Ebba von Sydow: ”Barnen måste få sin gröt även om jag har kraschat”

Foto: Isabell N Wedin

Med en fullspäckad kalender och tre barn var det inte konstigt att livet plötsligt blev för mycket för entreprenör-maman Ebba Kleberg von Sydow. I en öppenhjärtig intervju berättar hon om mammalivet, äktenskapet med Johan och vägen tillbaka efter utmattningen.

Ämnen i artikel:

Vid exakt det här bordet, på exakt den där stolen satt Ebba Kleberg von Sydow, 38, för drygt två år sedan när förlossningen med yngsta sonen Ernst satte igång.

– Jag åt en avokadosmörgås med ägg och tänkte ”Nu ska jag äta något bra medan värkarna tilltar här”, berättar hon.

Vi befinner oss på Broms på Karlaplan när hon berättar om den där tredje förlossningen, som blev hennes revansch på de två första. Om hon ska ranka upplevelserna ligger Ernsts födsel på klar förstaplats, förlossningen med mellanbarnet Klas är tvåa och första förlossningen, med dottern Marianne, ligger ”på kanske 112:e plats”, skojar Ebba.

– Andra gången var jag supercool och åkte tunnelbana till sjukhuset och ringde inte ens Johan men tredje gången gjorde vi det tillsammans. Det var förlossningen jag kände att jag förtjänat.

Foto: Isabell N Wedin

Ebba von Sydow om utmattningen: ”Jag funderade på hur jag skulle prata om min krasch, av respekt för alla som blivit sjuka på riktigt.”

 

Foto: Isabell N Wedin

Trots att Ebba tog det betydligt lugnare med tredje barnet har hon jobbat mycket med en bebis på armen.

Efter lunchen här på Broms tilltog värkarna tills Ebba och Johan sent på kvällen tog en taxi in till Danderyds sjukhus.

– Jag födde med epidural, lustgas och extra allt. Jag skrek ”Ge mig allt ni har – och lite till!”. Jag kommer ihåg att jag blundade mig igenom nästan hela värkarbetet och var inne i mig själv. Jag hade ändå gjort min gravidpodd och skrivit min gravidbok och tog fram hela artilleriet. ”Nu ska jag använda allt jag kan”, tänkte jag, och kände ett konstigt lugn genom hela förlossningen trots – såklart – illvrål, smärta, rop på mamma och hela den resan.

Efter förlossningen ”klamrade hon sig fast på BB-hotellet”, som hon uttrycker det.

– Eftersom jag haft sådana fruktansvärda problem med amningen tidigare var jag så noga med att få hjälp att komma igång den här gången. Jag har haft mjölkstockningar av värsta graden men gav mig tusan på att ge det ett försök. Nu fick jag det till slut att funka med god hjälp från proffs och jag insåg för tredje gången att det är ett heltidsjobb och sjukt svårt med amning. Åtminstone för mig.

”När Marianne var 9 veckor åkte jag till Alperna och vandrade med hela familjen. Det är inget jag rekommenderar”

Fyra dagar efter att Ebba fött första barnet Marianne för åtta år sedan arrangerade hon en bokrelease. Ytterligare sex dagar senare gjorde hon ett tv-inslag om Stockholm för Tysklands största tv-kanal.

– Och när hon var 9 veckor åkte jag till Alperna och vandrade med hela familjen. Det är verkligen, vill jag understryka, inget jag rekommenderar eller är stolt över, men jag visste inte bättre och det gick bra ändå. Även om jag hade kloka personer som avrådde mig från de här sakerna så måste man få landa i den insikten själv.

Även med andra barnet jobbade hon på, men med Ernst tillät hon sig att vara ledig mer i början.

– Jag höll mig hemma i flera veckor och det var så skönt. Jag såg hela ”Skam” och hela den här australiska såpan ”Hemma igen”. Jag njöt av att bara vara hemma, det var underbart.

Foto: Isabell N Wedin

Kram brorsan!

Trots att Ebba tog det betydligt lugnare med tredje barnet har hon jobbat mycket med en bebis på armen och haft många bollar i luften. Även nu under intervjun åker telefonen upp med jämna mellanrum. Om några timmar ska hon flyga ned till resten av familjen i Skåne och det plingar till om att det går att checka in (”Jag trodde att det stod att jag skulle boarda, det hade varit lite stressigt”). Samtidigt har hon kontakt med bokförlaget (”Det kommer förbi en tjej här. Jag ska bara sajna några böcker”). Detta gör hon mellan skedarna med sparrissoppa och samtalet med mig som ska handla om… stress.

”Jag är absolut inget strålande exempel på hur man bromsar och vips mår bra igen, men jag jobbar med det”

I mars, efter en längre tid av hög arbetsbelastning och allt vad tre barn innebär, kraschade nämligen Ebba.

– Ernst hade haft virus i hela kroppen och alla hade vabbat och hjälpts åt men såklart var det bara jag som blev smittad, rejält. Jag kände nog lite sjukdom i kroppen, men körde på ändå. Sedan satt jag en fredagsmorgon och kunde inte resa mig. Jag var hemma i en vecka men blev bara sämre och då åkte jag in. En snäll läkare sa att ingen penicillinkur i världen kunde hjälpa mig, min kropp behövde vila.

Ebba valde att skriva om kraschen på sin blogg, något som inte var självklart.

– Jag funderade lite kring hur jag skulle skriva och prata om det av respekt för alla de som har gått in i väggen och blivit sjuka på riktigt i utmattningsdepression. Det är ju en sjukdom, medan jag fick ett virus och en stressreaktion och var och nosade på den där väggen. Men jag tror att det är viktigt att prata om det också, att det går att bromsa i tid.

Idag är hon på väg tillbaka, men än är hon inte frisk. Något roddandet med incheckning, boksigneringar och intervju vittnar om.

– Jag är absolut inget strålande exempel på hur man bromsar och vips mår bra igen, men jag jobbar med det och gör vad jag kan i min vardag, förklarar hon och skrattar till när jag undrar om hon gått i KBT för att få hjälp.

– Nej, för jag har inte hunnit hitta någon bra!

– Men det skulle passa mig för jag gillar att ha verktyg. Ett sätt är ju att skriva och prata om det, det är min ventil, men tänk om fler kunde lyssna på signalerna och ta två veckors vila.

”Det blir inte mindre stressigt för att jag börjar gråta”

I sin strävan efter att bli frisk har Ebba kommit fram till några egna verktyg som hon gärna delar med sig av.

– Jag försöker göra en prioriteringslista. Det svåra för mig är att jag tycker att så mycket är roligt. Det är inte så att någon tvingar mig att vara klassmamma, att fixa det där lilla extra för barnen eller ha kompisarna hemma på kakbak efter skolan. Jag vill ju det för det är så himla roligt. Och jobbet är också kul, så jag måste prioritera det som är allra roligast och fundera över vad jag kan vara utan. Skrivandet, bloggandet och böckerna kan jag inte leva utan, näst efter barnen.

Vad har du plockat bort då?
– Vad har jag plockat bort? Jag har inget bra svar på den frågan så jag har nog inte riktigt landat i det. Jag är uppe i en process att försöka hitta en balans, säger hon och tänker efter:

– Jag kanske inte har tagit bort något, men jag har sänkt kraven på mig själv i rätt många avseenden. För mig är det svårt att ta bort pusselbitar, men lättare att osthyvla bort lite på allting. Jag försöker att inte stressa upp mig över saker jag inte kan styra över, som vädret eller om bussen är sen eller mitt barn är sjukt. Det blir inte mindre stressigt för att jag börjar gråta. Även om det alltid kan vara skönt att gråta…

– Jo, en sak som jag har tagit bort är att jag inte plockar upp datorn efter att barnen har somnat!

Foto: Isabell N Wedin

Ebbas yngsta son Ernst har ofta fått följa med till kontoret.

Ebba beställer in en cappuccino och fortsätter:

– Det här med utmattning är ändå tabubelagt fortfarande. Jag har känt att min krasch är lite fånig och banal och har fått kommentarer som ”tror du att du kommer bli bortglömd” eller ”det är väl bara att tacka nej.” Jag tycker att det är orättvist mot mitt jobb, för det är ett sätt att degradera mitt yrke. Jag jobbar som kreatör, journalist och influencer men de kommentarerna signalerar att det inte är ett riktigt jobb. Man hade ju inte sagt så till någon annan, ”jobba tre dagar på banken bara”.

”Mycket i livet kring barn funkar bara för att det måste, sedan är det inte alltid det man strävar efter”

Ebba lägger upp sin vänstra fot på stolen bredvid. Hela underbenet är täckt av en gipspjäxa efter den fotoperation hon gick igenom för några veckor sedan.

– Jag trillade på tennisbanan och sedan snubblade jag igen, men så gav jag mig såklart ut och joggade fastän jag hade en rejält stukad fot, och då smällde det till ordentligt. Ett ledband och en sena gick av och det blev en stor operation. Att vara gipsad med småbarn hemma är inte att rekommendera, säger hon med ett leende, men tillägger:

– Men det funkar faktiskt ändå. Livet stannar till lite grann och allt kastas omkull. Jag tänkte ”Hur ska det här gå till? Hur ska jag kunna vara gipsad och hur ska allting funka?”. Läxan, eller lärdomen, är att det faktiskt funkar. För att det måste. Det är som när folk frågar hur man klarar på tok för mycket jobb och tre ganska små barn och det enkla svaret är att det inte finns något alternativ.

– Även när man kraschar ska barnen upp på morgonen och ha sin gröt och kläs på. Mycket i livet kring barn funkar bara för att det måste, sedan är det inte alltid det man strävar efter, för man vill att livet ska vara mer än så.

Den nyopererade foten är också anledningen till att Ebba varit gräsänka i nästan tio dagar, medan övriga familjen haft semester på Mallorca. Att bada, springa efter barn och klättra upp för bergsvägar skulle inte ha funkat i Ebbas skick.

– Det gör ju ont i hjärtat varje dag att vara ifrån dem, men det är nog också välbehövligt för att återhämta mig och samla kraft, säger hon, och syftar på såväl kraschen som operationen.

– Det här är det absolut längsta jag har varit ifrån dem, men jag tänker att det är nyttigt. Det är ett väldigt skambeläggande kring att vilja vara borta från sina barn idag. Egentid är nästan ett skällsord och det får man inte säga att man vill ha. Jag har ändå alltid varit ganska duktig på det eftersom jag älskar mitt jobb. Man får den där extra dosen tålamod då och laddar krafterna lite mer.

När jag undrar vad hon saknar mest med barnen tänker hon efter en stund.

– Det räcker egentligen att vara borta från dem i några timmar för att tänka att de aldrig bråkar utan sitter och leker med pinnar och bark och att livet är fantastiskt. Så nu efter tio dagar längtar jag ju ihjäl mig efter mina änglar till barn som aldrig bråkar, skrattar hon.

– Det är en sak att åka iväg från barnen men att vara ensam i ett tomt hem och Brio-tåget inte ligger ute på golvet – den känslan har jag inte upplevt på åtta år.

”Jag träffade en man som bara hade plats för två barn…”

Att det skulle bli tre barn var inte självklart, även om Ebba ”har haft tre barn i hjärtat” så länge hon kan minnas.

– Så träffade jag en man som bara hade plats för två barn. Johan berättade att det första jag sa när Klas (mellanbarnet, reds anm) kom ut var: ”Det är väl inte sista gången?”. Han tittade på mig och tänkte ”Är du galen?”

Hur kom det sig att det blev en trea då?
– Jag sa till Johan att ”det är upp till dig men jag kommer bära med mig detta genom livet. Om du absolut inte vill ha ett till barn kommer jag respektera det, men jag vill att du tänker igenom det”. Så det var en rejäl utpressning… men ändå inte. Det var ju ärligt. Han kunde inte se sig själv med tre barn men sa att han skulle fundera. Och så gjorde han det ett tag och sedan sa han ”jag tänker ändå att vi kanske kan ha tre barn då”.

Och hur är det nu?
– Johan har inte kommit över det riktigt än. Trebarnschocken ligger just under ytan. Han tycker att tre barn känns som sex barn många gånger – medan jag älskar det, fnissar Ebba.

Att barnen är i majoritet märks framför allt vid nattningarna.

– Jag förstår inte hur andra gör! Våra barn är så sjukt dåliga på att somna. Jag måste typ somna med dem och det kan man tycka låter jättemysigt, men det är det inte. Jag gillar verkligen inte att vakna upp halv elva, inte ha borstat tänderna, med lite ont i nacken inklämd i en barnsäng. Då blir jag på så dåligt humör att jag måste vara upp i 1,5 timme till, dricka te och se en serie. Vi nattar varsitt barn – och så har vi ett tredje. Tre barn är ett för mycket! Ernst vill inte somna när det händer massa roliga grejer, så de andra två får fejka att de sover. Jag ropar ”Marianne och Klas nu får ni krypa ned i sängen och så kommer jag med Ernst” och så ligger de där med kläder under täcket och låtsas! Johan nattar Ernst nästan varje kväll vilket tar kanske en timme och då springer jag mellan de andra två och försöker medla. Det är hemskt. Hur svårt kan det VA för dem att gilla samma saga? utbrister hon, och påpekar att det är precis samma sak när det gäller tv-program.

– Vi har faktiskt bara en ipad och då har vi varit noga med att det är mammas ipad som de får enas om. Mina barn tittar jättemycket på tv och jag tycker att det är fantastiskt, annars hade inte livet gått ihop. Men de får inte titta på Youtube eller spela spel som inte jag har koll på.

”Jag tycker att man borde avskaffa presenter på barnkalas”

Med tre barn och två fullspäckade kalendrar ställs det krav på logistik och samarbete, något Ebba och Johan lyckats med, menar hon.

– Vi hjälps åt och drar samma lass. Det måste jag ge Johan en eloge för, eller nej det tar jag tillbaka, men han tänker på de där småsakerna med kalaspresent och matsäck, för varför ska bara mamman göra det? Det kanske låter uråldrigt men det är väl många mammor som gör det fortfarande? undrar hon och tillägger:

– Jag tycker för övrigt att man borde avskaffa presenter på barnkalas. Vi har barnen på en förskola där det är nolltolerans på presenter. Jag önskar att det följde med upp till skolan.

Foto: Isabell N Wedin

Mammagemenskapen, där mammor hjälper mammor är något som Ebba uppskattar mycket.

Det där lasset som Ebba pratar om är ofta en anledning till att småbarnsmammor kraschar, efter att ha tagit största ansvaret för barn och hem. Detta visar mamas nya läsarundersökning kring mammalivet och stress. Och Ebba är, trots ett relativt jämställt äktenskap, inte helt skonad.

– Om jag ser tillbaka på de senaste åren är det jag som vabbat mest, eller har löst det. Det är både en välsignelse och en förbannelse med att vara egenföretagare. Det är ofta vi kvinnor som startar eget under småbarnsåren och varför gör vi det? Jo, för att vi vill ha frihet, men den har ett väldigt högt pris, säger hon och menar att det ofta anses enklare att den som inte har ett vanligt jobb tar vabb eller stannar hemma på studiedagar.

– Det är nog en nyckel, att ha ett bra vabb-system. Det står också på min att-göra-lista, säger hon och det syns att hon reflekterar över att ytterligare en sak behöver styras upp.

Stressigt? Möjligtvis, men hon kan ändå skratta åt det. Kanske beror det på det starka nätverk hon har runt sig.

– När jag blev sjuk i våras insåg jag hur snälla vänner och hjälpsam familj jag har runt mig. Det är idiotiskt för det är ju självklart att de är fantastiska allihop, men jag har nog varit dålig på att be om hjälp. Om Ernst är krasslig tar jag med honom till kontoret istället för att fixa barnvakt, så blir det en dålig arbetsdag för mig medan han hade haft det bättre om jag ringt in någon. Vi har hjälp av en barnvakt med hämtning för det hade inte gått med tanke på hur jag jobbar. Min man arbetar kontorstider – och mer än så.

Senaste tiden har dock Johan varit mellan jobb, vilket kom ganska lägligt i och med Ebbas krasch.

– Jag brukar tajma mina små krascher ganska bra. Jag har även fött alla mina tre barn på helger. Så himla praktiskt, skrattar hon och utvecklar:

– Efter de två första förlossningarna var Johan verkligen med på ledningsgruppsmötet på måndagen. Nu när han är mellan två jobb har han tagit alla lämningar, roddat och fixat. Då slår det mig också vilken mammagemenskap det finns, och det är ju idiotiskt – varför är det bara vi mammor som har nummer till varandra? Det ska inte ligga på mamman att ordna playdates, så nu har jag delat alla telefonnummer med Johan.

”Som mamma är de andra mammorna i min närhet de viktigaste relationerna”

Just den här mammagemenskapen är annars något som Ebba verkligen har uppskattat genom åren, och det har hänt att andra mammor ryckt in när det behövts som mest.

– På vår dotters födelsedag fastnade jag i ett möte och glömde klockan. Fritids ringde och undrade var jag var. Jag insåg att det var Mariannes födelsedag och att jag helt glömt bort tiden. Men då hörde jag någon annan jättesnäll mamma i bakgrunden säga ”Åh vad bra, vi hade ändå tänkt gå hem och baka något, så vi tar hand om henne”.

– Som mamma är de andra mammorna i min närhet de viktigaste relationerna. Jag har dessutom tagit största delen av föräldraledigheten medan Johan har jobbat mycket, så det har varit min räddning att sjunka ner på mattan hos en mammakompis, dricka kaffe och få prata av sig medan barnen leker. Det sparar nog många dyra terapitimmar, säger hon, lossar på gipspjäxan och masserar den opererade foten.

När ni döpte er dotter till Marianne var det många som reagerade på att det var ett ovanligt namn. Hur har ni tänkt kring namnen?
– Ett smart knep, om man vill vara lite ensam om det, är att ta från sin egen föräldrageneration istället för mor- och farföräldragenerationen. Tänk lite för nära i tiden. Men när vi checkar in på hotell tror de att Marianne och Klas är mamman och pappan och Ebba och Johan är barnen, skrattar hon.

– Och Ernst är någon gammal farbror som tar väskan.

Namnet Ernst har dessutom en egen historia.

– När han låg i magen hade jag Ernst Kirchsteiger som gäst i ”Nyhetsmorgon”. ”Inte ska det bli en Ernst, stackars barn” sa han då. Sedan skickade han en grattispresent från stora Ernst till lilla Ernst. Stora Ernst har ett eget vin också, så det var smidigt på dopet!

Och nu ska du alltså träffa dina barn för första gången på tio dagar? 

Ebba släpper ut en lång njutningssuck och förlorar sig i mobilen där hon just fått sms med bild på barnen. Hon blir plötsligt onåbar, men skrattar till när hon läser upp att Johan behöver ta ett morgonflyg nästa dag.

– Vi får göra en high five i dörren ikväll, säger hon innan hon suckar igen:

– Åh, jag spelar upp som en film i huvudet att barnen ska komma springande mot mig i kvällssolen och alla är glada och nöjda, medan verkligheten är att Ernst typ har glömt bort mamma och de andra två sitter djupt försjunkna i Barnkanalen…

Senare på kvällen kan alla ta del av Ebbas återförening med familjen på Insta story. Klockan 22.03 sitter hon och Ernst fortfarande och tittar på Pippi Långstrump. Men efter tio dagar ifrån varandra är han nog förlåten…

Mer maxad mama-läsning: Sofi Fahrman: ”Min nya moderna familj ger mig luft i lungorna” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande