"Det är tufft att dra hela lasset själv"

Sex kvällar i veckan är Charlotte Perrelli, 33, ensam med Angelo, 4, och Alessio, 2. Hon viker tvätt, läser kvällisar och pratar andlighet med sina kompisar. – Nicola gillar inte att älta känslor, men det gör jag.

CHARLOTTE PERRELLI 

Ålder: 33. Familj: Maken Nicola, 38, krögare som äger restaurangen ”Divino” i Stockholm, barnen Angelo, 4, och Alessio, 2. Bor: I villa i Djursholm utanför Stockholm. Gör: Sångerska. Aktuell: Med singeln ”Jag är tillbaks”. Förbereder och håller på att spela in nytt popalbum som släpps i vår.

mama nr 1 2008.

Stjärnan, artisten, supermamman Charlotte Perrelli, 33, fortsätter att göra karriär samtidigt som hon är lyckligt gift – och i praktiken ensamstående de sex kvällar i veckan när maken Nicola, 38, jobbar.


Men det är helt okej, tycker hon. Underbara sönerna Angelo, 4, och Alessio, 2, ­lyser upp hemmakvällarna. Och så har Charlotte fullt upp med att fundera på sin tro, som handlar om bland annat själavandring.


Vi sitter vid ett bord i makens restaurang, en sober italienare med vita dukar. Sångerskan är mindre än jag trott, nätt som en fågelunge – men rösten är djup.


När jag ber om en latte ropar hon utan att tveka in en tiramisu också, ”den kan du ha och peta i”, ler hon.

Pojkarna älskar att partaja, som här på årets mama-festen.

Ett par kvällar i veckan står Charlotte på scen (när du läser detta är hon aktuell i en julshow). Annars ­lever artisten ett intensivt småbarnsmammaliv och verkar tycka om det. När barnen somnat och det äntligen är lugnt i Djursholmsvillan efter flera timmars röj, då donar hon, tvättar (det blir flera maskiner varje dag eftersom ungarna går på utedagis), städar, tar kanske ett glas vin, bläddrar i kvällstidningarna, betalar räkningar på nätet, bloggar, mejlar. Och njuter av friden.


– Jag är ju alltid själv hemma för Nicola jobbar mycket. Så mina kompisar kommer ­ibland hem till mig när deras barn också har somnat och vi brukar sitta uppe och chittchatta om allt möjligt. Det är härligt!


– Jag ä-l-s-k-a-r att argumentera. Jag kan älta saker… tills jag kräks. När jag var liten satt jag på mina föräldrars sängkant och pratade tills de somnade, varenda kväll. ”Åh, gå och lägg dig”, sa de. Men jag kunde inte. Och jag är likadan nu. Men det är ju så olika, många hatar att prata känslor.

Tycker Nicola om det?


– Nä, inte för fem öre. Han är inte fascinerad av sådant. Men den andliga världen tycker han om. Jag har högläsning när det är något intressant eftersom han själv inte läser böcker. ”Det här måste du höra”, ­säger jag. ”Lyssna i tio minuter nu, Nicola”. ”Okej då”, säger han.


– Han gillar att ta del av informationen om andliga ting, men han orkar liksom inte själv, då händer ingenting.


– Men att sitta och älta känslor, det är inget för Nicola! Jag är tvärtom, jag analyserar ­andra och tycker att det är underbart. När A säger så, vad betyder det för B som uttrycker sig så, och vad menar C … I många avseenden är jag mycket mer italiensk och passionerad än vad han är!

Det finns fler skillnader mellan paret, visar det sig.


– Nicola pratar väldigt högt hemma, han är verkligen högljudd. Det är en kulturell grej, han menar absolut inget illa. Men ibland är det nästan så att jag håller på att dö, säger hon och gör en ful grimas, viker sig dubbel och håller för öronen.


– ”Dämpa dig lite”, säger jag till Nicola, ”barnen tar ju efter dig!”.

Nu ser hon allvarlig ut.


– Det är det här som jag tycker är jobbigt. Du vet, jag är konsekvent, om jag sagt något så gäller det. För om jag ger med mig om läggtider och så, då brister ju allting. Men Nicola är inte hemma, därför kan han rucka på smågrejer i våra rutiner. Han är inte med i vårt liv på samma sätt – och han är så blödig.


– Men ­när Nicola sen är borta i veckan då blir det ju jag som ensam får deala med barnen.


– Jag vill ha lugna, fina samtalsämnen. Man kan argumentera men utan att höja rösten. Inget gap och skrik… uuuhhh…


Charlotte himlar med ögonen.

Hur får du det som du vill ha det hemma?


– Det är jättesvårt! Det funkar lättare när jag är själv med barnen, då kan ju jag säga ”nej” och ”såhär är det”. Vi gör till exempel tysta leken i tio minuter så att de får samla sig om det varit väldigt stojigt. Men det är svårare om Nicola varit hemma med dem, då är de liksom… i en annan fas.


– Men ungarna mår fint, faktum är att när Nicola var hemma för några kvällar sen sa han ”gud vilket bra jobb du har gjort med dem”. Och det är ju sant! De vet exakt vad som gäller. Nu är det mat, badning, och efter det borsta tänderna. De känner sig trygga.

Trots att Charlotte drar ett så tungt lass hemma, ser hon, som ni vet, pigg ut.


– Jag har ju haft det självvalt soft på jobbfronten nu ett tag, jag hämtar på dagis vid tre och är bara med barnen sen.

”Bara” säger du, men det kräver ju en del att ta hand om två små barn.


– Alltså Nicola, han är alltid trött. Så för mig har det blivit en grej, att jag aldrig är trött just därför. Jag kan också däcka i soffan men det är ingen stor grej. Ingen big deal. För Nicola är det mer ”Åh, åh, åh jag är så t-r-ö-t-t”.

Var får du orken från? Du tränar ju inte.


– Nä, då skulle jag väl falla ihop. Men allvarligt talat – jag är nog bara energiskt lagd.

Du SER vältränad ut.


– Jaså, ja, vikten går ju upp och ned när man har varit gravid. Jag tror jag har haft varenda bh-storlek som finns, säger Charlotte skrattande och måttar med händerna framför sig.


Det här är bysten som kvällspressen gottade sig i för några år sen (ni minns kanske löpsedeln ”Charlotte Perrellis bröst växte under ­direktsändning” som tapetserades över landet sist hon jobbade och ammade samtidigt).


– Jag växlar mellan B- och E-kupa! Jag tittar på gamla bilder där jag är så här stor… till att det inte finns nånting kvar. Men jag trivs bäst när jag är väldigt liten i bysten. Jag är så trött på stora bröst, som ammar... och ammar...


– Nicola sa en dag ”gud det är ingenting kva-a-a-a-r”, men då svarade jag ”du, det är så skönt det här”. Fast när jag är liten är det nästan så att jag får ha vadderad bh för att se normal ut – jag blir för tunn annars.

Nicola jobbar sex kvällar i veckan, det är ganska extremt. Kan du känna dig sur över att du får dra hela lasset hemma själv?


– Sur är väl fel ord, men däremot så är det ibland tufft. Så är det ju, helt klart. Vi är många kvinnor som har det så. Men man får försöka ha överseende med varandra i relationen, och inse att en dag kommer en period när det är min tur, när jag måste vara borta mer. Och då får ju Nicola kliva in i matchen, så enkelt är det. Man är ju två om vardagen.


– Och jag ser ju inte det här som en uppoffring, det är det som är grejen... jag älskar det! Jag skulle aldrig kunna vara borta från mina barn så många kvällar i veckan, det skulle aldrig funka för mig. Jag skulle aldrig göra det. För mig är det inte ”åh jag drog högsta vinsten, jag behöver aldrig vara hemma”. Det är helt otänkbart.


– Men Nicola är hemma en stund på lördagarna och söndagarna är familjedag, då är vi ihop. Sen är han med på måndagarna på simskolan med barnen. Jag klarar inte att gå dit med båda två själv. När jag badar med Angelo så måste ju någon titta till Alessio för han sitter inte still.

Vad gillar du hos Nicola?


– Han älskar sina barn mycket och är väldigt kramig med dem, det tycker jag är jättemysigt! Sen är Nicola en glad, positiv pratkvarn, han snackar med allt och alla hela tiden. Och han gillar ordning och reda, även om han inte är så glad i att städa så hjälper han mig att hålla ordning. Det uppskattar jag.





Blir barnen extra pappiga av att han är borta så mycket?



– Ibland när jag hämtar på dagis kan Angelo titta på mig och säga med jätteglad röst ”är pappa hemma?”. Då är det inte kul att svara ”nej, han är ju inte hemma på kvällarna i veckorna, det vet du ju”. Jag märker att de saknar honom. Men om vi är hemma båda två är de mammiga, de har ju varit mest med mig.

Hur fixar ni det när du jobbar på kvällen?


– Sen Alessio kom för två år sen har vi haft barnflicka. Hon kommer minst två kvällar i veckan. Och om jag åker på turné följer hon alltid med, så att barnen kan få vara nära mig. Hon är pålitlig och företagsam. Hon kommer från en vanlig, trygg svensk familj. Inga konstigheter. Så hon är guld värd för mig, jag är lycklig för att jag hittat henne!


– Du vet, jag är sådan hönsmamma, om Nicola ska åka och handla med ungarna så nojar jag och säger ”håll nu dem i handen”. Men jag vet ju hur snabbt det kan gå.

Vill du ha en trea?


– När Angelo var ett år så blev jag ju gravid igen. Med Alessio tänkte jag först att det skulle bli så igen, men nu är han plötsligt två år, mer en egen individ, och… jag njuter faktiskt av att ha lite större frihet.


– I flera år har mina dagar handlat om att byta bajsblöjor mellan låtarna när jag har gigat. Det har varit jätteroligt men i dag, när barnen är lite större, känner jag ”just det, jag är ju faktiskt en egen individ som kan göra grejer utan barnen”. Samtidigt är jag rädd för att bli bekväm, för jag vill ju ha fler barn. Absolut. Kanske inte två men ett till.


– Men Nicola vill inte alls. ”Ett barn till, hur ska det funka? Åh så jobbigt”, säger han. Så det blir inte i morgon, men jag har svårt att se att det inte blir. Jag brukar ju vinna våra diskussioner hemma, i och med att jag har lätt för att snacka och inte han!

Hur har det påverkat er relation att ni inte har kontakt med Nicolas familj?


– Det har inte påverkat oss så mycket. Det är ju inte jag som har bett Nicola att ta ett beslut, utan det är helt hans eget. Jag är ju liksom utomstående och känner dem knappt. Det är egentligen det enda jag vill säga. Men jag vill inte prata om det då står det bara i kvällspressen om oss nästa dag.


– Sen har jag ju min familj, som Nicola är en del av. Så vi har det jättebra ändå. Man vill ju ha människor runt sig som man tycker om och som tycker om en. Livet är så kort, man har inte tid med annat.


Charlottes föräldrar bor på en gård i Småland. De har 120 får, fyrhjulingar och traktorer, som Alessio och Angelo är tokiga i. Och Charlotte brukar hävda att hon står med ena foten i myllan och den andra i stilettklack.


– Jag är ju sådan. Jag älskar att dra på mig gummistövlar hemma men samtidigt har jag en passion för vackra saker.

Och så är du är lite andlig också har jag hört, berätta.


– Ja, jag har ju alltid haft en tro. Det är ju lite konstigt, för det är inget jag har med mig hemifrån. Mamma och pappa är inte troende alls – jag gick i kyrkans barntimme och jag är konfirmerad, men that’s it. Ingen kompis hemma i Hovmantorp hade någon tro heller.


– Jag vet inte vad det var som fick mig att fastna i det där, som fick mig att tycka att det var så himla spännande och intressant. Men musiken förde ju in mig på det. Helt klart. Jag sjöng religiös musik när jag var kring tio. Vid tolv började en kompis och jag turnera. Jag vet inte om hon var så troende, men…

Nu ställer sig Charlotte Perrelli plötsligt upp, börjar spela luftgitarr och sjunga ”Räck mig din hand, vi har samma väg att gå…”.


Det är svårt att inte skratta, då och då ser man en ny Suzanne Reuter skymta fram i småländskan.


– Jag älskar gospel, den känner jag en r-i-k-t-i-g passion för, säger hon när hon satt sig ned på stolen igen.


– Sen är jag en sökare i mig själv, det har jag alltid varit. Jag har lite svårt för att bli mätt och tillfredsställd. Du vet, ”så här ser min tro ut och såhär är det”, och sen inte söka något annat. Jag har till och med försökt ta mig igenom Koranen – bara för att jag tycker att det är intressant, inte för att jag delar tron, inte alls. Buddismen har jag också nafsat på. Och det leder ju en in på det här New Age-spåret, med teorier och insiktsböcker, en del tar man till sig och annat slår man ifrån sig.

Vad tror du på nu?


– Jag har svårt att beskriva min tro, det viktiga är att man har den, tron. Sen spelar det inte så stor roll vad man tror på. Bara man har något som är meningsfullt för var och en. Det är viktigt. Men jag tror på själavandring. Alltså jag tror inte att vi blir råttor i vårt nästa liv, men ändå.

Har du levt ett tidigare liv, tror du?


– Absolut, men var och hur vill jag inte gå in på. För jag vet inte. Men man kan förnimma vissa saker, få déjà vus, och… ja, jag tror att det finns ett liv efter det här. Det är jätteskönt, för det är mycket lättare att handskas med döden när man känner att det är så.


– Jag önskar att jag hade förstått det när jag var yngre. Flera nära personer dog runt mig när jag var i tonåren och det kändes som jag själv kunde stryka med hur lätt som helst. Jag kände mig så himla sårbar då. Jag hade velat veta att rullgardinen inte är helt nere även om någon är död, utan att det fanns något annat.

Efter en lång paus säger Charlotte:


– Det är svårt att prata om tro för det är så lätt att man låter dum i huvudet och blir misstolkad. Om man pratar om andar och spöken upplevs det ofta som att man är förmer.


– Men jag tror det är bra att våga ställa alla de knäppa frågorna som man går och bär på, både till sig själv och till folk som besitter andra kunskaper än man själv gör.


Låter klokt. Nu undrar jag en helt annan sak. Dina barns kusin Benjamin showar med Pernilla. När får vi se dig och killarna på scen?


– Det vet jag inte, om barnen vill blir artister kommer jag inte att hindra dem, men det är inget jag strävar efter.


– Fast varje dag efter att vi ätit middag sjunger vi och dansar i köket. Fram med ­gitarren! Och ipoden! De tycker att det är jätteroligt. Vi brukar lyssna på Jimmy Jansson och på Benjamin, den största favoriten. Sen försöker jag spela musik som jag gillar också, som Celine Dion, och Angelo sjunger med. Ibland vill han sjunga helt själv!

Publicerad i mama nr 1, 2008.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!