Jag klarar mig själv!
Jag klarar mig själv!

Jenny Östergren: "Jag klarar mig själv!"

TV4-profilen Jenny Östergren fick kämpa fem år innan hon blev mamma. Idag, 7 år senare, lever hon som ensamstående trebarnsmamma med nya pojkvännen Niklas Strömstedt. - Jag pratar INGENTING om Niklas, säger hon.

JENNY ÖSTERGREN

Ålder: 36. Familj: Döttrarna Kitty och Mika, 7, och Vanna, 4 (pappa Fredrik Östergren, 42). Nya (tror vi) kärleken Niklas Strömstedt, 50. Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm. Gör: Programledare i ”Nyhetsmorgon”, TV4, författare, senast till romanen ”Vi som hade alla rätt” (skriven med ständiga parhästen Kristina Thulin, Wahlström & Widstrand). Bloggar också på TV4.se.

Hon är lite försenad, programledaren från TV4:s ”Nyhetsmorgon” flåsar i luren när hon springer nedanför på gatan, ”Jag är snart där!”, klampar upp för trappan, hissen trasig, framme, blond och slank och snygg och fullständigt rasande. Det osar från Jenny Östergrens, 36, långa lekamen när hon rusar in i köket och slamrar med tekopparna, hon kan inte lugna sig, har på vägen hit fått syn på att skvallertidningen Se & Hör täckt hela sin löpsedel med bild på Jenny och artisten Niklas Strömstedt, 50, med påståendet att de både förlovat sig och åkt på kärleks­semester. ”Det är ljug!”, stormar trebarnsmamman och tänker därmed inte säga ett ljud mer om Strömstedt.

Jag som har massa frågor om er! – Hur kunde du tro att du skulle få svar på dem? (skratt)

Jenny mer sansad nu, men ser fortfarande ut att koka inombords av upphetsad indignation. –Jag pratar INGENTING om Niklas. Problemet är inte mama, problemet är att allting jag säger kommer att hamna i Se & Hör, förklarar hon på sitt snabba, coolt lite grötigt mumlande sätt, och är med ens alldeles utmattad. TV4-veteranen – Jenny Östergren har varit på kanalen i 16 år, som redaktör, researcher och producent bakom kameran och i rutan med program som ”Kalla fakta”, ”Svart eller vitt”, ”Pangea.nu” och ”Diskus” och har parallellt med TV4-kollegan Kristina Thulin gett ut feministiska ”X-märkt –flickornas guide till verkligheten” och ”Bimbobakslaget” samt nu senast romandebuten ”Vi som hade alla rätt”, därutöver har Östergren medverkat i antologierna ”Uppdrag: Mamma” om den svåra amningshetsen och ”Längta barn”, om hennes fem år långa kamp för att bli mamma – håller just på att landa i sitt nya liv här i lägenheten uppe på ett berg på stockholmska Södermalm (”jag har aldrig känt mig mer hemma, här ska jag bo resten av mitt liv, känner jag. Jag har flyttat så mycket senaste året så jag bara orkar inte flytta en gång till, nu ska jag BO här med mina barn”). Det är drygt ett år sedan hon separerade från maken sedan 13 år, Fredrik Östergren, 42, (art director på en reklambyrå), pappa till de tre döttrarna, tvillingarna Kitty och Mika, 7, och Vanna, 4, och Jenny har sagt att tiden efteråt varit som ”en centrifug”. – När man bryter upp ett liv som man levt under väldigt lång tid, så är det klart att det är mycket som är nytt, säger Jenny. –Allt ifrån hur man bor, hur vardagen ter sig, hur få ihop allt praktiskt… Det blir lite ”annorlundare”, som Zlatan brukar säga. Och så ska man försöka komma på banan med sig själv och allt möjligt, nä, det har verkligen varit… Och jag har jobbat så JÄVLA mycket för att få ordning på saker och ting och haft väldigt mycket roligt. Men sen tog kraften slut.

Mycket party? –Nej, jag var inte ute och festade och jag har inte dejtat speciellt hårt, utan jag har kunnat säga ”Ja!”, som man plötsligt kan när man har barnen halva tiden. ”Vill du följa med till London?”, ”Ja! Det gör jag!”, ”Vill du gå på den här festen?”, ”Ja!”, så gör man det. Men samtidigt har jag jobbat väldigt, väldigt mycket och då finns det faktiskt inte utrymme för så mycket mer. Man måste ta hand om sig.

Tycker att ditt utseende förändrats, du har blivit smalare i ansiktet? –Man blir mer urgröpt, det där valpfettet försvinner ju. Men precis när jag skilde mig var jag ätstörd. Jag åt inte. Då var jag sjukligt smal, det var inte bra. Jag tappade håret. Det var väl något slags kontroll, som jag kände att jag behövde då. Det är intressant hur man inte märker det själv, andra säger åt en, själv tycker man bara att man är skitsnygg, men man ser för jävlig ut. Men nu väger jag mycket mer. Jag tränar och äter allt jag vill. Jag mår verkligen bra i mig själv, men då gjorde jag inte det.

Var det viktigt att träffa någon ny, eller kan du relatera till bilden av dig själv som ”ensamstående trebarnsmamma”? – Jag är väldigt nöjd med att vara ensamstående trebarnsmamma. Mitt liv med mina tre tjejer är alldeles, alldeles underbart, faktiskt. Det är en underbar känsla att klara sig själv! Stå på egna ben och få betala räkningarna, se att det funkar och ha en bil som man kan köra med.

Hur är det att ha tvillingar? –Det är helt underbart roligt. Sen vet jag inte om jag ser dem så mycket som tvillingar, de har helt olika profiler och är väldigt olika till utseendet.

Är de tajta? –Ja, det är de, nu går de i olika klasser, men de är varandras bästa kompisar. Jag tror det är svårt att förstå det där som förälder. Det hisnar lite grann när man tänker hur de ändå växte fram där i magen, från små embryon, så låg de där och sparkade, tajt, tajt. Samma hjärtslag nästan. Det är häftigt. Det är få förunnat att ha den närheten med sin syster.

Många tvillingföräldrar verkar anta stenhårda rutiner? – Ja, men så var jag också, det var för strikt överlevnad, verkligen, mat hela tiden, en tvilling blev jättetjock (skratt). Jag kan känna att jag tryckte i henne för mycket mat, men jag ville att de skulle vara mätta och nöjda så att man eliminerade alla eventuella skrikattacker. Man var tvungen. På nätterna när någon vaknade, skulle man bara då låta den andra sova vidare för att den skulle vakna en halvtimme senare? Då skulle man knäcka ihop.

Hur gör man då? –Jag var väldigt inspirerad av Anna Wahlgren. Så där typiskt förstagångsmamma, att man vill göra rätt och då finns det en formel, och nu ska jag minsann inte vara sådär mesig och mjäkig, utan nu ska vi göra på riktigt.

Ingen curlingmamma? – Nä. Jag var ganska mycket själv med dem också, så det blev att jag la dem typ halv sex, för jag orkade inte. Men de vaknade å andra sidan klockan halv sex på morgonen, då var man tvungen att gå upp och sitta på nedre botten i ett mörkt hus och vänta på att ”Nyhetsmorgon” skulle börja.

Men pappan då? –Han var väl där. Han tog morgnar. Gick upp ibland. Men vi gjorde en klassiker, hade tänkt att han skulle vara pappaledig, men sen blev det inte så, av precis alla klassiska skäl: pengar och karriär.

Tvillingarna blev till vid andra ivf-försöket, varför var det så svårt att bli gravid? –Jag vet inte, det var så kallad oförklarlig barnlöshet.

Du var – i Stockholms mediekretsar fram­för allt –ovanligt ung för att drömma om barn då? –23 år. Jag ville ha barn från dag ett. Thank god att det inte kom några så tidigt! Så man hann leva lite innan. Jag hade en väldigt konstig bild av föräldraskapet, trodde verkligen att man skulle få en liten bebis och så skulle den ligga i vagnen och vara söt, så skulle den skrika lite, så skulle man ge den mat, så skulle man klä på den söta kläder… Jag hade inte riktigt fattat grejen, om man säger så (skratt). – Klart det blev en oro när vi märkte att det inte gick. Det var kanske det som gjorde att man drev på att det ändå blev barn relativt tidigt. Men i och med att vi var rätt tidiga med den där önskan, så hade inte bekantskapskretsen börjat heller och då blir det inte samma press.  – Jag tror det är värre om man upptäcker att man inte kan få barn när man är 35 och alla andra är inne på sin tvåa och hela sociala livet utgår från något slags barnliv, då blir stigmat större. Sen glömmer jag bort den där sorgen och hur ledsen jag var när det inte blev, för när man väl har sina barn spelar det inte på det hela taget så stor roll hur de kom till eller vad som föregick det. Känslan försvinner så snabbt, den där, åh, det där tröstlösa…

En desperation? –Ja, någon väldigt överväldigande känsla av att det finns någonting som man faktiskt inte kan få. Man är så van vid att jobbar man lite hårdare och tar i och vill och satsar så går allt, förr eller senare. Men här var faktiskt någonting som jag inte kunde kontrollera.

Hur kändes det att till slut bli gravid? –Jag var så glad. Var väldigt uppe och inne i hela den här graviditetsvärlden, tyckte det var urhärligt, verkligen begravde mig i gravidtidningar, ”Gud, vad du höll på”, sa en kollega till mig häromdagen.

Du har skrivit att du blev en ”koloss på jättefötter”? –Ja, jag var skitstor, jag var sjukskriven stora delar också. Jag hade längtat, suktat efter det här, åh, vad jag hade längtat, jag var så glad att det väl var där och så orolig för att det inte skulle bli någonting, jag ville inte ta ut något i förskott. Jag hade nog helst gått på ultraljud varje vecka.

Kom de naturligt sedan? –Mm. Jag blev igångsatt för jag stod inte ut. Jag var fylld med vatten, så var det någon snäll sköterska som förbarmade sig och sa, ”Nu ska jag se till så att du får en igångsättningstid”. Då var jag i vecka 40, men som tvillinggravid är det rätt långt.

Hur gick det? –Jättebra. Det gick fort, det gjorde jävligt ont, kommer jag ihåg. Oj, vad ont det gjorde. Det var jag nog inte riktigt beredd på. Men det var med lite nålar och lite lustgas och sen pluppade de ut där. Kitty mådde inte så bra, hade syrebrist, så att hon fick ligga i kuvös.

Fick hon några bestående men? –Nä, förutom att man är överpsykologiserande, ”Ja, stackars traumatiserade barn! Den ena tvillingen fick ligga vid mammas bröst från första sekunden, den andra fick ligga ensam i en kuvös…” (skratt).

Jamen, man vet aldrig! –Jag var väldigt anti-biologisk på den tiden (skratt). Mycket mer likhetsfeminist (= man anser att könet är en social konstruktion) än särartsfeminist (= man anser att det finns biologiska skillnader mellan könen), om man säger så. Så kom det in en barnmorska där när jag var olycklig någon natt, för då hade jag en bebis hos mig och så hade jag en bebis som låg där nere (i kuvösen), så ville de att man skulle gå ner och amma mitt på nätterna, var tredje timme… Jag var slut! Så ville jag bara ha den där bebisen där, alla hormoner… Jag bara satt och GRÄT. Då sa barnmorskan, ”Nu är du som en tigermamma, det är helt naturligt, för du vill ha din flock hos dig”… (bryter ihop av skratt) Jag bara… ”Hur ska jag ta det här nu?”. Det intellektuella och det hormonella gick verkligen i clinch med varandra (skratt).

Hur är det nu? –Man blir mindre kategorisk med åren, det är klart att våra hormoner har en effekt på oss, de är i allra högsta grad inbegripna när det gäller moderskap. Ha! Det är klart när man har fått barn att man vill ha sina ungar hos sig, det är väl inget konstigt med det.

Du sa nyligen ”Nu när jag har mina barn är den där jämställdhetsaspekten inte lika viktig”, lite överraskande uttalande av dig! –Ja, det var väldigt konstigt sagt (skratt). Nämen, det är klart att jag vill ha en jämställd man av den enkla definitionen att jämställdhet är att man ser på män och kvinnors möjligheter och rättigheter på samma sätt. Men man utsätter sig inte för bristande jämställdhet på samma sätt om man inte har barn ihop. Därför det är DÄR allting ställs på sin spets, med hur man delar föräldra­skapet, vem som gör vad och allt det här praktiska.

Man har fått för sig jämställdheten inte firade triumfer hemma i kärn­familjen Östergren? – Det var mycket min upplevelse av alltihopa, men man kan väl ändå säga på något generellt plan att det inte är lätt att bli förälder i en tvåsamhet. Det är inte lättare när man får två barn. Å andra sidan, man kan bli tagen på sängen också, med sina egna reaktioner, vad man klarar av. Jag kände mig rätt ensam i hela den där första tidens föräldraskap.

Hur länge hade ni varit ihop innan barnen kom? –Fem år. Men man är väl olika mogen och redo för föräldraskapet och det tror jag inte man kan veta riktigt förrän man står där i den där vällingflaskkokande blöjverkligheten. Men sen handlar det också om att själv ställa krav. Jag har nog varit ganska mycket en sån där till-lags-människa. Det är inte kul med konflikter och det är enklare att göra än att bråka. Det handlar aldrig bara om hur en är, det handlar om när man är två och vad man gör med varandra. Och ibland gör man inte speciellt bra saker med varandra, helt enkelt.

Varför beslöt ni att skaffa en tredje? –Nä, hon bara kom. Jag tror att hon var min önskebebis. Det var så konstigt, det var nog också de där hormonerna (skratt). Jag var så säker på att jag skulle ha en till, jag bara VILLE ha en bebis till, åh, vad jag ville ha en bebis till! Jag tror Vanna kom till på REN vilja.

Hur var graviditeten med Vanna? –Ämen, åh, vad det var härligt att vara på smällen, jag gillar verkligen det. Underbart. Jag tror jag åt en burk pepparkakor varje kväll, då kände jag mig väldigt tillåtande. Det var en bra graviditet och en lätt förlossning.

Ammade du henne? –Jag lyckades inte helamma, men det var inte lika viktigt då.

Tror du amningshysterin är lika stor i dag som då, när du förtvivlat kämpade med tvillingarna och skrev om det i ”Uppdrag: Mamma” (2002)? –Det kommer faktiskt fortfarande fram folk och diskuterar den där texten, känner att de blev hjälpta. Jag tror, att när man väl har fattat beslutet (att sluta amma), så får man allt stöd man behöver. Men innan man är där är fortfarande känslan att amningen är viktigast av allt. Det är där det börjar. Att befästa moderskapet, man hör ihop, det är något som bara jag kan göra, det är jag och MIN bebis, JAG har blivit mamma. Misslyckas man med det då, jaha, vad är nästa del då? Ja, jag kan byta blöja, men… det kan pappan också göra! Så har man plötsligt en bebis som jag kan ge bort till pappan som kan stoppa en flaska i munnen. Amma är det som ska bekräfta mig som mamma. Klarar man inte det blir det ett så stort nederlag.

Hade du bättre mammasjälvförtroende när Vanna kom? –Ja, verkligen. Det blev rutiner med henne naturligt, eftersom det redan fanns en familjestruktur, men det har inte varit samma nazi-style. Och det är fortfarande så, henne måste man ligga med i sängen och hon kommer på nätterna, fast de andra har sovit själva i sina egna sängar, somnat på två sekunder från dag ett. Det kan jag tycka är orättvist, ”Fick de inte det?”. Men de har fått annat, kanske.

Hur har tjejerna tagit skilsmässan och att ha flyttat flera gånger? – Alla barn vill väl att deras föräldrar ska vara ihop. Det har varit väldigt lite tjat om det, men det är väl faktiskt för vi har varit väldigt duktiga i vår skilsmässa. Det var en familjeterapeut som sa att, ”Det spelar ingen roll vem man träffar sen eller vad man har för relationer innan eller efter, vi bryter upp från varandra, Fredrik och jag kommer ha en livslång relation, oavsett, därför att vi har de här tre barnen tillsammans. Antingen väljer man att göra det till en bra relation eller gör man det till en dålig relation och då för ALLAS skull är det bättre att göra något bra”, och det har vi verkligen, verkligen tagit fasta på och lagt våra egna bitterheter och… Sen var det inte den typen av skilsmässa, vi växte ifrån varandra, på nåt sätt.

Hur var det att plötsligt ha barnen bara halva tiden? –Förskräckligt. Det tar ett tag att vänja sig. Fredagen när man precis lämnar tycker man det är ganska skönt med frihet och bara känna, hela den här första, barnlösa helgen… Och sen, när vardagen kommer, måndag kväll, ont i magen, man har inte sett dem, då får man fysisk längtan efter barnen, att krrrama de små kropparna, lukta… Då är det lite jobbigt, tycker jag.

Vad tycker barnen? – Vi checkar av ibland, ”Hur känns det?”, ”Ja, men det är bra”.  – När vi bodde på Lidingö var allting väldigt kärnfamiljslyckligt, så det är faktiskt en fördel att bo i stan nu. Jag träffade en mamma från skolan och hon sa, ”Jag tittade på klasslistan, jag tror det var två barn vars föräldrar hade samma efternamn”. Det ÄR så många skilsmässobarn, det är deras vardag, ”nä, vi kan inte leka i dag, för jag har pappa-vecka”. Och ingen jävel har egna rum.

Du sa att det är så skönt med lite större barn? – Jag tycker att det är jättemysigt att de blir äldre. Sen såklart finns det ett vemod inbakat i det där, att det försvinner. Den här närheten. Frigörelsen, det ingår ju, att de flyttar en bit bort från en.

Vill du inte ha en till bebis? –(Skratt) Ah, jag känner mig väldigt nöjd, faktiskt. Jag vet inte om jag skulle orka, det är det. Äsch, du som är så ung och har en stilig kille! – Jag kan inte svara på den frågan. Men jag tror jag alltid kommer att leva med drömmen om en liten pojke, det tror jag.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!