Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Marias hjärta stod still i 42 minuter – när hon skulle föda sitt döda barn

När MARIA var gravid i vecka 37 dog bebisen i magen. I samband med förlossningen drabbades Maria själv av hjärtstopp – i 42 minuter.

Maria

Ålder: 35

Familj: Sambon Emil, 29, och dottern Elli, som dog i magen i vecka 37.

Bor: Ängelholm

Gör: Barnskötare på förskola.

En söndag i januari 2018 var Maria och hennes sambo Emil på Ikea för att köpa saker till den lilla flickan som låg i Marias mage. Livliga Elli, som hade rört sig så mycket de sista veckorna och som när som helst skulle se dagens ljus.

Inköpen där på Ikea var de första Maria gjorde till bebisen, då hon först i vecka 37 kände att hon kunde andas ut lite. Hon hade, trots en normal graviditet, känt oro, då hennes båda systrar drabbats av många missfall.

Maria (till vänster) med sin storasyster Pernilla som har hjälpt henne att skriva ned sin historia: ”Vi är tre systrar som alltid stått varandra mycket nära. Skulle vi förlora en skulle livet stanna för oss andra.”, säger Pernilla.
Maria (till vänster) med sin storasyster Pernilla som har hjälpt henne att skriva ned sin historia: ”Vi är tre systrar som alltid stått varandra mycket nära. Skulle vi förlora en skulle livet stanna för oss andra.”, säger Pernilla. Foto: Privat

När Maria kom hem insåg hon att hon inte känt Ellis rörelser under dagen, så hon ringde sjukhuset för att bli lugnad.

– De rekommenderade det vanliga; att man ska ligga på sidan, dricka kallt vatten och allt det där. Om inget hände skulle vi ringa tillbaka, berättar hon för mama.

”Ert barn har inga hjärtljud. Hon är död.”

Inget hände, så Maria och Emil tog den packade BB-väskan och åkte direkt in till förlossningen. Efter att de anlänt till sjukhuset är dock allt svart för Maria – hon minns ingenting av den mardröm som följde. Vad som sedan hände har hon fått berättat i efterhand och hennes syster Pernilla, 37, har hjälpt henne att skriva ned berättelsen. Den tar sin början när Maria och Emil anländer till sjukhuset:

”Vi anhöriga tröstade med att när de väl kom in till sjukhuset skulle de få se de finaste hjärtljuden och lugnade få åka hem igen. Så blev det inte. Ultraljudsskärmen vändes försiktigt bort från min syster, men hennes sambo kunde fortfarande se den. Han började skaka. Min syster förstod innan ett ord hade sagts.

De fick beskedet. ”Ert barn har inga hjärtljud. Hon är död”. Lilla Elli hade slagit en knut på navelsträngen, det var därför hon dog i vecka 37. Hon var helt enkelt för rörlig där inne. Hon var så nyfiken och livlig att hon slog en knut som efter hand drogs åt.

Det följde ett svårt dygn. Maria och Emil valde att stanna på sjukhuset i väntan på igångsättning. De förberedde sig på en svår tid. Maria uttryckte en önskan om ett kejsarsnitt. Hon ville bara ha ut sitt barn.

Det hade gått ett och ett halvt dygn sedan de fick beskedet att deras barn var dött. Maria hade blivit igångsatt och Elli skulle födas fram. Det var det bästa sa läkarna, och de två förstagångsföräldrarna lyssnade på personalen.

Maria kämpade på. ’Nu orkar jag inte mer’, skrev hon i ett sms till oss systrar. ’Jag ska få ryggmärgsbedövning, sedan måste jag försöka vila.’

Lilla familjen samlad. Emil har funnits vid Marias sida hela tiden och har varit ett stort stöd under sjukdomstiden och rehabiliteringen.
Lilla familjen samlad. Emil har funnits vid Marias sida hela tiden och har varit ett stort stöd under sjukdomstiden och rehabiliteringen. Foto: Privat

Kort därefter kände Maria att hon behövde kräkas. Emil hjälpte henne att sätta sig på sängkanten och hon kaskadkräktes. När han skulle ge henne en ny spypåse såg han att hon var helt borta. Ögonen hade rullat upp, Maria kräktes rätt ut på golvet och föll sedan handlöst i hans famn.

”Barnet plockas ut med akut kejsarsnitt där på golvet”

Pernillas berättelse fortsätter:

”Maria ’dör’ rakt i hans famn. Han slänger sig på larmknappen. Rusar ut i korridoren och skriker på hjälp. En barnmorska kommer springande. Konstaterar snabbt att Maria är borta. Hon påbörjar hjärt- och lungräddning. Larmar om hjärtstopp. Ett snabbt ultraljud visar på flera stora proppar i lungorna och hjärtat. 

För att få någon effekt på hjärt- och lungräddningen måste barnet ut. Hon plockas ut med akut kejsarsnitt där på golvet. 

Salen är fylld med personal som alla har varsin uppgift. Allt för att få igång Marias hjärta igen. Någon skjutsar in blodpåse efter blodpåse av akutblod i hennes kropp. Någon håller koll på hennes puls. En annan syr hastigt ihop hennes mage. De har inte möjlighet att sy alla lager. En intuberar, en annan håller koll på Lucas-maskinen som knäcker alla hennes revben, men som gör ett ovärderligt jobb. 

En sitter med pappan i ett hörn. Han kommer inte ut ur rummet. Det är för mycket folk. När barnet skärs ut får pappan en filt över huvudet och en trygg famn runt sig mitt i kaoset.”

”Ingen visste om Maria skulle vakna igen”

Marias hjärta stod still i 42 minuter innan det mirakulöst började slå igen. Efter hjärtstoppet flyttades hon till intensivvårdsavdelningen.

”Pappan till barnet satt bredvid. I sin sambos famn lade han deras döda barn. Ingen visste om Maria skulle vakna igen. Första dygnet efter hjärtstoppet gjordes ytterligare riskfyllda operationer och de följande dygnen var ovissa. 

Mirakulöst nog repade hon sig. Nu fick vi alla veta att om hon vaknar kommer hjärnan troligtvis ha svåra skador. Som om inte ett dött barn och ett hjärtstopp var illa nog.

Långa dagar följde och Maria förvånade oss alla med att göra stora framsteg. När hon ansågs tillräckligt stark för att vakna pratade vår mamma upp henne ur koman. Man kunde ta bort respiratorn och Maria tittade förvirrat och förvånat på oss. Hon kände igen oss. Hon viskade våra namn. Så småningom kunde hon röra lite på benen, armarna. Minnet av hennes graviditet och olyckan var helt borta.

Även Marias sambo Emil har mycket att bearbeta: ”Han har varit med om så fruktansvärda bilder och upplevelser, men han är inte den som pratar jättemycket”, säger Maria. Begravningen var liten med endast Maria, Emil och prästen närvarande.
Även Marias sambo Emil har mycket att bearbeta: ”Han har varit med om så fruktansvärda bilder och upplevelser, men han är inte den som pratar jättemycket”, säger Maria. Begravningen var liten med endast Maria, Emil och prästen närvarande. Foto: Privat
”Maria sa: ’Jag skulle bara följa henne upp, sedan vände jag om’”

Maria låg i koma i en vecka och flyttades sedan till hjärtintensiven. Där fick hon för första gången som vaken hålla Elli i sin famn.

– Den absolut största sorgen är att jag inte kommer ihåg att jag har hållit mitt barn. De bevarade henne så länge det gick i den lilla anpassade kylsängen. Vi har bilder på det ögonblicket men när jag tittar på dem är det tomt, jag minns inte hur hon kändes.

– Det här minns jag inte själv, men det första jag ska ha sagt när jag vaknade upp ur koman var att jag hade träffat Elli… Sedan somnade jag igen.

”I denna resa finns två vägar. En väg är sorgen, den andra är glädjen. Sorgen över ett förlorat barn. Glädjen över ett vunnet liv. Som min syster sa: ’Jag skulle bara följa henne upp, sedan vände jag om’”.

– Mina anhöriga fick gång på gång berätta vad som hade hänt. När jag varit vaken i några dagar började jag prata om att jag var gravid. Då förstod de att minnet börjat komma tillbaka, berättar Maria och fortsätter:

– Läkaren och en präst kom in för att berätta vad som hänt. De förklarade att jag varit gravid, men att barnet hade dött. För andra gången fick jag alltså reda på att vårt barns hjärta slutat slå.

”Varje dag är en kamp. Jag blir trött snabbare, men det har blivit bättre.”

Så småningom kom Marias minne av graviditeten tillbaka och idag minns hon den där dagen på Ikea. Men där tar minnena slut.

Efter att Maria vaknat upp ur koman inleddes en lång rehabiliteringsprocess, då hon bland annat behövde lära sig gå igen. Hon ville hem från sjukhuset och försökte resa sig upp, men benen bar inte. Kroppen var utslagen.

Hon har blivit väldigt ljudkänslig efter hjärtstoppet och var länge rädd att hon inte skulle kunna gå tillbaka till jobbet som barnskötare på en förskola.

– Jag har börjat arbetsträna lite när jag känner för det. Då är jag i köket på förskolan och det har gått över förväntan. Jag trodde inte att jag skulle fixa ljudnivån, men det har gått bra. Mitt mål och önskan är att komma tillbaka till barngruppen igen.

Hur mår du idag?

– Jag skulle säga att jag mår bra, men varje dag är en kamp. Jag känner av att jag blir trött snabbare, men det har blivit bättre. I början kunde jag inte prata med någon när radion eller tv:n var på, flera ljud samtidigt gjorde mig hjärntrött. Jag jobbar fortfarande med gången och är osäker på att gå själv eftersom jag är rädd för att trilla.

”Jag är fortfarande rädd för att dö, ibland vågar jag inte somna ifall att jag inte skulle vakna igen”

Psykiskt går det upp och ned. I början var det så mycket fokus på rehabiliteringen att Maria inte hann känna efter.

– Efter att jag blev utskriven från rehab kom sorgen, för nu är jag helt med i huvudet. Jag har förlorat ett barn.

Hur ser du på framtiden?

– Jag väljer att se det som att jag fick en chans till livet igen och då måste jag ta den chansen. Jag är fortfarande väldigt rädd för att dö, ibland vågar jag inte somna ifall att jag inte skulle vakna igen. Vi vill gärna ha fler barn, men det finns såklart en stor rädsla i det.

Maria låg i koma i en vecka, men tack vare rehabilitering kan hon gå idag: ”Vi är fortfarande ganska ovana vid att se Maria gå utan hjälpmedel. Det är helt fantastiskt! Som hon kämpat för detta,” säger Pernilla, som tagit bilden.
Maria låg i koma i en vecka, men tack vare rehabilitering kan hon gå idag: ”Vi är fortfarande ganska ovana vid att se Maria gå utan hjälpmedel. Det är helt fantastiskt! Som hon kämpat för detta,” säger Pernilla, som tagit bilden. Foto: Privat

Vad var det egentligen som ledde till Marias hjärtstopp?

Maria har APC-resistens (homozygot), vilket innebär att hon har en ökad risk för blodproppar. Av läkare fick hon veta att hon skulle behöva blodförtunnande läkemedel vid graviditet för att minska risken för missfall. Men när Maria väl blev gravid var det inte så lätt.

– Alla läkare säger olika. För mig var det en trygghet att få blodförtunnande, då båda mina APC-resistenta systrar har fått upprepade såväl tidiga som sena missfall utan blodförtunnande medicin.

– När jag har flugit har jag fått blodförtunnande, men varje gång har jag fått kriga för det. Likadant var det under graviditeten. Jag sa till min barnmorska på mvc att jag ville ha det utskrivet, men läkaren sa blankt nej, för hon hade aldrig hört att man skulle få det.

Det slutade med att Maria fick åka från Ängelholm till sin systers läkare i Borås för att få ett recept. Graviditeten var normal utan komplikationer fram till vecka 37.

Maria drabbades av hjärtstopp under förlossningen till följd av en massiv lungembolisering, det vill säga blodproppar i lungan. I Marias fall valde man att ta bort hennes blodförtunnande medicin i samband med igångsättning, då man ansåg att risken för blödning var större än risken för proppar.

Fakta APC-resistens

APC-resistens är en ärftlig rubbning som medför att blodet har något lättare för att koagulera (levra sig). Personer som har APC-resistens kan ha lättare att få blodproppar än andra, men de flesta drabbas aldrig.

Blodproppsbenägenheten vid APC-resistens visar sig oftast i situationer då det lättare uppstår blodpropp än normalt, exempelvis i samband med operationer, graviditet och förlossning, p-piller-behandling, långvarigt sängläge vid sjukdom eller långvarigt stillasittande vid till exempel flygresor. Om man har APC-resistens kan det vara motiverat med förebyggande behandling i samband med den typen av risksituationer.

Eftersom APC-resistens är ärftligt kan det vara bra att testa barn, syskon och föräldrar.

I Sverige är knappt 10 procent av befolkningen bärare av anlaget för APC resistens.Källa: Sahlgrenska universitetssjukhuset

Hon överlevde hjärtstoppet tack vare hjärt- och lungräddning, akut kejsarsnitt, akut propplösande behandling, intensivvård och tre operationer.

– Personalen var fantastisk. Både för oss anhöriga och för Maria och Emil. Vi anhöriga fick bo på sjukhuset vi också för att vara nära den mest kritiska tiden. Framför allt är vi dem evigt tacksamma för att de aldrig gav upp under hjärt- och lungräddningen. I efterhand har alla sagt att ingen trodde att det skulle gå, men att de var eniga om att inte ge upp, berättar Marias syster Pernilla.

Maria vill förtydliga att det finns anledning att se över de nationella rekommendationerna i frågan kring APC-resistens, enligt Inspektion för vård och omsorg, IVO.

 

Har du en historia att berätta? Mejla till  minstory@mag.bonnier.se