"Fyrabarnsmorsor ska vara bitchiga"
"Fyrabarnsmorsor ska vara bitchiga"

Martina Haag: "Fyrabarnsmorsor ska vara bitchiga"

Fjärde barnet, fjärde boken och fyrtiofjärde året. Martina Haag berättar om sorgen i att ha fött sitt sista barn, om att vara ihop med en tiopoängare (som ständigt vill ha nya hunder och ungar) och om hur kaos föder skrivlust. "Jag har kontoret i huvudet", säger hon.

Bitchig. Det är så fyrabarnsmammor måste vara. Det förklarar Martina Haag, författare, skådespelare, mama-favorit vare sig hon bloggar eller skriver krönikor, när vi sitter på tjusiga Teatergrillen nära Dramaten i Stockholm och smaskar i oss grillade kalvbiffar med pilgrimsmussla (och därefter blir det ananas- och chilitartar med vit chokladmousse och rostad cocos för fyrabarnsmamman) Maten får hon i sig med imponerande hastighet och den sväljs ner med en Ramlösa. Samtidigt ser hon både lugn och utvilad ut, fräscht brunbränd, osminkad, med sött vippig skolflickskjol, bara ben och en röd kofta med snygg urringning.

Du verkar inte vara så bitchig!

- Det är ju bara för att jag har tagit två timmar ledigt för att göra den här intervjun, säger Martina och tittar på klockan.

Barnvakten är ute och går med Diana i vagnen inte så långt härifrån.

Kolla in filmen från omslagsplåtningen hemma hos Martina Haag!

På vilket sätt blir man bitchig då?

- Jo, men redan med första barnet slutar du umgås med folk du egentligen inte gillade. Du slutar sitta kvar på tråkiga pjäser bara för att du borde. Med barn nummer två ser du bara de biofilmer du verkligen vill se, och så fortsätter det. Men det finns en slags gräns på trevligheten när du går från tre barn till fyra barn. Fyrabarnsmammor får en vasshet i sig, det är mer "cut the crap". Vi hinner inte prata med folk, det kan vara så att någon står och och berättar att han eller hon låg på sjukhus förra veckan och jag snabbspolar personen på ett bitchigt sätt, avbryter mitt i meningen: "Jaha, okej, hejhej, nu måste jag rusa", eftersom det alltid finns något barn som måste hämtas på cirkusskolan. Jag har helt enkelt inte ro att vara trevlig längre. Och samtidigt har jag konstant dåligt samvete över barnen.

Varför det?

- Jo, men det är svårt att hinna med dem. Dino, 5, kommer i kläm så det bara dånar om det. Dagisfröken sa till och med att hon trodde att han behövde lite mer tid med sin mamma. Sånt blir man ju helt knäckt av att höra. Så nu har vi en dag i veckan när vi går, bara han och jag, ut i skogen och kollar på löv och sånt,  typ "det här är hägg", och han frågar "skägg?" och så äter vi någon macka och dricker varm choklad. Vi utforskar den lilla världen.

Han känner konkurrensen från bebissystern?

– Ja, hans identitet sprack ju lite där, han var minst och familjens gullis. Så kom det en ny liten gullig person – vem blev han då? Jag får så dåligt samvete om han frågar ”mamma, kan du fixa nytt batteri till min leksaksbil?” och jag svarar ”javisst”, men så glömmer jag bort det i flera veckor.

Men saknar du inte att prata med vuxna?

– Jo, gud ja, det blir ju jättetråkigt utan andra vuxna. Folk säger alltid till mig: ”Vänta bara, snart är du ute på andra sidan.” Alltså när alla barn tar sig hem från skolan själva, perioden då du både har allt det mysiga med barn men ändå kan gå på bio med din man.

Den tiden har du knuffat ännu längre bort.

– Jag vet! Så har jag förkortat det roliga också, det blir inte så mycket tid kvar eftersom jag nu är 44 och Diana fortfarande bebis.

Och ändå blev det en liten fyra. 

– Ja. Erik ville så gärna ha fyra barn. Jag tänkte att tre barn räcker mer än väl. Fast samtidigt, det var verkligen sista tåget, och jag tänkte ”ska jag med eller inte?”. Och så hoppade jag på. Jag tycker att det är fantastiskt att det gick, alla kurvor pekar ju neråt, det blir svårare att bli gravid ju äldre man blir. Diana är också världens gulligaste bebis.

Det har du rätt i. Tog du fostervattenprov?

– Ja, det gjorde jag och det var läskigt. Efteråt var jag jätterädd för att röra på mig, tänkte typ att fostervattnet skulle spruta ut ur det där lilla hålet om jag gjorde fel. Så jag gick hem och satte mig prickstilla i soffan och kollade på hela ”Desperate Housewives”-boxen.

Visste ni vad ni skulle göra ifall barnet hade Downs eller ryggmärgsbråck eller så?

– Sånt är så svårt att bestämma innan, tycker jag. Du kan ju reagera på ett helt annat sätt när du får beskedet än vad du först tror. Men vi gjorde det för att vi tänker att om barnet har Downs eller kanske saknar ben eller så, då vet vi och kan förbereda oss för det.

Du gick 19 dagar över tiden och skulle precis bli igångsatt när det satte igång av sig självt?

– Ja, precis. Det var en kul förlossning. Det tog ungefär en halv dag.

Jag trodde det gick snabbare för varje barn?

– Nej, du tänker på barn nummer två. Tvåan kallas ju för kanonen, för det brukar gå så fort. Men jag tycker att det är väldigt roligt att föda barn, det närmaste gud man kan komma, det är så sinnessjukt häftigt. Den här sista gången provade jag akupunktur, det har jag inte gjort förut. Jag har tänkt att det omöjligt kan fungera, att det är som att lägga en fjäder på pannan mitt i en orkan, så jag tackade ja mest för barnmorskans skull. Jag fick en nål i pannan – och blev lugn! Det var helt otroligt vad det funkade. Det enda lite sorgliga är att det här var sista gången.

Är det säkert? En till kanske? Liten femma?

– Nej du, jag blir snart 45, nu räcker det.

Hur gick amningen?

– I början gjorde det asont. Då var det bra att blogga och ha 10 000 mama-läsare som kunde ge en tips och råd. Jag ammar fortfarande, nästan var fjärde timme, och det är ju så, amningen gör en trött, särskilt nu, när jag är äldre. Det är som att jag går på fälgen hela tiden. Jag kan vakna på morgonen och tänka ”nu är det 12 timmar kvar tills jag får gå och lägga mig igen”. Egentligen är det ju enkelt att lösa, bara att sluta amma, men det känns taskigt mot Diana, när jag ammade alla andra barn nästan två år.

Hur är det då, att vara 44?

– Jag tycker att det finns en sorg i att bli äldre. Att närma sig döden, du kommer inte undan, det spelar ingen roll hur mycket du än joggar och håller dig i form. Kroppen börjar rasa ihop. Det är inte roligt att se på en bild att jag börjar likna mormor, alltså inte mormor som ung, utan mormor som gammal. Det är inte det att jag vill vara snygg (jo lite), utan mer att det inte känns så kul att åldras. Jag orkar inget, jag är den som är sämst när vi spelar brännboll, den som alltid blir bränd. Det är inte så kul. Sedan är det ju faktiskt så att människor bedöms efter sitt utseende, och känner du dig ful i håret eller nåt, så uppträder du annorlunda också. Du tar mindre plats, för att inte synas. Därför är det bra att skriva böcker, för då kan du se ut som skit, det spelar ingen roll.

Blir man inte klokare av att åldras då?

– Jo, jag har absolut blivit smartare. Plus att självförtroendet är bättre. Jag har ingen lust att se ut som 20, men jag tycker att 40 räcker. Skulle vara bra om man kunde sätta stopp här.

”I en annan del av Bromma” sålde slut på en gång och fick tryckas igen. Där är Bella gift med tjusig programledare och sitter i TV4:s växel och känner sig allmänt miserabel, typ ”var det här allt?” Har du känt så?

– Ja, jag utgår ju mycket från mig själv när jag skriver. I dag tänker jag ”vilken röta att jag har skrivandet”! Vad hade jag gjort annars, kanske slutat som Bella, i TV4:s växel?

Hur mycket som de i boken är du och Erik?

– Det är mer jag i Isabella än Erik i Matte. Fast många saker i boken har hänt i verkligheten också, som när Matte och Bella går på kändisfest ber fotograferna Bella att flytta på sig. Det hände mig på riktigt, på 1990-talet, när Erik var programledare. De bad den okända frun flytta sig så de kunde fota kända Erik.

Vilken dålig stil! Men kan du vara så svartsjuk som Bella är?

– Jag är jättesvartsjuk! Så fort någon tjej kommer fram och pratar med Erik, ställer jag mig bredvid som en galen dörrvakt. Om jag inte hade varit gift med honom hade jag gjort allt för att få bli det. I går hade vi vår 13-åriga bröllopsdag, då spelade Erik Thåström, den där ”Fan fan fan fan det skulle vart du”. Då var jag tvungen att fråga honom: ”Spelar du den på vår bröllopsdag för att du går och tänker på alla andra tjejer du kunde varit ihop med istället?” Jag är sån, jag säger allt pinsamt jag tänker på en gång, för att få det ur mig.

Och vad svarade han?

– Han bara suckar. Och sedan firade vi på restaurang, han, jag och Diana. Hon var jättesnäll, även om hon inte låter som andra bebisar, hon liksom morrar som ett lejon för att hon tycker det är kul. Vi åt middag och bestämde oss för att vara ihop i minst 13 år till. Så i dag känner jag mig extra kär.

Härligt. Hur var det nu, satt du på riktigt i TV4:s växel innan du skrev boken?

– Ja, det var jättekul. Jag satt där en hel dag. Några kände igen mig, några gjorde det inte och frågade saker jag inte kunde svara på. Till sist satte jag en lapp på bröstet, att jag var prao. Men det är bra att vara på platser man ska skriva om. Jag har svårt för att fejka, och vill gärna se platsen först. Sedan kan det hända att jag flyttar om i efterhand, när jag väl vet hur det ser ut i verkligheten.

Du har gjort en fantastiskt rolig lista på vad folk vill som ringer till växeln.

– Ja, många ringer ju bara för att klaga. Skaffa er ett liv! Vill man säga. Men man måste hela tiden vara vänlig. Vissa bara skriker: ”Ge mig Bengt Magnussons nummer säger jag!”

Hur är det att skriva bok precis i samma veva som man blir fyrabarnsmamma då?

– Jag tror att kaos är bra för kreativiteten. Förr, före Erik och barnen, levde jag ett ganska stillastående liv, karriären gick trögt, jag var singel länge. Om du bara har stora, tomma, välstädade salar omkring dig, inga råttor någonstans, ja, då har du inget att skriva om. Jag tror att kaoset skapar förutsättningar för kreativiteten, får den att rulla på. Skrivandet är ett drömyrke på det sättet, du har med dig kontoret i huvudet. Ibland tänker jag på framtiden, när jag är äldre, då ska jag gå där längs Atlantkusten i Frankrike med mitt röda hår fladdrande i vinden, sedan kurar jag i min vindskupa och skriver med utsikt över havet. Det där finns ju inte i dag, men det är ett väldigt bra sätt att bli gammal på – lite Bodil Malmsten. Fast jag vill nog hellre ha hus i Italien.

Ja, ni var där på semester. Hur var det?

– Jättebra. Vi var i Sorrento, som egentligen inte är så barnvänligt, det finns inga trottoarer. Men maten – de hade så god mozzarella! Jag lovar att jag åt min egen vikt i mozzarella. Jag har haft ett sug för Italien hela livet och jag har sagt i tio år att jag ska lära mig italienska – och snart blir det verklighet! Jag och två till har skaffat en privatlärare som kommer hem till oss och lär oss.

Hur känns det att få dåliga recensioner?

– Jag blir ledsen, försöker tänka att ”det är en 55-årig gubbe som inte fattar tjejböcker”, men det hjälper inte. Det är så märkligt att jag kan ha tio som hyllar min bok och en som är dum, och så tänker jag bara på den dumma. Sedan fungerar ju media så, först ska någon upp på piedestal, sedan tar de ner en.

Martina sneglar mot klockan. Hon plockar upp mobilen och en stor plånbok i vinrött lackat skinn. Det börjar bli dags att runda av. Men så får hon syn på något spännande – SVT:s programledare Fredrik Sahlin sitter och intervjuar ”en pretentiös gubbe”.

– En annan journalist som gör ett författarporträtt, kanske?

Kanske det! Du har sagt att det är svårare att skriva om familjen när barnen är större. Men du vill fortsätta skriva böcker. Tänk om barnen blir förbannade senare, för att du skrivit om dem?

– Jag vet, jag har hört att författarbarn ofta är jättearga på sina föräldrar. Och visst utgår man alltid från sig själv som författare, till och med om boken handlar om en ledsen flodhäst. Men jag skriver ingenting om Jackson och Lucia längre, eftersom deras klasskompisars mammor läser det jag skriver. Jag skriver om de små, Dino och Diana, precis som jag skrev om storasyskonen när de var mindre. Det är liksom inte så farligt att berätta att en treåring vill sova i sin finklänning. Fast det skulle vara jättetaskigt att skriva om vad de gör i dag. Att jag och Erik bråkar är inget nytt, det vet alla omkring oss, det hörs.

Varför bråkar ni så mycket, du och Erik?

– Det är våra personligheter. Vi är liksom inga som sitter och resonerar över en kopp örtte, typ ”jag blir illa berörd när du uttrycker dig på det viset”. Det finns ingen som jag blir så arg på som Erik. Ibland blir jag så arg att det inte känns riktigt friskt, om jag hade haft en sån där elektrisk apparat som de har i amerikanska filmer, som ger en kraftig stöt, så skulle jag lätt kunna ha elat honom medvetslös när jag är som argast. Och samtidigt kan jag gå upp på morgonen och bli helt pirrig när jag ser honom stå där i köket, för att han är så snygg.

Känner folk igen dig på stan?

– Ingen vet vem jag är. Det är för att jag aldrig ser ut som på bilderna i tidningarna när jag åker tunnelbana, jag är helt osminkad. När jag sminkat mig kommer det jätteofta fram folk.

Gillar du att bli fixad för fotografering?

– Ja, jag tycker att det är en skön kontrast till mitt vanliga liv. Jag önskar att alla småbarnsmammor kunde få bli proffssminkade ibland.

Du hade en superpopulär blogg på mama.nu. Vad är skillnaden på en blogg och krönikor?

– Det dränerar en mer att blogga, eftersom orden försvinner ut i cyberspace. En krönika finns kvar på ett annat sätt. Samtidigt som jag gillar direktresponsen i bloggen och aldrig skulle vilja ha en censurerad blogg, kan det där direkta också göra mig illa berörd, anonyma fegisar som skriver taskiga kommentarer, då kan det kännas ”är det värt det”, även om man får fem snälla som ger sig de taskiga. Bloggandet tar ungefär lika mycket kraft som krönikor. Men jag skulle aldrig ge ut bloggen på bok, jag tycker inte att formen håller för det. När jag gett ut krönikesamlingarna har jag bearbetat om dem, gjort en röd tråd i dem, så det blir mer som en

roman.

Du tackade bloggläsarna i din bok och bjöd in dem när du skulle träna aerobics. Är du inte rädd att alla 10 000 skulle dyka upp?

– Nej, men det kom inte så många. Det var typ Anna Zethraeus (mamas chefredaktör) och jag och några andra kompisar. Men mina fans är inte så hysteriska, 40-åriga mammor är ganska coola. Då är det värre att vara vädertjej på tv eller Björn Gustafsson, tror jag. Alla skriker när de ser Björn. Fast värst är det nog för programledartjejer som har märkliga snubbar som fans.

Tränar du mycket?

– Nej, jag tänker att jag ska träna men så plötsligt blir det dags att åka och hämta barn. Jag har börjat jogga lite med Bea som coach (Bea Uusma Schyffert, Martinas lillasyster, reds anm), jag klarade en timme faktiskt. Fast efter fjärde barnet är det supersvårt att komma i form. Det spelar ingen roll om man svälter sig, kilona går ändå aldrig bort. Redan efter tredje barnet är det svårt med magen, efter fjärde är det som att man har en baddräkt från 80-talet på sig, som tappat resåren. Jag begär inte mycket, vill bara komma i mina gamla kläder. I Italien i somras kom folk och gratulerade till att jag var gravid med femte barnet. Då började jag nästan grina.

Äsch, du ser ju jättesmal ut.

– Det är för att jag lärt mig klädknepen.

Mia Skäringer tog ju över stafettpinnen som mama-krönikör, hur kändes det?

– Det är jätteskönt att vi är så olika. Det hade varit läskigt om det kom en som liknade mig, fast var mycket bättre än jag. Men hon har helt egen stil, det är bra. Hon känns som en värdig efterföljare.

Nu har tiden gått ut. Martina samlar ihop sina saker och rusar, ”vi hörs!”. Tre minuter senare kommer ett sms från henne om gubben på Teatergrillen: ”Det var ju Rolf Lassgård!”

Såklart, vem annars?*

* När Martina i sin genombrottstext, i antologin ”Uppdrag: Mamma” (Albert Bonnier förlag, 2002), skulle beskriva sitt utseende som gravid (med Jackson) var det just Rolf Lassgård hon jämförde sig med.

I en annan del av Bromma

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!