Cecilia Blankens: "Det är jävligt ensamt att vara mammaledig"

Från hektiskt krogliv till mammaledig i förorten - bloggaren och modeprofilen Cecilia Blankens, 32, njuter av döttrarna Bonnie, 2, och Rio, 6 månader, men stör sig på att hon får dra tyngsta lasset hemma. "Jag fixar och tvättar, matar och ammar, hämtar och lämnar.. Och längtar tills Per kommer hem."

Solen skiner in i Cecilia Blankens hus, det känns som att gå in i en ljusboll med färgklickar. Familjen har inte bott här i ens ett år, men hunnit komma i ypperlig ordning, och det nyproducerade huset gör mig både upprymd på det där ”gud, vad praktiskt!”-sättet (Förvaringsutrymmen! Walk in-closet! Grovkök! Gästrum!) och sugen på att leka med dockskåp. – Vi trivs bra här, det är nära till sjön och nära till stan. Chefen på kaféet där jag jobbade när jag var 19, bor bara några hus härifrån. Han var värsta casanovan då och hade alltid en massa brudar och bodde på krogen. Nu står han och snickrar på sitt hus på lördagarna. Vi bara skrattar när vi ses.  Svennelivet? – Ja, så mycket! Och jag älskar det.

 I Chesterfieldsoffan ligger äldsta dottern Bonnie och svettas. Hon har feber och är hemma från dagmamman. Bebisen Rio hänger på Cecilias ena höft. Rio är sex månader och fyrar av nyfikna leenden som om hon fick betalt för det. Cecilia fångar upp en napp, plockar fram ritpapper och pennor åt Bonnie och sätter på kaffe samtidigt.

 Hur är läget? – Det var jobbigt de första veckorna efter att Rio kommit, jag ville ge henne lika mycket tid och närhet som Bonnie fick när hon var liten, samtidigt som jag inte ville ge mindre till Bonnie bara för att Rio fötts. Jag räckte verkligen inte till, så kändes det. Fast på ett sätt har det varit lättare den här gången, eftersom man vet att de där hormonstinna amningsmånaderna inte kommer att vara för evigt. Det kommer inte att vara kaos i skallen för alltid.  Hur var själva förlossningen? – Jag har haft väldigt enkla graviditeter, men jag gick upp 20 kilo med varje barn och ont gör det ju, att föda. Med Rio gick det så fort, jag hann inte ens få smärtlindring. Bara lite lustgas som väckte dåliga minnen från någon Roskildefestival. Men från att vi åkte in tills hon var ute tog det bara dryga två timmar, hon liksom bara plumsade ut. Det var inte så charmigt.

 Hur är det att vara tvåbarnsmamma? – Alla klyschor stämmer! Vad fort det går, det blir bara roligare och roligare. Det är så himla roligt att lära känna dem.

 Inget av den här berömda tvåbarnschocken? – Nej, faktiskt inte. Men jag hade å andra sidan ställt in mig på living hell. Jag var förberedd på att få den skrikigaste ungen i världshistorien och att Bonnie skulle få nervsammanbrott av att få en syrra. Jag tänkte så här: Det kommer att bli kaos, och sedan kommer Per att bryta båda benen.

 Men så blev det inte? – Nej. Jag har en enda regel som jag är benhård med: Alla ska äta och sova. Det gäller mig och Per också. Annars är jag rätt slapp, man tröttnar på att höra sig själv ropa ”neeej inte där!” hela tiden. Det behövs inte så mycket regler. Man ska säga tack, man får inte slåss och man får bara ha napp när man ska sova. Och så ska man äta och sova, annars spricker allt.

 Jag brukar tänka om alla andras familjer att de har det så harmoniskt, att de smyger omkring och visar hänsyn och pratar vänligt. Hur är din familjs temperament? – Bonnie är överallt hela tiden, Rio ligger där hon ligger än så länge. Per är extremt lugn till sin natur… Den som blir uppstressad är jag. Jag har inte alls samma ro som han, jag ser mig själv bli förbannad. Men det är jag som är coolast med kidsen. Per är mer hönspappa.

 Kaffet är färdigt och Cecilia börjar rota runt efter ”godiset” som hon berättat om för Bonnie långt innan jag dök upp. Hon hittar det inte, ringer Per, han svarar inte. Sedan hittar hon det i alla fall, i ett skåp, och dukar fram ett fat med kanelbullar, smågodis och mumsmums. Rios lugna, glada Buddhakropp skrynklar ihop sig. På en sekund lägger Cecilia henne vid bröstet. – Hon får en del ersättning också, eftersom jag jobbar ibland medan Per eller Rios farmor har hand om henne. Men jag är glad att amningen funkar, men helt ärligt, det är inte jättekul. Inte så där mysigt som en del tycker. Jag tycker att det känns konstigt bara.

 Det är lätt att känna sig som en ko. – Ja, och det är så mycket annat med kroppen, den påverkas väldigt mycket av att ha fött två barn. Men vet du, rent krasst är jag rynkigare, fnasigare, tjockare, men jag känner mig så mycket snyggare och sexigare nu.

 På bilderna i mamas Gravidbibel var du lättklädd och kaxig, det var liksom antitesen till de där ”ena handen på magen och se tankfull ut-”bilderna som är så vanliga. – Det var grejen, jag ville absolut inte vara någon sådan där helig moder. Jag kände mig skitsnygg! Men de bilderna togs i och för sig i mitten av graviditeten. De sista veckorna kände jag mig inte lika härlig.

 Telefonen ringer, det är Per. ”Nä, det är lugnt, jag hittade godiset. Puss.”

 Du ser ju ut att ha kommit tillbaka till grundformen i alla fall. – Nja, det vet jag inte. Jag tycker att jag ser ut lite som en groda, två långa ben på en… blobb. Men det kommer en självkänsla, tycker jag, med att föda barn. Jag tycker mer om min kropp nu. Innan var jag nog ängsligare.

 Trogna mama-läsare vet att Cecilia länge var en glad lax i Stockholms uteliv, jobbade med mode på Expressen och ofta syntes på vimmelbilder. Sedan träffade hon tv-producenten Per, som bland annat gjort mastodontprogrammet ”Idol” på TV4, blev kär, ihop och friad till bara några månader senare. De skyndade sig att gifta sig i Las Vegas för att hinna innan Bonnie föddes.  Ni fick barn rätt snabbt efter att ni blivit ihop. Hur är det? – Bra, tror jag. Jag hade haft ett rätt komplicerat förhållande innan, så jag hade lärt mig vad jag inte skulle satsa på. Med Per har det känts så jävla rätt hela tiden.  Men ett förhållande påverkas när det kommer in en bebis i bilden. – Ja, så är det förstås. Vi är tröttare, vi tjafsar mer. Ofta för att vi sovit för lite eller inte ätit… Samtidigt tror jag att det kan vara en styrka att få barn tidigt i förhållandet. Vi månar om varandra, vi lyssnar noga på vad den andra säger. Jag är så jävla kär i min man!

 Rio har ätit färdigt och får lägga sig i babygymmet där hon somnar på under minuten. Bonnie får lite bulle och sätter sig i en fåtölj framför ”Musses klubbhus”. Vi pratar om Farsta, som ligger söder om Stockholm, och att det är rätt soft här. Inte så högstatus, inte så dyra hus, nära naturen.

 Du har ställt om från innerstadsdinkie (double income no kids) med stammiskort på Riche till tvåbarnsmorsa i förort på två år. Som Peter Jihde skulle sagt: Hur känns det? – Jag älskade mitt liv då, att gå ut. Jag brukade tänka att folk som levde svenneliv med tacos och fredagsmys var hjärntvättade. Två av mina kompisar fick barn före mig, och jag var så kass mot dem. Jag tyckte att de blev så boooring. ”Hur är det med barnen?”, typ och sedan ”jamen jag då, jag har köpt nya nagellack!”. Men jag tror och hoppas att jag har bett om ursäkt ordentligt för det.

 Har du slutat gå ut? – Nej, men det är inte på samma sätt. Nu är det middag och ”vad trevligt det här var!”. Jag står inte på Sturekompaniet klockan fem på morgonen. Det gör man bara om man vill ligga med någon extremt gärna. – Sedan faller en del kompisar bort. Jag har typ sju vänner som jag hörs med, förut var det kanske sjuttio. Det finns säkert någon som tycker att jag har blivit tråkig. Men jag är bara vidrigt självgod och tänker ”vänta du bara!” om dem som inte fått barn än.  Tycker du att du förändrats mycket? – Nej, faktiskt inte. Jag blev så glad när jag fick Bonnie och insåg att jag fortfarande var samma person, bara att massa nya bra saker lagts till. Jag hade ett toppenliv, men gillar det här mer.

 Cecilia varvar föräldraledigheten med att jobba. Bonnie går hos dagmamma, Rio får vara med pappa Per eller farmor. Fru Blankens har en populär blogg på mama.nu och tipsar om klädfynd och ger stylingtips i varje nummer av tidningen. Hon har också hunnit skriva boken ”Bortgjord – kända och okända svenskars bortgjord-bekännelser”, där hon samlat osannolika tabbar människor över hela Sverige gjort, som släpps på Norstedts i vår. – Jag gled in på mode på ett bananskal, jag kan inte gå all in på det. Det jag gör i mama är precis på rätt nivå. Men jag kan inte springa på visningar, sitta på front row och ta anteckningar… Det skulle kännas genant.  Men det är väl det folk uppskattar med dig, att du är så vardaglig och handfast i din moderapportering. – Ja. Det var i alla fall viktigt för mig att göra en bok som inte handlade om mode. Nu har jag ett annat bokprojekt på gång också, som är hemligt än så länge.  Har du en roman inom dig? – Haha, nja… jag övar. Någon gång kanske.

 Bonnie lämnar Musse åt sitt öde och kryper upp i Cecilias knä. Snoret åker ut genom ena näsborren i bubblor. Även om Cecilia jobbar en del är det hon som drar tyngsta lasset hemma. Hon tittar ut under den långa luggen. – Jag har huvudansvaret här, så är det. Och det är inte för att jag egentligen tycker att det är okej, utan för att det krävs mycket tid och energi för att bryta de där gamla hjulspåren som var så enkla att bara köra in på.  Det är lättare att leva jämställt innan barn. – Ja, och det krävs mycket för att man ska dela rättvist. Jag tänker att det kanske jämnar ut sig långsiktigt, att han skjutsar dem till fotbollsträningen när de blir äldre. Men kanske jag bara tänker så som en ursäkt för att vi inte lyckats. Det är jobbigt att vara besviken på sig själv. Men vi är åtminstone medvetna om det. Det är värre om man inte ens ser det.  Att en är anställd och den andra frilans är också värdelöst ur jämställdhetssynpunkt. – Rent ideologiskt stör jag ihjäl mig på att ojämställdhet ens finns i vårt förhållande, men samtidigt glädjer jag mig åt att det åtminstone ger mig mer tid med barnen.

Rio snusar i babygymmet, Bonnie börjar klippa med ögonen. Alldeles snart är de på väg till Miami på semester. De blir borta en månad, inga måsten, bara familjen Blankens dygnet runt, samlade.

 

 – Det ska blir superskönt. För det här livet, att vara mammaledig och ha små barn… Det är jävligt ensamt, är det inte det? Jag fixar, tvättar, matar, ammar, lämnar, hämtar och längtar tills Per kommer hem. Det är kul att vara med barnen, men man behöver prata med någon vuxen också. Jag saknar mina tjejkompisar. 

 

 

 Det blir annorlunda. Man orkar inte prata i telefon, och sedan när man ses uppdaterar man i stora drag.

 

 – Ja, och då blir det lätt präktigt och opersonligt. Mina tre bästa kompisar bor i Mariestad, Göteborg och Malmö. Det går inte att hålla den där dagliga kontakten, fast jag behöver mina brudar. Det är en stor sorg.

 

 

 Det blir väldigt praktiskt orienterat också, vilka man umgås med. Ens barn måste kunna leka, man måste bo hyfsat nära, man måste ha ungefär samma tider…

 

 – Ja. Man får ta lite initiativ själv. Förut raggade jag killar, nu raggar jag morsor. Hur gamla är dina barn…?

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!