Naomi Allbäck är blind och har därför aldrig sett sin dotter Julia-Maria, 4.
Naomi Allbäck är blind och har därför aldrig sett sin dotter Julia-Maria, 4.

Naomi, 37: "Jag har aldrig sett min dotter"

Trots att Naomi Allbäck, 37, är blind beskriver hon sitt mammaliv som ganska normalt. Fyraåriga dottern Julia-Maria har en pingla på sig i lekparker för att inte tappas bort. ”Jag låter henne göra en hel del och sparar min energi till de riktigt farliga grejerna”, säger Naomi.

Tänk dig att titta genom ett nyckelhål som sakta blir allt mindre. Tänk dig att veta att du snart ska förlora synen helt. Att du snart ska se ett glittrande hav, en regnbåge eller din familj för sista gången.

Så var det för Naomi Allbäck, 37. När hon var 25 år slöts det där nyckelhålet. – Det svåra med min ögonsjukdom är att den smyger sig på en. När jag blev blind hade jag en kris, berättar hon.

Mycket har hänt sedan Naomis ögonsjukdom berövade henne synen för 12 år sedan. Hon har fått familj med man och barn, till exempel. Huset i lantliga Brottby norr om Stockholm är omgärdad av ett staket – inte bara för att det är snyggt utan också för att mamma Naomi lättare ska kunna hålla reda på sin dotter. 

Fyraåriga dottern Julia-Maria (”men vi kallar henne mest Julia”) skuttar iväg till en lekpark tillsammans med Naomis kompis Jenny för att mamma ska få en stund i lugn och ro. Men först hinner dottern ramla av en köksstol för att mamma inte riktigt hinner med.– Men hon grejar det mesta annars, hon är så van vid att jag inte ser vad hon gör. Jag försöker vara på min vakt genom att lyssna på henne, men visst får hon ta större ansvar för sig själv än många barn till seende föräldrar.

När Naomi var sju år upptäckte skolläkaren en förändring i hennes ögon. Snart kunde en ögonläkare konstatera näthinnesjukdomen RP, retinitis pigmentosa. Sakta men obönhörligt försvann synen. Från att ha kunnat läsa hela tidningsartiklar vid 20 års ålder kunde hon snart bara läsa rubrikerna. Till sist enbart se bilderna. Och en dag förlorade hon synen för gott. 

Naomi började träna på att gå med den vita käppen och övade upp hörseln.– Många tror att vi blinda har bättre hörsel än andra, men så är det inte. Vi är bara bättre på att använda den, säger hon.

I dag kan Naomi se skillnad på natt och dag, inte mer.– Jag har väldigt starka bildminnen, som en regnbåge eller solnedgång. Men om du frågar mig om det lutande tornet i Pisa vet jag att det lutar, men inte exakt hur det ser ut.

Naomi hade aldrig drömt om barn, tvärtom var hon inställd på att aldrig försöka få några.– Kanske var det undermedvetet. Hur skulle jag som blind kunna ta hand om ett barn? Min syster ville ha sex barn, jag tänkte att jag kunde ta hand om hennes i stället, säger Naomi och skrattar.

Men så hände något. Bekantskapskretsen började yngla av sig. Såväl bror som syster fick barn. Naomi var runt 30 och började tycka att hon hade koll på vardagen som blind. Samtidigt hade hon träffat en del blinda föräldrar genom Synskadades riksförbund.– Jag umgicks mest med vänner med full syn, så jag hade ingen riktig förebild tidigare. Men jag började inse att det nog går att ha barn ändå, trots att man inte ser.

Hon och sambon Jesper bestämde sig. Naomi blev gravid ganska snabbt, men drömmen om en stor mage slutade i missfall redan i vecka sju.– Det var ett tidigt missfall, men visst blev jag ledsen och besviken. 

Det dröjde tre månader innan Naomi blev gravid igen, en tid präglad av oro.Hur gör man ett graviditetstest när man är blind?– Vi köpte ett vanligt test och gick in på toaletten tillsammans. Jag kände i hela kroppen att jag var gravid, men jag ville ändå dubbelkolla eftersom jag skulle gå på 30-årsfest på kvällen. Jag ville veta om jag fick dricka vin eller inte, haha. Jesper läste av stickan och började skratta, han gör ofta det när det händer stora grejer. Jag minns att jag blev väldigt glad.

Hur var graviditeten?– För mig blev det lite speciellt eftersom jag är adopterad, från Chile. Graviditeten satte igång en process i mig och det kom upp mycket tankar och känslor om min biologiska mamma. Hur kunde hon lämna bort mig? Jag mådde väldigt illa i början och blev yr, kanske av stress och spänning.Men ultraljudet i veckan 18 såg fint ut. Sambon Jesper fick beskriva den svartvita, sprattlande figuren på skärmen och barnmorskorna var extra noga med att förklara vad de såg.– Då kunde jag föreställa mig hur bebisen såg ut. Jag hade ju sett ultraljudsbilder eftersom min bror fick barn tidigt. 

Naomi, som arbetade som massör, drabbades av förvärkar i vecka 20 och blev sjukskriven tidigt. I slutet av oktober för fyra år sedan ville Julia-Maria komma ut. Förlossningen blev inte alls som Naomi hade tänkt sig.– Jag var livrädd och fick träffa Aurora­barnmorskor på Danderyds sjukhus före förlossningen. En förlossning var en ovan situation för mig som är van vid att ha så mycket kontroll. 

Naomi ordnade ett extra besök på förlossningen för att känna av hur ett förlossningsrum såg ut. Var står sängen? Var finns badrummet? Som av en slump fick de samma rum när det väl var dags. 

Naomi och Jesper åkte in på söndagen. Först på onsdagens morgon föddes Julia-Maria.– Tack vare Jesper kändes det ändå bra. Han är van vid att ledsaga mig.Hur var småbarnstiden?– Det lättaste var innan hon kröp. Om jag la henne på en filt på golvet låg hon ju kvar där. Jag var mest orolig för om hon skulle få utslag och att jag inte skulle kunna se dem. Ibland var det svårt för mig att veta om hon sov eller var vaken. Men jag har alltid rört väldigt mycket vid Julia, och burit henne mycket.

Naomi och Jesper har valt att inte forska i sina gener, men de vet att ingen i Jespers släkt har varit blind. Det betyder att Julia-Maria inte kommer att få sjukdomen, som dock kan hoppa över en generation och utveckla sig hos hennes barn om hon skulle träffa en partner som också är bärare av den.Hur löser du vardagen rent praktiskt?– När jag lagar mat vill Julia gärna vara med i köket och det får hon. Vi har tagit dit hennes leksakskök så att vi kan laga mat samtidigt. Jag låter henne göra en hel del och sparar min energi till de riktigt farliga grejerna.– Hon är mycket mer provocerande mot min sambo. Hon kan säga ”Titta vad jag har!” och hålla fram något farligt. Med mig är det inte lika roligt. Många säger att Julia är väldigt pratsam, kanske är det för att vi alltid har kommunicerat mycket genom tal och sång. Jag kunde ju inte använda pekböcker, även om det finns några med punktskrift.

Naomi berättar också om pinglan som Julia-Maria har i lekparker eller affärer för att mamma ska kunna höra var hon är. Om hur hon alltid drog barnvagnen bakom sig de gånger dottern åker vagn, för att själv upptäcka hindren först. Om hur hon alltid måste ta med sig egen bilbarnstol när de ska åka färdtjänst.

Hur pratar du med Julia om ditt handikapp?– Hon kan bli frustrerad över saker jag inte kan göra, som att läsa just den där boken hon vill läsa. Men långt ifrån alla böcker finns i punktskrift. Jag försöker förklara för henne att ”mamma är blind” och ”om jag kunde bestämma skulle jag se”.

Kan du bli ledsen över det?– Jag kan bli ledsen om jag snubblar på en leksak och gör mig illa. Hon vet att hon måste plocka undan saker, men jag ger aldrig henne skulden. I hennes rum ligger det ändå grejer överallt, då hasar jag fram. Hon måste ju få vara barn och sprida ut sina saker också.

Hur påverkar din synskada familjen?

 

– Det kräver en del av min sambo. Han får köra överallt, bland annat. Men annars lever vi ett ganska normalt liv, konstigt nog. Jag klipper till exempel gräsmattan. 

 

– Nu ska vi måla hallen och jag tycker att det hade varit himla kul att kunna måla, men det går ju inte. Men jag är en färgstark person och vill gärna vara med och bolla färger, för dem minns jag.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 5 nr av mama - få lyxigt kit från Estelle & Thild. Läs mer