Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Bråka rätt – ­underlätta småbarnsårens eviga gnabb (och så blir ni sams)

Tjafsar du och din partner konstant? Malin Haawind, som har skrivit boken ”Dra åt helvete”, förklarar varför det är normalt att gräla under småbarnsåren (och var gränsen till FÖR mycket går…).

Grattis! En gullig liten bebis! Men också o-grattis – du har precis fått EN MILJARD fler anledningar att bråka med din partner.

Vi är nog många som kan skriva under på att det här med att få barn är att utsätta sin relation för en mer eller mindre rejäl prövning. Det är en av de absolut största livsomställningarna en människa kan vara med om, och den kommer i paketförpackning tillsammans med både sömnbrist och sexbrist. Många får dessutom plusmenyn med tillhörande livskris, ibland även i form av förlossningsdepression.

Visst är det underbart att se på det nya lilla livet tillsammans och enas om att hen är skapelsens krona, men det är inte lika lätt att hålla humöret uppe och tonen trevlig under koliknätter, bajskatastrofer, eller när du plötsligt inser att den tidigare hyfsat jämställda relationen kastats hundra år tillbaka i utvecklingen i samma stund som bebisen passerade spinae.

"Vi bråkar om vem som ska vabba"

Kort sagt, det är mycket vanligt att par grälar och tjafsar under de första åren som föräldrar.

– Visst hände det att jag och min sambo grälade förut men när vi fick barn kom det liksom en ny arsenal av ämnen att tjafsa om, berättar Sara, 31, mamma till Esther, 2.

– Vi bråkar om vem som ska vabba, vems jobb som är viktigast och därmed svårast att vara borta ifrån. Vi bråkar om att vi inte ligger med varandra lika ofta som man ”ska”, om planering, om vad vi ska äta och om vem som packar skötväskan.

Sara menar att det är hon själv som orsakar många av konflikterna, eftersom hon är noga med att saker ska göras på ett visst sätt sedan hon fick barn.

– Med barnet föddes också ett stort kontrollbehov hos mig, jag vill att det ska vara på mitt sätt. Och om min kille inte kan läsa mina tankar så blir jag galen. Jag vet ärligt talat inte varför jag har så tydliga bilder av hur det ska vara, vad som grundar sig i mig och vad som har att göra med typ bilder på Instagram av kritvita soffor och perfektion, säger Sara.

"Det innebär ett kliv tillbaka i jämställdheten"

Det Sara säger ringar in två mönster: Det ena handlar om att man aldrig riktigt kan veta hur man själv eller ens partner kommer att bli som förälder förrän man väl är det. Det andra är att småbarnsföräldrar simmar i ett hav av normer och förväntningar.

Psykologen Jenny Klefbom, som är expert på barn och föräldrar, förklarar att det här med att bli föräldrar ofta får oss att återgå till stereotypa könsrollsmönster.

– För många innebär det ett rejält kliv tillbaka i strävan efter jämställdhet. Den nya rollen i vårt liv, föräldrarollen, får oss att halka in på våra egna barndomar. Man påverkas väldigt mycket av hur man hade det med sina egna föräldrar och kan antingen härma det mönstret eller göra tvärtemot i en slags sen protest.

[adSpace placement="manual"]

Jenny menar att vår egen påverkan på och kontroll över hur vi blir som föräldrar är mycket mindre än vad vi själva tror, i stället är vi under influens av en rad olika aspekter, som vår egen barndom och uppväxt och olika ideal. Och där, i korsdraget mellan samhällets förväntningar och ens egna, står man och inser att det inte riktigt blev som man tänkt sig. Att man står rätt långt ifrån vad man själv egentligen vill och förmår vara. I den situationen hamnar man lätt i frustrerade konflikter med sin partner som kanske har en annan bild av vad som är viktigt och bör prioriteras.

Samtidigt har man inte samma tid för varandra längre. Samtalen snöar allt oftare in på blöjor och logistik, och det var länge sedan man satt kvar efter middagen i flödande samtal om allt från nyhetshändelser, via sofföverdrag, till framtidsdrömmar. Nu är det i stället alltid någon som måste avbryta middagen i förtid, för att lugna en upprörd bebis.

Sköt bråken på rätt sätt

Men experten har lugnande ord till alla som känner att relationen inte är på topp mellan blöjbytena:

– Det är normalt och naturligt att man har mycket bråk under den här perioden. Man behöver inte känna skuld och skam över det och man ska inte lasta sig själv för mycket. Det viktiga är att man har bra stunder också, att det inte bara är bråk och tjafs.

Ibland vill man bara ryta ifrån.
Ibland vill man bara ryta ifrån. Foto: GlobalP

Eileen, 31, mamma till Louie, 2, berättar att hon och hennes sambo grälar om helt andra saker nu än innan de fick barn.

– Nu bråkar vi nästan uteslutande om barnuppfostran och om hur vi ska få ihop vardagen. Innan vi fick barn bråkade vi om politik och sådant i stället.

Hur påverkas då barn av att deras föräldrar bråkar? Ju äldre barnen blir och ju mer de förstår av vad som händer kring dem, desto viktigare blir det att man försöker sköta sina bråk på ett städat sätt, menar Jenny Klefbom.

– Barn är så tätt sammankopplade med sina föräldrar att det blir känsligt för dem om det bråkas alltför explosivt. Sedan är det så klart svårt att bara säga ”vi ska inte bråka”, men man får försöka sköta det lite snyggt.

"Att bråka hör livet till"

Att kunna behärska sig handlar inte enbart om att inte gapa på varandra. En isande tystnad i ett hem kan vara minst lika påtaglig som gormande och smäll i dörrar.

– Att gå omkring och vara tyst och iskall är ju inte heller att behärska sig direkt, säger Jenny.

Eileen berättar också att hon och hennes partner grälar lugnare sedan de fick barn.

– Vi bråkar inte lika stort längre, vi behärskar oss mer – för vår sons skull. När jag var gravid pratade vi ganska mycket om hur det skulle bli sedan, och vi redde ut en del stora grejer. Det gör också att vi inte blir så där stormarga längre.

Sara och hennes sambo bråkar ibland när deras dotter är med.

– Att man bråkar hör ju till livet och jag är inte så rädd för att hon ser att vi är oense, men vi försöker att inte ta de värsta bråken framför henne.

[adSpace placement="auto"]

Men vad ska man göra om man känner att man misslyckats med det där att sköta det snyggt och det blivit ett stort bråk när barnet varit med? Om du frågar Jenny Klefbom så är det viktigt att man förklarar för barnet och sätter ord på händelsen. Man ska försäkra barnet om att det kommer att ordna sig på ett eller annat sätt: ”Nu är vi osams men vi kommer fortsätta prata tills vi kommit på en lösning”.

– Ibland kan det ju vara bra att man luftar också. För barn som har sett sina föräldrar brusa upp mot varandra men sedan försonas, och det blir lugnt och bra, blir ju inte bråk så laddat heller, säger Jenny.

Jämställda par klarar sig bäst

Men om man känner att grälen blir för stora och kommer alltför tätt så ska man söka hjälp hos familjerådgivning, och man ska inte vänta för länge.

– Om man får rådgivning på ett tidigt stadium så brukar det gå lättare att hitta lösningar, säger Jenny.

De som klarar sina relationer och sitt eget mående bäst under småbarnsåren är enligt Jenny Klefbom tveklöst de par som har ett jämställt föräldraskap. Andra saker som spelar in är att man känner sig själv och sina egna behov väl innan och att man har pratat ordentligt om hur det nya familjelivet kan bli.

– Det gör alla lite gott att dra ner på ambitionsnivån och inte jobba på den perfekta ytan så mycket. I det perfektionistiska ligger också att man ska klara allting själv men jag vill råda alla att göra tvärtom. Ta emot hjälp och avlastning om ni har möjlighet. Även väldigt små barn klarar av att ha barnvakt några timmar och det ger så himla mycket för parrelationen.

4 mamas om sina bråk:

Markiz Tainton, 30, matkreatör som driver mama-bloggen Vägen till bebis om sin och maken Kevins IVF-resa.

– Jag har noll tålamod för människor som skjuter upp och glömmer, så våra bråk handlar oftast om att Kevin missar saker han har lovat. Vårt värsta bråk kan jag inte ens minnas vad det handlade om, men jag var sjukt arg och blev bara otrevligare och otrevligare och till slut sa jag: ”Försvinn ur min åsyn, jag vill inte se dig längre!”. Jag gick över till grannen, och efter 20 minuter fick jag ett sms av Kevin där det stod: ”Om det är det du vill så gör jag det. Du behöver inte ringa, jag kommer inte att svara”. Jag svarade med att ”Du kan inte gå, jag har inga nycklar”, men får inget svar. Jag sprang hem och såg att han var borta och att han hade packat sina saker. Jag har aldrig haft sådan panik och var helt säker på att jag hade förlorat honom. Jag försökte få tag på honom genom alla kanaler i fyra timmar utan svar. Till slut kom han hem och vi sa båda förlåt och grät och kramades.

– Vi vet ju inte hur ett barn kommer att påverka relationen, men vi ser det som en blessing att jag har lyckats bli gravid och känner att det inte kan vara svårare än det vi har gått igenom hittills. Självklart kommer det att bli en utmaning med långa nätter och oregelbunden sömn, men vi längtar och har längtat efter det här så länge.

Anastelle Wieslander, 35, redaktör på mama och mamma till Lotta, 5, och Emmet, 2.

– Att bli tvåbarnsföräldrar var en större chock än vi någonsin kunnat ana. Plötsligt hade vi två viljestarka skrikungar som vägrade sova. Och vips så hade nästan två år av totalt kaos gått utan att vi hade hunnit prata med varandra på riktigt. Vilka var vi ens? Jag hoppas verkligen att det har vänt nu, vi kan omöjligt bråka MER än vi gjort under de senaste åren. Det skulle vara om vi skaffade ett tredje barn kanske…

– Jag blir ofta väldigt arg snabbt, italiensk kallas det visst. Häromkvällen skickade jag en stor mugg full med hett te rätt över vardagsrummet för att jag inte blev lämnad ifred när jag hade bett om det. Min man torkade faktiskt upp efter mig.

– Vi går i parterapi sedan ett halvår, där kan vi reda ut groll på ett väldigt effektivt sätt. Sedan har vi dejtkvällar varje torsdag, min mamma är barnvakt. Visst hjälper det, men ibland undrar jag vem jag är två barn senare, vem min man är och om vi fortfarande passar ihop.

Lisa ”Knivlisa” Eriksson, 38, mama-bloggare och mamma till Harry, 3, och Sixten, 5.

– Innan vi fick barn var jag HELT övertygad om att vi var väldigt jämställda. Det är ju när barnen kommer som det uppstår situationer som visar om det verkligen stämmer. Före barnen är det till exempel mest skönt om den andra behöver massor av egentid. Det är det ju så att säga inte när barnen kommit. Vill inte hänga ut någon här, men hint, hint.

– Vi bråkade allra mest under lillebror Harrys första månader när storebror var 1,5 år och jag alltid sov 2-4 timmar per dygn och Linus jobbade heltid i en annan stad. Vi förstod verkligen inte varandras situation alls och tyckte bara synd om oss själva och var arga på varandra konstant. Nuförtiden bråkar vi mest om säkerhetssaker. Jag är supernojig enligt honom, och han är superomedveten enligt mig. Det hade vi heller ingen aning om innan vi fick barn, för då var vi båda helt onojiga och coola.

Hannah Almerud, 29, driver mama-bloggen Dreamteam på deltid och är mamma till Frank, 3, som hon har gemensam vårdnad om.

– Franks pappa och jag grälade nog alltid ganska mycket, från första dagen i vår relation fram till separationen. Däremot bråkade vi sällan på ett sätt som var destruktivt. Inte heller mot slutet – snarare tvärtom. Bråken tystnade och luften gick ur oss båda. Vi drevs av olika saker, ville olika saker i livet och insåg till slut att om vi skulle kunna fortsätta att leva ihop så skulle någon av oss behöva kompromissa sönder sig själv.

– Jag behövde äta starka hormoner för att kunna bli gravid, och de gjorde mig galen! Normalt sett är jag utrustad med ett jäkla tålamod, men då small det direkt. Vårt värsta bråk var under den perioden. Vi var ute på krogen, men eftersom vi försökte bli gravida var jag nykter och trött och hade velat gå hem ett tag. En gubbe i toakön som betedde sig riktigt illa var droppen, så jag sa till Franks pappa att jag ville gå hem NU. När han – fullt rimligt – ville dricka upp sin öl först så tappade jag det och ställde till med en jäkla scen. Det slutade med att vi bråkade hela natten, på det där sättet så att det liksom flyger grejer i väggarna och man skriker saker som aldrig går att ta tillbaka. Sjukt ovärt bråk.

Vanliga ämnen att gräla om under småbarnsåren:

Sex. Hur ofta ska vi ligga egentligen?

Städning. Hur ofta ska vi städa egentligen?

Kommunikation. Hur ofta ska vi prata egentligen?

Bubblare:

Sömn

Egentid

Sopor

Blomvård

Hygien

Grälet självt

Priset på tvål

Barnuppfostran

…och så blir ni sams!

(Riktiga exempel ur verkligheten, vissa bättre än andra…)

Be om ursäkt, fastän du tycker att du har rätt. Väldigt svårt för en besserwisser men nästan alltid värt.

Låt grälet rinna ut i sanden genom att prata om någonting praktiskt, till exempel förishämtning eller middagsmaten. Risk finns förstås att samma gräl blossar upp med full kraft vid fler tillfällen om man väljer den här metoden, men den dagen den sorgen.

Ta ansvar och be om ursäkt för din egen del i konflikten. Inse att ni kanske inte kommer lösa alla era problem just i dag.

Försök förstå vad din partner vill och menar.

Erbjud något att äta. Pizza, godis eller chips höjer både blodsockret och stämningen.

Ge helt enkelt bara upp och retas/stör/skoja med din partner tills hen inte längre orkar stå emot din charm.

Igen då: Säg förlåt. Och mena det! Oavsett om en säger förlåt för hela tjafset eller för att en haft otrevlig ton.

Få besök som stannar länge. Först låtsas ni vara sams inför gästerna, men sedan glömmer ni bort att ni ens var osams!

Av: Malin Haawind

Denna artikel har tidigare publicerats i mama nr 2, som går att läsa i appen mama PLUS – gratis för prenumeranter!