Influencern och nyblivna mamman Ida Warg: ”Jag vägrar acceptera momshaming!”
Influencern, youtubern och hälsoprofilen Ida Warg, 31, gör upp med momshaming-kulturen en gång för alla. Tillsammans med mama lyfter hon den laddade debatten och berättar om vikten av att sätta egna regler, om gravidångesten och om det nya familjelivet tillsammans med Alexander Warg-Pärleros, 33, och Elvis, 6 veckor.
Det är den första riktiga höstdagen på året och krispig morgonluft blandas med den tidiga solen. Trafiken ligger redan tung på en av Stockholms mest hektiska gator, men fem våningar upp är tystnaden total. Influencerprofilen Ida Warg sitter bakåt-lutad i soffan i den luftiga lägenheten och ammar sonen Elvis, 6 veckor, medan hon berättar om hur ett hektiskt liv nu har fått en ny dimension. Att bli mamma har inneburit en obeskrivlig kärlek och ett nytt äventyr, men också en oväntad vändning när hennes sociala kanaler plötsligt blev en plattform för hat och skuldbeläggande av mammor.
Ida Warg
Ålder: 31.
Bor: Stockholm.
Familj: Alexander Warg-Pärleros, 33, och Elvis, 6 veckor.
Gör: Influencer och entreprenör med det egna varumärket Ida Warg Beauty.
– Det dök upp mammor som momshamade andra mammor! Folk blev rasande och kallade mig för en dålig mamma för att jag åkte iväg från Elvis i 2,5 timme. Jag kan inte fatta det, att folk i det läget väljer att skriva anonyma kommentarer till mig på min blogg – vidriga saker som att jag aldrig borde ha skaffat barn över huvud taget. Det är inte okej!
– Som nybliven mamma har man redan konstant dåligt samvete över det mesta, som när amningen inte funkar perfekt och bröstvårtorna blir så såriga att barnet får i sig blod med mjölken. När jag sitter där, nyförlöst och full av hormoner som får humöret att svänga upp och ned, då går någon alltså in på min blogg och skriver hemska kommentarer? Ska inte vi mammor stötta varandra? Att folk år 2018 är så bakåtsträvande, negativa och bittra, det gör mig så upprörd!
Hur pass utsatt för näthat var du innan du blev mamma?
– Egentligen inte alls, men nu blev det uppror. Jag var en hemsk och egoistisk människa för att jag ville ha egentid. Jag hade tillbringat varenda timme med min son sedan han föddes, för att jag vill och för att jag älskar honom, men man kan och har rätt att njuta av egentid, även om man älskar sitt barn. Sedan är det faktiskt så att jag och Alex har skaffat Elvis tillsammans och vi har ett gemensamt ansvar för vårt barn. Elvis behöver mat och närhet och det får han lika mycket från oss båda. Jag skulle kunna strunta i sådana här vidriga kommentarer, i vanliga fall har jag förmågan att stänga av och inte ta sådana åsikter personligt. Men nu kan jag inte vara tyst. För det här är en så otroligt viktig fråga för mig.
”Alex möttes av hyllningar när han berättade att vi ska dela lika på föräldraledigheten.”
Vad fick du för respons när du tog upp debatten?
– Det blev snabbt tydligt att många hade upplevt samma sak. Jag fick även kommentarer från andra mammor som tackade mig och tyckte att det var otroligt skönt att någon tog upp frågan. Många sitter hemma i sin ensamhet och lider för att de inte vågar göra en sådan sak som att lämna bort sitt barn i en timme för att träna. Då ska andra mammor genast tycka till! Men det finns inget fantastiskt i att aldrig vara ifrån sitt barn, om det innebär att du bryter ned dig själv.
Ida berättar att hon ofta ser hur mammor ger sig på, inte bara henne, utan också varandra i kommentarsfältet på hennes blogg. Men hon har också reagerat över hur olika bemötande mammor och pappor får, och hur omgivningens förväntningar skiljer sig åt när det kommer till vad som förväntas av en mamma, respektive en pappa. Inte minst när det kommer till att göra karriär.
– När min man gick iväg för att göra en intervju till sin podcast så var det ingen som kommenterade att han lämnade Elvis ensam med mig. I stället får Alex hyllningar för att han är hemma och passar Elvis när jag är borta. Alex chattade med läsare på ett event och fick frågan om hur vi skulle dela upp föräldraledigheten. ”Vi kommer att ta 50 procent var”, svarade Alex. Det möttes av ännu fler hyllningar. Skulle en mamma säga samma sak skulle det genast ifrågasättas varför hon inte tar 100 procent av mamma-ledigheten själv.
”Jag hade tidigare inte känt någon stark längtan efter barn.”
Vad mer stör sig folk på?
– Till exempel att vi ibland klär Elvis i rosa. Hur kan en färg uppröra så mycket 2018? Eller att vi äter vegansk kost. Har vi verkligen rätt att göra Elvis till vegan? Men det är ju vårt val och den dag Elvis har egen ekonomi så är han fri att köpa den mat han vill.
Du och din man Alexander jobbar med liknande saker. Ni poddar – bland annat ihop – och jobbar båda som influencers. Betyder det att ni har bra förståelse för varandra?
– Många tar inte jobbet som influencer på allvar. De tror att det enbart handlar om att skriva en liten text och lägga upp en bild. Men Alex förstår allt jobb som ligger bakom det där inlägget eller samarbetet. Det har varit otroligt skönt att aldrig behöva förklara för varandra varför vi behöver tid och utrymme till att göra våra saker.
Elvis har somnat mitt i maten och vilar sitt huvud under mammas haka. De små händerna ger ifrån sig drömmande ryckningar och ibland öppnas de blå ögonen, innan Elvis ångrar sig och tryggt somnar om igen. En drömbebis på många sätt, säger Ida och berättar att många har poängterat hur lugn han är. Hon visar en bild i telefonen från när hon själv var liten och likheten är slående. Men trots att Elvis ligger i hennes famn, berättar Ida att det är svårt att helt ta till sig att hon faktiskt är mamma nu.
Hade du längtat länge efter att bli mamma?
– Jag kommer nog aldrig riktigt inse att jag är mamma nu. Från början handlade mycket av livet som nybliven mamma om att hantera ångest och hormoner. Men lika mycket handlar det om en kärlek som är obeskrivlig. Jag hade tidigare inte känt någon stark längtan efter barn, mest för att jag inte befann mig där jag ville vara i livet.
– Jag var inte jobbmässigt där jag ville vara, jag hade inte den där lägenheten jag drömde om och hade inte uppnått mina ekonomiska mål. Men när vi hade flyttat in i vår nya lägenhet, renoveringen var klar och jag kände att jag var där jag ville vara i karriären, då blev min kropp redo. Jag kände plötsligt att det skulle vara så mysigt med ett litet barn. Det var första gången jag kände så. Men jag trodde inte att jag skulle kunna bli gravid.
Ida Warg blev gravid tack vare Natural Cycles-appen
Varför trodde du det?
– Jag har haft stora problem med mina hormoner genom åren. En gång när jag var på cellprovtagning så bläddrade en läkare igenom min journal och frågade: ”Skulle du vilja bli gravid i framtiden?” ”Jo, inom tre år kanske”, svarade jag. Han sa att jag i så fall borde börja direkt, eftersom man behöver försöka bli gravid i ett halvår innan man har rätt att söka hjälp. Man måste alltså ha misslyckats i sex månader och sedan tillkommer en utredning på det. Det skulle alltså kunna innebära att det gick upp till fem år innan vi var igång med IVF. Så jag gick hem till Alex och sa som det var. Vi bestämde oss för att börja testa och körde med Natural Cycles-appen. Först missade vi ägglossningen men på första riktiga försöket blev vi gravida.
Vad tänkte du när du insåg att det faktiskt var en bebis på väg?
– Jag var överlycklig! Jag kunde alltså bli gravid naturligt! Jag började googla för att ta reda på vilken vecka jag var i och överst hamnade träffarna som berättade om hur vanligt det är att få missfall. Där kom oron och ångesten. Plötsligt landade fokuset i det och snabbt därefter började gravidillamåendet som gjorde ångesten ännu värre. Samtidigt ville jag inte berätta för någon att jag var gravid riktigt än. De 15 första veckorna var en fruktansvärd tid.
Hur hanterade du den oron?
– För att skydda mig själv så tänkte jag att ”det kommer inte att bli någonting av det här, jag kommer säkert att få missfall”, så jag började boka in en massa saker flera månader framåt och låtsades inför mig själv att jag inte var gravid. Men så småningom började jag berätta för mina närmaste och efter vecka 20 gick vi ut med det offentligt. Det hade dessutom börjat synas, så de sista veckorna innan vi avslöjade det höll jag mig mest hemma.
– Jag minns att Alex filmade en story här hemma i lägenheten för sin Instagram, där jag syns i bakgrunden med min mage. Genast började skvallerbloggarna att skicka runt en printscreen. Var jag verkligen gravid? Därför var det en stor lättnad att till slut kunna berätta och slippa alla spekulationer.
”Alex sa att han bara skulle borsta tänderna. Du ska fan inte borsta tänderna! skrek jag.”
Ida berättar att hon har hämtat stor kraft i sin träning och kunskap om kost och hälsa. Hur hon genom graviditeten, förutom illamåendet, har känt sig stark i kroppen. Från vecka 15 släppte illamåendet helt och hon kunde äntligen fokusera på sin träning. I slutet av graviditeten fungerade den som ett sätt att avleda frustrationen, när övertygelsen växte om att hon skulle gå över tiden. Hon gick till gymmet som vanligt den där morgonen och körde ett hårt pass. Efter det tog hon en lång promenad med Alex runt Djurgården och sakta ökade smärtan i ryggen. Samtidigt nådde de Gröna Lund …
– Vi åkte kärlekstunneln. Det är ungefär vad man kan åka med en gravidmage på Gröna Lund. Samtidigt började jag få allt ondare i ryggen, men jag hade ju tränat hårt samma morgon och sedan gått omkring hela dagen. Tanken på att en förlossning var nära att dra igång fanns inte. Vi började gå hemåt och mot kvällen kom värkarna tätare. Ungefär två på natten hade jag tre värkar på tio minuter och vi ringde in till BB Stockholm. De föreslog att jag skulle ta en dusch eller en värktablett. Men jag tänkte ”om jag ställer mig i duschen nu så kommer jag aldrig att ta mig därifrån”.
Ida Warg om förlossningen: ”Jag var knappt kontaktbar”
– Värkarna blev värre och värre och klockan fyra på morgonen var det outhärdligt. Jag höll ut till klockan sju när sa jag till Alex: ”Nu åker vi in, för snart kommer jag inte att orka ta mig från sängen ut till bilen och in till förlossningen.” Jag hade packat min och Elvis väska i förväg, men Alex sprang omkring som en yr höna och packade sin. Jag stod i hissen och ropade när Alex sa att han bara skulle borsta tänderna. ”Du ska fan inte borsta tänderna!”, skrek jag tillbaka. Sedan åkte vi till BB Stockholm och som tur var hade de plats.
”Det är vanligt att epiduralen stannar av värkarbetet. Tre timmar senare hade jag inte öppnat mig någonting.”
Värkarbetet hemma hade gett resultat och Ida var öppen fem centimeter. Men smärtan var så stark att de närmaste timmarna försvann i minnesluckor. Ett varmt bad blev hennes enda smärtlindring eftersom hon var för svag för att orka dra in lustgasen. Tiden gick och det var snart dags för en ny undersökning. Men resultatet blev en besvikelse. Två timmar av bedövande smärta hade endast resulterat i att hon hade öppnat sig en centimeter. Hon började räkna och insåg att i den takten stod åtta timmars smärta mellan henne och Elvis första möte.
– Jag hade varken sovit, ätit eller druckit och det gjorde så ont att jag knappt var kontaktbar. Jag ville ha epiduralbedövning! Upp ur badet och över till sängen där jag tog värkarna i ytterligare en timme innan narkosläkaren kom. Fem minuter senare var det som att ljuset tändes. Jag hade knappt haft ögonen öppna fram till dess, men nu var jag uppe på benen direkt.
Men nu började det närma sig?
– Det är vanligt att epiduralen stannar av värkarbetet och mycket riktigt, tre timmar senare hade jag inte öppnat mig någonting. De satte in värkstimulerande dropp. Jag dansade, hoppade och gjorde squats i två timmar. Sedan var det dags att mäta igen. Jag tänkte att ”säger de att jag inte har öppnat mig något så bryter jag ihop”, men barnmorskan sa att jag nu var öppen tio centimeter.
– Vi promenerade och försökte få honom att sjunka ned. De frågade med jämna mellanrum hur det kändes och jag sa att det kändes som ett stort bowlingklot mellan benen. Jag ville börja krysta, så vi bestämde att jag skulle testa lite, mest för att hitta rätt ställning. Plötsligt såg en ensam sköterska i rummet att det syntes ett huvud och massa hår. Hon kastade sig på knappen och larmade efter barnmorskorna. De kom inspringande och skrek att jag måste pausa mellan krystningarna. I efterhand har jag förstått att det var för att jag inte skulle spricka. Alex startade en låt och innan den ens hade nått slutet så var Elvis ute.
Det ögonblicket, hur kändes det?
– Sekunden när Elvis skulle landa på mitt bröst… Det var den målbild jag hade sett framför mig under hela graviditeten. Han var så fin och såg exakt ut så som jag hade trott, med massor av mörkt hår.
”Jag hade ställt in mig på det värsta, att han till exempel skulle skrika dygnet runt.”
Plötsligt var ni föräldrar. Vad minns du från de första dygnen?
– Det är rätt omtumlande att bli förälder, så jag är glad att vi valde att stanna på BB i två dygn. Jag och Alex har aldrig haft hand om ett barn tidigare och första natten när han skrek var vi helt utelämnade. Var han hungrig? Hade han ont? Och hur ofta ska man byta blöjan? Men min förlossningsupplevelse blev mycket bättre än vad jag hade väntat mig och personalen var helt magisk.
Allt och samtidigt inget är som vanligt. Många projekt ligger bokade för en lång tid framöver. Men Ida har ritat upp en ny riktning för livet och delar mammaledigheten på 75 procent med sina sociala kanaler, som prioriteras så som det passar familjen bäst. Stressen finns där men Ida är bestämd: saker och ting får ta den tid det behöver. Att stänga ned helt är dock inte ett alternativ och därför säger Ida att hon är extra glad för det stöd hon och Alex har i varandra. Dessutom har hon en assistent som hjälper henne att hålla ordning på ett hektiskt liv.
– Egentligen är jag inte en barnkär person och jag har aldrig haft speciellt många barn omkring mig. Jag tror att jag har varit lite rädd för barn och har aldrig varit överförtjust i andras barn. Därför hade jag ställt in mig på det värsta, att han till exempel skulle skrika dygnet runt. Därför blev jag så överraskad när jag insåg hur snäll Elvis var och hur bra allt kändes. Man får ofta en negativ bild presenterad för sig av vad det innebär att bli mamma, typ ”välkommen till sömnlösa nätter och kaos”. Det är ungefär vad man får höra.
”De tycker att jag är för smal och har återhämtat mig för snabbt.”
Blir folk provocerade av att du tycker att det känns så lätt?
– Så är det. De tycker också att jag är för smal och har återhämtat mig för snabbt. Hade jag gått upp mer i vikt eller upplevt en massa svårigheter efter förlossningen som jag delade med mig av, så skulle jag förmodligen ha blivit hyllad.
Har det lett till att du censurerar dig i dina sociala kanaler?
– Både ja och nej. Första tiden efter förlossningen gick jag ofta runt i en sporttopp hemma, eftersom lägenheten hade en temperatur på 32 grader. Det var inte så populärt, jag hetsade till träning ansåg vissa. Vid ett tillfälle frågade jag på min Instagram om det var okej att komma igång med mammamage-träningen nu. Då kom påhoppen och frågorna igen. Varför skulle jag hetsa och varför skulle jag komma i form så fort efter min förlossning?
– Men för mig handlar det inte om att komma i form. Det handlar om att jag vill läka min kropp och att jag mår bra av att träna. För även om jag återhämtade mig fort vad gäller det fysiska, så mådde jag ofta dåligt psykiskt efter min förlossning. Jag hade bland annat problem med ångest som ofta kom i samband med amningen, vilket jag har berättat öppet om i min blogg. Men så fort vi fick in en rutin där jag började gå morgonpromenader så började jag må mycket bättre.
Det har gått 6 veckor nu och Elvis är fortfarande liten. Men har du redan nu börjat se en antydan till personlighet?
– Jag tycker att han är både bestämd och lugn på samma gång, det har han nog fått från mig. Han velar inte med vad han vill. Det ska bli väldigt kul att följa honom och se om han blir lik mig eller Alex, både vad gäller personlighet och intressen.
”Varför pratar vi inte mer om det som händer efter en förlossning?”
Ni filmade delar av förlossningen som senare klipptes ihop och visades i din Youtube-kanal. Var det ett beslut du tog redan innan förlossningen?
– Nej jag hade inte bestämt mig innan, men jag vloggade samma dag, ovetandes om att det var dagen då förlossningen skulle dra igång. Sedan fick vi fina bilder och allt kändes bra. Hade förlossningen varit en hemsk upplevelse så hade jag inte delat med mig av den i bilder. Men nu hade jag en positiv känsla i kroppen.
– Det som känns extra fint är hur vissa har kommit fram till mig i efterhand och berättat att de har vågat avboka sitt kejsarsnitt tack vare min film. Att de har blivit peppade att föda vaginalt tack vare att jag delade med mig av vad som var en fin upplevelse.
Ida tror att något är på väg att hända och att en förändring finns runt hörnet när mammor inser den kraft som finns att samla i mammor som hjälper varandra. Med sina många sociala kanaler ser Ida en möjlighet att göra skillnad. Men för att komma dit, menar Ida att det bara finns en väg att gå.
– Jag vägrar acceptera momshaming! Vi måste sluta döma varandra, men också öppna upp för diskussionen runt mammaskapet. Varför pratar vi inte mer om det som händer efter en förlossning? Om eftervärkar, den ångest som kan komma i samband med amning eller smärtan från eventuella stygn som sytts? Om vi ringer vården för att amningen inte fungerar så blir vi hänvisade till amningshjälpen, men det hjälper inte alla och därför behöver vi ha tillgång till andra personer i vår närhet som hjälper oss att förstå att vi inte är ensamma, att det inte är fel att ge sitt barn flaskan. Du har inte misslyckats och du är inte en dålig mamma.
– Jag och Alex tänker dela allt ansvar lika, så snart det går och när jag får ut tillräckligt med mjölk för att kunna gå iväg. Det tror jag att många andra mammor också skulle må bra av – och även barnet. En glad mamma är lika med en glad bebis. Jag tror på ett jämlikt samhälle där både mamman och pappan hjälps åt och tar ansvar för barnet, så att båda har möjlighet att fortsätta jobba, eller bara gå iväg en stund för att vara för sig själv. Är inte det något vi ska uppmuntra? Jag kan till och med se att jag har fått fler följare efter att jag aktivt började prata om momshaming. Många skriver så fina kommentarer och berättar sin historia. Andra pushar mig att fortsätta – och det kommer jag att göra.
Text: Therese Lukic
Foto: Emily Dahl
Styling: Meghan Scott
Hår och makeup: Petra Stenhammar/Agent Bauer
