IVF-bloggaren Markiz Tainton: ”Jag fick föda mitt döda barn”
Nya mamabloggaren Markiz Tainton, 30, har just gått igenom sin andra IVF-behandling. För mama berättar hon om hur det slutade första gången hon blev gravid. "Jag skulle gå igenom en förlossning, men det skulle inte finnas något att ta med sig hem, bara en tomhet."
Markiz Tainton, 30, är sedan november ny bloggare på mama, där hon låter oss följa med på hennes och maken Kevins, 32, väg till en bebis.
Redan för ett år sedan påbörjade hon sin första IVF-behandling. Den gången höll hon den hemlig för omgivningen, allt för att slippa berätta om skammen att inte kunna bli gravid på naturlig väg.
Det hände att jag vandrade ut i köket om nätterna och vaknade till liv med knivbladet redo mot handleden
– Jag kände mig okvinnlig som inte klarade det mest naturliga. Man kollade äggledare, hormonnivåer och tog blodprover. Till slut fick vi beskedet att allt såg bra ut. Jag började kräkas när alla spänningar släppte. Vi var ett steg närmare vårt barn.
[adSpace placement="manual"]
Behandlingen gjorde att Markiz kände sig personlighetsförändrad. Hon drabbades av depressioner och självmordstankar och hade svårt att kontrollera sin ilska och de snabba humörsvängningarna.
Till slut ringde hon till kliniken och berättade att medicinerna höll på att ta över hennes liv. Hur det hände att hon vandrade ut i köket om nätterna och vaknade till liv med knivbladet redo mot handleden.
– De sa att man kunde bli nedstämd som före sin mens. Men det här! Dessutom var jag försatt i klimakteriet. Det var mitt i vintern och jag gick runt i strumpbyxor och kjol på grund av vallningarna. Men de sa bara att det psykiska tyvärr var en bieffekt.
– Jag fick aldrig prata med någon om vad jag gick igenom. De föreslog bara att jag skulle sluta. Men vad är det för svar? Efter allt jag hade gått igenom. Så jag härdade ut i två och en halv månad.
Den största missfallsrisken var över och vi började ställa in oss på att bli föräldrar i januari 2017
Efter att ha kämpat sig igenom ett helvete var behandlingen över. Markiz skulle börja med sina sprutor och redan efter några dygn upplevde hon hur livet kom tillbaka. Efter sprutorna sattes ägget in och den 17 maj kom plusset!
– Vi skulle gifta oss bara några veckor efter. Det var bara vi som visste att den växte där inne till och med vecka tolv, när vi kunde slappna av. Den största missfallsrisken var över och vi började ställa in oss på att bli föräldrar i januari 2017. Vi pratade namn och kände oss så lyckliga. Den här kampen, var den äntligen över nu?
I vecka 19 gjordes ett rutinultraljud och på en sekund förändrades allt. Fostret saknade urinblåsa och hade tydliga avvikelser på njurarna.
Läkaren berättade att det inte fanns något fostervatten i Markiz mage. Njurarna fungerade inte och eftersom fostervattnet saknades skulle barnet inte kunna få någon andningsfunktion.
Om barnet ens överlevde väntade en framtid med dialys, och de första två levnadsåren skulle komma att tillbringas permanent på sjukhus. En njurtransplantation var en förutsättning för överlevnad.
– I samband med celldelningen så hade det blivit fel vid njurarna. Det händer två till tre gånger per år, och vårt barn var ett av de drabbade. I sjukhuskorridoren mötte jag en mamma med sitt barn i vagn. Det var slangar överallt. Vi kunde inte vara egoistiska i det här – det är också en del av att vara förälder.
När värkarna startade var det nästan skönt att det gjorde ont, för den fysiska smärtan satte i alla fall ord på den psykiska
Markiz och Kevin bestämde sig för att avsluta graviditeten och eftersom hon nu var i vecka 23 skulle hon tvingas föda barnet.
Markiz fick ta tabletter i fyra omgångar för att successivt tvinga igång förlossningen.
– När de skulle ge mig den första dosen fick jag en panikångestattack. De var tvungna att ge mig morfin och lugnande.
– Jag skulle gå igenom en förlossning, men det skulle inte finnas något att ta med sig hem, bara en tomhet. Tillbaka på ruta ett. Det enda jag önskade var att få gå tillbaka till att bära mitt barn. När värkarna sedan startade var det nästan skönt att det gjorde ont, för den fysiska smärtan satte i alla fall ord på den psykiska.
Timmarna gick och till slut, vid tablett tre, var det dags att krysta.
– Jag såg blodet och fick panik, för jag insåg att nu var det snart över. Kevin, min mamma och min syster var med mig. Jag krystade i en och en halv timme. Till slut skrek jag att ”Nu kommer han – min son”. Jag vet inte hur många gånger jag skrek ”Förlåt mig!”.
Detta är en sammanfattning av en artikel skriven av Therese Lukic. Resten av Markiz starka berättelse går att läsa i mama nummer 1, som finns att köpa i butik nu.
Eller läs resten av intervjun i appen mama PLUS – gratis för prenumeranter!
