Camilla Läckberg
Camilla Läckberg

"Bebistiden passar inte mig"

Löjligt förälskad, stormrik och med bebis nummer tre i magen. Men även succéförfattaren Camilla "Läckberg har sina tunga perioder. "Min historia är ingen Askungesaga. Försök själv skriva tre böcker medan du får två små barn!"

CAMILLA LÄCKBERG

Ålder: 34.
Familj: Bor varannan vecka med barnen Wille, 6, och Meja, 4, som hon har med sin exman Micke (de skilde sig 2007). Bor sedan hösten 2007 ihop med nya kärleken Martin Melin,
alias Robinson-Martin, som är polis och pappa till Fanny, 5, och Felix, 1. Tillsammans väntar Martin och Camilla en bebis – till 90 procents säkerhet en kille – i maj.
Bor: I villa i Enskede och sjöbod i Fjällbacka.
Gör: Deckarförfattare och bloggare.

Deckarförfattaren Camilla Läckbergs vita hus är faktiskt lite spöklikt i morgonmörkret. Fast på ett skirt, vackert vis. Det är strömavbrott och Camilla är inte där, istället står ett par hantverkare och skruvar ihop en byrå i hallen. Vid trappan hänger en semesterbild på en skrattande Camilla uppflugen på Robinson-Martin Melins rygg. I det lilla fönstret ut mot trappan står högklackade pumps i olika färger och modeller.
Några minuter senare kommer Camilla,
fullastad med kassar och med Meja, 4, och Wille, 6, i släptåg. De har sovit i Camillas skrivarlya, en tvårummare på andra sidan motorvägen, eftersom renovering pågår i huset sedan tio dagar tillbaka. Fortfarande är köket helt utrivet och kaffemaskinerna står på matrumsgolvet. Wille har hittat gosedjuret Glennis (egentligen Glenn Strömberg), en åsna som för säkerhets skull finns i dubbel uppsättning. Camilla drar ett överdrag över soffan, ”vit soffa inte det bästa när man har barn”, och så fikar vi.
Deckardrottningen, vars böcker sålts i 2,7 miljoner exemplar och som kan ta ut årslöner på sisådär 5 miljoner, mumsar på sin bulle. GI-livsstilen har fått ge vika för rejälare mat nu när det vankas ny bebis.

Hur mår du?
– Jag har varit jätteillamående och trött. Illamåendet börjar släppa nu, men jag är fortfarande trött. Jag tror det är åldern, men så har jag jobbat mycket, det sätter sig i kroppen.

Är du gravid-nojig?
– Det har börjat lugna sig nu, men jag har varit orolig, mest för att vi inte skulle kunna få barn ihop, jag och Martin. Men nu är jag inte orolig längre.

Du drabbades av förlossningsdepression med både Wille och Meja – tror du att du drabbas igen?
– Ja, kanske. Men jag är inte orolig. Nu vet jag vad det innebär. Den här gången är också tajmingen så bra. Bebisen ska komma i maj och Martin är ledig i juni, juli och augusti.

Ska du ta ledigt från skrivandet?
– Jag är hemma i höst och Martin ska ta sex månaders pappaledigt från januari 2010.

Varför får du förlossningsdepressioner?
– Det är någon slags kombination, tror jag, delvis beror det på att bebistiden inte passar mig. Jag är bäst som mamma från ettårs­åldern. Den här gången kommer jag kanske att njuta mer än förut, men för mig börjar utbytet sen, när mamman och barnet kan börja kommunicera med varandra.
– Sedan har jag så svårt med sömnen. Jag brukar köra Anna Wahlgrens sömnmetoder stenhårt, med Meja började jag när hon var nyfödd. Hon fick till och med sova på mage, med andningslarm på, för att jag inte skulle noja över spädbarnsdödlighet.
– Sedan är det viktigt för mig med rutiner. Det funkar inte alls för mig att ”följa bebisens rytm”, som man kallar det. Jag tror dessutom att bebisen blir lugn av fasta rutiner.

Berätta vad som hände när Wille kom!
– Jag var 27 år då och bodde här i Enskede. Under hela graviditeten var jag jätteglad, jag hade ingen erfarenhet av bebisar och min bild var att de åt och sov mest. Förlossningen höll på i ett dygn. Ett tag stod allt still, men så fick jag epidural och sov 1,5 timme. Sedan kom jag igång. Epiduralen är verkligen min grej!
– Så kom Wille. Men redan på bb blev det fel. Han var så stor, fem kilo. Micke, min exman, fick inte ligga över på bb. Wille bara skrek. Jag gick gråtande omkring och bar på honom. Jag bet ihop länge innan jag bad om hjälp.
– Till sist ringde jag på larmklockan, det var andra natten. Då stack barnmorskan in huvudet genom dörren och det enda han sa var: Amma! Och så gick han. Den känslan av övergivenhet jag fick då fanns kvar länge. Den gick inte över. Wille skrek och skrek, alla tre dygn jag låg på bb.

Förstod du till sist varför han skrek?
– När vi kommit hem och jag och Micke turats om att bära honom en hel natt, sa Micke till sist, klockan tre på natten: ”Jag vet inte vad vi ska göra längre, vi har gjort allt.” Då ringde vi bb. De sa: ”Han är så stor, fem kilo, det räcker säkert inte med amningen – har ni tillägg?” Vi bara: ”Vadå tillägg?” Så åkte Micke till dygnet-runt-öppet-Apoteket och köpte. Wille drog i sig första flaskan direkt och bara somnade.

Hur länge var du deppig då?
– Det hängde ihop med Willes sovande. Han kunde bara sova på mig, jag fick sitta blickstilla i soffan. Jag visste inget om förlossningsdepression då, förstod inte vad det var. Men i tre månader var det riktigt illa. Så bestämde vi att så här kan vi inte ha det.
– Jag började läsa Anna Wahlgren och införde hennes sov- och matrutiner. Plötsligt kunde jag få en timme här och där då jag kunde duscha och fixa lite hemma. Det var en sådan lättnad med struktur, och det blev min räddning. Nu för tiden skickar jag alla mina böcker signerade till Anna Wahlgren.

Vi blir avbrutna av Wille som vill att mamma ska komma upp till hans rum. Martin Melin kikar in och säger hej, men försvinner snart igen, efter att ha lämpat ifrån sig högen med post (beundrarbrev, vanliga brev, Se&Hör och Hänt Extra). Som från ingenstans har en elektriker uppenbarat sig, fixat elen och när han ska gå hoppar Camilla upp och går fram till den välfyllda bokhyllan och drar ut en bok – en av hennes egna deckare, som hon sticker till honom innan han går.

Schysst att bara kunna dra fram en present ur bokhyllan så där! Men berätta nu, hur träffades du och Martin?
– Vi lärde känna varann när jag mejlade och ställde research-frågor till min bok. Sedan hälsade vi på varandra på min release för ”Olycksfågeln”. Vi hade en ganska torr kontakt. Men så, när vi båda blivit lediga från våra ex hösten 2007, tog vi en lunch – jag ville bjuda honom för att tacka för hjälpen – och då sa det bara pang!
– Vi pratade i tre timmar, hela tiden i munnen på varandra. Han var mer nyseparerad än jag, så jag låg lite före och kunde ge tips på hur man löser saker med barnen och sånt. Efteråt tänkte jag ”oj, vad det var trevligt”. Så pratade vi massor i telefon, tog en lunchdejt till… Sen ville vi ge det lite tid och smög en del, träffades hemma och så.

Är det skillnad att bli kär som 33-åring jämfört med som 20-åring?
– Ja. Nu vet jag mer vad jag vill. Sedan var det otroligt starkt mellan oss redan från början, och vi är fortfarande galet förälskade, nästan löjligt. Och det funkar bra med mina barn, de gillar varandra också.

Du fick lite kritik för att du gick ut så snart efter separationen och berättade om er kärlek. Vad säger du om det?
– Det var inte vi som outade det, utan det läckte ut till skvallerpressen via andra källor, mot vår önskan. Men när det väl var ute så… Nej, jag tror inte på att mörka sånt. Det är positivt för barn att se kärlek, det kan inte vara dåligt för dem. Jag tror att föräldrarna sätter nivån för vad de kommer att anse vara ett bra förhållande när de blir stora. Jag och Martin är väldigt pussiga och kramiga, och jag tycker om att de får se det.

Men Martins bebis var bara en månad när han separerade, hur löste han det?
– Han fick träffa honom kortare stunder och sedan öka på mer och mer. Det blir ju annorlunda när ens barn är så litet, de har gradvis fått bygga upp kontakten. Martins ex drog naturligtvis ett tungt lass, och har gjort ett fantastiskt jobb.

Blir du inte orolig att ni också ska separera när er bebis är en månad?
– Nej, det blir jag inte. Det vi har är något så oerhört starkt. Vi tänker inte i de banorna, utan mer att vi har ett bagage, erfarenheter som vi inte vill upprepa. Vi är så otroligt trygga med varandra.

Varför skaffade ni barn så snart?
– Ja, egentligen var jag var jättefärdig och ville inte ha barn. Men när Martin tog upp frågan om barn kände jag plötsligt att jag inte alls var färdig. Jag tänkte bara: Ja, men självklart ska vi ha ett barn tillsammans när vi älskar varandra så mycket!

Blir det ytterligare en sedan?
– Nej, sen är det färdigt. Där är vi rörande överens. Fem barn räcker gott.

Du och din exman verkar ha haft en bra skilsmässa?
– Den var exceptionellt bra. Väldigt avslappnad. Vi har alltid varit goda vänner, det blev en bra grund att bygga skilsmässan på.

Vad var det som hände då?
– Vi skaffade ju två barn ganska tätt. Det var helt klart en påfrestning, men vi ville ju ha Wille och Meja – sedan går det inte att veta ifall barnen blir något som för en isär eller ihop. Vi var ihop i 12 år, jag var 20 när vi träffades. Det händer mycket i de där åren, mellan 20 och 32. För mig var det dessutom en total karriäromvandling. Mitt liv ändrades oerhört mycket, och det ändrade också relationen. Jag är inte samma person i dag.

Men Micke är Patrik, polisen, i dina böcker?
– Jo, han är förebild för Patrik.

Ska Erica och Patrik skiljas då?
– Haha, folk har mejlat och frågat mig om det. Men nej, de ska inte skiljas.

Du tackar din exman Micke i flera av dina böcker. Har han hjälpt dig med skrivandet?
– Ja, han har stöttat mig mycket. Dels var det en present från honom som fick mig att komma igång – en skrivarkurs som jag fick i julklapp – men så har han också hejat på under skrivandets gång. Han har tagit barnen och gått iväg så jag har fått skriva. Det var ju en ekonomisk risk också, ändå var det aldrig något snack om att jag inte skulle få skriva.
 

Publicerad mama nr 3 2009. Läs hela intervjun, mama nr 3 ute den 17 februari!

Ovanligt, om man ser till kvinnliga författares historia.  
– Ja, jag vet. Elsie Johansson lämnade sin make – det är ganska vanligt.

Och nu får Micke del av vinsten från några av de böcker du skrev medan ni var gifta?
– Ja, men det är ju det vanliga giftorättsgodset, han får hälften. Men i längden blir det ohållbart att sitta ihop ekonomiskt, så vi har bestämt en fast summa som han får, fördelad på två år. Jag tror inte på att ha ekonomiska band med sina ex.

Är du orolig för golddiggers?
– Jag har mycket gamla kompisar kvar, civil­ekonomkompisar, som har det gott ställt själva, det är inte så stor skillnad. Jag träffar inte så många nya kompisar. De nya jag träffar är ofta i samma sits som jag. Sedan bjuder jag gärna vänner på restaurang ibland, men det är aldrig så att de sitter och väntar på att jag ska dra fram kortet.

Hur blir det om du och Martin gifter er, delar du vinsten med honom då?
– Martin kräver äktenskapsförord – han vill inte dra nytta av min karriär. Vi lever inte
extravagant, och visst kan det bli att jag bjuder, men det är inget problem. Han bjuder mig också, förresten, och han är mer frikostig med blommor och presenter än vad jag är.

Supportar Martin dig då, med skrivandet?
– Ja, han är också fantastisk. Han lyser av stolthet när jag får priser eller beröm. Jag skulle inte kunna leva med en man som inte klarar av att en kvinna är framgångsrik.
– Jämställdhet är viktigt för mig. Jag har så svårt att se varför en vuxen ska hålla en annan vuxen under armarna. Jag tycker att det är bullshit att kvinnan är mest lämpad att ta hand om barn, även om jag inte tror på millimeterrättvisa – vill Martin jobba mycket en månad drar jag det tyngre lasset, mot att han gör tvärtom när det behövs.

Vad säger Martin om dina krav?
– Han gjorde inte mycket hemma i sin tidigare relation, men jag sa att det inte kommer att fungera så med mig. Det är bara att rulla upp ärmarna och börja tvätta och diska. Och han har verkligen levt upp till det.

Martin har sina barn varannan helg.
– Det kan jag inte kommentera, det rör mest honom och hans exfru.

Men om ni vore tvungna att separera, skulle han bara ha ert barn varannan helg då?
– Nej, han skulle få ha barnet varannan vecka. Jag hade som villkor redan när vi började prata om att skaffa barn att dela föräldraledigheten. Och nu ser han fram emot det med enorm glädje. Pappaledighet är en öm punkt för mig, jag tycker det är så fruktansvärt irriterande med alla dessa undanflykter.
– Många kvinnor delar inte med sig av sina föräldradagar för att de är ego, de tycker det är jätteskönt att vara lediga. Men de berövar ju barnet chansen att connecta med sin pappa! Då har man väl inte barnets bästa i åtanke? Och papporna som skyller på att de måste tjäna pengar. Om du inte vill vara hemma med ditt barn, varför då skaffa det?

Många säger att ”det bara blir så”.
– Ja, Martin har inte varit van att ta ansvar. Så vi har många diskussioner här hemma, men det går bättre och bättre. Jag är väldigt stolt över honom, för att han lyckats förändra sig själv på den punkten.

Delade du föräldraledighet med Micke?
– När Wille kom delade vi inte. Men med Meja skulle Mickes arbetsplats säga upp personal och han fick ett erbjudande om ett års lön. Då var vi bägge hemma, samma år jag skrev ”Stenhuggaren”. Men det var svårt att vara bägge hemma. Ständigt dessa frågor: Var är overallen? När Martin är pappaledig tänker jag stänga av telefonen. Jag vill att HAN ska säga till mig att ”nej, nu gillar vår bebis inte äppelgröten längre”.

Du själv då, är du helt ledig?  
– Jag är jättedålig på att vara föräldraledig, men jag tror att barn mår bra av att hänga med. De första tre månaderna kan man ta det lugnt, men sen är de mer utåtriktade och då går det bra att jobba lite.
– Vi människor har alltid levt i storsamhällen med många vuxna omkring barnen. Nu ska vi leva i den lilla kärnfamiljen, där ingen har koll på barn och hur de funkar innan de får egna. Det blir lätt en konstig verklighet, där barnen får bestämma. Jag minns själv när jag var liten, hur vi somnade under vardagsrumsbordet på fest – det är positiva bilder för mig. Nu orkar ingen lämna hemmet efter klockan 20. Jag försöker ha med mig barnen, så de inte blir rädda för människor.

Du är ingen curlingmamma va?
– Nej! Jag är inte supersträng, men lite. När jag och Micke var ihop var det lite good cop–bad cop då jag var den som ville ha rutiner, medan han var roliga lekpappan. Men det har förändrats sedan vi flyttade isär. När Micke själv fick ta konsekvenserna av allt stoj blev han mer lik mig i sin uppfostran, och i dag kan han vara mer konsekvent än jag.
– Många föräldrar verkar oroliga för att barnen ska ha tråkigt. Jag läser gärna böcker för dem, men jag sitter inte och leker affär och sånt. Jag blir totalt uttråkad efter 30 sekunder. Jag tror att barn får fantasi genom att ha tråkigt, så när de gnäller så säger jag bara ”sorry”, så dröjer det en stund och så är de igång igen. Jag är själv ensambarn och hade aldrig tråkigt, böcker var mitt sällskap.
– Jag tror jag blev författare för att jag är ensambarn. Fast vissa dagar orkar jag inte, sätter på tv:n klockan tio på morgonen för att jag är skitttrött. Man kan inte vara 100 procent alltid, men 80 procent.
Du väcker en del känslor hos både kollegor och kulturjournalister genom att ”bygga ditt varumärke”.

Vad säger du om det?
– Det är väl inget tabu att vara intresserad av marknadsföring!? Jag har ju kunskaperna, varför skulle jag inte använda dem? Det är inget jag tänker på medan jag skriver, men när jag har skrivit klart en bok är det såklart så att jag vill att många ska läsa den.
– Det är inget nytt heller, att författare bygger varumärke. I Aftonbladet häromsistens skrev Åsa Linderborg om Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam – de byggde också varumärken och ville bli kändisar för att nå ut med sina böcker.

Vilket är ditt varumärke?
– Det går att välja sidor hos sig själv som man vill belysa. För mig är nummer ett författaren, nummer två affärskvinnan och nummer tre småbarnsmamman. Det är de tre sakerna jag väljer att lyfta fram.

Men du slutade blogga ett tag?
– Ja, det blev så mycket ur bloggen som plockades till kvälls- och skvallerpressen.

Vad händer med ditt varumärke nu?
– I dag är jag inte bara en landsortstjej, utan någon som går på premiärfester och får möjlighet att bli uppmärksammad och glammad. Jag kan inte låtsas att jag lever som alla småbarnsmammor. Jag blir sminkad för fotografering 2–3 gånger i månaden. Och när jag får inbjudan till mama-galan eller premiärfest för Bond-filmen – såklart jag tycker det är jättekul.

Är folk avundsjuka på dig?
– Jag märker inte det så mycket, men så har jag bra vänner också. De har helt andra jobb, jobbar som konsulter och ekonomichefer och sådant, och de är inte avundsjuka. Värre är det väl för dem med författardrömmar, där kan man höra ”jag hade minsann kunnat skriva bättre än du”. Men min historia är ingen Askungesaga – det ligger flera års hårt arbete bakom mitt genomslag. Det lyfte egentligen inte förrän vid fjärde boken. Försök själv skriva tre böcker medan du får två barn!
– Någonstans har jag ju uppoffrat mig, jag har tackat nej till saker, jag har inte suttit framför tv:n eller gått på bio och middagar. Bilden av att det är så lätt och roligt... Visst är det härligt, men det ligger fruktansvärt mycket arbete bakom. Det krävs disciplin för att få ner rumpan på stolen. Varför ska jag skämmas för min framgång, för att jag tjänar pengar? Det vägrar jag göra – aldrig backar jag på den punkten. Sedan har jag haft tur och rätt tajming.

Tar du åt dig när folk kritiserar dig?
– Mer förr. Nu tänker jag att det som räknas är vad läsarna tycker. Jag kan läsa i tidningen att folk är dumma i huvudet som läser mina böcker, och så samma dag få ett brev från en pappa som läste mina böcker medan han vakade över sin son som låg med njursjukdom på sjukhuset. Sådant etsar sig fast mer än en kulturjournalist som hatar mina böcker.
– Det är fantastiskt med mitt jobb, att jag får så mycket uppskattning och positiv feedback. Ekonomer borde också få det: ”Snyggt excel-ark du gjorde i dag!” Något måste jag ju göra rätt. Det är svårt att komma från.

Gick du verkligen ner 17 kilo på 18 månader?
– Ja, det var tre år sedan. Jag har alltid varit jojo-bantare och sockerberoende. Jag blev jättedeppad av att aldrig få ordning på ätandet, ”ska det vara så här jämt?” Så läste jag om GI och det passade mig perfekt, med goda såser och ostar. De första två veckorna hade jag godisabstinens, sedan gick det jättebra.

Är du fortfarande GI-fantast?
– Sedan jag blev gravid har jag bara varit sugen på pasta, potatis – och sill. Jag försöker att inte äta för mycket sött. Men om jag skulle gå upp 30 kilo vet jag hur jag ska fixa det.

Tränar du?
– Nej. Jag hatar att träna, inte ens om jag har en personlig tränare på Sturebadet tycker jag om det. Jag försöker promenera.

Är du sån som gärna ammar?
– Nej, jag hatar att amma! Vi pratade ett tag om att kanske be om ett piller den här gången, för att stanna av mjölkproduktionen. Jag tycker inte det är mysigt att amma, jag har svårt för den där känslan att vara bunden. Men nu skaffade barnmorskan en stödperson som hjälpte mig att lägga upp en plan. Om amningen inte funkar kan jag sluta.
– Med Wille var det nära att jag gav upp. När han fick flaska också blev det bättre. Jag ammade honom tills han var sju månader, Meja i fyra månader. Då gav jag henne mat. Hon åt upp en hel burk på en gång. Sedan, när jag gav henne bröstet, tittade hon på mig som: ”Tror du jag vill ha det där!?”

Vad säger du till barnen att du skriver om?
– Att det handlar om tjuv och polis, vuxensagor. Jag vet inte hur mycket de förstår.

Är du rädd att barnen ska bli bortskämda?
– Jag brukar tänka på det, att de inte ska få en massa grejer. När de slutar vara tacksamma, då är det dags att bromsa.

Vad gör du med alla dina pengar, lyxar du?  
– Den största skillnaden för mig är saker som att jag har möjlighet att köpa ett hus själv, i samma område som barnens pappa. Det kan inte många ensamstående mammor göra. Annars äter jag ute lite oftare än förut, eftersom mat är min hobby och mitt intresse.
– Så reser jag mer, men det är ofta i jobbet. Annars är det på Ica jag märker det. Ser jag en bra parmesanost så köper jag den, jag står inte och vrider och vänder på den och funderar på om jag måste plocka ur något annat ur kassen.
Nu ska Camilla fotas för mama och hon tar Meja i famnen och sätter sig i soffan. Wille leker på golvet bredvid – men efter ett tag dyker han ner i soffan. Tillsammans med de båda Glennisarna, förstås.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!