Anna Lindberg: "Jag tävlade i fjärde månaden"

Anna Lindberg har ställt upp i fyra simhopps-OS och ett till ska det bli! Redan när sonen Yelverton var två månader började hon träna igen. ”Men jag ville ha barn, var rädd att bli för gammal annars”, säger Anna Lindberg, 28.

Ämnen i artikel:

ANNA LINDBERG

Ålder: 28.

Familj: Calle Steén, hockeytränare, och sonen Yelverton, 7 månader. Mamma Ulrika Knape-Lindberg, pappa Mathz Lindberg, storebrodern David.

Bor: I hus i Karlskoga.

Gör: Simhoppare.

Hobby: ”Målar tavlor och pluggar konsthistoria och design mellan varven, när jag hinner.”

Meriter: OS: 8:a (1996), 5:a (2000), 19:e (2004), 6:a (2008). VM: Fem fjärdeplatser, två femteplatser och en sjätteplats. EM: Tre guld, två brons och tre fjärdeplatser.

mama nr 2, 2010.

När simhoppsstjärnan Anna Lindberg, 28 – dotter till den legendariska Ulrika Knape – i november gjorde comeback efter sin mammaledighet och stod där i baddräkten inför fullsatta läktare, laddad inför tävlingen, värkte det till i ena bröstet.

– När jag tittade ner såg jag att det var dubbelt så stort som det andra. Jag fick springa in på toan och trycka ut lite mjölk så att de skulle bli lika stora, berättar Anna, som fortfarande ammade sonen Yelverton, i dag sju månader.

– Ja, det var svårt att tajma amningen med tävlingen. Och det kändes ju lite lustigt att gå omkring i baddräkt med olika stora bröst...

Detta till trots utklassade Anna allt motstånd och vann Nordiska mästerskapen i simhopp. Precis som hon gjort ett år tidigare, då som gravid.

Grattis till segern, vilken skön comeback.

– Äh, det där säger inte så mycket. Jag är inte så jättenöjd med poängen, även om det var skönt att känna sig i hyfsad form.

Hur menar du?

– Motståndet kanske inte var det bästa, säger Anna och ser nästan lite generad ut över att behöva förklara något så uppenbart.

– Men det var härligt att tävla igen. Och alla sa till mig att det var så kul att Yelverton var med, för att det var hans första tävling. Men det var det ju inte, han låg i min mage året innan. Jag var i fjärde månaden då.



Men syntes inte det på magen då?

– Nej, jag har ganska starka magmuskler, de gav inte med sig så lätt. Men en fotograf berättade senare för mig att han hade sett på en bild när jag var hopkurad i luften att det fanns en utbuktning på magen som inte gick att dra in, säger Anna (vars mage är avundsvärt platt, i det närmaste konkav).

– Det var min sista tävling innan jag födde barn, sen blev det för obekvämt att hoppa. Då tränade jag på andra sätt istället. Två månader efter förlossningen satte jag igång igen, då hade jag verkligen längtat.

Träningen är ständigt närvarande när man pratar med Anna, och den har präglat hennes liv. Hon skrev in sig i den svenska sporthistorien när hon som 14-åring fick följa med på OS i Atlanta för att ”se och lära” inför fram­tiden. Där tog hon sig vidare till semifinal.

De svenska journalisterna gick i spinn. Anna, den yngsta deltagaren i tävlingen, hoppade skyhögt över förväntan och påminde inte så lite om mamma Ulrika Knape (som på sin tid tog tre OS-medaljer, varav ett guld i München 1972). När Anna gick till final var det inget annat än en sensation.

– Det var 16 000 personer på läktarna. Men jag fattade inte hur stort det var, att det satt så många miljoner människor hemma och tittade på OS i tv. Det gick inte att ta in när man var 14, säger Anna, som slutade på åttonde plats.

Sedan dess har det blivit tre OS till. Anna tillhör det fåtal idrottare i världen som har tävlat i fyra OS, men så började hon träna i unga år också.

– Jag lärde mig simma när jag var fyra och var alltid med i badhuset med mamma och pappa (Mathz Lindberg, även han framgångsrik simhoppare, reds anm.). De släppte mig från en trampolin redan innan jag kunde simma – någon av dem var förstås i vattnet och tog emot mig.

– Från sju års ålder tränade jag två, tre dagar i veckan. Jag höll på med gymnastik också, det liknar simhopp ganska mycket. Man måste vara smidig, ha bra koordination och samtidigt vara stark.

Redan som 12-åring var Anna så överlägsen sina jämnåriga att hon fick börja tävla mot seniorerna. Även dem lämnade hon snabbt bakom sig. Sedan dess har hon deltagit i ota­liga EM, VM och OS. Mellan dem har hon tränat stenhårt.

Så har det fortsatt, år efter år. Tills för drygt ett år sedan, då hon efter segern i Nordiska mästerskapen lade hoppningen på hyllan för att ge sig på nästa stora utmaning: att bli mamma.

– Calle och jag hade pratat om barn i flera år, men OS i Peking 2008 (där Anna kom sexa, reds anm.) hägrade för mig. Det var det enda jag kunde tänka på. När OS var över, då kände jag att jag väldigt gärna ville ha barn.

Du måste ha blivit gravid på en gång?

– Ja, vi hade tur, det gick snabbt.

Har du alltid vetat att du ville ha barn?

– Ja, jag är så barnkär. Och jag ville inte vänta för länge och bli för gammal.

Hur var din graviditet, hur kändes det att gå upp vikt för dig som alltid varit så smal?

– Det var jättemysigt att vara gravid! Jag bara njöt av att ta det lite lugnt. Jag visste inte ens då om jag skulle fortsätta hoppa sen, jag behövde verkligen ta en rejäl paus.

– Jag tillät mig att gå upp i vikt, men efter förlossningen gick jag snabbt ner. ”Du som idrottar, det är såklart du gick ner fort”, sa folk till mig. Men jag tappade inte de där kilona automatiskt, jag fick anstränga mig. Men jag svullade inte heller i mig en massa extra under graviditeten, jag försökte ha disciplin.

Hur noga är du med maten annars?

– Ganska noga. Det tillhör jobbet att sköta om sin kropp. Men en dag i veckan äter jag vad jag vill för man lever bara en gång, jag tycker det vore tråkigt utan godis och sötsaker så det unnar jag mig. Fast med måtta.

Berätta lite om din förlossning.

– Det gjorde ondare än jag hade trott, fast under andra skeden i förlossningen. För mig var det jobbigast innan vi åkte in till sjuk­huset, med de tidiga värkarna hemma. Jag fick jätteont i ryggen som jag haft mycket problem med tidigare, och då kände jag bara ”plocka ut ungen!”, jag fick nästan panik att något skulle gå fel med ryggen. När vi väl kom in till sjukhuset och jag fick lustgas, då kändes det helt okej.

Efter fem timmar på Malmö sjukhus, klockan 04.45 på morgonen den 30 maj, föddes Yelverton.

– Han kom ut så här, med handen bredvid huvudet och ett spretande finger – Anna visar med hela armen – liksom sidledes. Känslan när jag såg honom går inte att beskriva, det var helt overkligt.

– Jag fick sy en hel del efteråt. Sen kände jag att jag klarar mycket mer än jag trodde. En förlossning går ju inte att jämföra med något. Det var så häftigt! Och jag tror att det har gjort mig mentalt starkare, det känns så.

Namnet Yelverton har sin egen historia. Det var Annas farfars andranamn, och Anna hade alltid tänkt att om hon en dag fick en pojke, då skulle han få föra namnet vidare.

– Alla ger sina barn så konstiga namn nuförtiden och jag har nog drivit lite med det ibland, men jag inser ju att jag inte kan säga någonting om det längre, säger Anna.

– Och visst, Yelverton kommer att få bokstavera det för folk, och han får säkert smeknamn av sina kompisar när han blir större. Det är ju lite långt. Men väldigt fint, tycker vi.

Hur var din första tid som mamma?

– I början var det rätt jobbigt, det har tagit tid att börja njuta. Yelverton hade ont i magen, han skrek mycket och ville hela, hela tiden vara nära och bli buren. Han är fortfarande väldigt kelig och vill helst bli buren, men precis nu i dagarna har han börjat krypa baklänges, det är härligt att han kan ta sig fram lite själv.

– Ibland sitter jag bara hemma och tittar på honom, jag kan inte tro att det är sant att han kommer från oss. Att vi har ett barn! Att det funkar, att de ligger i ens mage och sen kommer ut helt perfekta, det är ju helt otroligt.

Sover ni på nätterna?

– Han har alltid sovit bra. Fast inte så gärna i sin egen säng det första halvåret, tills helt

nyligen har han helst sovit bredvid mig i vår säng. Men vi har tränat de senaste veckorna och det börjar funka bra nu.

Annas sambo Calle Steén, som hon varit tillsammans med i sju år, var tidigare hockeyproffs. De träffades när han spelade med Karlskogalaget Bofors (nu senast spelade han med Färjestad). Anna flyttade ner till honom i Malmö efter OS i Peking 2008, men de förlovade sig redan för fyra år sedan.

– Vi ska gifta oss, men hur och när är frågan. Ska vi slå på stort och ha ett jättekalas

eller göra det lite enkelt? Vi har inte ens börjat planera. Men nu när vi har barn känns det ännu mer aktuellt.

Varför flyttade ni tillbaka till Karlskoga?

– Calle blev skadad och kunde inte spela mer. Då kändes det bättre att flytta hit. Vi har många av våra vänner här i stan. Mina föräldrar bor här, jag har alltid varit med i Bofors simhoppsklubb, det är hemma för mig. I Karlskoga spelar det ingen roll om du har varit med i OS eller jobbar på Ica.

– Vi trivdes jättebra i Malmö och har kvar en tvåa där. Fast den är nästan tom, vi har flyttat upp alla möbler till vårt hus. Och det var ändå möbler som var skräddarsydda för lägenheten av snickarna i ”Roomservice”, vi var med där när vi just hade flyttat in.

Det låter som en utmaning att försöka få ihop två krävande idrottskarriärer.

– Vi har varit särbo i många år. Men vi förstår varandra, varför den andra måste bo på ett visst ställe, varför man vill träna så otroligt mycket och alltid prioritera sporten. Om man elitsatsar som vi har gjort, då måste det komma främst. Det tror jag inte någon som inte håller på själv skulle orka med i längden.

Hur planerar ni er föräldraledighet?

– Vi har båda jobb där man inte jobbar vanlig kontorstid utan ibland kan vara ledig mitt på dagen, träna udda tider. Jag är hemma nu men tränar tre timmar om dagen, och då har Calle för det mesta hand om Yelverton. Om han jobbar tar min mamma hand om honom när jag hoppar. När jag värmer upp är han ofta med och ligger på en dyna bredvid.

– Sedan har vi tänkt att Calle är pappaledig ett tag också. Yelverton ska börja på dagis någon gång efter sommaren.

För någon som har tränat så hårt som Anna i praktiskt taget hela sitt liv har det varit en stor omställning att bli mamma, att plötsligt tvingas sätta en annan människas behov före sina egna. Hon säger själv att hon har varit ”otroligt egocentrisk” genom åren, hundra procent fokuserad på att träna och tävla. På gott och ont. Gott för resultatens skull. Ont för att det kan bli lite ensamt, ingen annan får ju riktigt plats.

– Som elitidrottare handlar allt om mig, mig, mig. När ska jag äta, sova, träna? Det är det enda som spelar roll. Nu går Yelverton alltid före och det har varit både bra och lite jobbigt, jag är så van att fokusera på mig själv.

– Att få barn har tvingat mig att slappna av lite vad gäller träningen. Kan jag inte träna en dag så gör jag inte det. Men förr, om jag missade en träning eller var lite förkyld, så fick jag panik.

Har du missat något på grund av all träning, tror du?

– Nej, men jag var nästan för ambitiös som yngre. Jag har fått träna mig på att slappna av och försöka att inte bara tänka på träningen. Väldigt fixerad har jag varit.

– På högstadiet hände det väl att jag hellre skulle ha hängt med kompisarna någon gång, men samtidigt fick jag resa över hela världen och se så mycket annat. Så jag är ändå tacksam för vad sporten har gett mig.



Vad betyder utseendet i din sport? Du tävlar väldigt lättklädd inför fulla läktare...

– Det är klart att det kan vara jobbigt ibland att visa sig i baddräkt, men efter ett tag blir det bara en del av simhoppandet. Sen är ju utstrålningen viktig för att kunna få sponsorer, så på så sätt spelar utseendet en viss roll.

Din mamma har tränat dig i alla år. Hur funkar det?

– Det blir en viss relation, det är svårt att inte ta med det hem

efter ett träningspass. Mamma hade två roller under min uppväxt, som min mamma och min coach. De krockade ibland när jag bodde hemma. Min pappa har också tränat mig en del och vi har rest ihop alla tre. Det var inte alltid så kul i en viss ålder, att jämt vara ute med mamma och pappa.



Sen var ju Ulrika Knape OS-medaljör också, på 70-talet.

– Det har blivit många jämförelser med mamma genom åren, det är klart att det har varit jobbigt ibland. Det är något som jag får leva med, men jag försöker bara göra min grej. Men visst, jag har absolut haft prestationsångest, jag har haft så otroligt höga krav på mig själv.

Vilken är din största besvikelse i karriären?

– När jag kom fyra i mitt fjärde raka VM, i Melbourne 2007. Första gången det hände tyckte jag det var en rätt bra placering. Sen var det inte så kul längre. Fjärde gången trodde jag inte det var sant, det kändes som förgjort – varför kan jag inte komma upp på pallen?

– Och så fick jag en knäskada när jag skulle kliva på cykeln, det var 2002. Knäskålen hoppade ur led och lårmuskeln gick av, och det var inte ens i bassängen! Sen fick man läsa i tidningen att jag hade hållit på och trixat på cykeln och ramlat av. Va! Jag skulle bara cykla hem, berättar Anna och skakar på huvudet.

– Jag var borta i flera månader och var så fruktansvärt frustrerad, jag tänkte bara på hur långt efter jag skulle komma. Hur hårt alla andra tränade medan jag inte kunde göra nånting. Det var deppigt. Många trodde inte att jag skulle komma tillbaka efter det, det var ju inte så kul att höra.

Men du kom tillbaka med besked.

– Ja! Jag var bara 21 när det hände.



Hur känns det nu – siktar du på ett femte OS, London 2012?

– Ja, det gör jag. Jag är inte klar med simhoppningen än. Men det hänger på att jag hoppar bra, förstås. Det är inte så att jag kan sitta här och bestämma att jag ska vara med i nästa OS bara för att jag vill det. Det gäller att kvala in också.

– Dessutom är jag helt beroende av sponsorer, annars kan jag inte hålla på. Jag har familj nu och måste kunna försörja mig.

Att Yelverton ska hålla på med idrott i framtiden hoppas Anna förstås – hon medger att hon skulle bli ”rätt förvånad” om han inte var intresserad, med tanke på att han växer upp i en familj och en stad så präglad av idrotten.

– Om han inte vill hålla på så måste han inte, det är ju bara att acceptera i så fall. Men det skulle förstås kännas lite märkligt. Idrott är en så stor del av mitt och Calles liv. Vi kommer absolut att uppmuntra honom att hålla på med idrott i någon form.

Kan du tänka dig att bli tränare?

– Ja, fast inte enbart simhoppstränare. Jag vill jobba brett och ha omväxling i jobbet, jag skulle gärna lära mig mer om mental träning och massage också. Jag har så mycket erfarenhet av träning, det är så klart jag vill använda mig av det även i framtiden.

Och fler barn, några planer på det?

– Det måste bli efter nästa OS. Det går inte att kombinera en OS-satsning med att få barn något år innan, så är det ju bara. Men sen. Då! Minst ett barn till, gärna ett par vill jag ha.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande!