Före detta proffsboxaren Frida Wallberg berättar om hur det var att bli gravid efter en hjärnskada.
Före detta proffsboxaren Frida Wallberg berättar om hur det var att bli gravid efter en hjärnskada. Foto: Kajsa Göransson

Frida Wallberg: ”Läkarna varnade mig för att bli gravid efter hjärnskadan”

2010 blev Frida Wallberg världsmästare i boxning. När hon tre år senare skulle försvara sin titel fick hon ett slag mot huvudet som nära på tog hennes liv. Den kamp hon för nu sker utan boxningshandskar, en dag i taget, med barnen som den största motivationen att bli bättre.

Bilen letar sig fram över de slingrande grusvägarna när skogen plötsligt öppnar sig. Vi stannar vid ett timrat hus med utsikt över sjön Ören, utanför Åtvidaberg. En blond kvinna kommer ut och hälsar oss välkomna med ett barn på höften och ett annat som tittar fram bakom henne. 

Trebarnsmamman Frida Wallberg är Sveriges mest framgångsrika kvinnliga boxare genom tiderna. 2010 blev hon världsmästare. När hon den 14 juni 2013 skulle försvara sin titel en tredje gång hade hon inte förlorat en match sedan hon blev proffs 2004. Alla var övertygade om att hon skulle vinna även då. De två knockarna som nära på tog hennes liv kom i den åttonde ronden. Många minns bilderna som kablades ut när Frida blev liggande på golvet. Inför en chockad publik fick hon först syrgas innan hon bars ut på bår. Hon fördes till Karolinska sjukhuset med en allvarlig hjärnblödning och opererades akut. I flera dagar svävade hon mellan liv och död. 

Frida kallades The Golden girl. Men från att ha varit firad, stått i centrum och haft många som ville synas i hennes stjärnglans, blev det tyst. ”I början var det bara mina närmaste vänner och familjen som fanns kvar. Och ett par av mina sponsorer. Alla andra var borta. Jag var ingenting längre”. Foto: Emelie Asplund

Det är svårt att tro att den fräscha, avspända småbarnsmamman som en stund senare dukar fram kaffe på det stora matbordet, lever med konstant smärta och hjärntrötthet. Yngsta barnen Luna, 3, och Milton, 1,5, busar runt och söker Fridas uppmärksamhet. Hon talar lugnt till dem, säger ifrån när de vill mumsa i sig de framdukade kakorna, men låter dem sedan få var sin. 

Det är för Milton, Luna och deras storasyster Nellie som Frida kämpar på med vardagen. Foto: Kajsa Göransson

På väggen hänger det gröna världsmästarbältet. Frida var 11 år när hon fastnade för boxning, 26 när hon blev bäst i världen. Inget annat gällde. Chocken blev därför stor när hon vaknade på sjukhuset efter det som hänt.

– Jag minns när mamma sa att jag hade förlorat. Jag blev så ledsen och fick tårar i ögonen. Det var ju jag som skulle vinna. Jag hade svikit min tränare, mina sponsorer. Alla. 

Självanklagelserna var svåra, men smärtan värre. Den låg som en hjälm över hennes huvud. Hon kunde inte röra sig, prata eller läsa. Frida minns pinan när hon skulle sätta sig upp första gången och hur hon fick gå med rullator och sedan hålla sig i väggarna för att lära sig gå igen.

”Min dotter Nellie fick mig att kämpa”

– Det var min dotter Nellie som fick mig att kämpa då. Det var tur att hon fanns. Hon gav mig styrka. Målet var att bli den jag varit och få finnas för henne. Men i början ville jag inte att hon skulle se mig. Jag var så svullen efter att de hade öppnat huvudet för att tömma ut blodet. Mina föräldrar sa att inte ens de hade känt igen mig om de inte vetat att det var jag.

Det var till det här huset i skogen hon åkte efteråt. Huset som Frida lät bygga 2007, ett stenkast från sitt föräldrahem där hon förr brukade ladda inför sina matcher. Sedan i höstas bor hon här på heltid med sambon Emil Jonsson som är pappa till Luna och Milton. Nellie som är 13 nu, bor hos sin pappa i Göteborg. 

Frida med dottern Nellie på sjukhuset. Foto: Privat
Det var dottern Nellie som fick Frida att orka efter hjärnskadan. Foto: Privat

Emil sitter med under intervjun. Han är hennes positiva fläkt och fyller i med detaljer i samtalet ibland. Emil, som också tävlade förr, i motorcross och fitness, kom in i hennes liv via Fridas vän Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson, som hon lärde känna 2012 när de spelade in tv-programmet ”Polisskolan”.

– Jag berättade för Lars-Åke att jag var tveksam till att jag någonsin skulle träffa någon som passade mig, men då sa han att han kände en bra kille som han ville att jag skulle träffa och det var Emil. Vi träffades aldrig då men pratade mycket på telefon, som kompisar.

Sedan kom livet och olyckan emellan. Åren gick. Men 2015 började de höras lite igen.

– Jag mådde inte bra då och avbokade flera gånger när vi skulle ses. Jag hade mycket värk och hjärntrötthet och kände inte att jag ville ha någon kille i mitt liv. Men det ovanliga med Emil var att när jag sa att jag inte var redo så svarade han att han förstod, och önskade mig lycka till i livet. Det var jag inte van vid, att någon släppte mig. Jag var van att killar inte fattade när man sa nej men Emil lät mig vara.

Men när han i juni skickade meddelandet ”Glad midsommar, kompis” högg det till i Frida. 

– Vadå kompis, tänkte jag, och så blev det ändå att vi började höras igen.  

”Jag var van att killar inte fattade när man sa nej men Emil lät mig vara”

Sedan gick det fort. Frida lämnade Göteborg samma år och flyttade till Emil i Halmstad.

Vad fick dig att våga satsa?
– Emil var normal, inte så påstridig och måste inte bestämma allt. 

Emil skrämdes inte heller av att Frida var dålig, han hade själv kämpat sig igenom svåra saker som en allvarlig cancer.

– Och han ser på mig när jag mår dåligt. Jag säger inte alltid till när jag har ont, men han märker när jag är tyst. Sedan är han inte så bra på regler för barnen och så, men det är jag jättenoga med, säger Frida. 

– Båda barnen är ju väldigt intensiva, speciellt Luna, hon behöver tydliga gränser.

3-åriga Luna håller koll på sin mamma. Foto: Kajsa Göransson

Hur går småbarnsliv ihop med hjärntrötthet?
– Vissa dagar när jag mår dåligt får jag bita ihop och göra saker med barnen ändå. Att bo på landet gör det enklare för vi kan vara ute, gå till skogen, bygga koja eller grilla korv. Men jag har intyg från läkare om att barnen ska få vara på förskolan varje dag. Det gör att jag kan vila. Annars kör jag bara på. 

– När Emil är hemma kan jag vila mer eller gå ut ibland. Jag hämtar kraft i naturen och på den plats där vi är nu. Innan huset byggdes fanns det en skogsdunge här dit jag ofta gick som liten. Det var det bästa jag visste. Att sätta mig i skogen eller där nere vid sjön, säger Frida och tittar ner för slänten utanför fönstret.

Senast igår var hon ute och sprang i skogen. Frida saknar att träna hårt inför en match, men så fort hon får mjölksyra i musklerna blir huvudvärken värre.

– Det är mycket jag har tvingat mig till genom åren även om det är vissa saker jag inte borde gjort. Som att åka Vasaloppet året efter olyckan. Det gjorde mig nästan sjukare. Samtidigt, om jag inte hade gjort det hade jag inte varit där jag är i dag. Jag behövde se vad kroppen klarade av. 

”Jag åkte Vasaloppet året efter olyckan. Det gjorde mig nästan sjukare”

Det har hänt att hon ångrat att hon gick upp i boxningsringen den där junidagen. Men just då gick det inte att backa, hon hade försökt förut utan att få gehör. För mycket stod på spel. 

– Jag mådde väldigt dåligt dagen innan, svullen i kroppen och med sådan migrän att jag spydde och var tvungen att ta en smärtstillande spruta. Jag kände av den under uppvärmningen, men hade ett sådant tryck på mig från tränare, sponsorer och agenter. Min motståndare Diana Prazak hade flugits in från Australien och mycket pengar stod på spel, så det var bara att köra. Men idag hade jag aldrig gått upp, säger Frida.

Frida Wallberg (t h) mötte Diana Prazak i den ödesdigra matchen. Foto: Maja Suslin/TT

Det finns mycket sorg i de orden, men Frida vill inte att man ska tycka synd om henne. Hon gjorde ett val. Hon har blivit sämre de senaste åren, mer huvudvärk, illamående och yrsel. Iltransporterna till sjukhuset har blivit fler. Sist var det bara en vecka mellan gångerna.

– Jag producerar inte egna hormoner och har åkt in för kortisolbrist. Vissa gånger har jag låg puls, andra gånger hjärtklappning. Läkarna vet inte vad det beror på och jag har fått många diagnoser. Struma, hypofyssvikt, kortisolbrist, säger Frida.

Hon blev sämre i samband med graviditeterna. 

– Läkarna hade varnat för att det fanns risker med att bli gravid, men jag ville ha fler barn. Det konstiga var att jag mådde bra under graviditeterna men blev sämre efteråt. Barnen är samtidigt det som ger mig glädje. Att det händer mycket runt dem gör att jag inte alltid hinner känna efter. För deras skull vill jag bli bättre. Jag vill att de ska ha en mamma som är pigg och glad. 

”Läkarna varnade för att det fanns risker med att bli gravid, men jag ville ha fler barn”
Luna och lillebror Milton gör att Frida orkar. Foto: Kajsa Göransson

Medan vi pratat har Luna hoppat upp och satt sig på soffans ryggstöd. Den annars raketsnabba lilla tjejen betraktar oss en stund innan hon springer iväg. Som om hon håller koll. Det började efter att tv-programmet ”Sofias änglar” varit här och spelat in. När familjen flyttade in i huset var det en del kvar att fixa och lyckan var stor när tv-gänget och deras snickare dök upp för att hjälpa till. De byggde barnrum på övervåningen, öppnade upp fönster och byggde en träningsanläggning vid vattnet. Men i tv-programmet visades också bilder från Fridas sista match och från sjukhuset, samt intervjuer med Fridas pappa. 

– Luna och jag har tittat på programmet flera gånger och det har kommit många frågor efter det: ”Mamma, ska du dö?”, ”Varför gråter morfar?”. Och hon drömde någon natt att jag åkte rullstol. Igår när jag mådde dåligt ville hon ligga bredvid mig i sängen. Hon vill vara nära. 

Känner hon ansvar för dig?
– Ja, även om man inte vill att hon ska känna så. Det har hänt att hon sett mig åka iväg i ambulans, därför har vi tagit henne till vår kompis som jobbar på ambulansen. Luna har fått sitta i bilen, ta blodtryck och tuta lite. Hon har fått se att det inte är farligt, det har gjort det lättare för henne. 

” Luna har fått sitta i ambulansen, ta blodtryck och tuta lite”

De flyttade hit till huset för att komma närmare Fridas familj och Linköpings lasarett.

 – Läkarna här har bättre koll på mig. Och här har jag alla nära. Det går ofta rätt fort när jag blir dålig, då är det skönt att kunna ringa mina föräldrar eller min bror. Men jag går inte runt och är rädd för att något ska hända. Då skulle jag inte ha något liv. 

Frida fick en en allvarlig hjärnblödning och svävade mellan liv och död. Foto: Privat

Hon tystnar men fortsätter:

– Fast ibland tänker jag: ”När fan ska jag få må bra igen?”. Det var inte så här mitt liv skulle bli, att jag skulle kämpa för att komma upp på morgonen. Många gånger har jag legat i sängen och tänkt ”Jag vill inte gå upp”. 

– Men det har varit en tid med mer balans nu, med hyfsat bra dagar. Vad glad jag skulle vara om det var mer så. Men så fort det blir mycket, när det blir rörigt, om jag måste passa tider, så kommer hjärntröttheten. Det är tråkigt och det gör mig frustrerad. Samtidigt måste barnen upp på morgonen, få på sig kläder, äta frukost och borsta tänderna. 

”Barnen måste få på sig kläder, äta frukost och borsta tänderna”

Och livet måste fortsätta. Tillsammans med Emil har Frida en dröm om att bygga friggebodar på tomten och bjuda in till helgläger med fokus på kost och träning. Frida vet vad som krävs för att bli bäst och hoppas hitta sätt att dela med sig av det. Det finns även annat inom henne som längtar efter att få komma ut. Efter det som hände 2013 påbörjade Frida en rejäl resa inåt.

– Det fick mig att fundera mycket på vem jag var, min barndom och varför jag valde boxningen. Hur allt blev som det blev. 

Frida Wallberg berättar om matchen som dramatiskt förändrade hennes liv för alltid. Foto: Kajsa Göransson

Tankarna mynnade ut i boken ”Alltid lite till. Om att slåss för sitt liv”, om hennes liv och vägval, som hon skrev med Malin Jonson. Med utgång från den vill hon börja föreläsa om resan hon gjort. 

– Målet är att skriva ihop något och sedan åka ut i höst och prata om det som hände, skadan och det som är nu. 

Och precis som när hon skrev boken får hon ta det bit för bit när kroppen orkar, ett steg i taget på vägen till att skapa en ny framtid och för att bli den bästa mamman hon kan bli. 

Var hämtar du kraften till det?
– Barnen ger mig kraft och tanken på de dagar som är bra. 

2011 blev Frida Årets knockout-mama på Årets mama: ”Nellie säger att jag är bäst på att boxas”
Du kanske också vill läsa om Saga Berlin som fick en hjärnskada efter terrordådet på Drottninggatan 2017

Av: Therese Hedlund
Foto: Kajsa Göransson

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!