Emma, 32, räddar gatubarn i Uganda: Jag öppnade ett eget barnhem
Det började med en skolpraktik för att hjälpa utsatta barn i Uganda, och slutade med ett helt nytt liv. Nu driver Emma Kock ett eget barnhem för gatubarn och är mamma till lille Isaac, 5, som hittades övergiven som nyfödd. OBS! Intervjun gjordes i våras.
Det var 2010 som Emma Kock, nu 32, för första gången kom till Kabale i sydvästra Uganda. På 2 000 meters höjd över havet möttes hon av grönska och ett behagligt klimat. I myllret av motorcyklar, bussar, getter och kor bland matstånden längs gatorna började hon och hennes vän från socialhögskolan i Lund jobba på sin praktik.
De arbetade för en organisation med fokus på gatubarn och svenskorna träffade flera barn som de lyckades övertala att lämna livet på gatan och komma till organisationen. De började samla in pengar till dem för att de skulle få chans att gå i skolan. Emma kom nära ”sina grabbar” och höll kontakten när hon kom tillbaka till Sverige.
Det hade kunnat sluta där. Men i stället tog Emmas liv en totalt oväntad vändning.
– När vi skulle skriva uppsats senare samma år, ansökte jag om ett stipendium för att åka ner igen. Då skulle jag få möjlighet att träffa grabbarna. Men jag var inte beredd på vad som skulle komma, säger hon.
Behandlades illa på barnhemmet
När Emma äntligen återförenades med sina killar förstod hon att något inte stod rätt till. Så fort föreståndaren för barnhemmet var i närheten skedde något med barnen.
– När veckorna gick blev det här till en obehagskänsla som inte gick att sätta fingret på, säger hon.
Efter att Emma och föreståndaren hade hamnat i en diskussion där Emma sa ifrån, frågade barnen om hon inte var rädd.
– Den naturliga följdfrågan var att fråga om barnen var rädda. Jag kände att jag inte skulle gilla svaret.
Sanningen nystades långsamt upp. Föreståndaren hade misshandlat och hotat barnen i flera månader.
– Han behandlade dem på ett fruktansvärt sätt. Han sparkade och slog dem med både nävar, käppar och stålrör. Han band fast dem, låste in dem, nekade dem mat. Han hotade till och med att hälla bensin över dem och sätta eld. Han sprutade insektsprej i ögonen på vissa och lät de andra titta på och hotade att göra dem blinda. Jag var helt förtvivlad, berättar Emma.
"Jag kände att jag inte kunde åka hem"
Nu inledde Emma Kock ett genomtänkt hemlighetsmakeri. Barnen litade på henne och spelade med. Emma valde att inte kontakta polisen eftersom föreståndaren hade goda vänner där. I stället gick hon till de sociala myndigheterna, fick pojkarna att vittna i hemlighet och lyckades få ett domstolsbeslut att barnen skulle komma bort från föreståndaren.
Men vad skulle hända med killarna nu? Emma förstod att det hängde på henne.
– Jag kände ganska omgående att jag inte kunde åka hem och jag visste att detta skulle ändra hela situationen. Då formades tankarna på att starta något eget. Vi hade en liten summa insamlad till pojkarna och de pengarna tillsammans med egna och extra från nära och kära gjorde att vi kunde hyra ett hus och skaffa det mest nödvändiga, berättar Emma.
I samband med detta startade Emma Kock bloggen ”Skitungarna” – ett kärleksfullt namn på hennes älskade pojkar på barnhemmet. Det gjorde att hon fick uppmärksamhet av andra bloggare. En av dem var journalisten och bloggaren Lotta Gray som blev djupt berörd av Emmas historia:
– Jag blev förundrad och inspirerad av den här unga tjejen och hennes mod. Jag mejlade henne och berättade hur imponerad jag var över hennes jobb. Hon gjorde det där som vi andra bara säger att vi ska göra. Att någon tar ett sådant beslut, med allt vad det innebär, är svårt att förstå, säger hon.
– Emma har på något sätt gett avkall på mycket i sitt eget liv. Jag vet att hon varje månad har svårt att få ihop pengarna. Det är mat, skoluniformer, hyra, läkarvård och utflykter. Hon kan inte bara dra sig ur och åka hem. En av mina högsta drömmar är att hon ska få ett ekonomiskt stöd från en större organisation som hon kan vila sig på. Årets svensk blir alltid Zlatan. När är det Emmas tur? frågar sig Lotta.
Prenumerera på mama och få fina premier!
"Vi löser utmaningarna efter hand"
Själv tycker inte Emma att hon har offrat särskilt mycket för sitt livsval.
– Det har aldrig känts som att jag har gett upp mitt liv i Sverige. Jag känner mig nära genom sociala medier och åker hem till mina föräldrar på somrarna och jobbar för att få ihop pengar som håller barnhemmet flytande resten året, säger hon.
För att hålla nere kostnaderna äter allihop ugandisk mat som ofta består av ris, potatis och bönor. En gång i veckan äter de kött eller kyckling. Ibland handlar de i matstånden på gatan.
– De flesta lagar mat över öppen eld och det kryllar av människor överallt. Alla är utomhus och folks ytterdörrar står alltid på vid gavel, säger hon. Emma är varm, men praktisk. Vem som helst hade kunnat bli uppgiven inför den stora uppgiften att försöka få ekonomin att gå ihop eller tyngd av ansvaret att ta hand om så många barn och ungdomar, men Emma håller huvudet högt.
– Det har aldrig känts överväldigande. Jag tar en dag i taget. Vi löser utmaningarna efter hand.
Tvekade inte inför en adoption
Ett par år efter att Emma fick ansvar för alla barnen åkte hon till sjukhuset med en av pojkarna. Där såg hon en liten nyfödd bebispojke i en vagga vid sjuksköterskeexpeditionen. När hon frågade om honom visade det sig att han hade hittats övergiven i ett buskage och lämnats åt sitt öde.
– Historien berörde mig väldigt mycket, och varje gång jag träffade de sociala myndigheterna frågade jag om pojken och hur det gick för honom. De hade inte lyckats spåra några släktingar och han skulle flyttas till ett stort barnhem i huvudstaden Kampala. Då fick jag obehagskänslor, säger Emma.
Hon bestämde sig för att låta pojken, som fick namnet Isaac, bo på hennes barnhem.
– Vi försökte spåra hans släktingar och det gick ett år, men inget hände. Man blir väldigt fäst vid en så liten bebis. Då kom tankarna på adoption. När jag hade tagit reda på att det var möjligt att genomföra fanns det inte en tvekan, säger hon.
"Vi lever inte ett åtta-till-fem-liv"
Adoptionsprocessen tog nästan ett helt år och lättnaden var stor när allt blev klart.
– Det känns så naturligt att jag är hans mamma att jag inte reflekterar så mycket över det. Min mamma kan däremot vara förundrad över hur mina och Isaacs vägar kunde korsas. Det är häftigt att få ha förmånen att vara hans mamma och samtidigt veta hur illa det hade kunnat gå för honom. Det känns helt självklart att vi ska vara tillsammans, säger hon.
I rollen som svensk mamma i Uganda har Emma blivit tvungen att hitta ett mellanting i sin föräldraroll.
– Vi har inte de vanliga rutinerna. Vi bor i en lägenhet mittemot barnhemmet så Isaac känner sig hemma där och leker med barnen. Vi lever inte ett åtta-till-fem-liv. Arbete och privatliv hänger ihop.
I sommar, när Emma åker till Sverige för att sommarjobba, ska Isaac få prova på den svenska förskolan.
– Vi hoppas att han ska tycka om det. Vi måste prova hur det känns för att se vilka beslut det blir i framtiden.
Äldsta barnen har tagit studenten
Tillsammans med Isaac och Emma bor också pojkvännen Alex som arbetar på barnhemmet. Alex är på alla vis Isaacs pappa, förutom på pappret. Det beror på att Emma och Alex inte är gifta. Åtminstone inte än. På sikt är planen att Alex ska bli Isaacs pappa ”på riktigt”. Det finns många stora frågor framför dem. Ska de bo kvar i Uganda när Isaac börjar skolan, eller ska de flytta till Sverige?
Emma har inga svar ännu. Och hon skulle aldrig lämna pojkarna på barnhemmet vind för våg.
– Jag känner en stolthet och en glädje över allt vi har gjort. De äldsta av våra pojkar har tagit studenten nu. Det var en osäker situation och på något vänster tog vi en dag i taget och har kommit så här långt. Samtidigt har vi fortfarande så mycket att göra varje dag att vi inte kan gå omkring och tänka på det så. Vi bara jobbar vidare.
Så funkar Emmas organisation
Insamlingsstiftelsen Emma & Therese Children’s Project har sju anställda från Uganda. Ibland tillkommer volontärer från andra länder. Just nu bor 18 barn i huset och organisationen har också ett utslussningsboende för de äldre killarna, som just nu är sex stycken. Samtidigt sponsrar organisationen 20 barn med skolavgifter. De barnen bor hos fosterföräldrar.
En vanlig dag under terminerna är barnen i skolan på dagarna och de anställda jobbar med planering, har möten, gör inköp och går på läkar- och tandläkarbesök med något av barnen vid behov. På eftermiddagarna brukar barnen spela fotboll med sina kompisar och på kvällen är det middag, läxläsning och lite fritid före läggdags.
Kläder och skor är det som har störst åtgång och som barnhemmet alltid har behov av. Särskilt fotbollsskor slits fort ut.
Av: Malin Collin
Foto: Privata
Artikeln är publicerad i mama nr 7 2017.
