Cecilia Blankens: "Jag vill föda på det mest classy way möjligt"

Cecilia Blankens: "Jag vill föda på det mest classy way möjligt"

Cecilia Blankens: "Jag vill föda på det mest classy way möjligt"

Att upptäcka sin inre urkvinna är ingenting för mamas modeprofil och bloggare Cecilia Blankens, 31. Efter att första förlossningen bjudit på spräckt svanskota är hon lika skräckslagen inför nästa.

Ämnen i artikel:

CECILIA BLANKENS

Ålder: 31.
Familj: Maken Per, 38, tv-producent (bland annat för Melodifestivalen och ”Idol”), dottern Bonnie, snart 2, och lillasyster på ingång i november!
Gör: Modejournalist med egen sida i mama, varit radiopratare i Mix megapol och bloggar såklart på mama.nu! Styvsyster till modejournalisten Elin Kling.
Bor: Kritvit, nybyggd villa i Farsta söder om Stockholm.
Aktuell: Babykollektion för klädmärket Me and I och bokprojekt med publicering under 2011.
Gravidcravings: ”Munkar, citron och sparris. Och chokladbollar.”
Gravidåkommor: ”Om jag lägger mig ned så har jag väldigt svårt att komma upp, för jag har så jävla ont i ryggen. Jag känner mig som en skalbagge som har hamnat på rygg och så har det varit sedan vecka 12.”
Mesta gravidlycka: ”Jag och lilla bebisen var på thaimassage häromdagen och det kändes väldigt mysigt. De var så gulliga och frågade en massa frågor och var så engagerade och fina och gosiga kring den här magen. Då låg jag där en timme och bara tänkte på den lilla. Jag har ju knappt hunnit tänka på det innan, det har bara varit då och då. Då fick vi som en liten mor och dotterstund.”
 

mama gravidbibel nr1 hösten 2010

Cecilia Blankens, 31, är lika chosefri nästan naken inför ett helt omslagsplåtningsteam – sju personer försöker att inte stirra på hennes perfekt glänsande gravidkropp och sluta önska att hon verkligen var en muffin man kunde mumsa upp – som när hon parkerar familjens stora Merca SUV utanför ny­inköpta splitter moderna villan och hoppar ut med den där stickade svarta KappAhl-sjalen som blivit en sådan succé på Cecilias blogg fladdrande omkring sig så att, säg, Jennifer Lopez skulle bli vild av avund om hon såg den filmiska entrén här i en av södra Stockholms förvisso mer ökända förorter.

Dottern Bonnie, en bestämd sort av det söta slaget, lyfts ut och sätter omedelbart i gång att arbeta på bilnyckelns låsfunktion. Men till skillnad från berömda divor är Blankens tydligen både glammig och gullig, samt samlad. Hon insisterar mitt i modebruset på en relaterbar naturlighet, att hon efter åratal i huvudstaden behållit sin västgötska Mariestadsfrasering, bara en sådan sak. 

Cecilia Blankens är the girl next door extra allt, snygg, snäll, karriär, kärnfamilj, kändisar som släkt, kompisar och arbetskamrater, glittrande premiärer, men hemmakvällar är det som gäller sedan hon och maken Per, 38, blev föräldrar till Bonnie. Exakt två år senare, i november, är det dags för nästa dotter.

Du verkade helt avslappnad när vi plåtade dig endast iförd genomskinliga trosor!

– Jo, men det var jag nog faktiskt. Min överlevnad har alltid varit att man alltid ska tro att man är lite snyggare än vad man är, för då blir man lite snyggare än vad man är. Dålig självkänsla har jag verkligen haft, men inte dåligt självförtroende.

Vem har lärt dig det?
– Det är mamma som har varit bra på att få till det där och det är jag evigt tacksam för.

Vad otroligt fint ni bor.
– Ja, det är för att det är så ocoolt med Farsta. Hade det legat såhär nära vattnet i typ Bromma hade det gått för det dubbla, säkert.

Det är roligt, för du och Per är arketypen av framgångsrikt mediepar, då är det kutym att man bor antingen i innerstan eller just i Bromma, men ni slår er ned i stökberömda arbetarklass-Farsta.
– Men varken Per eller jag gillar förutsägbarhet. Vi är nog lite allergiska mot det båda två. När det känns som om man bara rotar efter något, utan att tänka: ”Är det här verkligen bäst för mig?” Vi är nog inte så mycket prestigemänniskor någon av oss. Vi är inte så balla.

Två blöjbarn, hur blir det?

– Jag tänker att nu ska jag försöka städa undan innan, för när bebisen kommer kan man räkna med: ”Ajöss och goodbye, nu hänger jag i Farsta ett halvår, så ses vi…” Förutom att blogga och sådana grejer. Men jag menar, till allt vad kompisar och roligt heter. Tills man har fått ordning på det. Och inte ha några krav på sig själv. Det får vara stökigt och det blir inga semestrar och det blir ingen hemkokt julskinka. Man får lägga ned allt sådant där och bara ta sig igenom.

Ska Per vara pappaledig?

– (Suck) Ja, det är under diskussion. Jag ska jobba 20 procent. Har jag tänkt mig. De andra procenten ska vi nog dela mellan Per, farmor och kanske någon barnflicka, får vi se.

Din egen mamma, mormodern?
– Hon bor i Mariestad och är inte småbarns- eller bullmammatypen. Hon är nog mer – sedan. Min syster har två barn som är fyra och åtta. Och där är hon med.

Är ni nära?
– Jag och min syster, ja. Hon är nog den närmsta. Absolut. Sedan tror jag att sammanhållningen mellan syskonen mycket beror på föräldrarna. De har ett ansvar att foga ihop syskonen. Min mamma har alltid varit väldigt mån om att berätta för mig och min syster att vi är det viktigaste vi har för varandra, att vår syskonrelation är något väldigt speciellt och det har man aldrig ifrågasatt.

Kanske extra mycket för att era föräldrar skildes och din pappa bosatte sig utomlands med systern?

– Precis. För vi har inte bott ihop sedan jag var åtta år. Men båda mina föräldrar var otroligt starka och vackra människor genom skilsmässan. Det fanns säkert hur mycket smärta som helst där, men utåt sett, mot varandra och mot oss barn, var de otroligt värdiga.

Därför du själv bildar benhård kärnfamilj?

– Nä, jag har nog alltid varit lite mer cynisk. Jag har trott att jag inte är typen som kan hitta ro i en relation. Och så träffade jag Per och då fick jag lära mig väldigt mycket om livet och kärleken och så.

Saker föll på plats.
– Verkligen. Allt. Känns det som. Det var bra innan också, men det var… ängsligare.

Varför gör Per dig lugn?

– Jag bara känner mig helt, ja, cool med honom. Som jag aldrig har gjort med någon. Varken familj eller någon annan. Han är väldigt förstående. Jag kan inte bluffa honom heller. Innan var jag expert på att dupera pojkvänner. Det har inte gått att göra med Per och jag har inte försökt heller. Han är väldigt klok och EXTREMT godhjärtad och snäll. Han är himla bra. Han är faktiskt det.

Båda dina graviditeter har varit hyfsat ”lätta”. Förlossningen nu då?
– Förra gången var jag väldigt, väldigt, väldigt rädd och truligt tonårstjurig för att jag skulle behöva göra det på något vis. Både mot Per och barnmorskan och allt. Det kändes orättvist. När vi var på inskrivningsmöte på mödravårdscentralen var vi i en grupp med en massa föräldrar och jag bara satt och ställde en massa ilskna och tjuriga frågor och var den vresigaste man har träffat och Per överkompenserade genom att vara dansbandskäck.

Varför var du så arg?
– Jag ville nog inte vara förutsägbar… Jag ville nog visa att jag minsann… på något jättedumt vis. Jag var väl i chock, tror jag. Men den här gången kan jag faktiskt inte (suck)... Så fort jag tänker på det, så blir jag helt…

Hur var din första förlossning egentligen?
– (Djup suck) Ganska långtråkig, tycker jag. Jag tycker inte alls att det var häftigt. Det var ju häftigt att få henne. Eller att få se henne. Men det var inte heller (drar in andan häftigt)… Jag hade nog trott att, nu börjar jag gråta här och… men det var inte alls så.

Men hur var det då?
– Hon skulle komma 2 november, en vecka över tiden ungefär. Jag hade fått för mig att hon skulle komma två veckor innan, så när hon kom hade det gått tre veckor, och de veckorna är bland de värsta i mitt liv. Nu i efterhand kan jag inte fatta varför det var så hemskt, men då – äh, det var vidrigt alltså.

Vad gjorde du?
– Jag blev så fruktansvärt irriterad när alla ringde, ”Kommer hon aldrig?”, jag bara: ”Du, jag gör så gott jag kan faktiskt, håll inte på och tjata.” När värkarna började intalade jag mig att det inte var på riktigt, för jag var så rädd att bli besviken annars. Jag kände att jag inte skulle klara en timme till. Om hon inte kommer nu utan om en vecka så dör jag hellre, jag var desperat. Så jag låg där med värkar i typ tolv timmar innan jag sa till Per: ”Du, det är nog faktiskt så att hon är på väg.” 

Vilket bb åkte ni till?
– BB Stockholm. Jag tyckte det var helt osannolikt. Jag kan inte förstå hur man kan få en sådan fantastisk drottningbehandling. Man fick bo i ett eget rum i en dubbelsäng och Per fick bo kvar. Det var som Scandic hotel och det bara kom smoothies och ”vill du ha massage”. Det var som att vara på spa. Men först när jag kom in hade inte vattnet gått, så...

De stack hål?
– Ja, precis, och då började det göra ont på riktigt. De första värkarna tyckte jag man kunde andas bort.

"Jag har aldrig haft dåligt självförtroende."

Du hade gått på profylaxkurs?
– Ja, jag testade allt som  eventuellt kunde ta bort att jag var så rädd. Men så kom de tramsande  med Tens-skit, jag bara: vad fan håller ni på med! Jag bara slet bort de  där grejerna. Ta bort skiten! Lustgas! Det här hjälper väl inget? Det  var dumheter, kändes det som. Men sen när jag fick epiduralen, då bara:  ”Ah…”

Det var inte så dumt!
– Men den tog bara på halva kroppen, av någon anledning. Helmärklig känsla.

Men de fick väl sätta en till!
– Jo, men de gjorde det. Och typ, sju till, så till slut så…

…staplade du runt som en drogad katt…

– Ja,  jag skulle gå på toaletten och då bara plonk, så trillade jag ihop i en  liten hög. Benen bar liksom inte, det gick inte att röra sig. Då  avstannade faktiskt alltihop. Jag kände ingenting och Per låg och sov.  Tills de började se att hjärtljuden såg konstiga ut. Så då skulle jag  krysta ut henne. Men jag hade inga krystvärkar, så jag bara: ”Men, är de  dumma i huvudet?” Jag låg som en grönsak. Man bara: ”Meh, gör det  själv! Jag KAN inte, för jag är förlamad!” Men man fick hålla på där ett  tag. Precis när hon skulle komma ut kom jag på att ja, just det, jag  har skadat svanskotan en gång i en ridolycka. Jag fick en spricka i den  när jag var 16, det bara spräcktes upp allting, mitt i.

Herregud!!
–  Det var faktiskt gräsligt vad ont det gjorde. Det var läskigt och då  kände jag: ”Jag kan inte mer.” Så då hämtade de en sugklocka, så var det  bara ett sådant där litet ”tjong”, ett litet småryck, och så kom hon  ut.

Hur kändes det?
– Som att någon hade dragit ut ens hjärta och lagt bredvid. Hade någon kommit och
tagit  henne hade man bara på ren instinkt sprungit till Kina och tillbaka. Om  man var tvungen, för man visste ju att det här var min skatt. Det var  ett fysiskt band, som var väldigt, väldigt påtagligt.

Har du samma skräck för att föda igen?
– Ja, faktiskt. Även om alla var fantastiska och härliga på bb så kände jag aldrig det här ”åh, vad häftigt att föda”.

Du har inte hittat urkvinnan i dig…
– Nej! Klart att det är coolt att ha gjort det. Men jag känner mig inte stolt över det.

Vill du ha snitt?
– Jag  skulle inte bli besviken på något sätt. Men däremot skulle jag nog inte  tjata om det heller, för det blir inte bättre för det. Det är pest och  kolera på något vis. Det verkar bökigt efteråt och dessutom är jag så  himla gnällig när jag har ont.

Men har du pratat med din barnmorska om svanskotan?
–  Ja, jag gjorde det och hon sa, ”Du kan föda i en annan ställning”, och  jag kände att jag… Jag känner mig faktiskt lite orolig över det där med  svanskotan, hur det ska gå.

Föda i en annan ställning, tack för tipset…
–  Så det blir mindre belastning på svans­kotan. Men jag vill inte  upptäcka det en gång till, ”hell, det är svanskotan”. Det var något helt  sjukt vad ont det gjorde. Och jag kan vara lite fånigt fåfäng, men jag  vill inte stå som en apa på alla fyra och föda, jag pallar inte det  alltså. Eller att man ska stå på knäna, nä usch. Jag vill inte bli sådär  djurisk, jag tycker inte det är något kul alls. Jag vet inte om jag är  pryd eller vad det är, men jag vill inte hålla på och bli en sådan där  urkvinna, det är jag helt ointresserad av. Jag vill bara få det gjort på  det mest classy way möjligt.

Kan du tänka dig in i att det ska komma en till som du ska älska lika mycket som Bonnie?

–  Jag känner mig så himla kär i den där lilla människan redan nu, så det  är väl snarare – tänk om jag blir besviken. Tänk om jag har förstorat  upp det? Och tänk om jag tycker att hon är ful? Tänk om jag tycker att  hon är sämre än Bonnie? 

Hur ser du lillasyster framför dig? Bonnie är ju en klon av Per.
–  Ja (skratt), det är hon ju. Med Bonnie visste jag det från första  sekund och jag sa det till allt och alla: ”Det här kommer att bli en  exakt liten Per-kopia.” Så ibland undrar jag om det var jag som gjorde  henne sådan. För jag har sagt det, verkligen från första stund. Jag  visste att hon skulle bli som en liten Per. 

Det här blir kanske lite mer din bebis då?
– Kanske!


Du har väl inte missat Cecilias blogg på blogg.mama.nu? Klicka här!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande!