Mattias Klum och sonen Ansgar, 10.
Mattias Klum och sonen Ansgar, 10.

Mattias Klum: "Jag är en riktig hönspappa"

När stjärnfotografen Mattias Klum står öga mot öga med en kobra tänker han inte på barnen. Annars är han en hönspappa - som dock gärna byter blöjor i djungeln och tar med barnen på resor jorden runt. "Det är social träning för dem."

Det knastrade och prasslade. Cikadorna knirrade i bakgrunden. Där, mitt på korallreven i västra Papua, försökte fotografen och filmaren Mattias Klum, 44, få Skypekontakt med sonens skola.– Uppkopplingen var för dålig och det var svårt att få bild, men Ansgar hann få nya läxor innan mottagningen bröts. Han fick i uppgift att skriva dagbok och illustrera vad vi gjorde på vår expedition i Nya Guinea.

Mattias Klums pojkar, Ansgar, 10, och Einar, 7, har haft en annorlunda uppväxt. Ända sedan de föddes har deras pappa varit på resande fot under stora delar av året. Kanske sover han veckovis i trädkronorna i Borneos regnskogar, kanske stirrar han på en kungskobra genom kameralinsen. Men när fokus skiftar och kameran är nerpackad för kvällen värker det i ett äventyrligt fotohjärta.– På ett sätt är det ännu svårare att vara ifrån pojkarna nu när de har blivit lite större. När de var små hade de inte samma tidsuppfattning, i dag är de så medvetna om vad vi gör och med den medvetenheten kommer ju också en aktiv saknad. Men de reser en del med oss och det är ett underbart sätt att upptäcka världen på nytt, säger han.

Hela Mattias Klum lyser när han berättar om hur sonen Einar häromdagen fascinerat utropade ”titta pappa, där kommer hägern” vid köksbordet. Eller när pojkarna lärde sig snorkla på indonesiska Irian Jaya och de exalterat tittade upp och utbrast: ”Pappa, det är här han bor! Nemo!”

I dag har Mattias trappat ner på resandet, från åtta till fyra månader per år. Och även om man är en världskänd fotograf och heter Klum i efternamn får man finna sig i att numera gå den vanliga vägen och ansöka om ledighet i barnens skola. – Det är inte så lätt. Vi försöker undvika att ta ledigt när det inte är lov, inte bara för läxornas skull utan också för kompisarnas. Men ibland krockar uppdrag och enda sättet för oss som familj att träffas är att resa tillsammans. Men då brukar barnen få ta med sig läxor.

Eller prata med läraren via Skype från regnskogen, en plats där Ansgar för övrigt lärde sig gå (Einar tog sina första steg på Antarktis). Ansgar följde med på en expedition när han var några månader gammal. Mattias Klum har bytt blöjor i regnskogen, blandat välling på obskyra hotellrum och serverat allsköns lokal mat till sönerna. En del anser att man inte ska resa med små barn, att det är onödigt eftersom de ändå inte minns något från resorna.– Vi är övertygade om att barnen är trygga när föräldrarna är det. Vi har aldrig varit rädda för besvärliga saker. Vi är vana vid 700 kilos packning och att baxa varmluftsballonger genom regnskogen. Då är inte ett barn – som man dessutom älskar mest av allt på jorden – något problem.Hur fixar ni långflygningar med barnen?– Man gosar och pratar. Barn älskar att konversera. Franska restauranger och långflygningar är fantastisk social träning för barn. Där får man lära sig att man inte kan leka hur som helst, inte skrika och inte störa. 

Men visst, Mattias skrattar vid minnet, när de tog med barnen till en dyr dansk restaurang bland firande guldbröllopspar kastade småttingarna Klum bröd som med amerikanska fotbollar.– Men det är bra att utsätta sig för det. Vi brukar gå på en mysig fiskrestaurang i Uppsala och många gånger kommer folk fram och säger förvånat ”oj vad trevligt att ni har med barnen”. Jag kanske är gammaldags, men jag tycker att man kan ha regler för barnen. Är man på restaurang lär man sig att man inte skriker och stör, man sitter på rumpan och äter och konverserar. Det funkar utmärkt. Jag vet att vi genom alla resor har gett dem en självklar bild av att alla är och bor olika, en sorts grundhumanism som kanske är det finaste man kan ge sina barn.

Hur var graviditeterna och förlossning­arna?– Vi hade två rätt tuffa graviditeter och förlossningar. Hur deltagande man än är känner man sig en smula maktlös som make. När det verkligen blir tufft i livet blir det extra viktigt att man funkar tillsammans och det sätter allt på prov.

Hur har du och Monika lyckats hålla ihop under de slitiga småbarnsåren med många resor?

 

– Det är en prövning och det har varit smärtsamt, men vi har jobbat ihop så länge, tillbringat tio år utomlands och gått igenom tropiska sjukdomar tillsammans. Vi har en gemensam passion och delad förståelse för det som måste göras. Men Monika är lika envis som jag och väldigt temperamentsfull, hon kan bli tvärless och tycka att nu får det banne mig räcka med resandet. Då måste jag prioritera om och ställa kompassnålen rätt till vad som egentligen är viktigt. Mina kunder eller min publik försvinner inte för att jag är borta i tre månader. Det är en lärdom som många män måste göra.

Blev ansedda National Geographic förvånade när Mattias Klum tackade nej till uppdrag för barnens skull?– Haha, ja, det är en amerikansk organisation där pappaledighet inte existerar. Många av mina kolleger har inte ens varit med på förlossningarna, de har varit ute på uppdrag då. Men skilsmässostatistiken är också hög.

I dag är Mattias förbi bebisårens sömnlösa nätter, men han kan fortfarande minnas dem. – Jag klagade inte speciellt mycket, men när jag sa ”jag måste sova, jag har en viktig föreläsning”, sa Monika klokt att det är en begränsad tid, den kommer aldrig tillbaka. Och alla som har äldre barn vet att det är precis så det är. Plötsligt visslar det bara på. Sedan sörjer och saknar man den tiden. I dag på planet hörde jag sån där gullig bebisgråt …

Ni ska inte ha en trea ändå?– Näe, vi är så nöjda med två friska barn. Och hundar, katter, tuppar och hönor.

En gång var Mattias ute i Amazonas regnskogar och Monika fick hjärnhinneinflammation därhemma med barnen. När han ringde National Geographic och förklarade situationen skickade de business class-biljetter till ett flyg samma kväll och sa ”åk hem till din fru”.– De förväntar sig det bästa, men de ställer också upp om man har det kämpigt.

Nyligen, i Kamerun, låg stjärnfotografen en decimeter framför en grön mamba med enbart kameran som sköld.– Jag gillar att jobba nära djur och människor och är inte särskilt rädd av mig, men jag tar få risker. Visst kan saker gå snett när man jobbar med farliga djur, men det kan de göra om man går på fel gata fel tid på dygnet i Rio också, säger Mattias. – Men jag har blivit mer säkerhetsmedveten med hur jag reser. Innan jag hade barn brydde jag mig inte om vilken bil eller buss jag åkte. Men det skulle vara så onödigt att överleva rån och hjärnmalaria och sedan dö för att chauffören kört full. Jag har fått avskeda flera människor, det är inte värt riskerna. Jag var lite mer godtrogen innan barnen kom.

Har barnen uttryckt någon oro för dig?– Ja, faktiskt. ”Pappa, jag tycker inte om att du ska dyka med hajar”, kan de säga, men då brukar vi resonera om det och jag berättar att hajar inte är farliga och att jag inte ska utsätta mig för något onödigt.Och om Einar och Ansgar skulle vilja träffa den där gröna mamban?– Det skulle de inte få. Man måste bygga upp ordentlig kunskap först, annars tar man onödiga risker. Det har jag själv gjort några gånger av ren okunskap. Ingen är fullkomlig, allra minst jag, och jag är en riktig hönspappa.

Speciellt kring vatten. Familjen bor vid en sjö och så fort barnen är utom synhåll får Mattias bilder av en liten flytande mössa för sin inre syn.– Då gastar jag och ställer till en stor scen. Jag har väldig respekt för vatten och barn, ”better safe than sorry”.

Är barnen äventyrliga?– Einar tycker det är roligt att klättra i träd och att kavla upp ärmarna. Ansgar är lite mer diplomat och tycker om att analysera och fundera. Det klassiska första- och andrabarnet, kanske.

Två ord ger Mattias Klum ordentligt dåligt samvete. ”Pappaledig” är det ena, ”vabba” det andra.– Jag har inte gjort det så ofta som jag velat. Det har funnits många situationer när jag haft uppdrag för National Geographic som jag inte har kunnat avbryta. Men när jag väl är hemma är jag en ständig vabbare och försöker vara väldigt mycket pappa. Jag är ingen Alfons Åberg-pappa som sitter i en fåtölj och läser tidningen och säger ”mmm”. Jag satsar på mycket kramar och lek. Jag skulle inte överleva det här jobbet om jag inte fick totaltanka Monika och barnen när jag väl är hemma. 

Tankningen innebär lek. Bränslet är boll, ”sjuka sagor” och miniexpeditioner med fikakorg och naturfrågor – barnens nya favorit. Lite motvilligt, erkänner Mattias. Han är själv uppvuxen med en språkforskande pappa som i timtal försökte lära sonen franska verb eller varför gaffel heter just gaffel.– Jag bara stängde av det, det ångrar jag nu. Jag vill inte att mina söner ska bli rebeller bara för att vi vill plocka svamp och prata om indianstammar, men än så länge verkar de gilla det. 

Och inte bara det. Ansgar och Einar visar varje dag sin pappa hur viktigt det är att rädda världen – bara genom sin blotta existens.

 

– När man är trött på sina uppdragsgivare, när man är trött på sig själv, då tittar jag mina barn i ögonen och tänker att mitt jobb är viktigt. Jag vill ge dem en bättre värld. Då är det värt allt.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 5 nr av mama - få lyxigt kit från Estelle & Thild. Läs mer