Emma, 28: ”Jag fick barn med en psykopat”
mama har pratat med ”Emma”, 28 (som vill vara anonym för sin dotters skull), om relationen som utvecklades till en levande mardröm.
Han tog inte ögonen ifrån mig den kvällen, första gången vi träffades och allting började. Han kom fram till mig när jag stod vid en bar och frågade vad jag drack. ”Vin”, svarade jag varpå han berättade ingående om just den druvblandningen. Jag var 22 år gammal. Det kommer jag aldrig glömma eftersom han kallade mig ”min 22-åring” hela vårt första år. Han var så intensiv, ställde många intresserade frågor och var väldigt uppmärksam och omhändertagande. Missförstå mig rätt. Jag blev inte intresserad av honom för att han betalade notan och öppnade dörrar. Jag blev smickrad för att han ansträngde sig. Det gjorde att jag kände mig sedd och viktig.
Han fick mitt nummer och fortsatte uppvakta mig via mejl och sms. Han kunde höra av sig 20 gånger på en dag. ”Vad gör du?”, ”Vad tänker du på?”, ”Du är söt”. Jag hann nästan inte reflektera över om jag var med på noterna – han körde på i 110 och jag följde med.
”Jag hann nästan inte reflektera över om jag var med på noterna”
Vi kan kalla honom Martin. En 34-årig, berest och modemedveten man med ett prestigejobb och sekelskifteslägenhet i ett bra område. Han hade svar på allt och alltid ett leende på läpparna.
Redan efter två veckor bjöd han med mig på en weekend till London och sedan följde många resor. Vi levde ett krog- och restaurangliv, ofta salongsberusade på fina viner och i samtal med människor vi mötte längs vägen. Han köpte exklusiva kläder som jag skulle ha på mig när vi gick ut tillsammans och jag kände mig verkligen snyggare och mer världsvan med honom. Jag var en fattig student som njöt av glamouren. Han lyfte mig, bekräftade alla mina åsikter, höll med och kände igen sig i mig. Sa att han såg min potential och att jag var det bästa sex han någonsin haft.
”Det är så här äkta kärlek känns”, trodde jag då. Jag var van vid otydliga, velande killar. Med Martin var det ingen tvekan. Han gick rakt på sak, visade tydligt att han ville ha mig och jag tyckte om att han tog för sig. Det var sexigt. Men det är väl en av egenskaperna jag tycker allra sämst om idag.
”Martin blev iskall om jag ifrågasatte att han skulle ta ett glas en fredagskväll med Isabelle på jobbet igen”
Jag undrade om han var lika dominant och hårdhänt i sängen med sina tidigare flickvänner och om de hade tyckt om det. Jag undrade om de också fick syrliga kommentarer om de nekade honom sex. Jag slog undan mina tankar, ville inte förstöra stämningen.
Det visade sig vara omöjligt att undvika drama. Om Martin var på det humöret behövde han bara trycka på några knappar för att få igång ett bråk. ”Varför ringde du inte efter kursen igår?”, ”Vem är Noel i din klass, varför lajkar han dina bilder?”. Jag hade ursäkter som aldrig dög. Själv blev jag illa till mods av alla hans relationer till andra kvinnor. ”Hur kan så många tjejer vilja chatta, umgås och lära känna en man, när de vet att han har en flickvän?”, funderade jag för mig själv då. Nu vet jag bättre. De kände såklart inte till att jag existerade.
Martin blev iskall om jag ifrågasatte att han skulle ta ett glas en fredagskväll med Isabelle på jobbet igen. Han lyssnade inte på min svartsjuka harang, utan gick iväg på sin drink och straffade mig sedan med tystnad. Ibland kunde det dröja en vecka innan det plingade i telefonen igen efter ett sådant bråk. ”Hej sötnos, vad gör du?”, lyste det upp på skärmen, som om ingenting hade hänt. Under de där dagarna isär kände jag mig dum och barnslig som ens hade sagt något från början. Såklart han inte ville höra av sig till någon som är så trist och kontrollerande som jag!
”Efter tre stormiga år med många långa pauser föreslog Martin att vi skulle flytta ihop”
När vi sedan sågs igen var han varm. Jag sa förlåt för allt och ville bara drunkna i honom efter den långa torkan. Jag ville ju inte bråka egentligen. I de där tårdrypande stunderna kom vi båda fram till att jag måste ha dålig självkänsla. Att jag måste bli starkare i mig själv, mer självständig. Och jag jobbade på det.
Det fick mig att signa upp på en kvällskurs i foto där jag lärde känna nya människor som bjöd med mig på olika festligheter. Jag älskade dem. Men Martin sa att de var ett gäng losers och att det var slöseri med tid att lära känna dem.
Åh vad jag skämdes för mitt dåliga omdöme, och lät alla nya relationer rinna ut i sanden. Nu i efterhand kan jag konstatera att jag var väldig ensam under åren med Martin – han dissade alla i min närhet och jag ville vara honom till lags. Det var enklare så.
Efter tre stormiga år med många, långa pauser föreslog Martin att vi skulle flytta ihop. Jag trodde aldrig att det skulle hända. Ibland var han ju så trött på mig att han inte ville veta av mig? Det gjorde ont i magen när han ställde frågan. Magkänslan sa nej men orden ur min mun sa ändå ja. Hjärtat ville så gärna läka och bli helt, och jag hoppades att allt skulle bli bra om vi bara bodde ihop. Om vi satsade på riktigt.
”Jag kände mig otillräcklig och lovade mig själv att bli en bättre människa som passade in i hans liv”
Nu i efterhand kan jag se hur jag tappade fotfästet när jag inte hade min egen bostad längre. Jag kände mig helt beroende av honom, hans hem och dyra livsstil. Jag trodde att jag skulle vara förlorad utan honom.
Han fortsatte att ha kontakt med kvinnor hela tiden. De var överallt. Flirtiga meddelanden, telefonsamtal på nätterna och kaffedejter med den där kollegan. Jag ville inte vara en svartsjuk flickvän, ville inte bråka och slog dövörat till. Jag förstår nu i efterhand hur avtrubbad jag var. Att jag tänjt på gränserna för vad jag egentligen tycker är okej.
Men det tog ändå hårt på mig när han började ifrågasätta mina val av studier inom vårdyrket. ”Kan du inte vidareutbilda dig och bli något mer?” sa han ofta. Jag kände mig otillräcklig och lovade mig själv att bli en bättre människa som passade in i Martins liv. Jag läste på om relationer, ville vara en duktig flickvän som tog ansvar för att vi båda var orsaken till våra dispyter (HA!). Bråken innehöll ord som sköt in som giftpilar i mig: ”Du är för tyst och tråkig”, ”Du flirtar med andra, det är slampigt”, ”Du är inte lika tajt i kroppen längre, du måste träna”, ”Varför äter du inte? Du är för mager”.
”Martin ’behövde’ ju mycket sex och jag nekade honom det just nu”
Efter fyra år tillsammans, varav ett år som sambos, blev jag gravid. Martin ville ha sex utan skydd och jag var glad att han vågade chansa tillsammans med mig. Det måste ju betyda att han ville satsa på mig? Plusset på stickan skapade en storm av känslor. Min magkänsla sa ju alltid samma sak. ”Passa dig för honom”. Och nu skulle vi få barn tillsammans. Men samtidigt var jag helt överlycklig och längtade så efter bebisen. Den kanske skulle bli den nystart jag så desperat hoppades på.
Magen växte och jag älskade att vara gravid, att fundera på vem det var där inne och ta reda på all tänkbar information om fostret, förlossningen och första tiden med bebisen. Men Martin var inte intresserad av att följa gravidapparna och information från mödravården. Han ville aldrig följa med.
En natt kom han hem klockan 4, med rufsigt hår och sänkt blick. Jag visste att han hade haft sex med någon. Det var så uppenbart att jag inte ens behövde konfrontera honom. Martin ”behövde” ju mycket sex och jag nekade honom det just nu – trots att han i regel alltid blev sur och sårad. Och trots att jag alltid blev straffad med iskyla och behövde be om ursäkt. Det var någonting med barnet inom mig som fick mig att säga nej allt oftare. Plötsligt var det inte bara mig han ville köra över. Nu fanns det någon där inne som jag ville skydda (känslomässigt, jag vet att det inte är fysiskt farligt att ha sex som gravid). Det kändes nästan som att jag fick skylla mig själv, att min man var otrogen när jag inte tillfredsställde honom. Och jag tog det.
”Mentalt hade jag redan tagit så pass mycket avstånd från Martin att det var skönt att han inte ville vara med under förlossningen”
Nicky föddes i januari. Min största kärlek i livet. Mentalt hade jag redan tagit så pass mycket avstånd från Martin att det var skönt att han inte ville vara med under förlossningen. ”Jag vill vara som papporna på 50-talet”, sa han veckorna innan. ”Röka cigarr i väntrummet.” ”Absolut, gör det du”, tyckte jag. Men han var inte i väntrummet heller den dagen. Han höll sig bara borta.
Någon vecka efter förlossningen släppte han bomben. Han sa att han hade väntat för min skull, men att det inte gick att fly sanningen längre. Han älskade sin kollega Isabelle. Det var en sådan där kärlek som drabbat dem båda, på ett sätt som inte gick att styra och därför hade de inte heller gjort något fel. Dessutom hade jag mig själv att skylla. ”Du har förändrats så mycket under graviditeten”, förklarade han. Nicky nämndes knappt i ekvationen, bara att jag var blek och ful.
Så där stod jag med min nyfödda dotter, utkastad, nedbruten och bedragen. I flera år hade han hållit Isabelle varm på avstånd, haft sex med henne gud vet var och tagit ut henne på restauranger. (Jag vet det här idag eftersom Isabelle har berättat det. Vi tog en fika och synkade våra historier efter att Martin gjort slut med henne och gått vidare till en ny.)
”Efter några månader började han skriva sms. Kanske 30 om dagen”
Tack och lov kunde jag flytta hem till min mamma som tog hand om både mig och Nicky de där första omtumlande månaderna. Jag trodde att jag skulle må sämre, sörja min man, pappan till mitt barn och den kärlek vi haft. Men jag blev ganska snart mig själv, den person jag var innan Martin, och fick enorm kraft när jag insåg att jag behövde vara stark för mitt barn.
Jag kände honom så pass bra att jag var beredd på att han skulle komma tillbaka. Och ja. Efter några månader började han skriva sms. Kanske 30 om dagen. Ställde frågor. Skällde. Skämtade. Bad om bilder på Nicky. Och grät. Sa att relationen med Isabelle var ett misstag, att hon var galen, och att jag var den enda i hans liv.
Skillnaden nu var att han inte kunde rubba mig. Jag tog till det bästa medlet mot Martin. Jag var bara kort och tråkig tillbaka. Martin älskar ju drama. Och jag gav honom inget längre. Nu är det tyst igen sedan några månader. Nicky fyller snart 1 och jag bor fortfarande hos min mamma – med planer på att köpa en tvåa i närheten av henne och återuppta studierna. Nu kvarstår vårdnadsfrågan om Nicky. Det är en process, ingenting är klart. Men jag kommer kämpa till mitt sista andetag för att den mannen ska få så lite inflytande över hennes liv jag bara kan.
Experten svarar: Vad kännetecknar en psykopat?
Anna Bennich, leg psykolog, leg psykoterapeut, författare och mamma till tre barn reder ut begreppen.
– Psykopati är i sig ingen diagnos, i kliniska sammanhang pratar man om antisocial personlighetsstörning med psykopatiska drag – som kännetecknas av extremt hänsynslöst och ibland även aggressivt beteende. Egoism och brist på empati är utmärkande. Humöret är nyckfullt, det går inte att förstå när personen blir arg och varför. Hur du än beter dig kommer du få uppleva kränkningar, bestraffningar, hat, hot och inte sällan fysiskt våld i relation till den här personen.
Varför stannar man i relationen?
– En sak som är förstärkande är en känslomässig berg- och dalbana, lika ofta som relationen är destruktiv kan den handla om kärlek och passion. Inget hjälper så bra mot den där förtvivlade känslan efter ett uppslitande bråk, som när personen bakom alla elaka ord blir varm och tröstar. Det är svårt att lämna den ångestlindringen.
Om man har gemensamma barn och ändå lyckas lämna, hur ska man göra då?
– Det är svårt att samarbeta med en lättkränkt person som känner sig överlägsen andra människor. Jag tycker att ”Emma” i läsarberättelsen har en bra strategi, att inte ge exet drama. Ett sådant förhållningssätt kan öka provokationer i början, men ge med sig med tiden. Ta hjälp av Familjerådgivning där ni gör upp tydliga regler om vad som gäller med barnen. Om du måste träffa exet för att göra upp praktiska saker, ta med en närstående. Sätt gränser för dig själv, bestäm till exempel att du bara svarar på sms dagtid mellan vissa tider. Och håll samtalen korta och sakliga. Diskutera bara samarbetet med barnen.
