hade panik över att behöva föda på en ö där de knappt pratar engelska. Jag var så lycklig när jag äntligen fick flyga hem och landade på Bromma inför förlossningen på BB Stockholm.
– Har du pengar och bor i USA kan du få den bästa vården, medan det i Sverige är mer jämlikt. Utmaningen här är stressen att få plats, vilket jag upplevt som jobbigt. Jag fick knappt komma in när Leon var på väg, men jag var envis och åkte ändå. Personalen gick från att anse att jag kände efter för mycket för att det var min första förlossning – till att inte ens hinna ta in mig till avdelningen eller ge mig någon epidural!
Av: Jonna Dagliden HuntFoto: Hannah Hedin
