Säg ”Colombia”, och de flesta tänker mindre barnvänliga tankar som: ”Farc-gerillan. Kidnappning. Kokain.” Men i Colombia finns också underskön natur och vänliga, nyfikna människor. Och nyblivna mamman Annika Dalén från Umeå är inte orolig.

Annika Dalén

Ålder: 32.

Familj:
Gift med Oscar Amaya, 32, grafisk designer. Sonen Gael är 2 månader.

Bor: I Colombias huvudstad Bogotá sedan 2008.

Gör: Är forskningsassistent i genus- och HBT-frågor och bloggar på colombialiv.blogspot.com.

Annikas bästa Colombia-restips:
”Vackrast och mest unikt är kaffedistriktet kring staden Armenia. Där finns många plantager man kan bo på. Amazonas är också en unik upplevelse, medan vita stränder och palmer vid karibiska havet går att få på andra ställen också.”

Mammor i Columbia

  • Delar förlossningssal med cirka 20 andra kvinnor.
  • Lämnar sjukhuset sex timmar efter nedkomsten.
  • Får 14 veckors mammaledigt.
  • Sätter oftast sina barn på dagis när de är tre månader gamla.

Det är som om ett grymt öde velat balansera vågen för Colombia, landet med den mångskiftande och rika naturen med allt ifrån snöklädda bergstoppar till blommande odlingsdalar och vita karibiska stränder. Det kunde ha varit ett semesterparadis för skandinaver i likhet med Thailand. I stället hamnar vissa delar av landet fortfarande på listor över världens farligaste platser. Men det är inget som märks när mama hälsar på hos Annika Dalén och maken Oscar Amaya i ett medelklassområde i utkanten av jättestaden Bogotá.

Innanför porten finns en reception med vakter som kräver legitimation av alla besökare. Vi befinner oss i ett land där en väpnad konflikt pågår sedan snart femtio år mellan regeringen och paramilitära grupper mot Farc och andra gerillor, och där våld tillhört vardagen till för bara några år sedan.

I den 64 kvadratmeter stora lägenheten på sjuttonde våningen kretsar det mesta just nu kring Gael, snart två månader gammal. Om tre månader måste Annika tillbaka till jobbet. Mammaledigheten här är 14 veckor, där en vecka måste tas ut före beräknat förlossningsdatum. Eftersom Gael på grund av problem med blodflödet från moderkakan förlöstes tre veckor tidigare än prognosen, fick Annika plötsligt tre extra veckor hemma med honom. Hon tar också ut sin semester på 15 dagar. Men sedan är det stopp. Oscar, som är grafisk designer, tog ut sina lagstadgade åtta dagar
ledigt efter förlossningen.
– Mina vänner i Sverige tycker det är hemskt att jag redan måste tillbaka till jobbet, medan vännerna här säger ”Gud, vad länge du fått vara hemma!”, säger Annika och skrattar.

Barnafödande och föräldraledighet är i högsta grad klassfrågor i landet där 46 procent av befolkningen officiellt räknas som fattiga. Just de stora inkomstskillnaderna var huvudorsaken till att revolutionära gerillagrupper bildades på 50- och 60-talen. Utan privat sjukförsäkring hade Annika fått dela förlossningssal med tjugo andra kvinnor och lämna sjukhuset sex timmar efter nedkomsten. Nu fick hon en egen gynekolog som följde henne under hela graviditeten och även var med under förlossningen.
– Det var nog den stora skillnaden mellan att vara gravid i Sverige och Colombia, säger Annika. Plus att man gör ultraljud varannan månad. Det första redan vecka sju eller åtta. Hör man hjärtljud då har risken för missfall minskat kraftigt. I Sverige har jag hört att vissa gör första ultraljudet först i vecka 18. Då har nästan halva tiden gått och det måste vara jättetraumatiskt om fostret är dött!

I Colombia går många barn på dagis från tre månaders ålder, men det är inget alternativ för Annika och Oscar.
– Farmor, Oscars mamma, kommer att ta hand om Gael två dagar i veckan, och så kommer Lebis tre dagar. Hon jobbade tidigare som städare på mitt jobb och har också tagit hand om flera kollegors barn. Lebis har redan börjat komma hit en gång i veckan så att Gael ska hinna vänja sig.
Annika planerar att gå hem och amma på luncherna, hon har bara tio minuters promenad till jobbet som forskningsassistent i genus- och HBT-frågor på Dejusticia, en tankesmedja för rättvisefrågor i Colombia.

Att anställa en barnflicka var för henne ett stort steg.
– Jag såg filmen ”Niceville” häromdagen som handlar om vita, välbärgade människor med svart hemhjälp. Självklart känner jag av det koloniala samvetet. Klyftorna i Colombia är enorma, men vi kan inte ändra systemet på egen hand, konstaterar Annika.
– Colombia är så delat. Det går bra för landet ekonomiskt, men det visar sig inte alltid i det befolkningen får tillbaka. Mycket satsas på nya vägar och husbyggen, inte lika mycket på utbildning och sjukvård. Tyvärr vänjer man sig vid det utbredda servicesamhället där man lejer folk till allt möjligt.

Hon pekar på fondväggen med den blommiga tapeten i arbetsrummet. För mindre än 100 kronor kom en hantverkare med tapetklister och satte upp våderna på en kvart.
– En annan gång ville vi åka bort över helgen med några vänner. Vi försökte hyra bil, men det visade sig vara dubbelt så dyrt som att hyra en bil med chaufför, kanske på grund av försäkringskostnader… Så vi hade en chaufför som körde runt oss hela helgen, sov över där och sen körde oss tillbaka. Han fick 100 000 pesos extra av oss (cirka 400 kr).

Hur hamnade då Annika i Colombia? Inspirerad av en vän läste hon först en kurs i politik och mänskliga rättigheter i Chile. Efter studier i Uppsala ville hon ta en master­examen i genusvetenskap i Sydamerika och i Bogotá fanns en av få sådana möjligheter. Här trivdes hon, träffade Oscar och blev kvar.
– Visst blir jag frustrerad ibland över all byråkrati, men här finns mer utrymme för spontanitet och överraskningar i vardagen. Det kanske har med vädret att göra. I länder som Sverige har det varit nödvändigt att planera inför framtiden för att ha mat att äta på vintern. Här växer mango på träden året om!

Det omtalade våldet är inget som oroar Annika. Hon upplever inte Bogotá som mycket värre än någon annan storstad om man har sunt förnuft. På sina fyra år här har hon blivit rånad en gång, men det verkar hon inte vara så bekymrad över.
– Colombia har varit väldigt farligt, och är det fortfarande i vissa regioner där gerillastrider pågår mer intensivt. Men det är inget man märker när man bor i Bogotá eller reser mellan större städer.

Men trots allt funderar de på Sverige.
– Absolut. Eventuellt flyttar vi till Sverige om två år, när vi vill försöka få ett syskon till Gael. Då får vi den svenska föräldraledigheten och kan även ta ut den innestående ledigheten för Gael.

NUVARANDE Mamma i världens farligaste land
NÄSTA Rättelse mama nr 9, 2012