Pernilla Wahlgren: "Ibland måste jag vara sur-mamma"

– Han ser ut som en liten Buddha, haha, garvar nyblivna fyrabarnsmamman Pernilla Wahlgren, 39, och lägger in ytterligare en våtservett för att avvärja nästa portion uppkastad välling på väg in under den tredubbla hakan på monchichi-söte Theo, som nu hunnit bli sex månader (men det kunde blivit en liten Fabian om Pernilla fått sin vilja igenom, Jocke stod dock på sig). 

”Jag har börjat vänja mig vid att lukta kräks hela tiden”

Glamourös kändismamma eller ej, hemma i Pernilla Wahlgrens vackra sekelskiftesvilla utanför Stockholm frodas baby-kräk och bajsblöjor, precis som hos ­vilken annan morsa som helst.  

– Jag har börjat vänja mig vid att lukta kräks hela tiden, säger Pernilla och rycker på axlarna som om det vore den världsligaste saken i världen. Hon är onekligen en luttrad och vis tonårsmorsa som vet att det går skrämmande fort för gosiga babyfötter att förvandlas till storlek-42-pjuck i hallen och att det gäller att passa på att njuta av den första tiden med eller utan vällingfläckar på kläderna.

Det är snart tio år sedan hon senast befann sig i blöjträsket, när Benjamin, 9, såg dagens ljus första gången. Då var Pernilla mer eller mindre ensamstående redan under förlossningen och fick istället för pappa Emilio Ingrossos närvaro vid födseln stöd av bästisen Susanne på bb.

Den här gången var dock pappan på plats i högsta grad, Joachim Lennholm, 34, heter den stolte fadern och är Pernillas stora kärlek.  

”Det var en riktig drömförlossning den här gången”

– Det var en riktig drömförlossning den här gången, när jag har fött barn förut så har jag känt att ”det här var sista gången, aldrig mer!” men efter Theo så känner jag att jag kan föda barn hur många gånger som helst! Jag var jätteorolig för smärtan innan eftersom det har gjort så ont tidigare. 

– Första gången så avrådde barnmorskan Louise Hallin mig från bedövning för att det kan göra barnet slött men det vet ju alla som fött barn att det gör sjukt ont. Andra gången bestämde jag mig för att jag skulle ha bedövning men då hann jag inte få någon och med Benjamin prövade jag akupunktur som barnmorskan föreslog, men det hjälpte ju inte mycket och när jag ville ha epidural var det för sent.

"I början hade jag lite skuldkänslor över att mjölken inte räckte men sen när jag såg att Theo blev mätt och nöjd av tillägget så kändes det bara som en lättnad", säger Pernilla.

Hur förberedde ni er den här gången?  
– Jag läste på mer om alla bedövningar för att veta exakt vad jag ville ha och så gick Jocke och jag en profylaxkurs, jag har gått en sån förut men tyckte det var så töntigt den gången att jag hoppade av men jag tänkte att det kunde vara en bra grej och kul för Jocke att vara med. 

– Vi var fyra, fem par och jag var väl äldst och den enda som fött barn tidigare. Men sen när vi skulle börja andas så kom det där Darth Vader-stjärnornas krig-ljudet, haha (Pernilla gör en perfekt Darth Vader- imitation) och jag fick ett hysteriskt skrattanfall, haha. Alla andra var jätteseriösa och barnmorskan försökte låtsas som ingenting och jag försökte kväva skrattet i kudden och då blev det ännu värre och exploderade till slut. Som en sån här situation när man vet att man bara inte får skratta, Jocke bara ”mmm vi går aldrig mera hit igen”, haha.

Så det var ingen höjdare med profylax?  
– Men det lustiga var att vi faktiskt hade hjälp av den under förlossningen. Jag använde profylax-andningen under förvärkarna och ”MÖTTE” värkarna som det kallas och det funkade faktiskt. Så även om jag var jätteskeptisk innan och kände att det här kommer jag aldrig använda mig av (”snälla nån, när man har så ont som man har under en förlossning då skiter man i om man kan andas, haha”), så hjälpte det verkligen. 

”Själva biten att krysta ut honom gjorde fortfarande galet ont”

– Sen när jag kände att den där hemska smärtan var på väg och att ”nu, nu, nu vill jag ha epidural” då hade barnmorskan redan förberett för bedövning och jag fick den direkt. Själva biten att krysta ut honom gjorde fortfarande galet ont men det var bara en kvart och det kan man stå ut med. Det är första gången jag har skrattat under en förlossning, bitvis så kollade jag och Jocke på en dvd-box med ”Vänner” som han tagit med till exempel, jag var så lycklig och berättade för alla hur fantastiskt det var, jag var väl lite flummig av epiduralen också, haha.

Spelade det in att du hade Jockes stöd?  
– Nej, jag har känt att jag har haft stöd på de tidigare förlossningarna också, både av de andra barnens pappa och min bästis. Jag har aldrig känt mig ensam, men jag tror att det var den bästa förlossningen som Jocke kunde ha varit med om för han kunde dela den med mig på ett helt annat sätt. 

– Förut har jag bara gått in i smärtan och tryckt in huvudet i en kudde och inte velat prata med någon och att som ­utomstående att stå bredvid och inte kunna göra något måste vara frustrerande. Jag höll Jockes hand så otroligt hårt, pressade nästan sönder den, det är konstigt när man tänker ­efteråt vad det lilla hjälper.

”Theo är en så harmonisk och lugn bebis, det gör att hela familjen blir lugn”, säger Pernilla Wahlgren.

Pernilla mår nästan oförskämt bra för att vara 39 år och fjärdegångsmamma, hon känner varken av trötthet eller att det tagit längre tid att återhämta sig utan beskriver det nya ­livet med en liten sladdis som ”en räkmacka”.  

– Det hör ju mycket ihop med att Theo är en så harmonisk och lugn bebis (som inte sällan sover 21–09 i ett sträck...), det gör att hela familjen blir lugn. Det finns ju inget mer enerverande för ett förhållande och en familjesituation än en bebis som skriker hela tiden, och det är ­jättestor skillnad på de dagar han har varit på dåligt humör och skrikit, alla blir oroliga då. 

– Så ett lugnt och harmoniskt barn ger ju helt andra förutsättningar. Men jag har inget att klaga på, de första tio dagarna var Jocke ledig och vi hade en jättemysig tid med Theo och landade i det här tillsammans, säger Pernilla bebis-endorfin-lyckligt.

”När Theo blev mätt och nöjd av tillägget så kändes det bara som en lättnad”

Det enda som egentligen krånglat för Pernilla är amningen, efter några veckors missnöje från Theo köpte hon en bröstpump och upptäckte att hon hade ovanligt lite mjölk, sen dess har de gett honom tillägg ­parallellt med att hon ammar.

Har det känts jobbigt att inte helamma?  
– I början hade jag lite skuldkänslor över att han var hungrig och att mjölken inte räckte men sen när jag såg att Theo blev mätt och nöjd av tillägget så kändes det bara som en lättnad, dessutom så är det ju smidigt att Jocke kan ge honom mat också. Jag tror att närheten mellan dem betyder jättemycket och när Jocke inte jobbar så kan vi dela fifty-fifty.

Theo är Pernilla Wahlgrens och Joachim Lenneholms första barn.

Hur har din och Jockes relation påverkats av att få ett gemensamt barn?  
– Man liksom hittar en gemensam nämnare, det är helt fantastiskt att det är vi två i honom. Och sen att vi har varit tillsammans i fem år och Jocke har ju varit inne i en stark familj som redan var färdig med tre stora barn och allting. Vi har ju verkligen inte haft det lätt, det har varit turbulent omkring oss. 

– Det känns verkligen som om vi har kämpat för vår kärlek, så nu när Theo kom blev det som en sån otrolig belöning att vi fick honom tillsammans. Att syskonen tagit emot Theo så fantastiskt känns också så bra, Bianca var först lite skeptisk till att få ett halvsyskon men hon har varit helt otrolig med Theo och fixar och byter blöjor och gosar med honom hela tiden. Även Benjamin är helt tokig i sin lillebror och så stolt över att ha blivit STORE-bror!

Några minuter senare ringer Bianca och undrar när mamma ska hämta, Benjamin skjutsade hon för någon timme sedan in till stan för ett jobb (han lägger röst till tecknad film bland otaliga andra ”gig” som den nioårige mer eller mindre redan etablerade artisten blir anlitad för) och det är ett ständigt fixande och trixande med alltifrån återbesök hos bvc till att fixa middagar till de äldre barnen.

”Både Benjamin och Bianca älskar att hjälpa till med honom”

Hur är det att vara bebismorsa och tonårsmorsa på samma gång?  
– Theo är ju så enkel och man kommer snabbt in i det igen tycker jag och det är ju inte så att jag har många småbarn tätt. Både Benjamin och Bianca älskar ju att hjälpa till med honom, jag har inte alls behövt tjata för att få hjälp. Oliver är ju nästan vuxen nu så den där tonårsfasen är man förbi på det sättet och sen så bor han mest hos sin pappa nu också, men Bianca har precis kommit in i den, ena ­dagen är hon gullig som en docka och bara står och dansar och övar in egna koregrafier framför spegeln eller hjälper till i köket utan att man ens har bett henne och nästa dag är hon värsta, värsta kaxiga tonåringen som tycker att hon klarar allt själv.

Vad är den stora ­utmaningen med att vara tonårsmamma?  
– Det är att sätta gränser tycker jag, samtidigt som man vill vara den där coola mamman som säger ja till allting och som alla kompisar tycker att ”gud vilken schysst mamma du har”. Men ibland måste man ändå vara en sur-mamma och säga ifrån när det inte är okej och det är det värsta Bianca vet, framför kompisarna ska man säga ja till allt annars så är man pinsam. 

– Nyligen ville hon ta med sex kompisar i bilen till landet plus att jag och Theo och Benjamin skulle med, det gick ju inte, jag tror att vi höll på i en halvtimme och diskuterade och hon tyckte att jag var så hemsk, då är man inte så poppis. Men däremot om hon vill att åtta kompisar ska sova över så är det inga problem, vi har ett stort hus och jag älskar att ha barnen här med sina kompisar, mycket hellre det än att de börjar springa ut på disco då är man ju urmesig, tycker de, när man vill ha hem dem klockan 23...

”Jag älskar Bianca mest i hela världen, men vi har våra konflikter”

Barnen har väl känslomässigt väldigt olika behov i olika åldrar, hur får du ihop det?  
– Det är ju där man är livrädd, för att något barn ska känna sig mindre älskat än det ­andra. Det blir ju lätt så att eftersom jag och Benjamin aldrig bråkar medan Bianca har ett sånt humör och vi bråkar mer då kanske hon tror att jag älskar Benjamin mer för att vi inte bråkar lika mycket, men det har ju inte med det att göra, jag älskar ju Bianca mest i hela världen, men vi har konflikter och då måste man ta tag i dem också.

Äntligen! Benjamin har blivit storebror!

Du och Bianca ska spela tillsammans i ”Sound of Music”, hur ska det gå med tanke på tonårsbråken...?  
– Haha, det har jag sagt till henne att den attityden får hon skippa då, haha, nej men jag tror att det är skillnad, jag får alltid höra att mina barn är så väluppfostrade när de är hos andra, med mig kan de bråka men när de är borta så skärper de till sig, jag tror att det kommer att bli kanon att jobba ihop!  Jocke är pappaledig en månad och tar hand om lille Theo när Pernilla repeterar ”Sound of Music”, hur det blir sen är inte helt klart men antagligen blir upplägget en barnflicka när båda jobbar under hösten.

Hur tänker ni kring föräldraledighet, ska Jocke ta något mer pappaledigt sen?  
– Jag vet inte riktigt, haha, jag är så van att ungarna är med mig, det har alltid varit att dit jag går går de, jag har nog ingen riktig koll på det där med pappaledighet, jag är inte rätt person att fråga om sånt, haha.

Jocke jobbar ju som polis i ett väldigt ­utsatt yrke, är du aldrig orolig?  
– Jag trodde att jag skulle vara det innan, att man skulle ligga vaken och tänka på ­nätterna. Men jag frågar inte så mycket om vad som hänt när han jobbat och han berättar inte så mycket, jag tror om man visste om vissa grejer han är med om skulle jag nog bli väldigt orolig, det är lättare att inte veta.

”Jag är ofta en hönsmamma och nojar för en massa grejer”

Hur är Jocke som far?  
– Världens bästa, otroligt cool, han är den som får lugna mig när jag blir hysterisk. Men han kan nog förstå mig mer nu, jag är ju ofta en hönsmamma och nojar för en massa grejer.

Det skulle kunna vara en svår roll för Jocke, eftersom du är fyrabarnsmamma och han förstagångs-pappa.  
– Ja, fast det är det inte för dels är jag jättebra på att lämna ifrån mig, jag är ingen besserwisser-mamma som inte låter någon annan ta Theo. Sen har jag så kort närminne, även om jag har flera barn så minns jag knappt hur det var, jag måste ringa kompisar och fråga, haha, typ ”när ska man börja med smakportioner?” Det var ju tio år sen sist.

8 frågor till Pernilla Wahlgren

När barnen tjatar om godis (fast de redan fått) brukar jag...
– säga att det räcker bra med det dom fått! (Fast Benjamin äter inte godis och dricker ingen läsk).

Jag ställer mig aldrig på scenen utan at ha...
– gjort mig så snygg som möjligt så klart! (skratt)

Om Bianca börjar dejta skolans värsting säger jag...
– att hon är värd någon bättre!

Om Theo hade varit en flicka skulle han ha hetat...
– Nicole.

När Jocke är dum brukar jag ...
– tala om det för honom. ha ha!

Om/när nåt av tonårsbarnen säger "jävla kärring" till mig så...
– blir jag arg!

Det rockar riktigt i vår familj när...
– Benjamin kör loss på gitarren med nån av sina egna låtar!

När jag blir riktigt ledsen brukar jag...
– gråta...

Bebismorsa och tonårsmorsa på en och samma gång.