Hannah Graaf: "Jag tänker aldrig bli lurad igen"

Möt omslagsmamman Hannah Graaf-Karyd

Hannah Graaf är den ena halvan av fenomenet ”Systrarna Graaf”, ett blont bombnedslag som gick från en strikt kristen uppväxt till att bli modellscoutad och skaffa silikonbröst redan som 17-åring, och som under några skälvande år på nittiotalet chockade Sverige med att vika ut sig tillsammans med syrran Magdalena.

Sedan dess har Hannah Rakel Serafia Graaf Karyd lagt nakenchockerna långt bakom sig, slutat bleka håret, blivit tämligen vuxen (30) och fått två barn. Numera är det familjeliv med en tredje bulle i ugnen tillsammans med maken Peter Karyd, 34, som gäller. Kombinerat med olika jobbuppdrag, som att skriva krönikor i Aftonbladet och – till läsarnas stora förtjusning – blogga på mama.nu.

– Jag visste knappt vad en blogg var innan jag började blogga på mama, men nu är jag helt hookad!

– Jag är ju ingen datamänniska egentligen utan är mer för att skriva brev, så det här är verkligen en helt ny värld för mig. Det är jätteroligt och jag blir alldeles varm av alla inlägg och alla snälla, underbara människor som skriver så snälla saker, säger Hannah.

Hannah bloggar om vardagen

I sin mama-blogg berättar hon om sin graviditet, sin vardag och sitt nya liv i nybyggda huset i Sigtuna utanför Stockholm där hon bor med Peter och barnen William, 7, och Mio, 5. Hon visar bilder på allt från smekmånaden till hur magen växer och sina småkillar.

– Det kanske låter konstigt, men det känns som om de som följer min blogg är mina vänner och då känner jag att jag måste bjuda lite på mig själv. Men det är klart att det finns privata saker som jag inte skriver om, jag kollar alltid med barnen och Peter att de tycker att de känns okej med bilderna som jag sätter in.

– Jag vill också visa att allt i mitt liv inte är perfekt. Som när jag skrev att jag har en femåring som inte är torr och man tror att man är den enda i världen, och så fick jag kommentarer från andra mammor som var i samma situation. Det känns skönt att inte vara ensam.

Dokumenterar graviditeten i bloggen

Tanken med bloggen är att läsarna ska få följa med ända fram till att bebisen är född i slutet av april, och med lite tur blir det kanske en och annan bild även från förlossningen.

– Jag ska visa bilder på allt, haha, nej det kommer jag inte att göra, men det blir säkert bilder när jag står och hänger i den vita rocken och så kanske jag kan passa på och blogga lite när jag får epiduralen, när värkarna slås ut. Men för mig är det inga konstigheter, det är inget onaturligt med en förlossning.

Man kan tycka att det skulle kännas som lite av en piece of cake för Hannah Graaf, eller i alla fall rutin, med en tredje graviditet och upcoming förlossning. Men så är det verkligen inte, enligt Hannah.

– Jag blir nästan lite ledsen när jag är hos barnmorskan och de säger att ”det är ju tredje gången så du kan ju det här”, det är ändå fem år sedan sist och jag minns knappt någonting alls…

Hannahs kärleksliv var turbulent

– Men framför allt så är det här första gången som någon gläds med mig, någon som vill följa med på varenda mvc-besök och längtar precis som jag, det är verkligen något helt nytt för mig. Peter har köpt en ny handväska till mig för att jag inte ska bära för tungt, jag får inte bära matkassar och det är pussar på magen varje dag. Jag känner att jag längtar efter att få värkar och att han ska köra mig till bb där vi får dela den här stora upplevelsen tillsammans.

– Förra gångerna kände jag mig otillräcklig och ful och fick ingen uppskattning, nu får jag allt det där som jag har drömt om, säger Hannah Graaf och ler ett nästan provocerande lyckligt leende så där som bara en mycket lycklig människa gör.

Men det har inte direkt varit någon räkmacka att komma dithän. Precis som storasyster ”Maggan” (som fick stor uppmärksamhet med sin självbiografiska bok ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig”) har Hannah haft ett kärleksliv kantat av komplicerade och turbulenta relationer.

Lämnades under graviditeten

Första gången Hannah blev gravid var hon bara 21 år gammal och pappan hette Andreas Carlsson, numera känd som jurymedlem i TV4:s talangjakt ”Idol” (och musikproducent med en framgångsrik internationell karriär i Los Angeles). Han lämnade Hannah i samma stund som hon berättade att hon var med barn.

– Först var det ju en chock bara att vara gravid för första gången, så ung, och inte veta någonting. Det tog dagar innan jag vågade säga det till honom. Hur säger man en sån sak? Och jag var rädd. Hur ska reaktionen bli? Och vad ska jag göra? Jag som inte ville göra abort. För mig var det otänkbart även om det fanns stunder när jag övervägde det, berättar Hannah.

Den blivande pappan tog emot beskedet på värsta tänkbara sätt.

– I dag finns det ju ingenting som gör Andreas lyckligare än William, men då kunde han inte se det. Han ville inte ta något ansvar. Han var helt förtvivlad. Jag tyckte att det var fruktansvärt jobbigt.

Hannah fick stöd från familjen

Hemma hos mamma Linda och familjen blev reaktionerna de motsatta.

– Jag kände att okej, då får jag klara det här själv, men när jag berättade för mamma blev hon bara glad. Hon tyckte att det var underbart och även Maggan som ju hade två barn då blev jätteglad. Alla tyckte att det var fantastiskt och jag fick ett enormt stöd. Sedan växte jag in i rollen av att vara gravid.

– Samtidigt är det klart att jag var ledsen, jag tyckte ju om honom och jag var ledsen för att det var slut. Ledsen för att jag inte hade någon där som var delaktig i att magen växte och någon att berätta för när jag på ultraljudet fick reda på att det skulle bli en kille.

”Det var jobbigt att se alla kära par som gick runt och klappade på magen. Jag hade ingen som pussade och kramade mig”

Hannahs mamma (som också klippte navelsträngen), syrran Magdalena och bästa kompisen var med under förlossningen som blev ett 20 timmar långt och plågsamt maraton.

– När William kom ut var jag så trött och full av lustgas och epidural att jag först inte kunde glädja mig. Jag somnade hela tiden och var helt groggy, jag kunde inte ens prata. Men sedan när jag hade fått sova lite och kom tillbaka till mig själv så var det så självklart. Jag kände: ”Det är klart att jag ska vara mamma! Han är min bebis. Han är mitt allt.”

Williams pappa kom och hälsade på när Hannah låg på bb efter att Magdalena ringt honom och berättat att Hannah skulle föda. Men det tog ett bra tag innan han accepterade situationen.

”Det är klart att jag ska vara mamma.”

– Jag hade väl hoppats, så det är klart att jag blev besviken. Men vi hade inte kunnat leva med varandra, det var aldrig menat och det var inte mitt livs kärlek.

Barnen hjälpte Hannah att orka

Inte heller skulle Mios pappa, festfixaren Daniel Boudal, som Hannah träffade när William var bebis och senare gifte sig med, visa sig vara mannen i hennes liv eller drömpappan.

– Jag vill inte gå in på några detaljer, men jag kan säga att fast man lever med någon i ett äktenskap så kan man känna sig mer ensam än när man verkligen är ensam, eftersom man förväntar sig att någon ska finnas där och glädjas. Men det finns ingen där, man får nästan tvinga sig till uppmärksamheten.

– Men jag är glad att jag hade mina barn, det var de som fick mig att orka, som höll mig uppe, man måste vara stark då.

Två och ett halvt år senare, när Mio var två år, skilde sig Hannah från Daniel efter en längre tids separation. En ny man var knappast det som stod högst upp på önskelistan när Hannah sprang rakt in i Mr Right – Malmökillen Peter Karyd – som hon träffade genom en gemensam vän.

– Tidigare i mitt liv har jag haft känslan i hjärtat att ”det här känns inte bra”. Men jag har ändå gått emot mig själv och hoppats att det kommer att bli bra. Men den här gången kändes det rätt från början. När man vet att det är rätt så vet man.

Har uppfostrat sönerna ensam

Det är modigt att våga satsa igen, har du aldrig känt någon oro över att bli lämnad igen?
– Både och, samtidigt så är man väldigt, väldigt skör, säger Hannah. Man känner sig ganska misslyckad – jag har två barn med två olika pappor. Nu är det inte jag som har gjort valen som har gjort att det inte har funkat, det är omständigheterna. Men jag har uppfostrat barnen själv och gett dem kärlek och de mår bra och är harmoniska igen nu.

– Så samtidigt som det var en väldigt skör sits när jag träffade Peter, det här att våga blanda in en till person i barnens liv – ”tänk om han också lämnar oss? Och tänk om det blir fel igen?” Samtidigt som jag har blivit ganska hårdhudad och lite sådär ”jamen passar det inte så kan du… här har jag lyssnat på lögner och blivit lurad. Det tänker jag inte bli igen!”. Man blir nästan för tuff och hård.

När försvann den känslan?
– Ganska fort, även om vi väntade någon månad innan han träffade barnen. Men vi kände snart att det här är rätt, vi ville vara med varandra hela tiden. Det är så konstigt, men jag tror faktiskt på att det finns en som är bestämd för varje människa och det är verkligen Peter och jag. Han friade efter ett och ett halvt år och vi gifte oss ett halvår senare, sedan är han jättefin med barnen.

Vad skönt.
– Som ensamstående kände jag att det var lite jobbigt i början med barnen, att jag nästan skämdes om de var jobbiga och griniga, ”och nu har han bajsat på sig och Peter kanske tycker att det är jobbigt och skitäckligt och inte vill träffa mig mer”. Det var sådana tankar, ”han kanske inte vill att William och Mio kommer in och lägger sig i sängen och snarkar och sparkas”.

”Peter är den bästa pappan”

– Fast samtidigt kände jag ju att det här är mina barn och att han får acceptera att det är så här och på samma gång känslan av att vara snart trettio, två ungar. Man känner sig misslyckad och undrar vad man är bra på egentligen. Det är skitigt, leksaker överallt och stinker bajs och det är mask i magen, haha, usch, sånt tyckte jag var jobbigt i början och jag tror att många känner så.

Hur är Peter som bonuspappa?
– Han är den bästa pappan som finns, fast han inte är deras biologiska pappa. Jag har en otrolig respekt för människor som tar det ansvar som Peter har gjort. Han sitter med i alla kvartsamtal och det är inget jag behöver fråga om, allt är så självklart för honom. Det känns hemskt att säga för jag tror att jag själv hade haft jättesvårt att träffa en kille med barn, att försöka ta in dem i mitt liv och hjärta. Jättesvårt.

Hur har barnen reagerat på honom? 
– De är oerhört glada och det märktes att de tyckte det var kul med en extrapappa i vardagen. Pojkarnas pappor tar hand om dem varannan helg och de har en jättebra relation. Jag var nervös i början för hur det skulle bli med ”en pappa till”, men i dag är jag glad för att de har en sådan fin relation.

– Att växa upp med mig som mest gillar att pyssla och rita är inte optimalt för två små pojkar. De behöver få brottas lite och få skrubbsår utan att någon springer fram och frågar ”hur gick det?” hela tiden. Nu har de tuffat till sig och jag har coolat ner mig också.

– Men i början ville Peter inte tränga sig på utan höll sig borta tills barnen hade lagt sig. Han är själv skilsmässobarn och förstod att det inte alltid är så kul när det kommer in någon ny i familjen. Därför valde vi att skynda långsamt. Det tyckte jag var lite fint.

– Han bodde ändå i en schysst lägenhet inne i stan, körde en sportbil och var singel, han skulle aldrig träffa en tjej med barn. Och så träffar han mig ute i förorten, sålde bilen och köpte en kombi och flyttade till radhus, haha.

Träffar William sin pappa också? 
– Ja, fast han bor mycket i USA, men så fort han är i Sverige så brukar de träffas och nu när Andreas har arbetat i Sverige brukar de träffas varannan helg. Annars håller de kontakten över telefon eller chatt. Och när Andreas är i USA brukar Daniel ta hand om båda pojkarna när det är hans helg med Mio.

Blev magsjuk under graviditeten

Var bebisen med Peter planerad? 
– Ja, för första gången efterlängtad och planerad. Jag blev gravid förra hösten och tyckte det kändes jättehäftigt, jag har alltid sagt att jag skulle få ett tredje barn och vara lyckligt gift innan jag fyllde trettio. Men så gick det inte. Jag fick missfall och det kändes jättejobbigt, nu när vi verkligen ville. Det var deppigt. Men sedan, andra försöket, gick det bättre.

Hur har graviditeten varit den här gången? 
– Jag har haft bra graviditeter och aldrig kräkts men den här gången har jag varit väldigt trött, i början kom jag knappt ur sängen. Sedan blev jag matförgiftad när jag var en månad gravid och då blev jag väldigt nervös att något skulle gå fel. Jag vet inte hur många gånger jag var på akuten. Jag hade fruktansvärda kramper och var uttorkad, det höll i sig i flera veckor och vi kunde inte känna någon glädje eftersom vi var så rädda.

LÄS OCKSÅ: Hjälp, mitt barn har fått magsjuka! Allt om vinterkräksjuka och annan smitta

– Jag hade väldigt ont i magen, men när vi hade gjort alla tester, kub och nupp och extra ultraljud och allt såg jättefint ut, så kunde vi slappna av och då försvann också det onda. Men jag tycker att det går långsamt, jag räknar veckorna!

Har du haft några cravings? 
– I vanliga fall så gillar jag inte bullar och godis, jag är mer en chips- och saltmänniska. Men nu är det extremt mycket glass och bullar, jag kan köpa en prinsesstårta och trycka i mig själv utan problem, och jag äter barnens sliskiga godisbitar som jag annars inte ens skulle titta åt.

– Man hade ju hellre haft cravings på mandariner, liksom. Peter säger att det här blir hans undergång, att han äter tillsammans med mig…

”Vi är gjorda för att föda”

Hur tänker du inför tredje förlossningen? 
– Jag har ju alltid fött på KS i Solna tidigare, men den här gången föder jag på BB Stockholm som jag hört mycket bra om, där har jag en garanterad plats och det känns betryggande. Men eftersom det är tredje gången är jag jätterädd att det ska gå för fort och att jag ska föda i hallen. Eller att jag inte ska hinna få en epidural, det är jag livrädd för. Jag beundrar människor som kan föda utan bedövning, men jag är inte en av dem.

Har du gått några kurser? 
– Nej, inget sånt, jag går bara in och flåsar och skriker lite, jag tror inte sådant där hjälper så mycket. Kroppen tar ju över och vi är gjorda för att föda, jag tror att det går lite av sig själv. Bara jag har någon att klämma i handen hårt och får skrika lite.

– Men det är klart, när jag födde William hyperventilerade jag och fick syrebrist, då var barnmorskorna jätteduktiga och hjälpte mig att andas rätt. Man får förlita sig lite på dem.

Har du fått några reaktioner på att du skaffar ett tredje barn med en tredje man?
– Jag har aldrig hört det själv men Peter har hört bakom sin rygg att folk sagt att ”hur fan kan han träffa någon med två ungar med två olika pappor?”. Jag blev väldigt förvånad och kände ”men gud, tycker folk att det är så hemskt?” och det kändes jobbigt om folk tyckte att jag var lösaktig när de inte kände till bakgrunden.

– Jag har aldrig ens tänkt så, livets vägar är outgrundliga och man vet aldrig vad som händer. Men för mig är det här den perfekta familjen, min kärnfamilj, och vi kunde inte vara lyckligare.

Folk är dömande i Hannahs blogg

– Nu i efterhand när jag har börjat blogga har jag insett att det verkligen retar somliga att jag har olika pappor till mina barn. I min värld borde det viktigaste vara att barnen är lyckliga och älskade, oavsett hur familjebanden ser ut.

Kan du känna att ensamma morsor inte står så högt i kurs? 
– Vissa människor är dömande när du är ensam mamma och det är klart att det kan kännas jobbigt. Jag kan påverkas av det och känna mig misslyckad. Men jag brukar tänka att det är mer synd om dessa människor med en bitter personlighet och snäv verklighetsbild än vad det är om en ensam mamma.

– Jag kan förstå om många killar är rädda för att dejta en ensam mamma med ett mer komplicerat liv, men ofta är vi mindre komplicerade i vår person eftersom vi har en trygghet i våra barn.

Oroar du dig för trebarnschocken?
– Inte direkt, men det är klart att det blir en omställning för alla, för Mio och William som jag tror oroar sig lite och det kanske kan bli ett och annat tjuvnyp. Men något som jag är rädd för och som jag tycker är jobbigt är att jag är väldigt överbeskyddande. Jag älskar mina barn så mycket att det är galet, jag går fortfarande in varje kväll eller natt och känner på dem att de mår bra och andas. Även om jag är helt slut och ligger i sängen så tänker jag att ”tänk om det skulle hända något, jag måste kolla”, då kan jag vara lugn sen.

Var kommer det ifrån? 
– Det är nog för att jag alltid har tagit hand om dem själv, det blir nog så då. Det är myc­ket ansvar och barnen har varit mitt allt. Vi har kommit så nära varandra och det är väl på gott och ont. Jag har varit orolig att något ska hända dem. Så jag känner att jag kan stressa upp mig med en nyfödd. Jag har redan kollat upp alla olika sådana här grejer som piper om bebisen slutar andas.

”Jag blev så rädd att jag höll på att dö.”

Har något hänt tidigare? 
– När jag kom hem med Mio från bb fick han tjockt slem i halsen, han blev alldeles knallblå och slutade andas samtidigt som det rann barnbäck ur honom. Jag blev så rädd att jag höll på att dö. Jag visste inte vad jag skulle göra med min lilla bebis som var två dagar gammal och som var blå i ansiktet samtidigt som han spydde en massa grönt. Den skräcken jag kände då var fruktansvärd.

– Han fick upp allting och började skrika till slut, men jag åkte in med honom ändå. Sedan dess har jag väl haft klippkort på akuten, haha, de skakar på huvudet när jag kommer in, säger Hannah.

– Men Mio har ju också haft förkylnings­astma vilket gjort att jag velat åka in och försäkra mig om att allt är okej.

Då är det inte så konstigt om du är rädd. 
– Nej, jag vill stanna extra länge på bb den här gången så att jag vet att allt är okej. Men jag är fortfarande väldigt överbeskyddande, jag tror jag mosade Mios mat tills han var fyra, haha...

– Och William ramlade hela tiden som bebis så till slut köpte jag en liten hjälm som han fick gå runt i. Jag är sådär att jag ringer till dagis och kollar att alla gått första hjälpen-kurser.

Hur känns det att du ska få en liten tjej? 
– Jag blev väldigt glad att det är en tjej, jag hade blivit glad vad det än hade blivit, men det är en speciell känsla för vi har inga tjejer i familjen, jag och Maggan har ju fem killar tillsammans.

– Men lite nervöst också, funkar det på samma sätt? Jag kan ju bara torka snopprumpor, haha! Jag har alltid känt mig som en pojkmamma, men nu har jag börjat kolla lite på små flickkläder och det där när hon blir äldre, att kunna shoppa och ha tjejsnack mitt i natten, det verkar mysigt.

Vad händer framöver? 
– Jag håller på att spela in en träningsvideo för gravida mammor som ska släppas på dvd och vi jobbar också på att göra en träningsvideo om hur man kommer i form efter graviditeten. Upplägget är anpassat för de mammor som vill hålla sig i form utan att behöva gå på gym med trendiga kläder och hög musik som dånar, säger Hannah.

– Och sedan ska jag ju vara lite mammaledig också...

Text: Moa Herngren