Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Farzad Farzaneh från Bolibompa: "Varannan vecka-liv är komplicerat"

Han är inte bara "Bolibompa”-stjärna, regissör och kaféägare. Farzad Farzaneh, 29, är pappa också, och bonuspappa. Som trots att han är tv-programledare inte parkerar barnen framför burken. ”Vi har tre-fyra skärmfria dagar i veckan här hemma.” OBS! Artikeln är från 2013, då den publicerades i mama nr 5.

Farzad Farzaneh

Ålder: 29.

Familj: Frun Lisa, 39, bonusdottern Laia, 8, barnen Frank, 5, och Betty, 3.

Bor: I en etagelägenhet på Södermalm i Stockholm.

Gör: Programledare i "Bolibompa" i SVT, regissör och kaféägare.

Aktuell: Kommer med en fotobok i höst tillsammans med fotografen Viktor Gårdsäter.

Bolibompa-Farzad Farzaneh om pappalivet

Att vara programledare på "Bolibompa" måste vara ett av världens svåraste jobb. Egentligen finns det bara två kategorier: De som talar till barnen och de som talar med dem.

Trebarnspappan Farzad Farzaneh, 29, hör definitivt till den senare kategorin. Som en av programledarna i ”Bolibompa” är han en del av hundratusentals svenska barns – och deras föräldrars – vardag.

Tidigare i år tog han ett nytt karriärkliv när hans dramaserie ”Mammavecka/pappavecka” sändes i Barnkanalen. Serien handlar om Lisa, 6, vars föräldrar har gemensam vårdnad – byggd på hans egna erfarenheter som bonuspappa.

Men Farzad har fler strängar än så på sin lyra. I höst kommer han med en fotobok för barn. Och när han och hans fru saknade ett kafé i familjens favorithäng Skinnarviksparken i Stockholm öppnade de efter en del byråkratiskt krångel själva en liten kaffekiosk där man kan köpa bullar, kaffe och smörgåsar. Ingenting är omöjligt.

Hur träffades du och din fru?

– Det var på en filminspelning. Hon var första regiassistent och jag andre, så hon var liksom min chef. Jag blev kär i henne, men hon hade man och barn så det blev inget då. Sedan jobbade vi med en till film direkt efter, och då fattade jag att hon kanske var kär i mig också. Och dessutom hade hon och hennes man börjat separera, så då blev det vi.

Så du blev bonuspappa när du var 23 år. Hur var det?

– Det började med en lång, härlig smekmånad då allting var problemfritt, och Laia och jag blev bästa kompisar. Då var hon två år.

Du måste ha fått ett jättebra pappasjälv­förtroende?

– Superbra! Men det sätts på spel efter ett tag, när man kommer närmare varandra och landar i sina roller. I början var det lite rörigt – vi åkte bort och jobbade på Gotland några veckor och Laia var med och Lisa var gravid – men så fort vi började landa märkte jag att det inte är helt okomplicerat med en person som kommer och går, in och ut ur ens liv.

Hur tycker du att varannan vecka-livet är?

– Jag tycker det är komplicerat, det tror jag att vi alla i familjen tycker. Tänk dig själv att du veckopendlar och flyttar från din familj varannan vecka, är borta sju dagar, kommer, är där sju dagar, och sen sticker du igen. Man kommer hem, det har hänt små saker, det har pågått grejer fast man själv inte är där. Och för oss andra är det ”jaha, nu kommer hon med hela sitt bagage”. Vi har ju en tripp-trapp-trull-skara, och de veckor som Laia är här tycker Frank att Laia är mest spännande. När hon sticker tycker han att det är lite tråkigt att bara vara med Betty. Så går några dagar och de kommer in i det, framåt lördag, söndag när Betty och Frank har landat i att ”det är vi mot världen” – då kommer hon igen. Så det känns som att det pendlar fram och tillbaka, och det är lite tärande.

Skulle du hellre vilja att hon var där i tvåveckorsperioder?

– Om jag fick drömma skulle hon ju alltid vara här. Men vi har pratat med henne om det där, för hon tycker ju också att när hon är här så saknar hon sin pappa och när hon är där så saknar hon oss.

Ett genomgående tema i ”mammavecka/pappavecka” var ju: ”Undrar vad den andra föräldern gör när jag inte är där?”. Är det mycket så, tror du?

– Ja, det tror jag absolut. Oavsett om man har föräldrar som är separerade eller inte tror jag att barn funkar mycket så. Alla känner väl igen att när man säger något som inte är så populärt så är den andra föräldern bäst.

Vad tycker Laia om serien?

– Hon älskar den! När jag skulle göra den ville jag testa några scener bara för att kolla om det funkar, då provfilmade jag med henne här hemma. Så hon är verkligen med på allting och känner sig superdelaktig. Man kanske tror att serien handlar om ett skilsmässofall, fast egentligen handlar den om alla barn.

Att du blev bonuspappa så tidigt – gjorde det dig mer sugen på att skaffa egna barn?

– Det kom ju mer till mig än tvärtom. Vi blev med barn innan vi riktigt var tillsammans, så när jag kom in i bonuspappalivet visste jag premisserna: Nu är det så här och om ett tag kommer vi att ha en bebis. Sedan fattade jag inte vad det innebar att bli pappa förrän Frank föddes.

Vad var den stora skillnaden mellan att få ett eget barn och att vara bonuspappa?

– Det finns en bild av hur en pappa ska vara: kärleksfull, leka, vara sträng när det behövs och så vidare, och den kan man alltid luta sig mot. Men när det gäller en bonuspappa finns inte det, för det finns tusen modeller. Det finns de som alltid bor med sitt bonusbarn, de som träffar det supersällan och allt däremellan. Och det finns en massa förväntningar, att det bara ska funka och vara en livslång romans från första stund. Det har gjort att varje gång det inte har känts skitbra mellan mig och Laia har jag sett det som ett jättestort misslyckande. När Laia säger: ”Nej, inte du – mamma!” är det inte helt okomplicerat hur man ska förhålla sig till det.

Hade just börjat på "Bolibompa" när dottern föddes

Det låter som om du har mycket tankar kring det här. Hur skulle du säga att pappa­livet har förändrat dig?

– För mig var det en superstor förändring. Jag gick från en tillvaro där jag bodde i andra hand, inte visste var jag skulle bo månaden därpå, till det här jättestabila livet. Rent praktiskt är skillnaden att man går ut mindre och är lite mindre spontan. Sedan har man ju mindre tid till jobbet. Förut kunde jag sitta och skriva en hel kväll. Nu kommer jag hem och det är en massa timmar som jag inte kan jobba, men det gör att man måste bli desto effektivare i jobbet. Jag är mycket vassare nu, levererar mycket mer när jag väl jobbar. Till dem som säger: ”Jag har inte tid att bli förälder nu, det är så mycket med jobb och karriär” säger jag bara: ”Du kommer att fixa minst lika mycket, kanske mer".

Har du varit pappaledig med barnen?

– Mmm, det har jag. Mer med Frank än med Betty. Jag hade precis fått ”Bolibompa”-jobbet när vi fick Betty, så det var inte läge att vara pappaledig. Jag valde att ta en bra sommar med barnen, men sedan började jag jobba igen. Jag och Lisa snackade och kom fram till att det var smartare att inte äventyra ”Bolibompa”-jobbet.

Då måste jag fråga: Hur landar man drömjobbet som programledare för ”Bolibompa”?

– Jag jobbade som barncastare på ”Bolibompa”, hade hand om de barn som ringer in och som är med i programmet. Sedan frågade de om jag kunde göra en större casting – hitta programledare för alla produktioner. Jag samlade ihop ett sjuttiotal personer och filmade flera dagar. Efter ett tag såg jag ett mönster, kunde se varför vissa saker funkade. Jag blev alltmer sugen och tänkte: ”Shit, det här verkar ju askul.” När jag fick en lucka ställde jag mig framför kameran och körde själv. Av de 70 tog jag ut nästan hälften, och förstås mig själv. Jag ville ju så gärna bli programledare! Och det är en stor del av det – att vara sugen på att göra barnprogram. Jag träffar många som tycker att det kan vara coolt att vara framför kameran, men jag kände att ”jag vet precis hur jag vill göra det här”. Sedan gick det till projektledaren och producenterna som jobbade med ”Bolibompa”.

Och du sa: "Kolla lite extra på nummer 27", eller...?

– (Skratt) Ja, precis! Jag har tänkt på det, att det sitter ett gäng hemma i sofforna och tänker: ”Den jäveln! Han knep det själv!”.

Hur reagerar dina barn på att andra barn känner igen dig från tv?

– Det beror lite på vad vi gör. Ibland tycker de att det är coolt, men ibland har Frank blivit irriterad: ”Nu håller VI på och leker, sluta nu!”. Jag försöker förklara för honom att jag måste bara säga hej, de tittar ju på mig varje dag. Sedan blir jag glad också! En stor del av min vardag går ju ut på att jag gör ett program, och de är tittarna.

Får du beundrarpost från mammor också?

– Absolut. Det kommer en del sånt också. Mest oskyldiga grejer, men emellanåt får man ett mejl eller meddelande på Facebook med en direkt fråga om man är tillgänglig. Men de brukar jag inte ens svara på.

Apropå Facebook: Ett stort föräldradilemma är det här med skärmtid. Många av oss använder tv:n eller någon annan skärm som barnvakt. Du som jobbar med tv – vad har ni för regler hemma?

– Vi tog tag i den här frågan när vi kände att allting handlade om skärmar. Om vi någon gång sa ”nu räcker det” kändes det som att de inte visste vart de skulle ta vägen. Vi ville att de skulle lära sig aktivera sig själva, utan att få allt serverat i en surfplatta eller tv. Vi satte oss ner med Frank, som var mest drabbad, och sa ”vi tycker att det är för mycket, och att du nästan blir helt tom när vi stänger av, vad tycker du vi ska göra åt det här?”. Franks egen idé var att ha skärmfria dagar. Varannan dag kör vi inga skärmar, varannan dag är det mer eller mindre fritt.

Skrattar åt "Bolibompa"-sex

Wow! Tre till fyra skärmfria dagar i veckan! Hur funkar det?

– Bra. Fast ibland på skärmfria dagar pratar Frank bara om vad han ska göra i morgon; vad han ska titta på, vad han ska spela. Då känns det som att vi har satt upp skärmanvändandet på en piedestal.

Vad gör de på de skärmfria dagarna?

– Läser böcker, pysslar i sitt rum, vi har en hörna där de får rita och pärla. Frank är supertidig och läser redan själv. De har också börjat gå omkring med en resväska fylld med saker – och leka! Ren och skär lek: ”Nu sätter vi oss i bilen!” och sådant. Och då känner man bara: ”Shit, vad det här är fantastiskt!”.

Gäller den skärmfria tiden även er vuxna?

– Nej. Men vi försöker avstå från att mejla och kolla sociala medier när vi är med barnen. Jag kom på det i julas när vi var lediga flera dagar i sträck, för första gången på jättelänge lyckades jag koppla av. Laptopen låg långt bort. Sedan dess har jag verkligen försökt att inte hålla på med sådant när jag är med barnen. Tidigare har jag stått och gungat och kollat Twitterflödet samtidigt. Det är hemskt!

Apropå tv:n som barnvakt: Du känner förmodligen till begreppet ”Bolibompa”-sex…

– (Skratt) Ja, det har jag hört, absolut!

Är det något du funderar på i sändning?

– Nej, det gör jag inte. Jag kanske borde spela musik i studion – ”höj tv:n, ungar!” och hjälpa folk på traven… Men jag tänker faktiskt på att man ska kunna parkera barnen framför tv:n, det är ju det som ”Bolibompa” mycket är till för.

Av Niklas Sessler

Foto: Hans Ericksson

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 5 2013.