"Jag är avundsjuk på pappans frihet"
"Jag är avundsjuk på pappans frihet"

"Jag är avundsjuk på pappans frihet"

Tv-kändisen och författaren Alexandra Pascalidou, 38, avgudar sin Melina, 3 månader, över allt annat. Alexandras graviditet var en fysisk dröm, jättestark sexlust och inga krämpor alls. Men i själen var det värre. "Jag gick i psykoanalys och det var så deppigt", säger hon.

ALEXANDRA PASCALIDOU 

Ålder: 38.
Familj: Melina, 3 månader, och sambon Johan Lindskog, 38, chefredaktör för tidningen Res och fotograf.
Bor: Hyrestrea i Stockholm och lägenhet i Aten.
Gör: Programledare ”Ring P1”, är frilansskribent i Metro med flera tidningar, bloggar på www.metrobloggen.se/pascalidou, gör tv, föreläser och leder debatter. Debuterade i SVT som programledare för ”Mosaik” 1995. Har lett Melodifestivalen i Grekland och Sverige 2005, OS i Aten 2004/SVT, ”Nyhetsmorgon” och ”Förkväll” i TV4 och en mängd andra program i Sverige och Grekland. Författare till fyra böcker, senast kritiker­rosade ”Taxi”.
Aktuell: Med nytt, hemligt, bokprojekt.
Planer: ”Jag och Melina åker ner till Grekland för att lansera ’Taxi’ där. Sen i vinter åker vi alla tre till Asien i tre månader.”

– Uuuääääuuuuääää!
Alexandra Pascalidou, 38, sitter och håller sin ljuvliga Melina, tre månader, i famnen och vyssjar. ”Mitt lilla hjärta, lilla gumman, Mellie min duva” viskar hon i de små, snuttiga, rosa öronen. Men förgäves. Melina vill absolut inte att mamma ska sitta på ett café på Söder i Stockholm och vuxenprata.
– Melina har lyckats förflytta mitt fokus fullständigt, börjar Alexandra men avbryts av ett nytt bebisskrik.
– Oj oj, my god, vet du, sån här har hon aldrig varit förut... 

Det är lugnt.
– Men det är märkligt, jag kan inte koncentrera mig när hon sitter i mitt knä och det är samma sak när jag ska skriva mina krönikor. Då får Johan ta henne. Hon blockerar alla mina tankar. Och nu skäms jag lite för att hon gråter så. Jag känner mig som en misslyckad mamma.
Alexandra överväger att lugna Melina med bröstet men i morse krånglade amningen, flingan ville inte ha så mycket. Och den filmstjärnesnygga mamman är lite blyg när det gäller offentlig amning.
Så hon ringer istället nämnde pappa Johan, 38, som jobbar på tidningen Res alldeles i närheten, och ber honom komma och ta över en stund. När Melina rullat iväg i vagnen slappnar Alexandra av och kan äntligen börja sippa på sin blåbärssmootie. Den kan hon behöva. Dottern vaknar fyra gånger varje natt, så mammasovtimmarna är få. Tv-journalisten är dessutom kanske rikets mest ambitiösa mor som kokar nappar hela dagarna hemma i vindsvåningen på Söder, pratar grekiska med sin sötnos så att hon ska bli tvåspråkig, gosar, leker, tvättar, plöjer fackböcker om bebisar, röjer undan och fikar med sina systrar och kompisar.
Därtill skriver hon blogg, levererar krönikor till Metro och artiklar till olika tidningar och planerar sin nästa bok efter hyllade ”Taxi”, ”men vad den handlar om är hemligt”.
– Det är klart att jag är trött. Jag märker det på att jag knappt känner igen bekanta på gatan. Men jag är usel på att vila, det vet jag inte hur man gör, säger Alexandra.

Alla som har läst hennes blogg vet att förlossningen blev ett antiklimax. Hon hade läst på och visste allt om graviditet, yogat, gått en kurs i profylaxandning, men...
”När det bara var 4 cm kvar, i slutspurten på förlossningen fick jag äntligen kliva ner och leka på pilatesbollar, sitta i pallen för att bereda väg för miraklet. Precis när jag börjar se ljuset i tunneln och återfår min tillit till kroppen och dess förmågor och äntligen börjar njuta av förlossningen, då plötsligt sjunker bebisens hjärtslag kraftigt. Då bestämmer sig läkarna för akut kejsarsnitt och jag har nog aldrig varit så förkrossad som just då” (ur Alexandras blogg).
– Folk tror att jag är tuff, men på bb visade jag vilken liten mes som döljer sig under betongfasaden. Trots alla år av kampsport tål jag inte minsta smärta. Om min graviditet var en dröm var min förlossning en mardröm. Den hade allt ett dåligt actiondrama ska ha: Blod, svett, tårar.
– ”Jag vill bli man!”, ”jag vill dö!”, skrek jag åt barnmorskorna. Först var jag arg när bebisen inte kom ut efter en hel arbetsdags värkarbete, men sen blev jag ledsen när de skulle snitta mig. Jag grät. Jag hade ju ställt in mig på att föda vanligt, drömt om att få sitta på finska pallen med Johan peppandes och min mamma som mentor.
– Men sedan, när Melina väl var ute, då var jag så lycklig! Allting var väldigt rosa, med små änglar i rummet, och glädjetårar...

Vad tycker du om ditt ärr?
– Det där är intressant. När vi var på semester på Mykonos i somras häpnade alla grekinnor för jag har ett så gigantiskt snitt.

När hon måttar med händerna ser det ut som att en pall plockats ut ur hennes mage.
– I Grekland är de esteter, de lever på stranden halva året och har små bikini-ärr långt ned. Mitt sitter ganska högt upp och är brett, men samtidigt är det ju ett minne av Melina. En kärlekstatuering.

Tillbaka till den långe Söderkisen Johan. Alexandra träffade honom redan för tio år sen, då han intervjuade henne. Det fanns kemi, ”shit vilken snygg och smart snubbe tänkte jag”, men sen hände inget mer. Båda var upptagna på annat håll.
– Men så sågs vi igen häromåret, över en middag där vi skulle diskutera något jobbprojekt, och då skrattade vi oss igenom en hel kväll! Förutom att jag blev kär, så tänkte jag att ”fan, vi är en superduo”. Jag kände det på en gång. Vi älskar båda att resa, är lika rastlösa, älskar tidningar, är pedanter hemma och bra på att städa, men framförallt är vi sanna livsnjutare.

Inga bråk då?
– Jo, men mindre än vad jag hade väntat mig under den här första, sömnlösa bebis-­tiden. Jag är mer för snabba blixtbråk, det går över fort och sen är jag glad igen. Men Johan behöver lite mer tid för att komma igen.

Hur löser ni det?
– Vi har börjat lära oss att rycka på axlarna och ha överseende med varandra. Sen har vi ju inte levt ihop så länge än.

Och ni blev gravida snabbt. Var det läskigt?
– Nej, är man kär så är det ju bara att köra! Och vi pratade om barn redan i början, vi var ju inte 20 längre utan 36 och 37 när vi flyttade ihop, men att det skulle gå så fort kunde jag aldrig ana. Vi var gravida efter bara några månader. Å andra sidan var jag säker på att min kropp skulle funka, den är jättestark. Och jag har varit gravid en gång förut, när jag var 27. Då var jag inte riktigt redo och gjorde abort.

Hade du längtat efter barn?
– Nej, jag hade så många andra storslagna projekt på gång, jag skulle ju rädda världen. Sen pendlade jag mellan Sverige och Grekland och övriga världen och undrade hur en bebis får plats i det livet. Jag tänkte ”blir det barn, så blir det, annars får jag väl adoptera vid 45”.

Vad cool du var.
– Fast jag tror att jag var väldigt rädd också! Rädd för att bli bortglömd i en tuff mediabransch, och inte kunna ge mitt barn allt jag drömmer om. Min egen barndom som skilsmässobarn var ju ganska omtumlande. Så om jag själv skulle ha barn, då skulle det vara i en optimal, romantisk miljö. En mamma och en pappa får inte bråka. Jag ställde väldigt höga krav och sköt upp det. Sen träffade jag Johan och då var det ”antingen nu eller aldrig”.
Alexandras mobil plingar till. Hon lyfter luren, lyssnar ett tag och utbrister sen:
– Ja, jag ammade vid tio, men hon kanske är hungrig. Skit i den där engelska nannyn!
Klick, där lägger hon på.
– Alltså, det var Johan. Både han och jag slukar ju facklitteratur om små barn. Men vi läser olika böcker, han är till exempel helt inne i ”The content baby book”, den där bestsellern. Det här gör att vi kan diskutera teorier i all oändlighet när Melina har somnat. Vi skulle kunna göra en debattserie i tv snart...
– Som nyss, när Melina skrek. Ska man ta upp henne i famnen då eller inte? Det finns ju teorier om det också.

Delar ni 50/50?
– Nej. Millimeterrättvisa finns inte. Den som är föräldraledig får ta mest i hemmet och med barnet så klart. Jag låter inte disken stå och tvätten ligga tills Johan kommer hem. Han är en fantastisk pappa men det är bullshit att man kan leva jämställt med en liten bebis. Även om han skulle vilja amma kan han inte det. Det är jag som vaknar varenda natt. Och jag har känt mig avundsjuk på Johans frihet, både under graviditeten och nu. Som när Johan är ute och jag sitter hemma i soffan med Melina och känner mig ensam. På dagarna är det okej, men på kvällarna är det inte så kul.
– En kväll nyligen bestämde jag mig för att gå ut på krogen. Jag ville väl visa både Johan och mig själv att jag är lika fri. ”Visst, gör det”, svarade han glatt. Men vet du vad som händer då? Jo, när jag väl får och kan har jag ingen lust. För hur kul är det att hänga med fulla 20-ångar som funderar på att flytta hemifrån? Jag vill ju ändå bara prata om Melina och dricka upp min ramlösa och gå hem till dem jag älskar mest på jorden.

En servitör torkar av vårt cafébord och på sitt vanliga, entusiastiska sätt börjar Alexandra prata på spanska med honom. Hon frågar var han kommer ifrån och om han har familj. Mannen ser förtjust ut, säger att han tycker att Alexandra har en ung själ, tror inte att hon är en dag över 28, och vill bjuda henne på något. Hon skakar på huvudet och skrattar.

Är det många som flörtar med dig?
– Vadå? Är du galen? säger hon och spärrar upp ögonen.
– Nä, gud, nu är jag den heliga modern, haha. Det är lite synd, när man får barn blir man lite avsexualiserad. Jag känner det så. Men under graviditeten däremot, hade jag en enorm sexlust och det förväntas inte riktigt av en gravid, som dessutom är gigantisk.
– Men sen plötsligt försvann det där med fostervattnet och jag undrar när känslan av att vara lite sexig och attraktiv återkommer. Kommer mina bröst någonsin att bli sexobjekt igen? undrar kvinnan som för några år sen valdes till Sveriges sexigaste av tidningen Café.
– Alla vill bara prata om Melina, det är henne folk flockas runt. Jag har blivit medlem i den här nya mammagemenskapen, och den är skön och inkluderande... Men nej, ingen flörtar med mig, för att svara på din fråga.

Det hände ju just nu.
– Lägg av! Eller jag märker nog inte sånt. Jag måste få det svart på vitt om jag ska tro på det. Men allvarligt talat, det som är underbart nu, är att det känns som att jag äntligen fått ro i en relation. För första gången. Det är Johan, Mellie och jag nu, vi tre, och det känns häftigt. Jag är hellre på landet hemma hos Johans mamma än festar loss på Ibiza. Mitt fokus har flyttats, nu undrar jag mest över vad Melina ska äta när hon blir äldre och vill ha riktig mat. Ska jag sitta på caféer och mosa morötter då?

Burkmat funkar bra.
– Är det inte konserveringsmedel i det?

Tror inte att det är så farligt.
– Ja, det är väl så här det är att vara förstagångsmamma, skrattar Alexandra.
Det märks att hon anstränger sig som förälder. Så pass att hon började gå i psykoanalys, hela fyra dagar i veckan, under graviditeten. Allt för att bli en bättre mamma.
– Jag hade en drömgraviditet fysiskt, inga spyor, halsbrännor eller obehag. Men känslomässigt var det turbulent. Att gå i psykoanalys och riva upp mitt liv och bearbeta min barndom under graviditeten när hormonerna levde rövare, var det dummaste jag kunde göra.
– Men jag ville göra ett bokslut med min barndom och förlika mig med pappas frånvaro och känslan av övergivenhet, och med rotlösheten. Det fanns en del jag ville klara av innan jag blev mamma. Men jag var tvungen att ­avbryta analysen strax innan förlossningen, för det blev för deppigt.

Vad vill du ge Melina då?
– Allt jag inte fick! Beröm och bekräftelse. Jag vill ge henne känslan att hon kan erövra världen, att det inte finns några gränser! Inte för att hon är flicka, inte för att hon är blatte eller arbetarklass heller, fast det blir hon ju inte, utan snarare en liten bortskämd medelklassunge.
– Hon ska få mycket intellektuell stimulans, jag ska släpa med henne på museer och teatrar, allt sånt jag inte fick gå på. Hon ska också få hänga hos mormor i Rinkeby och träna kampsport och dansa grekisk folkdans precis som jag gjorde, jag vill att hon ska förstå den klassresa som hennes mamma gjort. Melina ska få gå på konstutställningar, Junibacken, balett. Sen är det klart att hon ska få egna jeans som hon slipper dela med halva familjen.

Acne-jeans?
– Säkert blir det några märkesplagg, Melina får ju sånt i present och då blir jag jätteglad. Men jag tycker att man kan blanda märkeskläder med H&M, och gärna en hel del lånade och ärvda grejer. Det är smart att ärva.

En annan sak. Gjorde du fostervattenprov?
– Ja, jag ville veta hur det var med min bebis, för får du ett barn med Downs syndrom är det ett enormt åtagande. Det går inte att jämföra med att få ett barn utan handikapp. Men jag vet inte hur jag skulle ha gjort om testet visat Downs, det får man ta ställning till då.
– I Sverige erbjuder vi fosterdiagnostik men om man som mamma utsätter sig för det ifrågasätts man ofta. Männen, de blivande papporna, är också med i beslutet men ingen spänner ögonen i dem. I Grekland är det mer odramatiskt, ”är du över 35 ska du såklart göra testet”.
På samma sätt finns det en underliggande anklagelse i Sverige mot mammor som inte är hemma och kokongar med bebisen dygnet runt i flera månader, utan som också vill göra egna saker, tycker Alexandra.
– Jag leder ”Ring P1” emellanåt och många undrar hur jag klarar det. På min blogg skriver mammor att jag borde släppa allt och bara vara hemma. Men det är så skönt att få komma till en plats där någon svarar när jag ställer frågor, i alla fall en timme om dagen. Jag är ju med Melina hela dagarna annars och det är jättemysigt, men vi har än så länge lite torftiga konversationer. Jag behöver en vuxeninjektion och lite hjärngympa då och då.
Alexandra tystnar en stund, det är faktiskt enda gången under de dryga två timmar vi ses, och tittar ut i den stimmiga cafélokalen.
– Vet du, sen jag fick barn har jag alltid dåligt samvete. Har Melina grön avföring? Vad har jag då ätit? Allt är mitt fel, liksom. Pratar jag i telefon? Inte bra, då kanske hon blir hon sur eller får strålning. Johan får inget dåligt samvete och det verkar så skönt. Jag får skuldkänslor om jag går ut en tidig kväll och äter köttbullar. Var kommer alla dessa skuldkänslor ifrån? Det vill jag undersöka en dag.

Längtar du efter mer egentid?
– Ja, och om vi ska börja med flaska snart kommer det att bli enklare för mig att gå ifrån.

Vad vill du göra då?
– Träna. Jag skulle så gärna vilja komma i form igen. Under graviditeten såg jag ut som en flodhäst, jag gick ju upp 27 kilo. Dagen innan jag åkte in till bb träffade jag Kattis Ahlström och Johanna Westman och de kände inte igen mig! Det är sant. Nu har jag åtta kilo kvar och de ska bort. Jag tycker att jag har fått en tantkropp med tuttar, lite ryggfett, kärlekshantlar och bilringar. Brösten är konstigast. Alla längtar efter större bröst men jag vill ha tillbaka mina gamla små, sportiga bröst som inte guppar och studsar. Nu tar brösten över hela intrycket. Jag försvinner.

Äsch, du är jättesnygg.
– Men det är så här jag känner det.
Okej, då byter vi ämne. Nu har det gått tio år sen historien med nazihoten. Då sa du att depressionen som följde efter hoten hjälpt dig att bli den kvinna du ville vara.
– Jag var väldigt tuff och stark och modig som ung. Men styrkan var inte solid. När hoten kom raserades allt och jag var tvungen att börja om helt, och omvärdera mitt liv. Jag gick i terapi, började yoga, reste till Sydamerika själv i tre månader. Tog tag i mig själv. Kämpade med att våga gå ensam, sova ensam och slippa frukta för mitt liv. Sedan blev jag den jag alltid velat vara. En stark, rakryggad, skapande kvinna, men som ändå har nära till sina känslor och vågar blotta sina svagheter. Samtidigt blev jag lite fegare.
– Och nu sedan jag fick Melina har jag blivit ännu fegare. Nu har jag ju henne att tänka på också. Ingenting får hända henne.

Vad vill du jobba med framöver?
– Nu vill jag jobba ideellt för någon hjälporganisation igen. Annars älskar jag journalistiken! Efter mammaledigheten vill jag göra tv och radio. Och fler böcker om tiden räcker till. Men det vore skönt med mer regelbundna arbetstider för att kunna hämta på dagis.

Vilken är din mammaförebild?
– Min mamma! Hon är underbar och har gett mig och mina systrar så mycket. Men första gången hon sa att hon älskade mig var jag 25, och jag hade behövt höra det mer, så det är väl därför jag tjatar så med Melina, jag säger det på alla språk jag kan.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!