Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Jennys son föddes i vecka 25: ”Han var 3 veckor när jag fick se hans ansikte”

Den första blödningen kom i vecka 13 och vattnet gick i vecka 16. Gravida Jenny Lantz kastades mellan hopp och förtvivlan. Skulle barnet överleva? När Axel föddes i vecka 25 vägde han endast 750 gram, men i dag är han ett spralligt yrväder med den livligaste fantasin. 

Jennys vatten gick i vecka 16 och i vecka 25 föddes Axel.
Jennys vatten gick i vecka 16 och i vecka 25 föddes Axel. Foto: Kajsa Göransson, Privat

Axel Lantz far fram över klätterställningarna i Mössebergs djurpark i Falköping och tar sig snabbt upp för repstegarna. Ett skutt ner och sedan springer han över vitsippsbackarna. Mamma Jenny följer honom med blicken. Axel är hennes andra barn. Graviditeten med storebror Olle var i det närmaste perfekt. När hon ett par år senare blev gravid igen började det krångla redan i vecka 13. Under julen 2013 fick Jenny en blödning som inte ville ta slut. Hon och maken Marcus åkte in till Skövde lasarett där de lugnades av en läkare som sa att ultraljudet visade på ett bultande hjärta. Sedan såg han något mer. En tom fostersäck. Det hade funnits en tvilling och det var den som hade stötts ut. 

– Vi var så inställda på ett barn så när det som var kvar verkade friskt tänkte vi inte mer på det, säger Jenny Lantz. 

Nästa blödning kom någon vecka senare och i vecka 16 gick vattnet för bebisen i magen. Skulle hon förlora det barnet också?  

Axel är en social och frimodig liten kille, som gärna drar in vuxna i sina lekar.
Axel är en social och frimodig liten kille, som gärna drar in vuxna i sina lekar. Foto: Kajsa Göransson

Jenny Lantz

Ålder: 31.

Bor: Falköping.

Familj: Maken Marcus och sönerna Olle, 8, och Axel, 6.

Gör: Jobbar på Preem.

Aktuell: Med böckerna om sonen Axel och hans fantasivärld.

På sjukhuset fick de beskedet att det såg bra ut, men det var väldigt lite fostervatten kvar. Jenny fortsatte sedan att läcka blod och vatten, och i vecka 19 åkte de in igen. Undersökningen visade att barnet låg dubbelvikt, utan vatten. De fick rådet att avsluta graviditeten.

– Det var inte vad vi ville höra. Samtidigt kände jag hur barnet sparkade och rörde sig där inne, och de såg att han växte och utvecklades. Då är det svårt att fatta ett sådant beslut, även om jag nog trodde att vi skulle bli tvungna att avsluta eftersom graviditeten hade gått så dåligt fram till dess. Men när läkarna sa att vi kunde vänta lite till valde vi att göra det, berättar Jenny.

– De trodde nog att kroppen själv skulle starta en förlossning eftersom lite vatten oftast är signalen för kroppen att sätta igång.

”De trodde nog att min kropp själv skulle starta förlossningen”

I vecka 23 började Jenny blöda igen och det sista av vattnet gick. De åkte in ännu en gång, men skickades vidare till Östra sjukhuset i Göteborg. Läkarna förberedde Jenny på att barnet troligen inte skulle överleva. Det hade legat utan vatten sedan vecka 16 och då utvecklas inte lungorna. Men i vecka 24+5, den 19 mars 2014, föddes Axel. Han vägde 750 gram och var 32 centimeter lång, och till läkarnas förvåning gnydde han så fort han kom ut. Axel lades i respirator med en syrgasmask som täckte halva ansiktet. Jenny pumpade brösten på nätterna för att ge honom näring i den mån det gick. 

Axel föddes i vecka 24+5, vägde 750 gram och var 32 centimeter lång.
Axel föddes i vecka 24+5, vägde 750 gram och var 32 centimeter lång. Foto: Privat
Respirator, tuber och slangar höll Axel vid liv i 27 veckor innan han klarade att andas och syresätta sig själv.
Respirator, tuber och slangar höll Axel vid liv i 27 veckor innan han klarade att andas och syresätta sig själv. Foto: Privat
”Huden var så skör så skulle man röra vid honom fick man bara lägga handen på, inte klappa”

– I början kunde vi knappt röra honom. Det räckte med att vi skulle byta blöja för att syresättningen skulle gå ner och han blev blå. Eller att man lyfte en av hans armar vid fel tillfälle. Minsta lilla var ansträngande och huden var så skör, så skulle man röra vid honom fick man bara lägga handen på, inte klappa.

Det dröjde tre veckor innan hon fick hålla Axel för första gången.

– Det var även första gången jag såg hans ansikte. Annars hade han varit täckt av respiratorn och filtar. 

Flera gånger per dag kunde Axel sluta andas och behöva återupplivas. Dag fem fick han två hjärnblödningar.

– De hade varnat oss för att det kunde hända men det kändes ändå jättetungt. Vi tänkte att jaha, nu är det kört. Men han klarade det. 

Det dröjde tre veckor innan Jenny fick hålla sin son för första gången.
Det dröjde tre veckor innan Jenny fick hålla sin son för första gången. Foto: Privat
Axel föddes 15 veckor för tidigt och behövde vård direkt när han kom ut.
Axel föddes 15 veckor för tidigt och behövde vård direkt när han kom ut. Foto: Privat

I 17 veckor låg de på sjukhus. Först fem veckor i Göteborg, sedan tre i Trollhättan och till sist nio veckor i Skövde.

– Man pratar oftast bara om när det går bra, sällan om för tidigt födda barn. Jag visste ingenting om hur det var. Att barnet hamnar i kuvös är ju den minsta grejen, den håller bara värmen. Sedan är det elva, tolv slangar som ska in i kroppen för att fungera som en livmoder. 

Jenny lämnades mycket ensam med chocken och allt det nya eftersom maken Marcus var tvungen att vara hemma med storebror Olle. Oron fick henne till slut att stänga ner inuti.

– Jag blev som en känslokall robot. Slutade han att andas kunde jag sitta och läsa en bok medan läkarna jobbade. När vi var i Trollhättan var de tvungna att göra hjärt- och lungräddning vid ett tillfälle. Då var han i vecka 30. Jag hade inte upptäckt att han slutat andas, så det gick flera minuter innan han fick hjälp. Jag har mått väldigt dålig över hur jag efter det kunde åka hem och äta tacos med Olle fastän Axel just kämpat för sitt liv, säger Jenny. 

”Jag blev som en känslokall robot. Slutade han att andas kunde jag sitta och läsa en bok medan läkarna jobbade”
Storebror Olle var bara 2 år när Axel föddes. ”Det var jobbigt att vara ifrån honom när vi låg på sjukhuset,” säger Jenny.
Storebror Olle var bara 2 år när Axel föddes. ”Det var jobbigt att vara ifrån honom när vi låg på sjukhuset,” säger Jenny. Foto: Privat

När de fick åka hem för gott var lättnaden enorm, även om syrgastuber behövde installeras och slangar kopplas upp.

– Det var tio meter slang som skulle dras upp och ner i huset, men det kändes som en struntsak då, jag var så inne i det och visste hur allt fungerade. 

Maskinerna hängde med i ytterligare tio veckor. Efter totalt 27 veckor klarade han av att andas själv. 

– Jag minns när allt togs bort, hur skönt det var att gå ut utan att tänka. Jag kunde bära honom i bärsele precis som vanligt. 

När allt började lägga sig kom alla känslor och ”Tänk om…”-tankar ifatt. När hon hörde andra med för tidigt födda barn berätta liknande historier, och hur mycket de gråtit, kom skuldkänslorna.

– Jag var arg och ledsen på mig själv för att jag reagerat som jag gjorde. Jag grät ju inte en enda gång. Hur hade jag kunnat vara så känslokall? 

”Jag var arg och ledsen på mig själv för att jag reagerat som jag gjorde”

Jenny gick i terapi för att bearbeta det hon varit med om. 

– Det var skönt att få spy ur sig allt och prata med någon oberoende och få höra psykologen säga att mitt beteende var normalt. 

Marcus gick också och pratade. Det hjälpte dem vidare.

– Min man och jag är så olika och bearbetar på olika sätt. Han har känslorna utanpå, jag stänger in mina och gör det jag ska. Marcus var där en gång när Axel slutade andas och bröt ihop helt. Samtidigt åkte han på konferens när Axel var två veckor. Men det var hans sätt att överleva.

Axel leker mycket i sin egen värld.
Axel leker mycket i sin egen värld. Foto: Kajsa Göransson

Har Olle påverkats av det hela?
– Jag har ofta funderat på det, men jag tror det har gått bra. Det var jobbigt att vara ifrån honom när vi låg på sjukhuset. Bröstet höll på att gå sönder för att jag ville vara på två ställen samtidigt. Men vi har försökt ge honom en så normal uppväxt som möjligt så att han inte ska känna sig utanför. Han är 8 år nu och en jättesnäll storebror. Men det har nog tagit mer på honom än vi tror.

Vi avbryts när Axel söker mammas uppmärksamhet. 

– Han är rolig att umgås med, man skrattar mycket, säger Jenny när sonen far iväg, högt upp i klätterställningen. 

Axel står på näsan titt som tätt men tar sig vidare. Det saknas ett visst konsekvenstänk, berättar Jenny. Han är diagnostiserad med autism och ska även utredas för ADHD. 

”Axel pratade inte förrän han var 3, 4 år”

När upptäckte ni att han hade särskilda behov?
– Ganska tidigt. Han pratade inte förrän han var 3, 4 år och han hade svårt att förstå vad man sa. Språkförståelsen är låg än idag även om han har ett rikt ordförråd. Han pratar bara en väg och hör inte vad andra svarar.

– De har haft koll på honom hela tiden eftersom neonatalbarn följs upp väldigt noga. Syn, hörsel, motorik och annat. Så vi har inte behövt fajtas för att han ska få hjälp, som många andra föräldrar får göra. Just nu är det intensivträning inför skolstarten så att han ska lära sig att följa uppmaningar, kunna sitta längre än fem minuter och lösa en uppgift. Det går inte nu, men läkarna säger att det går att träna upp. Och han har snälla lärare och barnen han ska gå i skolan med känner honom och vet att han säger knasiga saker ibland och gör grimaser. De tycker han är rolig, så det ska nog gå bra. 

Vården följer upp neonatalbarn noga. Just nu tränas Axel inför att börja skolan.
Vården följer upp neonatalbarn noga. Just nu tränas Axel inför att börja skolan. Foto: Kajsa Göransson

Funkar förskolan?
– Ja, men han leker ju själv i sin egen värld. Men han är inte blyg som ni märker, och vuxna går bra, men andra barn blir han mest irriterad på för de gör fel och förstår inte hans lekar. 

Än så länge är Axel mest i fantasivärlden i sitt eget huvud. Där händer det nya saker varje dag. Numera skriver Jenny ner vad han berättar om djungler, dinosaurier och andra figurer.

– Skriver jag inte ner vad de heter så glömmer jag och Axel vill att jag ska kunna vad alla heter. 

Historierna han berättar är dessutom lite för bra för att inte minnas och eftersom Axel målar tydliga bilder av det han ser har Jenny, som gillar att måla, börjat rita figurerna. Nu har hon samlat allt och gett ut i bokform. Hittills har det blivit tre böcker som har fått bra respons från andra barn med autism.

– De älskar böckerna för att det sätter ord på deras fantasi. De känner igen sig. En 10-årig pojke blev så glad att han tog med sin bok till skolan för att visa de andra. Det känns fint.

Jenny har skrivit barnböcker baserade på Axels fantasi: ”Hans historier kändes för bra för att strunta i.”
Jenny har skrivit barnböcker baserade på Axels fantasi: ”Hans historier kändes för bra för att strunta i.” Foto: Kajsa Göransson

Händer det att du tänker på tvillingen som du förlorade?
– Från början valde vi att glädjas över det barn som överlevde. Att de var två tryckte vi undan då. Det var först för något år sedan som de känslorna kom i kapp. 

Jenny drar upp ena tröjärmen. Där finns en tatuering med tre stjärnbilder. Fiskarna för Axel, Vattumannen för Olle och så en Stenbock för det tredje barnet.

– Jag ville minnas det på något sätt även om det var ett missfall. De var ändå två. Och jag tror det barnet påverkade vad som hände även om vi inte har fått någon förklaring till varför Axel föddes för tidigt. 

”Jag ville minnas tvillingen på något sätt, även om det var ett missfall”

Hur känner du inför att ni var nära att avsluta graviditeten?
– Jag har mått väldigt dåligt över det. Bandet till Axel är så starkt och jag är så glad att vi inte gjorde det. I perioder har jag varit arg på läkarna som sa att vi skulle ta bort honom. Jag skrev brev till dem för att säga ”se han lever, tji fick ni…”, men jag skickade dem aldrig. Det var bara skönt att få ösa ur sig. Men inget ont om läkarna, vi har fått jättebra vård och man kan aldrig förutspå hur det ska gå. Och även om de sa att barn utan vatten i magen inte kan leva, så gör han ju det, säger Jenny och tittar mot Axel.

– Vi fick världens underbaraste unge med så mycket kärlek och en massa bus. 

Du kanske också vill läsa denna gripande krönika: ”Skulle vi planera 1-årskalas eller begravning?”
Eller om Bea som fick trillingar: ”Det är helt fantastiskt, men man är inte menad för det” 

Text: Therese Hedlund
Foto: Kajsa Göransson