Pappafeministerna: Så förändrades vi när vi fick döttrar
Ibland krävs det något drastiskt för att inse det uppenbara. ”Pappafeministerna” Navid Modiri, Joakim Lamotte och Peter Svensson berättar om vad som hände när deras döttrar kom – och vilka reaktioner de får på sin feminism.
Navid Modiri, 33: "Vi måste lära män att prata"
Familj: Sambo och en dotter på 7 från ett tidigare förhållande (Navid vill hålla deras namn privata).
Bor: I Malmö.
Gör: Föreläsare med inriktning på mångfald, integration och kreativitet. Artist och skribent.
”Det är en månad innan ditt femårskalas och du vill att jag ska hålla en handduk runt dig medan du byter om från baddräkt till klänning. Jag frågar varför och du förklarar att du inte vill att de andra barnen ska säga att din rumpa är ful.”
Så började föreläsaren och skribenten Navid Modiri sitt brev som han för två år sedan skrev till sin dotter, som nu hunnit bli 7. Facebookinlägget fick massiv spridning och Navid möttes av både ris och ros:
– Jag fick massor av positiv feedback men också negativ som: ”Jaha, nu passar det, måste du få en dotter för att börja kalla dig feminist?”. Men jag fattar den kritiken. Här har en person behövt kämpa för sin rätt som kvinna – och nu kommer någon jävla snubbe och får en massa uppmärksamhet och applåder för att han kallar sig själv feminist! Jag hade också blivit förbannad, säger Navid.
Vi använder inte orden "grabbar" eller "pojkar" – vi är vuxna män
När han blev pappa ledde det till ett uppvaknande som han i sitt brev beskriver som att ”myntet föll ner”.
– Att jag har stått för de värderingarna var inget nytt, men när jag blev pappa så hände någonting i min kropp, och det var den stora skillnaden. Det är först efter att jag blivit pappa som jag har börjat reagera starkare på saker som har med flickor och kvinnor att göra. Det kan vara kvinnokränkande reklam, saker på Facebook eller tidningsomslag som handlar om att pleasa män. Jag kan knappt behärska mig när jag ser sådana saker, säger han.
Hur pratar du med din dotter om det här?
– Vi pratar mycket om hur vissa pojkar är, var gränser går, hur flickor är i grupp, vi pratar snopp och snippa, hur barn blir till – vi pratar om ALLT – men på en nivå som hon förstår och som också är relevant för henne, säger Navid, som menar att samtal vuxna emellan är minst lika viktiga:
– Den grupp av män jag omger mig med träffas regelbundet och har ”mansmiddagar”. Vi har ett tydligt språk, vi använder inte orden ”grabbar” eller ”pojkar” – vi är vuxna män och vill gärna hålla oss till den standarden. Vi pratar om språkbruk och om ansvar. Om någon säger något som vi andra reagerar på så måste personen kunna ta emot vår feedback och inte slå ifrån sig den, säger han och fortsätter:
[adSpace placement="manual"]
– Ett steg i rätt riktning för feminismen är att lära män att kommunicera. Det byggs ett stort utanförskap i dag av män som sitter hemma och bara kollar på porr, spelar tv-spel och inte är så bra på känslor, socialt samspel eller relationer. De här männen kan inte kommunicera. Tänk om vi sätter dem tillsammans i en grupp och lär dem att prata med varandra! Om känslor, skam, sex och ansvar. Då tror jag inte ens att vi behöver lära dem feminism. Jag tror att det kommer naturligt när de börjar att resonera, tänka själva och ifrågasätta saker, säger Navid.
Men som det ser ut nu – vad gör du om din dotter råkar ut för just den här typen av ickefeminist?
– Jag kan ju inte stå bredvid min dotter hela livet. Jag älskar att min dotter behöver mig, men hon ska inte behöva vara beroende av mig. Om jag dör i morgon måste jag vara trygg i att hon vet hur hon agerar mot män.
– Hon kommer ju att acceptera vad killar och män gör mot henne baserat på vad jag gör i mitt liv. Sättet som jag behandlar min sambo på kommer hon att tillåta sig att bli behandlad på. Sättet jag är mot min mamma kommer hon att behandla sin mamma på. Barn relaterar till män som de har lärt sig av sin pappa.
Joakim Lamotte, 38: "Jag fick Coop att dra tillbaka en klacksko för treåringar"
Familj: Frun Sofia, 35, döttrarna Olivia, 6, och Simone, 3.
Bor: I Lindome, utanför Göteborg.
Gör: Journalist som föreläser på skolor om kvinnosyn och sexuella trakasserier.
Journalisten Joakim Lamotte är inte rädd för att säga vad han tycker. Och tvåbarnspappans engagemang kring kvinnosyn och sexuella trakasserier väcker känslor. Debatten har handlat om att män plötsligt blir feminister när de fått döttrar. Och när Joakim tweetade: ”På två månader har jag gjort mer för att motverka sexuella trakasserier i Sverige än vad FI gjort på 10 år”, kokade Twitter över av ilska.
Enligt honom själv var det ett skämt, men hur ”dumt” han än tycker att inlägget var nu i efterhand, så var det ingenting emot vad han själv fick höra tillbaka: ”Hoppas att du dör av cancer, äckliga vita man”, ”Joakim Lamotte är bättre död än levande” och ”Det bästa som Joakim Lamotte kan göra för sina döttrar är att dö i en bilolycka”.
Jag får mycket obehagliga kommentarer som jag inte vill gå in på
Så man kan inget annat än förstå varför Joakim inte har så stor lust att visa sina två döttrar på bild i den här artikeln.
– Mina videoklipp, och att jag har många följare på Facebook, har medfört att jag har fått en del obehagliga människor efter mig. Det kan vara högertroll, vänsterextremister… Jag får så mycket obehagliga kommentarer som jag inte vill gå in i detalj på, säger Joakim, och berättar att de nyligen skaffat larm kring familjens hem.
– Jag försöker att få ungdomar att våga vara personerna som bryter negativa mönster – att våga säga ifrån, sätta ner foten och våga agera när de ser eller hör kränkningar, säger han.
När Joakim fick sina döttrar Olivia, 6, och Simone, 3, började han fundera mer på vad det är för värld de ska växa upp i, och det ledde fram till hans engagemang i dag:
[adSpace placement="auto"]
– Jag har ju blivit lite hånad som pappafeminist. Det är som att många tror att jag inte har tänkt en enda feministisk tanke innan jag fick döttrar, men så var det ju inte. Det var mer som att jag satte uttryck på mina tankar, rädslor och farhågor när jag fick dem. Jag började skriva om hur man behandlar flickor och pojkar olika och gick ganska hårt ut i början: Jag rasade mot Alfons Åberg, ha ha. Jag fick till och med Coop att dra tillbaka en klacksko för treåringar!
– Nu fokuserar jag mer på det jag är mest orolig över; det sexuella våldet och kvinnofrid. Våldsbrott minskar i Sverige, men inte sexualbrott, och det är skrämmande. Och där tycker jag föräldraansvaret har en stor roll. Föräldrar måste bli bättre på att prata med sina söner om var gränser går, att ett nej alltid är ett nej, att tjejkroppar inte är allmängods. Och framför allt så måste män bli bättre på att prata med varandra och med sina barn, säger han.
90 procent av de som kommer på mina föreläsningar är mammor, papporna lyser med sin frånvaro
På Joakims officiella Facebooksida tittar hundratusentals personer varje vecka på hans videor och läser hans texter – där han ärligt säger vad han tycker om bland annat rättssystemets svek mot sexualbrottsoffer. I slutet av oktober anordnade han på samma sida en insamling till en tjej som utsatts för en gruppvåldtäkt där samtliga tre män friades av hovrätten, eftersom man inte ansåg sig kunna avgöra vem som gjort vad under våldtäkten. Tjejen fick inget skadestånd, men efter insamlingen har hon nu 433 500 kronor på sitt konto.
Att arbeta mot sexuella trakasserier har blivit Joakims jobb på heltid. Han åker runt till landets skolor och ger ett framträdande som handlar om kvinnosyn, manskultur och hur lätt det är att fostras in i olika normer.
Han menar att det är skillnad på hur mammor och pappor tar ansvar för sina barns handlingar. Ibland vill skolorna att han ska hålla sin föreläsning även för elevernas föräldrar, och han möts då alltid av samma syn:
– 90 procent av de som kommer är mammor, papporna lyser med sin frånvaro. Det kan jag känna är tragiskt. Det märks ju vilka som förstår vad det handlar om, säger han, och menar att det i alla fall är positivt att jämställdhetsutvecklingen i Sverige går framåt, till exempel när det gäller föräldradagarna, som han och hans fru Sofia delade lika på.
– Män måste börja förstå att det är bra att få den där tiden med sina barn, men också ta sig rätten att vara hemma. Jag har kompisar som inte vågar be om föräldraledighet på sina arbeten, för på många stora svenska företag uppmanas man att inte ta pappaledigt. Jag känner en kille som ville ta tre månaders föräldraledighet och hans chef sa ”Förstår din fru hur mycket du offrar nu?”. Tänk att få höra det! Föräldradagarna är en tid du aldrig får tillbaka, jag tror att fler pappor måste börja inse det.
Peter Svensson, 38: "Våra döttrar ska inte behöva se sexistisk reklam på väg till skolan"
Familj: Sambon Nina Rung, 35, och bonusdottern Manja, 7.
Bor: I Stockholm.
Gör: Projektledare på Juventas ungdomsjour i Södertälje (för attityd- och normförändring kring maskulinitet, våld och genus), grundare av Huskurage tillsammans med partnern Nina och styrelseledamot i UN Women nationell kommitté Sverige.
När Peter Svensson i våras följde sambons dotter Manja, 7, till skolan kunde han inte låta bli att tänka på hur en reklam för badkläder påverkade bonusdottern.
”Hej Stockholms stad, på bilden ser ni Manja 6,5 år. Hon passerar den här reklamtavlan och flera andra varje dag. Det är inte det att jag inte tänkt på tavlan som Manja möter förut men jag insåg plötsligt vilket oerhört slöseri och svek det är mot Manja och alla andra kloka, nyfikna, vetgiriga barn. Jag vet inte, kanske överdriver jag. Kanske var jag påverkad av att Manja grät i hallen tidigare i morse för att en klasskompis skor fick mer uppmärksamhet än hennes, kanske var det för att jag somnade sent och vaknade tidigt eller att jag läste om ännu ett exempel på mäns våld mot kvinnor redan innan frukost?!”
Upprörd skrev han ovanstående inlägg (detta är en del av det) på Facebook – vilket spreds snabbt över landet. Kort tid efter ringde en person från Trafikkontoret som bad Peter komma på ett möte hos dem för att diskutera problemet.
Eftersom Peter kände att han inte på något vis ville sno frågan och debatten från kvinnor så tog han med sig Sveriges kvinnolobby (som arbetar för att stärka kvinnors position i samhället) och sin sambo Nina Rung, som han också startat föreningen Huskurage (mot våld i nära relation) med.
Resultatet blev att de nu medverkar i en referensgrupp för stadens etiska riktlinjer som handlar om just hur man kan stoppa sexistisk reklam.
Kvinnan på bilden var iförd bikini men varken badade eller hade kul
Peter är ingen nybliven feminist, men det krävdes kunskap innan han vågade kalla sig själv för det:
– Jag benämnde mig själv som feminist ganska sent. Mest för att jag tycker att ordet tidigare felaktigt förknippades så mycket med manshat. Men när jag för några år sedan började läsa på om maskulinitet så blev det oundvikligt att inte se feminism som det enda rätta valet, berättar Peter.
Men precis som så många andra pappor som får döttrar fick Peter upp ögonen ytterligare för den verkligheten när han blev en del i bonusdottern Manjas liv:
– När jag blev bonusförälder fick jag tydligare perspektiv på saker – som just den där bikinireklamen. Jag hade nog aldrig reflekterat över den om jag inte varit med Manja. Det handlade mest om hur kvinnan såg ut på bilden – hon är iförd bikini men varken badar eller har kul. I stället ser hon kåt och inoljad ut. Jag tycker inte att Manja, eller någon annan sexåring, ska behöva se något sådant när hon eller han är på väg till skolan eller förskolan, säger Peter, som har varit Manjas bonusförälder i drygt fyra år.
Hur var det att komma in i en familj som extraförälder?
– Det var svårt! Jag visste ju inte hur jag skulle förhålla mig till Manja i början. Och jag vill inte på något sätt sitta här och berätta vilken fantastisk extraförälder jag är – för jag känner mig inte som det. Jag jobbar alldeles för mycket, blir en lekkompis mer än förälder många gånger… Men jag försöker heller inte ta rollen som hennes förälder utan i stället fokusera på att vara en schyst vuxen mot henne. Min strävan är inte att jag och Nina ska ha ett jämställt föräldraskap – utan att jag ska finnas där när det behövs. Jag vill att Manja och jag ska ha en jättebra relation, även om vi inte är pappa och dotter, säger Peter och berättar hur fantastisk Manja är och att hon vid ett tillfälle gav honom en tyllkjol som han efter viss tvekan bar på en av sina första Huskurage-föreläsningar:
– Hon ville ju att jag skulle vara fin!
Att många normaliserar våld blir en del av våldtäktskulturen
Peter säger att jobbet mot skadliga normer och attityder börjar hemma.
– Nina har fördjupat min förståelse massor med sitt sätt att prata med Manja om könsnormer, om rättigheter och gränser och hur hon i sitt föräldraskap bemöter Manja. Att många normaliserar våld genom att säga saker som ”Han menar inget illa”, ”Kärlek börjar med bråk”, ”Han tycker säkert bara om dig”, blir en del av våldtäktskulturen som vi båda jobbar med att förändra. Manja ska inte växa upp och tro att killar har rätt att kränka henne för att ”killar är såna”. Precis som killar tidigt behöver lära sig att förstå sina egna och andras gränser. Kampanjen #hurpratardu är ett tips till alla föräldrar.
Av: Annika Leone
Foto: Peter Svensson, Magnus Liam Karlsson/HSB
