Komikern Messiah Hallberg: ”Pappor behöver börja bry sig mer”

Det var inte helt självklart att Messiah Hallberg, 33, skulle ta megaklivet från standup-scenen till dansgolvet i ett av Sveriges största underhållningsprogram ”Let’s dance”. Och tiden innan han tackade ja till att medverka beskriver komikern och tvåbarnspappan som något av det mest ångestfyllda han varit med om:

– Jag var helt borta! Jag var tvungen att självmedicinera mig med gin och tonics! För andra människor är det kanske bara ett dansprogram, men för mig blev det som att ifrågasätta allt jag står för, hela min självbild – ”vem är jag egentligen?”.

Men när Messiah tvekade tyckte resten av familjen att han självklart skulle delta, speciellt hans dotter Louise, 8, som är ett riktigt fan av programmet:

– Louise är född 2008, men hon vet allt som har hänt i programmets historia sedan starten, vilka som deltagit, vad dansarna heter, vilka som vunnit och så vidare. Men hon är snart nio år och vill vara lite cool, så när jag frågade henne om hon tyckte att jag skulle vara med eller inte sa hon: ”Det spelar ingen roll för mig, gör som du vill”. Men sedan blev hon jättestolt över att jag tackade ja.

Den här intervjun görs ju innan tävlingen har dragit igång. Hur pass bra chans tror du att du har i programmet?
– Jag är glad om jag inte åker ut först! Men i paljettröjan och de tajta byxorna ser jag faktiskt ut som någon som kan dansa. Jag kan nog lura folk att tro att jag är bra! När jag träffade Samir Badran, som också medverkar, för första gången så trodde han att jag var en proffsdansare, ha ha. Det var för övrigt en märklig situation, att bli spraytannad samtidigt som honom, iklädda bara kalsonger. Jag bara: ”Vad hände med mitt liv?! Hur hamnade jag här i solduschen bredvid Samir Badran!?”.

Firade tio år med sambon

En av dina rollkaraktärer är den stekige Östermalmsbraten Messiah, och han är inte speciellt sympatisk – är du rädd för att folk tror att du är som han på riktigt och därför kanske inte röstar på dig?
– Vi får hoppas att de inte tror det. Jag gjorde ju den karaktären i början av min karriär – och visst har den påverkat mitt arbete. Jag har exempelvis valts bort på olika castings på grund av just det. Nu har jag försökt att distansera mig lite grann från den, för man blir begränsad av att vara just en karaktär hela tiden. Många missförstod mig också: Högerkanten tyckte att jag var skön och vänsterkanten tyckte att jag var ett as… Min satir gick inte riktigt fram för någon.

Din sambo Christina jobbar också i tv-branschen, och är även standup-komiker som du, hur träffades ni?
– Vi jobbade på ”Efterlyst” ihop under den tiden när Hasse Aro och Leif GW Persson var med. Hon var redaktör och jag var bara en nykomling på redaktionen. Sedan började vi dejta. Det är exakt tio år sedan nu. Vi firade det förra veckan genom att ta in på hotell, se en föreställning och äta middag på restaurang.

Ni har ju varit väldigt öppna om er relation i humorpodden ”Geniförklarat”…
– Ett förhållande är ju verkligen upp och ner. Vi har väldigt starka viljor båda två. Det är en kamp att hålla ihop och jag är imponerad över att vi har varit tillsammans i tio år med två barn. Det är nästan min största bedrift i livet. Och jag tror att man måste ha bilden av att ett förhållande ÄR kämpigt. Tror man att det ska vara rosenskimrande jämt så är det nog lättare att göra slut när det inte blir som man har tänkt sig. Det är bättre att ha en realistisk bild.

Fick en tidig medelålderskris

– Det finns något väldigt kravfyllt kring tvåsamheten. Jag står till exempel inte ut med att par lägger ut bilder på sociala medier och skriver hur lyckliga de är tillsammans. Antingen är de nyförälskade, eller så lever de i en förljugen värld. Jag har nog en väldigt Bergmansk syn på det där.

Du var bara 24 år när du blev pappa – hur var det?
– Jag hamnade i ett tillstånd som kan liknas vid en tidig medelålderskris… Jag hade precis fått sluta på Aftonbladet där jag jobbade då, vi hade köpt en bostadsrätt och bil. Efter ett halvår tog jag min pappaledighet, det var november och mörkt och där gick jag över Gärdet varje dag… Jag hängde inte riktigt med. Jag hade ju precis flyttat hemifrån och så plötsligt var det som att jag hade somnat en dag och vaknat upp till att klockan var framvriden 15 år. Vad hände liksom?

Hur länge var du hemma med din dotter?
– Jag var med henne i ungefär ett år – och det blev lite som en frizon från samhället. Mina vänner hade ju inga barn, de drog på resor till New York och så vidare… Det var som att mitt liv delades – vännerna försvann åt ett håll och jag åt ett annat. Det var då jag började med standup, för att jag behövde göra uppror mot mitt ganska låsta liv. Jag hade också tänkt skriva en roman under den här tiden, men det förstod jag snabbt att det inte skulle gå, ha ha.

Många har fel bild av föräldraledigheten

Ha ha, nej, man är mer nöjd om man hinner med en liten grej per dag…
– Så fort min dotter somnade var jag också helt utslagen. Jag tror att många pappor har en annan bild av hur föräldraledigheten ska vara tills man är där… Vilket otroligt jobb det är! Tänk alla mammor som har tagit hand om barnen genom åren. Vilket slit! Vill man vara en närvarande pappa så ger man upp mycket av sitt liv, så är det, men det är värt det. Jag vill inte vara den där ”mediepappan” som försvinner ur barnens liv ett halvår på grund av en inspelning av någon tv-serie i en annan del av världen…

…något pappor aldrig blir kritiserade för heller, men om en mamma åker på semester utan sitt barn i en vecka så blir det ramaskri!
– Ja, och mammor får inte heller frågan om de ska vara barnvakt åt sina egna barn! För det händer faktiskt att jag får den frågan. Men jag märkte en positiv sak häromdagen när jag var på Bromma flygplats. Det var första gången jag såg en skötbordsskylt på herrtoaletten. Det är ändå ett litet steg mot att vi pappor tas på allvar – att man höjer upp pappors föräldraskap till något mer. Många har väldigt lätt att kritisera pappor som blir feminister. Typ ”Jaha, nu passar det när du har fått en dotter!”. Men det är ju inte konstigt att man blir mer uppmärksam på strukturer i samhället när man får en dotter.

Har du varit med om någon situation där du känt att din dotter blivit annorlunda behandlad för att hon är just tjej?
– Ja, när hon var 3-4 år hade hon en period där hon trodde att hon var en dinosaurie, en typ av flygödla. Hon gick verkligen in i rollen, vägrade att svara på tilltal, hade ett speciellt dinosaurienamn och hon vägrade att kramas för att hon kunde göra illa folk med sina långa klor. När vi var på väg hem från förskolan en dag frågade jag om hon inte vill flyga hem som vanligt och hon svarade att fröknarna på förskolan hade talat om för henne att hon inte var en dinosaurie med klor, inte kunde flyga och skulle kramas som de andra barnen gjorde. Och det här är min föreställning, men – jag tror att de sa det till henne för att hon är tjej. Killar får brottas och fantisera friare medan tjejer ska rätta sig i ledet.

– En sådan här sak skulle jag aldrig ha tänkt på innan jag fick en dotter – och vad snabbt det går att ändra beteendet hos en ung tjej! Det var säkert inget ondsint från förskolan, men den här typen av saker påverkar ändå hennes liv, det är jag övertygad om. Så – jag är en stolt pappafeminist!

Och när det kommer till din son, har du reagerat över något där?
– I teasern inför ”Let’s dance” så trodde många att min son Nils, 5, var en tjej för att han hade klätt sig i en glittertröja. Tänk vad allt är förknippat med kön ändå…

– Jag tycker också att många pappor är kvar i en viss roll, de som till exempel brukar säga ”pojkar är pojkar” när deras son kanske står på ett bord på ett kafé… Nej, det är inte en apa du uppfostrar, det är ett barn! Det är en hemsk norm att män tror att de måste ha det här apbeteendet i sig för att vara just män. Och det finns inget genetiskt att skylla på här heller, pappor är inte sämre på barnuppfostran än mammor – de behöver helt enkelt börja att bry sig mer.

Tog ut mest av föräldraledigheten

Din sambo Christina är nästan tio år äldre än du – gjorde era olika åldrar någon skillnad i ert sätt att uppfostra barnen?
– Nej, men hon fick lära mig mycket om hur man sköter ett hem. Jag hade ju bott i studentlägenhet innan vi flyttade ihop. Så det var nog väldigt mycket mer jobb för henne, i början var det nästan som att hon fick uppfostra två barn, i stället för ett.

Men delade ni lika på hela föräldraledigheten?
– Jag var nog hemma lite mer än vad hon var. Och det är fortfarande så stört att jag blir applåderad som pappa för att jag tar ansvar för mina barn. När jag berättar att jag varit hemma i ett år med ett barn kan folk säga ”wow, viken grej!”, medan mammor bara förväntas ta ansvar.

– När Kamratposten gjorde en undersökning för några år sedan om vem barn pratar med när de är ledsna hamnade papporna på plats fem. Det är bland den mest sorgliga statistik jag läst! Det är ju så känsligt för män att klumpas ihop, men när man läser det här så måste man ju som pappa ändå någonstans känna ”vad gör vi för fel?” och ”vad kan jag göra för att förändra det här?”. Om jag fick reda på att mina barn hade fyra andra människor de hellre tyr sig till än mig… Vilket misslyckande! Mitt mål är ju att mina barn ska kunna öppna sig för mig både nu och i framtiden. Det är någonting som alla pappor borde ta till sig och tänka på.

Av: Annika Leone
Tack till Hotel Kung Carl i Stockholm