Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Petras son föddes som flicka: Jag har anmälts för att jag låter Julle vara den han är

Tänk dig att din 4-åriga dotter en dag säger att hon är en pojke. Och att du sedan viger ditt liv åt att få omgivningen att acceptera att Julia nu är din son. Det är vad Petra Douhane gjort de senaste sju åren – och kampen fortsätter.

Petra Douhanes 11-årige son Julle föddes som Julia.
Petra Douhanes 11-årige son Julle föddes som Julia. Foto: Isabell N Wedin

Klockan är tio på morgonen och det är sommarlov. Det är alldeles tyst runt Petra Douhane, 38, där hon sitter i soffan, trots att hon har fyra barn mellan 6 och 15 år. 

– Alla utom Julle sover nog, säger hon och ler. Men hade minstingen Hannes varit hemma hade det var full rulle klockan 6.

Det är Julle, 11, som är skälet till den här intervjun. Han föddes nämligen som Julia men har sedan 4-årsåldern uttryckt att han är en pojke. Något som Petra accepterat, men som omgivningen inte haft lika lätt att förstå.

Petra Douhane

Ålder: 38.

Familj: Barnen Elias, 16, Ebba, 13, Julle, 11, och Hannes, 6.

Bor: Veberöd.

Gör: Fritidspolitiker samt bloggare med författardrömmar.

För sju år sedan berättade Julle för Petra att han skulle bli pappa när han blev stor och efter en del övertalning följde hans bonuspappa med honom och köpte hans första skjorta.

– Jag tror att han hade på sig den där skjortan varje dag efter det, skrattar Petra. Och han ville gärna ha slips eller fluga. Från början var det inget jag reflekterade över, men jag förstod att det var något som inte stämde – om man får säga så – något jag inte kunde sätta fingret på. 

”Jag förstod att det var något som inte stämde”

BVC menade att det var en fas som många barn går igenom, att vissa barn exempelvis vill vara katter i den åldern. De tyckte inte att Petra skulle låta Julle bestämma själv utan bara ignorera beteendet.

– Fast jag gjorde tvärtemot vad BVC sa och fick många höjda ögonbryn, men det kändes rätt. Julle fick välja själv. 

”Jag har föreslagit att RFSL Skåne ska skapa en tjänst för föräldrar som behöver råd och stöd så att de vet vad de har för rättigheter och skyldigheter gentemot myndigheter.”
”Jag har föreslagit att RFSL Skåne ska skapa en tjänst för föräldrar som behöver råd och stöd så att de vet vad de har för rättigheter och skyldigheter gentemot myndigheter.” Foto: Isabell N Wedin

Det jobbigaste att ta beslut om, med tanke på omgivningens reaktioner, var när Julle som 4-åring ville klippa av sitt hår. Han tog själv en sax och klippte kort på ena sidan och en page på den andra. Ett år senare gick Petra med på att han klippte kort.

– Han var superbestämd kring det och jag fick ta den kritik som kom från förskolan. Någon sa ”Är du inte lite knäpp?”. På förskolan var de oroliga över att Julle hade killkläder och trodde att jag inte hade råd att köpa kläder utan att han fick ärva från sin storebror. När jag fick nog och frågade vad problemet var tyckte de inte att jag skulle låta honom ha killkläder, säger Petra och utvecklar: 

– Men jag kände långt in i själen att det här inte var något som skulle gå över, så det var bara att rusta sig inför det som komma skulle.

Och en kamp har det varit. Inte bara mot samhällets fördomar, utan även mot socialförvaltningen. Petra har ingått i flera utredningar kring Julle efter att orosanmälningar kommit in från såväl förskolan som vården och privatpersoner – för att hon låter sitt barn vara som han vill.

– De senaste 7-8 åren har gått till att förklara och försvara mig. Alltid. Det har varit väldigt tufft. Jag har blivit ifrågasatt kring hur väl jag känner mitt barn, fått prata med terapeuter om hur jag har ammat Julle, om han har haft napp, om jag har kunnat anknyta till honom. Jag har blivit granskad och man har ifrågasatt om jag ens ska få vara mamma till honom. 

”Jag har blivit granskad och man har ifrågasatt om jag ens ska få vara mamma till Julle”

– Jag har blivit skuldbelagd för att jag skilde mig. Terapeuten tyckte att jag tog lite väl lätt på det och menade att det kunde vara en orsak till att Julle kände som han gjorde – att jag kanske varit en för dålig kvinnlig förebild som han inte ville idealisera sig med. Men jag kom från ett fruktansvärt äktenskap! Terapeuten sa att det kanske var mitt eget fel, att jag borde ha vänt andra kinden till. Men man har inte hur många kinder som helst.

”Julle och jag står varandra väldigt nära eftersom vi har behövt gå igenom detta. Han har fått ganska mycket uppmärksamhet och de andra barnen har kommit lite i skymundan. Det är jag väldigt medveten om men det har också varit svårt att göra något åt det,” förklarar Petra.
”Julle och jag står varandra väldigt nära eftersom vi har behövt gå igenom detta. Han har fått ganska mycket uppmärksamhet och de andra barnen har kommit lite i skymundan. Det är jag väldigt medveten om men det har också varit svårt att göra något åt det,” förklarar Petra. Foto: Isabell N Wedin

Petra har även fått höra att det kanske är hon som påverkat Julles beteende.

– På socialförvaltningen menade de att när man är 8, 9, 10 år vet man inte vad man har för identitet. När jag försökte undervisa dem i de här frågorna ansåg de att jag var onormal som visste för mycket om könsdysfori. De menade att jag kanske bara ville ha söner för att det var lättare! En person har sagt att det kanske är en egen inre önskan hos mig om att vara någon annan, som jag projicerat på Julle.

Redan tidigt kallades Julle för just Julle, men som 6-åring ville han bli kallad Simon. Där insåg dock Petra att hon behövde dra en gräns.

– Socialförvaltningen tyckte redan att jag var dum i huvudet som bad skolan respektera Julles önskan om att inte bli kallad Julia, så hade jag sagt att ”nu ska ni kalla honom för Simon” hade jag väl inte fått ha några barn kvar. 

”Socialförvaltningen tyckte att jag var dum i huvudet”

Har du varit rädd att de ska ta Julle ifrån dig?
– I sådana här situationer är det lätt att se det värsta, men jag vet också att jag aldrig hade gett mig. Någonstans fanns det ändå ett hopp om att de skulle förstå. Hade jag inte haft mitt nätverk som tryggat mig i att det aldrig skulle kunna ske hade det nog varit jobbigare. Hela vändan med den här terapeuten kändes som att det var på film. Människor har inte trott mig när jag berättat om det, så jag har valt att inte blotta mig och har svårt att lita på folk.

På grund av allt som hänt har Petra nu engagerat sig politiskt för att se till att ingen annan ska bli behandlad som hon. Hon är engagerad i Öppna moderater i Skåne sedan fyra år och sedan drygt ett år sitter hon med i Öppna moderaters förbundsstyrelse. Lokalt är hon även engagerad i kommunfullmäktige och socialnämnden. 

– Politik har alltid varit ett intresse och jag har varit en aktiv medlem sedan 20-årsåldern, även om mina hjärtefrågor har ändrats de senaste åren. Jag har insett hur lite kunskap det finns om det här i kommuner och på myndigheter, och det har varit skrämmande. Det är hårt att bli ifrågasatt som förälder. Att socialförvaltningen, som ska vara en plats där man får hjälp, har så stor makt över mig och mina barn gör att det är svårt att få en balanserad relation. Däremot har jag haft en kontakt på familjerätten som jag har förtroende för.

”Jag har insett hur lite kunskap det finns i kommuner och på myndigheter”
Petra lever idag ensam med barnen. Hannes bor växelvis hos sin pappa, Julle och Elias är alltid hemma och Ebba åker till deras pappa varannan helg. ”Hannes pappa har varit ett stort stöd och jag värderar vår relation högt även om den kanske inte är det jag en gång drömde om.”
Petra lever idag ensam med barnen. Hannes bor växelvis hos sin pappa, Julle och Elias är alltid hemma och Ebba åker till deras pappa varannan helg. ”Hannes pappa har varit ett stort stöd och jag värderar vår relation högt även om den kanske inte är det jag en gång drömde om.” Foto: Isabell N Wedin

Hur kändes det när du förstod att Julle verkligen ville vara pojke?
– Det var en sorg och en lång bearbetningsprocess och från början tänkte jag att vi får se vad som händer. Jag försökte i perioder få honom att hålla tillbaka lite, som när han ville att vi skulle säga ”han”, men jag visste någonstans hur det skulle bli. 

– När han skulle börja förskoleklass förstod jag att det inte skulle gå över så då fick jag istället tänka ”hur ska jag göra så att han inte mår dåligt?”. Han kunde fråga mig: ”Hur får jag skägg när jag blir stor?” När andra drömde om att få en egen häst drömde Julle om att få mustasch. Det har absolut funnits perioder då jag mått dåligt. Inte över hur det faktiskt ska gå till, utan för hur omvärlden ser ut. Det finns så himla många människor som ser normen som någon slags lag.

”När andra drömde om att få en häst drömde Julle om att få mustasch”

Vilka är dina största rädslor?
– Det finns ju människor som bär på så mycket hat att det blir våldsamt. Det är min största rädsla, att Julle ska råka ut för något. Det har funnits hot om våld från jämnåriga, så sent som för en månad sedan. Under alla år har hoten kommit från samma personer. Det lägger sig ett tag, men så rätt vad det är så bubblar det upp igen. Det låter konstigt, men det har varit något man får vänja sig vid. Tyvärr finns det barn som bär med sig fördomar hemifrån. 

Familjen bor i Veberöd i Lunds kommun och Petra är övertygad om att det skulle vara lättare att bli accepterade i en större stad.

– Jag har tänkt på att flytta många gånger men jag tycker inte att man ska fly eller agera på rädsla, och det försöker jag också lära mina barn. Det har många gånger blivit en affektreaktion från min sida då jag tänkt ”Nu drar vi!”, men barnen är ändå rotade här och har kompisar, så jag tänker inte flytta bara för att någon annan inte vill vara öppensinnad.

”Jag tänker inte flytta bara för att någon annan inte vill vara öppensinnad”

En eventuell flytt är dock inte utesluten i framtiden.

– Jag skulle gärna flytta till Stockholm, men det får bli när barnen har flugit ut. Jag längtar efter att kunna gå till Ica utan att folk viskar bakom ryggen. Här vet alla vem jag är, och det pratas friskt om mig. Viskandet, skitsnacket och alla rykten som sprids till höger och vänster – det tror jag att vi hade sluppit i en större stad.

Petra beskriver sig själv som en tålmodig och kreativ mamma. ”Sedan kan jag vara ganska bestämd. Åtminstone säger barnen det! Men det blir speciellt att vara både mamma och pappa.”
Petra beskriver sig själv som en tålmodig och kreativ mamma. ”Sedan kan jag vara ganska bestämd. Åtminstone säger barnen det! Men det blir speciellt att vara både mamma och pappa.” Foto: Isabell N Wedin

Som värst gick snacket efter att Petra och Julle varit med i ”Kalla fakta” senhösten 2018. Det var efter att Julle petats från pojklaget och istället skulle tvingas spela med flicklaget, som Veberöd AIF sattes under lupp. Familjen fick utstå mycket hat för att de gått emot sin lokala fotbollsklubb.

– Det var enormt jobbigt, berättar Petra. 

Men det var också efter tv-programmet som hon förstod att det fanns människor utanför hennes innersta krets som hejade på henne.

– Den person som nog har påverkat mig mest genom åren är en mamma som jag inte alls kände. Hon kom hit och knackade på precis före jul och sa väldigt fina saker. Hon berättade hur mycket jag påverkat andra och sa att jag var en förebild. Hon var egentligen den första här i byn som stod upp för mig som mamma. 

”En mamma jag inte kände kom hit och berättade vilken förebild jag var”

– Många tog fotbollsklubbens parti och var arga på mig som satte mig upp mot dem. Det blev som två läger, där jag bara hade mig själv och mina närmaste vänner. Och där kom hon från ingenstans och visade att det fanns fler.

Idag spelar Julle med pojklaget igen och har lagt händelsen bakom sig, men för Petra är det fortfarande den värsta diskrimineringen som hennes son utsatts för.

När Julle var 8 år fick han plötsligt inte spela med pojklaget. ”Det kom som en chock. De spelade mix först och sedan frågade de Julle vilka han ville spela med och då ville han spela med pojkarna. Men från en dag till en annan var han plötsligt bara välkommen i flicklaget,” berättar Petra.
När Julle var 8 år fick han plötsligt inte spela med pojklaget. ”Det kom som en chock. De spelade mix först och sedan frågade de Julle vilka han ville spela med och då ville han spela med pojkarna. Men från en dag till en annan var han plötsligt bara välkommen i flicklaget,” berättar Petra. Foto: Isabell N Wedin

När väcks lejonmamman i dig?
– Hon är alltid igång. Men framför allt när det blir så tydligt att andra barn har fått med sig fördomar från sina föräldrar. Då blir jag vansinnig och frustrerad. Det är ett föräldraansvar att lära sina barn att alla har lika mycket värde. Att lära dem att alla har rätt att vara den de är, oavsett om man är homosexuell, transperson eller född i ett annat land.

– Man föds ju utan fördomar och jag tror att de flesta barnen verkligen har sett Julle som vilken annan kille som helst. Åtminstone tjejerna. Julle umgås mest med pojkar men har alltid en svärm av tjejer runt sig. Han har flickvän som alla andra på mellanstadiet.

”Man föds ju utan fördomar och jag tror att barnen har sett Julle som vilken kille som helst”

Nu kommer ju Julle snart i puberteten. Hur pratar ni om det?
– Vi har kontakt med vården och pratar öppet om Julles känslor hemma. Han har även en fantastisk kurator som stöttar honom.

Kommer Julle att operera sig i framtiden?
– Han funderar redan på det och vi pratar om det, men jag försöker vara lite i nuet och få honom att vara det också. Man måste vara 18 år för att få göra kirurgiska ingrepp och man måste ha levt juridiskt som sitt kön under en viss tid, så jag gissar att man är 22-23 år när man faktiskt får operera sig. 

”Min grundideologi och önskan är att alla ska vara den de är, oavsett hur eller om man uttrycker ett specifikt kön,” säger Petra.
”Min grundideologi och önskan är att alla ska vara den de är, oavsett hur eller om man uttrycker ett specifikt kön,” säger Petra. Foto: Isabell N Wedin

Har du några råd till andra mammor vars barn är trans?
– Man ska bara lita på sin egen känsla, hur tufft det än må vara. Det jobbigaste är när man blir ifrågasatt i sitt föräldraskap, det tror jag att alla föräldrar känner. Att någon påtalar att man är en dålig förälder. Men man får stå på sig, det är bara att rusta sig för krig om det behövs. 

”Man får stå på sig, det är bara att rusta sig för krig om det behövs”

– Jag är definitivt inte samma människa nu som jag var förr. Jag är samma mamma, men en annan människa. Jag har ändrat hela mitt perspektiv på livet. Jag värdesätter andra saker och har en väldigt liten krets runt mig. Många tror att de vet allt om oss för att vi varit med i tv och tidningar men jag skulle säga att det är en handfull människor som verkligen känner oss. 

Du kanske också vill läsa om podd-paret Elsa och Cornelia som har blivit mammor till Ragnar?
Eller om fotbollsproffset Nilla Fischer: ”Oavsett hur tufft något är måste du finnas där för ditt barn”