Sanna Lundell: "Jag saknar den aningslösa Sanna"
Sanna Lundell: "Jag saknar den aningslösa Sanna"

Sanna Lundell: "Jag saknar den aningslösa Sanna"

Sanna och barnen ska ut och resa, men flygresan är inget hon ser fram emot. Med ryggsäcken full av erfarenheter som trotsutbrott på London-flyget och sömnlösa barn på flyget till Thailand så är det kanske inte så konstigt.

Självinsikt är ju naturligtvis en dygd. Det är trevligt med folk som har koll på sig själva. På sina styrkor men också på sina svagheter. På sin kapacitet men också på var den berömda gränsen går. Det vittnar om någon slags allmän mognad.

Därför kanske jag borde vara glad och känna mig vuxen där jag nu sitter i soffan och bävar inför det äventyr som jag och de tre småmänniskorna i familjen ska ut på. Flyg till Jordanien med mellanlandning i Wien. Jag bävar. En del av mig känner att själva förflyttningen från A till B till C nästan inte är mödan värd. Att uppgiften ligger precis på den där hårfina gränsen för vad jag mäktar med.

Känner mig som en kärring här i min överläggning och längtar bara tillbaka till den totalt aningslösa 23-åriga Sanna utan någon som helst koll på att saker och ting kunde vara jobbiga. Utan en fet erfarenhetsbank av trotsutbrott på Londonflyg, sömnlösa nattflygningar till Thailand. Spyor och superfeber hem från Bulgarien. Uttråkade, rastlösa treåringar som bara inte kan få in att man måste sitta stilla under start- och landning, och att man INTE får dra i dörrhantag inne i flygplanet. Ettåringar med örsprång. Jetlag. För barn oätlig flygplansmat.

Listan på vad som eventuellt kan gå fel kan göras mycket lång, så det är klart att jag längtar tillbaka till den Sanna som inte skulle ha bangat på att ledsaga ett helt dagis på en liten flygtur, som på fullt allvar utgick i från att det skulle gå som en liten dans, att alla barnen skulle gå på fina led, hålla varandra i händerna och sköta sig som exemplariska dockor i sina flygstolar.

Som tur är minns jag också långflygningar med tre obeskrivligt synkade, snälla, glada och välartade barn. En liten bebis som somnade in som på beställning i den där lilla vägghängda vaggan och sov sött resten av resan. Jag minns en treåring som snällt satte sig i stolen, öppnade datorn kollade på Pippi tre gånger på raken, och vips var vi framme i Malaga. En nioåring som öppnade en skrivbok, satte ned en penna och skrev en roman tills hjulen studsade ner på marockansk mark.

Självklart blir inget bättre av att noja loss, men jag vore dum i huvudet om jag inte packade handbagaget fullt med mutor, mediciner och allehanda underlättande ting. Lika bra att förbered sig, det har självinsikten fört med sig och det är rätt bra ändå, trots att jag känner mig tråkig.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + ett hårkit från IDA WARG för 199 kr. Köp nu!