Fråga mama-psykologen: ”Hjälp, jag favoriserar ett av mina barn”

Foto: Istock

Hur tacklar man det dåliga samvetet över att man favoriserar ett av sina barn? Psykologen och tvåbarnsmamman Anna Sylvén Björnör hjälper tre mammor som alla upplever att ett av barnen är lättare att älska.

Ämnen i artikel:

Sophie, 37: ”Jag favoriserar sonen som är lik mig!”

”Jag har två söner på 6 och 9 år med helt olika personligheter. Den äldre är betydligt mer lik mig än den yngre. Och hur hemsk jag än låter nu så känns det som att jag favoriserar sonen som är mer lik mig. Han är lugn, lättsam och problemfri och vi har alltid något kul och intressant att prata om. Till historien hör också att vi fick kämpa en del för att få honom. Kan sånt spela in? Min yngre son har jag svårt att nå. Våra samtal känns krystade och vi delar egentligen inga intressen, även om jag försöker sätta mig in i hans datorspel och fotboll. Han föredrar att vara med sin pappa, vilket jag förstår, och därför delar vi ofta upp oss. Till saken hör att den yngre sonen börjar tappa respekt för mig, han är uppkäftig och jag vill inte bråka med honom (på grund av dåligt samvete) och det gör mig väldigt ledsen.”

Psykologen Anna Sylvén Björnörs svar: ”Hitta en unik aktivitet för bara er två”

”Hej Sophie! Så fint att du hör av dig när det känns så svårt i relationen med den yngre sonen. Det låter ju som om du helst skulle önska att du kände dig lika nära båda dina söner. Jag tänker dels att det är naturligt att ha olika relationer till olika barn, dels att det ju är viktigt att vi som föräldrar uppmärksammar hur vi bidrar till en god relation eller problem i relationen. Du beskriver den yngre sonen som uppkäftig och att han börjar tappa respekt för dig. Är det vad som händer eller skulle man också kunna tänka att han känner av ditt avstånd, och att du känner dig närmare storebror, och att han då reagerar med ilska mot dig? Det tänker i alla fall jag skulle kunna vara en naturlig reaktion på detta hos en 6-åring. Jag funderar på om du skulle kunna prata med din 6-åring, säga att du skulle vilja komma närmare honom, och be honom om ett förslag på vad ni två, bara ni två, skulle kunna göra tillsammans? Kanske vore det en början? En sexåring är ju inte på långa vägar färdig som person, du har ju mycket tid kvar för att upptäcka honom och skapa något värdefullt tillsammans med honom. Lycka till!”

Läs även: Mama-psykologen svarar: ”Hjälp, mina bonusbarn gör mitt liv till ett helvete”

Matilda, 38: ”Ibland orkar jag inte leva med min äldsta son”

”Jag är ensamstående och mina barn är 3 och 8 år gamla och jag vill förtydliga att jag älskar dem båda. Men mitt äldsta barn (kille) gör mig otroligt frustrerad, trött och ledsen. Han utreds nu för adhd och jag är rätt säker på att han kommer få en diagnos. Jag vet att det inte är hans fel men han tar så otroligt mycket energi. Jag fick sjukskriva mig förra vintern, mycket på grund av att jag konstant behövde rädda upp och be om ursäkt för honom. Varje gång skolan ringer får jag en klump i halsen och hjärtat börjar rusa för jag vet att han ställt till något eller bråkat med någon. Och jag tycker nog att det har blivit värre sedan skilsmässan från barnens pappa. Vi har okej kontakt men han bor dessvärre inte i Sverige. Min dotter däremot visar inga sådana tendenser och hon är anledningen till att jag ens orkar stiga upp vissa dagar. Hon är en solstråle som ger mig energi. I mina mörkaste stunder kan jag önska att det bara var hon och jag för det vore så mycket enklare. Hur ska jag tänka? Vad ska jag göra?”

Psykologen Anna Sylvén Björnörs svar: ”Det är dags att be om hjälp utifrån”

”Hej Matilda! Det låter som du har det riktigt kämpigt. Det är ju svårt att vara ensamstående och ensam ha ansvar för barn med allt vad det innebär. Jag förstår att du kan bli både frustrerad, trött och ledsen över situationen. Det låter som om din son behöver mycket stöd. Och därmed behöver du ju mycket stöd för att orka. Hur ser det ut runtomkring er, finns det någon som du kan be om avlastning? Någon som kan hämta honom från skolan en gång i veckan eller hitta på något med honom/barnen på helgen? Har han kompisar eller grannar som han kan umgås med så att du får andas ut mellan varven? Om inte tänker jag att en möjlighet är att be om hjälp hos Socialtjänsten, som kan erbjuda kontaktperson eller kontaktfamilj. Det är verkligen viktigt att du ser till att du orkar, annars är risken stor att han får bära ansvaret för sina svårigheter, och det ansvaret kan han ju inte ta. Varmt lycka till!”

Foto: Istock

Eli, 27: ”Jag har svårt att knyta an till min ena dotter”

”Jag har sådan ångest när det gäller känslorna till mina döttrar på 4 och 2 år. Jag känner starkare för min yngsta, och mår väldigt dåligt över det. På grund av en förlossningsdepression, eller svår svacka i alla fall, som jag fick efter att min äldsta dotter föddes, känns det som att jag hela tiden behöver kompensera för den förlorade tiden. Det första året av hennes liv var jag inte mig själv, jag grät varje dag och kände mig hopplöst ensam. Jag hade svårt att knyta an till henne och mådde bäst när hennes pappa tog hand om allt så att jag bara fick vara i fred. Hon var en ’high need baby’ som bara somnade i bärsele, alltid var missnöjd och behövde vara nära hela tiden. Idag mår jag bättre, men kärleken till min äldsta dotter känns som en kamp medan kärleken till tvåan, som också var en enklare bebis, är så självklar. Jag blev erbjuden samtal med psykolog via BVC när jag mådde som sämst, men tackade nej. Det känns fel nu i efterhand.”

Psykologen Anna Sylvén Björnörs svar: ”Kärleksbomba din äldsta tjej varje dag”

”Hej Eli! Jag förstår att det är svårt att ha olika relation till era båda döttrar. Det är ju inte konstigt att relationen påverkas av att man mår dåligt, och det låter väldigt plågsamt att ha så mycket dåligt samvete för det. Förstår du vad som händer när du känner den där kampen i relation till din äldsta dotter? När uppstår den? Finns det gånger då det är enklare? Hur är det med det dåliga samvetet, påverkar det din känsla för dottern kanske? Finns det möjlighet för dig att ta små stunder varje dag, 5-10 minuter kanske, med äldsta dottern och kärleksbomba henne? Det vore kanske läkande för er båda två? Det viktigaste för dig kanske är att förlåta dig själv för att du mådde dåligt, jag gissar att du hade många skäl till det. Det viktigaste är ju inte det som har varit, utan den tid som är nu. Du och din äldsta dotter har ju många år framför er, inget är för sent. Om du känner att det är mycket svåra känslor kvar kring detta finns alltid möjligheten att vända sig till BVC-psykologen igen.”

Fotnot: Alla namn på mammor och barn i artikeln är fingerade.

Mer experthjälp på mama.nu:
”Hjälp, min svärmor är skitjobbig!” 

Vi rekommenderar även (från vår systersajt Vi Föräldrar): Så påverkas barnen av föräldrarnas bråk - psykologen svarar

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande