Karin Jihde: "Jag tog emot Alice när hon föddes"
Karin Jihde: "Jag tog emot Alice när hon föddes"

Karin Jihde: "Jag tog emot Alice när hon föddes"

Från champagnebubblande nätter på Hongkongs hetaste klubbar till familjekokong-tillvaro, djurisk förlossning och annalkande tvåbarnschock. Gravida Karin Jihdes, 37, liv har svängt 180 grader sedan hon träffade Peter Jihde, 39, och fick Alice, 2.

Vi stämmer träff på ett kafé i Gamla stan. Passande nog, nu när det är en tvättäkta urstockholmare vi ska träffa, är kafét sååå Stockholm 2011 det kan bli; väggarna täckta med vitt kakel à la fransk bistro, och direkt till höger möts vi av en lång kromfärgad bardisk, bakom vilken surdegslimporna radas upp i givakt.

 Fast alldeles vid kassan ligger det helt andra godsaker – oemotståndliga för en gravid, ständigt hungrig kvinna som Karin Jihde, 37, som raskt beställer en latte och en pain au chocolat.Hon pekar på sitt armbandsur – halv tio på morgonen – och berättar att det här brukar vara lagom tid för ett mellanmål eftersom frukosten är hela två timmar borta. – På jobbet får jag ursäkta mig: Nu är jag visst här i köket igen, säger Karin.

 Den putande magen är snyggt förpackad i svart topp och ett par coola svarta byxor i läderimitation från Proud – gravidbyxor, med rejäl mudd som räcker över den runda magen, med en enda nackdel: ”de klistrar fast sig på stolen när man suttit en stund”.

 Karin jobbar i Gamla stan, som pr-konsult på egna firman Schubert & Jihde, som hjälper organisationer att kommunicera sina budskap, ”en typisk kund kan vara ett telekombolag som vill verka för skolans utveckling ihop med icke-kommersiella aktörer”. Efter intervjun ska hon hasta iväg på lunchmöte, så vi har ett par timmar på oss i det lugnare rummet längst bak i kafét. Hon är lätt mejkad och ser frisk och utvilad ut, nu när illamåendet äntligen lagt sig. – Tänk de stackare som mår illa under hela graviditeten, säger hon och skakar på huvudet medan hon mumsar på sitt chokladbröd.

 När Karin Jihde träffade mannen som kom att bli far till hennes barn, frågade hon: ”Jaha, vad jobbar du med då?” Det skrattar hennes kompisar fortfarande åt. – Han själv tyckte det var jättekul, och svarade bara ”jag är journalist”.

 Med den dialekten är han väl anställd på Växjö-posten, tänkte Karin, men trevlig var han inte desto mindre. – Jag tänkte visa honom att jag var en cool stockholmsbrutta som kom in överallt, men när vi kom fram till dörrvakten så var det HAN som kom in överallt. Jag började känna: ”Vem är den här snubben egentligen?”

 Killen hon så småningom blev väldigt förälskad i var förstås ingen mindre än Peter Jihde, en man som vilken svensk som helst vet vem det är. Men Karin är inte vilken person som helst. Exempelvis har hon bott utomlands i tio års tid, och när hon väl kom hem, för att plugga på Handels, slösade hon inte bort en endaste kväll i tv-soffan. – Jag har som ett stort svart hål i mina popkulturella kunskaper, jag har ingen aning om vilka ”Robinson”-kändisarna är, eller någon som blivit känd när jag var borta.

 Men även om Karin var helt ovetandes om alla tv-utmärkelser och OS-sändningar och stora underhållningsprogram mannen framför henne åstadkommit, var det inget som störde Peter. – Han är helt ointresserad av kändisskapet, han är egentligen inte alls någon typisk tv-personlighet, han är både chosefri och en lagspelare, säger Karin.

 I brevlådan hemma ramlar det in inbjudningar till 1–3 röda-mattan-evenemang i veckan. Karin och Peter går på 1–3 om året. – Peter säger: ”Jag kan lika bra betala min egen biobiljett och slippa bli fotograferad”, berättar Karin.

 Men alla som arbetar framför en tv-kamera har väl ett visst behov av bekräftelse? – Jo, men för hans del räcker den bekräftelse han får i yrkesrollen. Egentli­gen är han ganska privat, han pratar aldrig om sitt privatliv eller sin familj.  Men det gör du! Till exempel när du bloggar för mama. Vad säger han om det? – Vi har en överenskommelse där, vad som är okej.

 Blir du aldrig svartsjuk på alla som är ute efter din man? – I början av vårt förhållande kunde jag tycka det var lite störande med kvinnor som flirtade, jag vet ju precis de där knepen, de sitter och snurrar håret mellan fingrarna och så. Men det har klingat av, jag känner mig trygg – på grund av honom. Han är bara reko och trevlig mot alla, utan åtskillnad. Han är inte heller något medialt sexobjekt, utan mer folklig, bussiga killen. 

 – En annan orsak till att jag inte är svartsjuk är att jag har mognat. Svartsjuka hänger så mycket ihop med självkänsla, och min är så mycket bättre nu jämfört med när jag var 25. Det är ju mig han vill ha!

 Men alla som vill prata med honom då? – Jo, där kan jag känna – inte svartsjuka utan mer att det är tråkigt om man exempelvis går på ett bröllop, och så vill folk prata om ”Idol” halva middagen, fast Peter och jag kanske hellre hade velat höra lite om de andra personerna och deras liv. I Stockholm är det så vanligt att man ser folk med synliga jobb på gatorna, så de flesta är rätt ointresserade. I mindre städer däremot, där kommer folk fram och vill prata med honom rätt ofta. Då känns det lite som om alla vill åt min man!

 Det finns en annan fördel med att skaffa barn med Peter Jihde – nämligen att det gick att närstudera hans pappakvaliteter innan de skaffade barn. När Karin och Peter blev ihop fanns redan Mollie, nu 7, som Peter fick med sin exfru.

 Var det svårt att bli bonus­mamma? – Alla barn är ju gulliga, det är lätt att tycka om barn. Men Mollie var knappt tre år då Peter och jag blev ihop, så vi tog det lite försiktigt först, lärde känna varandra i lugn takt. Det som var svårt för mig, med det liv jag levt, var att hux flux förstå hur ett liv med barn fungerar. När man träffat en ny är man ju stormförälskad, vill umgås jämt – och så finns det en annan liten person där, som går före allt annat. 

 – Plötsligt serveras middagen klockan 17.30. Jag var mer van vid att komma hem 19.30 och beställa take-away. Det var lite svårt att hänga med i småbarnslivet till en början. Men det var ju bara att gilla läget.  Berätta om ditt liv! – Om man tar det i tioårscykler, och börjar när jag var elva, så var jag en spinkig hästtjej med tandställning som cyklade runt i min trygga Stockholmsförort. Tio år senare pluggade jag i Frankrike och var precis sådär intellektuell som man bara kan vara när man är 21 år, gick omkring med långa kjolar och sjalar kring halsen på Père Lachaise-kyrkogården i Paris med Baudelaires diktsamling under armen, och kollade på Jim Morrisons grav. 

 – Tio år senare, när jag var 31, kunde man hitta mig i vip-rummet på den hetaste nattklubben i Hongkong, med en flaska champagne, ihop med en massa andra yuppisar som hade massor av pengar, där resorna avlöste varandra och man aldrig åt hemma. Jag var chefredaktör för ungdomstidningen ”EF English First” och jobbade som en dåre, men brände vartenda öre – lite skämmigt, men så är livet! Så nu, sex år efter det, är det helt annat tempo. När vi är lediga funderar vi på vilka vi ska bjuda hem på parmiddag, vad vi ska laga för mat, när Mollie ska till stallet… Och på vardagarna hämtar jag Alice, går till Ica, sen hem och äta middag. 

 – Åker vi någonstans, är det till Gotland. Och jag, som trodde att jag skulle hata kvällar med chips framför tv:n, älskar det. Jag har redan haft dyra väskor och gjort allt det där, jag är färdig med det.

 Hade du känt dig fångad i småbarnslivet om du inte haft de där ego-åren med massa festande och karriär? – Ja, risken finns. Jag tror att många medelålderskriser beror på att folk inte släppte loss tidigare i livet. Men – nu låter jag pretto – jag har gjort så många inre och yttre resor, och det har lett mig hit, till ett liv som jag tycker oerhört mycket om.

 Men du var gift tidigare, med en man som också reste runt som du – du kunde ha blivit en nomadmamma som studsade mellan Hongkong, London, New York… eller? – När jag bodde utomlands så såg jag hur det var att vara barn där, och kände – nej, det går inte. Åtminstone inte om kvinnan ska kunna fortsätta arbeta och ändå ha bra kontakt med barnet. Så någonstans var det faktiskt längtan efter barn som gjorde att jag skilde mig och flyttade hem till Sverige igen, fast det låter konstigt. Jag hade också kunnat flytta till London och skaffat barn där, med nannyupplägg eller hemmafrutillvaro. 

 – Att ha barn här hemma betyder att man måste nöja sig med lite av allt. Jag får ingen 20-miljonersomsättning på min firma, eftersom jag har Alice och barnet i magen – firman får puttra på, och så satsar jag sedan, när barnen är större. Och Stureplan klarar jag mig utan, jag hängde där som 20-åring och allt är exakt likadant i dag. Det är något djupt osunt med 40-åringar som tycker att Stureplan ger något.

 Så du är mest hemmakatt? – Nej, jag är inte typen som sitter hemma och stickar hela tiden. Jag går ut med tjejkompisar, vi beställer ett stort bord och sitter hela kvällen och snackar. Jag gillar att klä upp mig då och då.  – Jag blir glad av att få ha lite coola kläder och gå ut, eller gå på jobbmöte i snygg kostym.

 Är ni jämställda? – Ja, det tycker jag. Det som är positivt är att Peters jobb inte är något 9–17-arbete som mitt. Han har helt andra tider, så han kan hämta på dagis och vara väldigt aktiv i familjen, när han inte sänder.  Är jämställdhet viktigt för dig? – Ja, det är viktigt att pappan prioriterar barnen utifrån sitt eget initiativ, så mamman slipper säga till hela tiden. 

 – Som nu sist, när han hade sänt hela kvällen från en EM-kvalmatch i Amsterdam. I stället för att sova ut på hotellet tog han 7-flyget hem, för att kunna hämta Mollie och köra henne till ridningen klockan 15 – och då är det egentligen mammavecka, men Peter och Mollie har ridningen som sin grej. Det är typiskt honom, att göra sin plikt.  Du gillar att träna, förstår man av din blogg? – Jag älskar att träna! Det har jag gjort i hela mitt vuxna liv, kampsport, boxning, hästar, löpning... När jag bodde i Hongkong tränade jag supertuff, atletisk ashtangayoga. När jag var föräldraledig med Alice tränade jag på Sats, där de har barnpassning, nästan varje dag.

– Träningen räddade mig från att känna mig deppig och ensam som föräldraledig. Jag tränade inte alls under förra graviditeten, och blev så svag i ryggen. Så den här gången tänker jag inte sluta träna under graviditeten. Jag har fått ett program som funkar för gravida, som gör under för min dåliga rygg. 

 

 

 

Hur går det med graviditeten? – I jämförelse med många andra,  så har jag haft väldigt lätta graviditeter. Ingen foglossning, med Alice  mådde jag inte ens illa – fast det har jag gjort den här gången. Jag  kunde knappt komma ur sängen vissa morgnar den där första tiden, för jag  ville bara kräkas. Men nu har det gått över. Fast den här gången  försöker jag inte vara så där tuff som förra graviditeten, det är  typiskt mig att vilja vara så bra på allting. Jag tänker inte jobba in i  det sista utan gå ner på deltid mot slutet. Vi har en överenskommelse,  jag och firmans andra delägare, Olle, att vi i perioder får dra lasset  åt varandra. Han har fyra barn, så han är helt införstådd med det.  Hur gick förlossningen med Alice? –  Ens första förlossning är lite som att in­vigas i en klubb, förbehållen  kvinnor. Vi vet och har varit med om en smärta som en man aldrig kommer  att uppleva. Det går inte att förklara hur ont det gör, och hur mäktigt  det är. Det är som att något annat tar över ens kropp, det är häftigt.

 Var det en lång förlossning? –  Ja, det tog 20–24 timmar, och då gjorde det ont hela den tiden. Någon  gång där mitt i allt ropade jag efter mamma, 35 år gammal!  Hade du gått någon kurs innan? –  Ja, Peter och jag var så förberedda man kan bli, hade gått  profylaxkurs, använt tensapparat och så vidare. Jag fick epidural efter  ett tag, och det gjorde slutfasen fantastisk, mindre smärta men ändå att  man är helt medveten om vad som händer.

 Det slutade väldigt speciellt. Berätta! –  Ja. Precis i slutet, när Alice kom, tog jag emot henne själv. Det var  väldigt djuriskt allting, jag höll henne och hon såg upp på mig med den  där urgamla blicken – det var bara sååå häftigt. Och så primalt, att jag  fick henne i mina händer och sekunden efter ser vi varandra i ögonen.

 Wow! –  Ja. Så den här gången känner jag att visst gör det ont, men jag kommer  att klara det. Jag vill absolut föda vaginalt, även om jag hade  accepterat kejsarsnitt om vårdpersonalen hade rekommenderat det av  medicinska skäl.

 Ja, det kan ju vara lite kontroversiellt, det där med kejsarsnitt. –  Ja, jag har ju läst om kvinnor som inte känt sig som ”riktiga” kvinnor  för att de inte fött vaginalt, på grund av omvärldens attityder. Det är  ett jävla skit att människor håller på och dömer varandra på det viset.  Framför allt är kvinnor så snara på att göra det, till och med i mamas  annars så kärleksfulla bloggvärld finns det de som har svårt att  acceptera att någon vill hantera sitt barn eller sig själv på sitt sätt.

 Sura kommentarer är tydligen lätta att ösa ur sig när man får vara anonym. –  Ja, jag tror att många som aldrig skulle gå fram till en mamma på stan  och säga åt henne att sätta på sitt barn vantar, utan problem kan sätta  sig vid datorn och skriva att någon är en dålig mamma. 

 Håller du igen med dina åsikter på bloggen? –  Ja, jag är lite försiktig, både med vissa åsikter och bilder – jag är  otroligt diplomatisk. Samtidigt är det nyttigt att träna sig i  diplomati. Jag hade själv en massa åsikter innan jag fick barn, som att  ungar inte ska ha napp till exempel. Det höll sig i två månader, sen  ändrade jag mig och insåg att Alice blev trygg och verkade må bra av  napp, så nu skulle jag aldrig säga något om det.  Hur funkade amningen med Alice? –  Bra! Men hon tappade själv intresset när hon var kring fem månader och  hade fått prova på smakportioner. Det var ganska skönt, för då kunde hon  bonda mer med Peter, och jag slapp sitta bunden vid soffan och ”Top  model” varannan timme.

 – Det enda som var lite lustigt var att  mitt ena bröst blev större än det andra när jag ammade, trots att jag  ammade på båda. En gång var det till och med någon som påpekade det när  jag var ute på en restaurang: ”Ursäkta, men du måste nyss ha ammat med  ditt högra bröst, för det är mycket mindre än ditt vänstra.”

 Att folk kan med att påpeka sånt!? –  Ja, det är ett exempel på det som jag skrivit om i bloggen – att  kroppen inte är ens egen när man är gravid eller ammar. Folk ser en som  en bebismaskin, enbart. De skojar och säger ”tjena tjockis” och klappar  en på magen utan att fråga. Varje gång jag hör det, säger jag till:  ”Kalla aldrig en gravid kvinna för tjock!” 

 – Jag är ju  fortfarande 100 procent mig själv som gravid, kanske ännu känsligare än  vanligt, och nojig redan som det är. Jag behöver inte höra att ”värst  vad magen är liten”, som med Alice, eller ”den är väääldigt stor”, som  nu.

 Har din kroppsuppfattning ändrats sedan du blev mamma? –  Ja, jag har en mer positiv känsla nu. Jag har haft en del kroppsnojor  förr, har alltid velat ha kontroll över kroppen, när jag tränade förr så  pushade jag min kropp väldigt hårt. Och i början, när jag blev gravid  med Alice, hade jag ångest för att gå upp i vikt, och att kroppen skulle  ändras, bristningar och åderbråck och sådant. 

 – Men ett år  efter att Alice fötts var jag i bättre form än innan, plus att jag är  mer stolt över att kroppen är så cool och anpassningsbar – att allt  kommer tillbaka till sin vanliga form. Förutom brösten då.

 Karin  har skrivit en jättefin text för ”Unite for Women”, en organisation som  arbetar för att minska mödradödligheten i världen, om två graviditeter  hon varit med om innan Alice. Första gången var Karin bara 22 och gjorde  abort, den andra graviditeten var mer dramatisk och slutade i missfall  när Karin var på semester på en ö i Grekland. Citat från texten: ”På  morgonen kom en grekisk överläkare förbi på sin rond. Han såg att jag  grät. ’Do not be sad’, sa han. ’This child was not yet ready to be born.  But you will have children’.”  Fint sagt, och han hade rätt! Har du varit orolig för missfall igen? –  Ja, jag har varit väldigt nojig, både när jag var gravid med Alice och  nu. Först vecka 15–16 har jag kunnat släppa oron, efter att ha gjort  extra ultraljud. Jag har gjort kub-test också, med bägge barnen i magen.  Men nojorna var värst första graviditeten – jag minns en gång när jag  hade smörjt in ansiktet med en kräm mot hud­allergi. Någon sa att den  kanske kunde vara farlig för gravida, och jag blev totalt förstörd och  grät, ”vad har jag gjort!”. Helt överdrivet.

 Hur är det med tvåbarnschocken, oroar du dig för den? –  Ja, faktiskt. Jag tror det kommer att bli tufft. Men vi är båda  införstådda med att det kommer att bli mycket jobb, och att vi bägge får  sätta våra egna behov åt sidan.

 Moderskärleken då? –  Ja, jag tänker på det – går det verkligen att älska ett barn till lika  mycket? Men Peter har lugnat mig på den fronten, han säger att hjärtat  expanderar med varje barn.

Läs mer om Karin Jihde på hennes blogg! Klicka här!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!